torsdag 20 april 2017 - 19:00

Sommaraktiviteter i Österbotten.

vaasa vasa

 

Jag fick ett mejl häromdagen som jag tänkte att ni skulle kunna hjälpa mig med. En läsare hörde av sig och efterlyste tips. Hon ska göra en roadtrip med sin 4-åring och 7-åring längs kusten och undrar vad man ska göra med barnen när man besöker Vasatrakten.

Mina barn brukar tycka om Österbottens museum, att gå någon naturstig (rekommenderar i så fall rutten runt Saltkaret på Björkö! glöm inte körven!) och kanske Aava Kertun Kotitila om man diggar djur. Sedan kanske Zip Adventure-parken funkar om man gillar att klättra! Glöm inte middag och pingis på Faros.

Men jag är säker på att ni har bättre förslag än mig. Tack jättemycket på förhand!

onsdag 19 april 2017 - 20:00

Hiss & diss - vecka 16.

DISS

- Under påsken föll jag offer för en riktigt kreisi magbobba (eventuellt nämnde jag det här i bloggen att Matheo spydde - ett dygn senare kräktes jag överraskande som ett djur). Det tog liksom aldrig sluuut. Det bara kom och kom och kom. Sköljde upp som absurda tsunamivågor ur strupen. Det som är skönt med spysjuka är att man i alla fall inte mår så hemskt illa. Pikkujuttu jämfört med att vara graviditetsillamående. Jag spydde en kväll, en hel natt och en hel dag i 38 graders feber. Sedan kände man sig fräsch.

- Det första jag gjorde imorse var att läsa om polisens effektiverade trafikövervakning. Det andra jag gjorde imorse var att köra in i en blixtrande kamerabil på Brändö. 100 meter från Gula huset. Bravo!

- När jag kom från lunchen tappade jag plötsligt hörseln på ena örat. Blev ganska matt på livet & krämporna. Föll på knä mitt på Vasa torg, sträckte upp armarna mot himlen och ropade högt "O du allsmäktige Fader, vad illa har jag gjort för att förtjäna detta?". Nå, det gjorde jag inte, utan som vanligt ringde jag upp Malin och sa "Tjena doktorn, ursäkta att jag stör i dag igen. Ny dag, nya krämpor!". Jag har nu örat fullt med diverse preparat, men är fortfarande stendöv.

 

HISS

- Trots förlorad hörsel (eller kanske just på grund av förlorad hörsel) skrev jag som en maskin på jobbet. Med ledig påskmåndag och sjukdag på tisdag blev det en (1) fjuttig arbetsdag för mig denna vecka. Men den var en bra en. 

- Med dagens bötessnack i bagaget kunde jag inte hålla mig när jag händelsevis råkade parkerade bakom Anna-Lenas bil på Brändö när jag skulle gå in på apoteket och köpa all öronmedicin de har. Resultatet kan ni se här.

- Före påsken hade jag ett mycket givande terapisamtal. Trots att jag till 90 % är stabil och glad brukar jag ha lite svårt att tackla mina lediga dagar utan en gnutta ångest som krydda. Men nu fick jag bra hjälp mot det. Känns så tryggt och skönt och bra nu. När jag har en hemligt vapen att ta till. Yes!

- Trots att påsken fick ett abrupt slut med spysjuka, så hade vi faktiskt riktigt roligt med syrran och company i påskhelgen. Även om vi mest slappade ihjäl oss så hann vi ju ändå med Hoplop, bio, påskbrasa och ett besök på Replot. Och så mycket skratt! Vid ett tillfället låg Lotta under köksbordet och tjöt av andnöd. Tänker att det är sällan man skrattar på det viset. Man borde falla av stolen i hysteriska skrattanfall betydligt oftare. 

onsdag 19 april 2017 - 14:58

Påskpausen.

 

Berodde på århundradets magsjuka.

 

lördag 15 april 2017 - 14:25

Påskhäxor och Linn-dagar.

paskhemma

paskhemma2

 

Påsk! 

Och fullt hus på Brändö. Har syrran och company på besök i dagarna fyra. Masse inledde starkt och lägligt med en spysjuka. Har därför degat inomhus med honom medan resten har varit på Hoplop. Tycker det är rätt skönt om jag ska vara ärlig. Inomhuslekparker är trots allt det jag avskyr mest näst efter rasism och sexism. Samma sak det här med att vara ute i väder som dessa (aldrig har vädret varit så påskigt slaskigt som nu). Hellre tar man lite spysjuka, en tidning och några Kinder.

I morse när jag läste Vasabladet upptäckte jag att Linn har namnsdag. Ropade naturligtvis ut det över hela Brändö. Det betydde såklart att jag sedermera fick en gul partyhatt, ett bullakalas och en helt ljuvlig Iittala Kastehelmi-lykta i den allra bästa färgen (drömmen är att köpa en Aalto-vas i den nyansen). Älskar den rökiga sjuttiotaliga viben. Att ha en syster = bäst. Grattis alla Linnor!

Resten av dagen ska jag ägna åt att fundera på huruvida vi alls orkar ta oss till någon påskbrasa (den mest österbottniska traditionen av dem alla). Och när jag väl har tänkt ut det ska jag filosofera över om det är Bock's eller Brändös egen brasa som gäller. Alla dessa stora frågor här i livet. 

Jaja, hejtå.

torsdag 13 april 2017 - 20:00

Friheten.

I dessa babytider är det lätthänt att man glömmer bort att jag också har ett megastort barn som blir megastörre för varje dag som går. Det är så roligt att se hur mycket som händer mellan ettan och tvåan. Det sker liksom en helt absurd utveckling där emellan. Om man jämför med ettan är han hundra gånger mer självständig nu än då.

De rör sig själv på Brändö, inga föräldrar behöver vara med och deala när det ska lekas (var och när sköter de helt själva) och de går till och från skolan utan att man behöver darra på underläppen. De drar ihop gäng och spelar fotboll på planen, de letar pokémons vid Smulterö och de skjuter straffar på vår gård (och när man ringer och säger att det är mat kommer han hem och äter hela kylskåpet tomt). 

På tal om mat, så har jag en helt fantastisk solskenshistoria från igår när Matheo drog iväg till en kompis direkt efter skolan. De blev hungriga och sugna på mat, så de fick lov att dra till Kotipizza nere vid Vikinga skola på Brändövägen. Matheo har aldrig pengar på sig och det här var faktiskt första gången jag reflekterade över detta (har era barn pengar på sig när de är ute?). Tur han har en överschysst kaveri som erbjöd sig att bjussa. De kom överens om att dela på en pizza och ta varsin dricka. Kan bara föreställa mig spänningen i att vara ute med en kompis på mat för första gången när man är 9 bast. Gå dit själv, beställa själv, äta själv och betala själv. Aj aj, den frihetskänslan.

Nå väl, pizzan var fantastisk, men när de väl skulle betala insåg de unga tu att det fattades 50 cent från budgeten. "O-ou", sa de och såg på varandra. "Vi har femtio cent för lite". "No hätä" sa Kotipizza-mannen, som vi hädanefter kan kalla för Dagens hjälte, "vi säger att ni får 50 % rabatt den här gången". Tänk att det finns så snälla Kotipizza-dudes här på Brändö! Så fruktansvärt schysst att göra pojkarnas första äventyr till en riktig fest (istället för att ställa till en scen om för lite pengar). De betalade halva priset på allt och sedan fnittrade de hela vägen (och hela kvällen) hem.

Mänskligheten, ibland älskar man den.

onsdag 12 april 2017 - 08:30

Namnhysterin.

Nee-e, jag vet inte nääär det senast skulle ha hänt att mitt kommentarsfält spränges på det där sättet. 187 kommentarer om namn som börjar på M. Hela första kvällen satt jag och skrek av förtjusning för ni gav så fruktansvärt sjuka förslag. Visste inte ens att det fanns så skojiga, knäppa och påhittade namn som ni föreslog. Tack så hemskt mycket. Visste att man alltid kan lita på er.

Jag sa ju redan att jag är extremt omöjlig i den här frågan. Av alla hundratals namn ni kom med så var det faktiskt bara två nya som jag kan godkänna. Ett flicknamn och ett pojknamn. Jag har ju nog en liten lista i smyg här i telefonen. Får fylla på den med Mattis för pojke och Mattie för flicka (kan inte tänka mig något mer myz än en flicka som heter något så urfinskt som Mattie - gärna riktigt hårt uttal på t). Att skippa e:t känns frestande, men lite förvirrande dock.

Tack ännu! Ni är mina klippor.

måndag 10 april 2017 - 18:30

Namn som börjar på M.

M trasket

 

Om man en gång har fastnat i ett bokstavsträsk är det svårt att ta sig upp. Här avser jag alltså namn man ger sina barn. Mina barn har tre namn var, två förnamn och ett efternamn, alla börjar på M (Maya Milea och Matheo Maximilian). I min familj började barnen på L, i mammas började barnen på D. Och så vidare i all oändlighet.

Konstigt egentligen hur vanligt det är att ge syskon namn som börjar på samma bokstav. Varför gör man så egentligen? Vad spelar det för roll om hundra år, när man är utflugen och vuxen?

Nåååja, nu har jag gått i den fällan och kommer mig inte upp. Har jag en gång börjat på det här spåret betyder det att jag inom loppet av fyra månader måste hitta två bra namn på M till det nya barnet. Att bryta mönstret nu skulle bara vara underligt (mitt ena barn som inte tycker att en baby är världens bästa juttu vill att den ska heta Bajskorven Jung, för att tydligt särskilja sig från oss andra).

Jag tycker att det finns rätt så många bra flicknamn på M, men pojknamn är svåra att hitta. De enda jag i dagsläget kan tolerera är Morris och Morgan. Men där tar det stopp (och när jag sedan tänker på att jag måste uppfinna ett mellannamn blir jag utbränd på direkten).

Alla M-namn för pojkar är så himla sjuttio-åttiotaliga (Markus, Mathias, Mikael - ni fattar). Jag tycker i smyg att det skulle vara lustigt att ta ett sånt namn, typ Mårten, men när jag ens tänker på att jag ska presentera mina barn blir det skrattfnatt "Jo hej, det här är mina barn Matheo, Milea och ... MÅÅÅRTEN!".

Det måste liksom ändå klinga i någorlunda samma stil (tänk Martha, Mini eller My). Hur står det till med M-namn i era förråd? Har ni några bra pojknamn på lager?

 

(Obs! Ni behöver inte tipsa om Melwin, Mio, Malte, Max, Moritz, Melker, Mikkel, Milian, Milo, Milton, Mick, Marley eller Måns - de har jag fått kompisspam om redan och de funkar inte pga orsaker eller för att de redan finns runt omkring mig).

måndag 10 april 2017 - 12:15

Nytt under solen.

Obs! Vi har en ny blogg på Sevvan den här veckan som jag tycker ni ska spana in. Sandra Grindgärds bloggar direkt från Tanzania där hon bor. Hon öppnade starkt med ett inlägg liv och död, om när en man föll ner från hennes tak och dog (och hur lite ett människoliv sist och slutligen är värt). 

Ja, det kan ni ta som ett snabbt bloggtips denna måndag.

Klicketi-klick.

söndag 9 april 2017 - 19:30

Barn och svärta.

brando litteratursallskap

Samlarbild från 2012.

 

Som den kulturfondsnybörjare jag är hade jag ingen som helst aning om att avsikten för min ansökan skulle luftas i offentligheten (hade faktiskt glömt att de beviljade stipendierna publiceras i tidningen överhuvudtaget). Så jag var med stora ögon jag hörde "grattis, du ska skriva barnbok!" när jag stämplade in på jobbet förra veckan. 

"Iiiiiiiih" sa jag, tokrusade till min dator och klickade upp e-tidningen. Mycket riktigt stod det att jag hade fått ett litet stipendie för att skriva en barnbok. Och inte bara en barnbok - utan en barnbok på temat utbrändhet. "Jävlars", sa jag. För jag hade verkligen inte tänkt säga det högt åt någon. Där stod jag också och smilade (på en tre år gammal bild). Asch. Uhh.

Nåja, eftersom min hemlighet en gång var avslöjad, så kan jag väl prata om den. Och använda den som en morot för att på riktigt komma igång. Lite press kan väl aldrig vara helt fel.

De senaste dagarna har det, i och med terrorn i Stockholm, varit mycket aktuellt med att prata om svåra händelser med barn. Det finns inget som jag anser är så förlegat som att tiga om svärta och smärta inför barn (barn ser och hör om krig och elände precis lika ofta som vuxna - de förtjänar också en förklaring). 

Som förälder har jag alltid sökt mig till barnlitteratur när jag har behövt ta upp något aktuellt ämne. Jag tycker barnböcker är den bästa inkörsporten till allt. Så många bra diskussioner vi har haft, tack vare barnböcker. Just nu har vi en helt galen läsfas going on. I 9 fall av 10 hittar du oss liggande i vår säng där jag högläser för barnen (läser just nu min favvobok från barndomen, Mathilda av Roald Dahl). Och det säger jag inte för att skryta om min egen förträfflighet som högläsande förälder, utan kanske främst för att det är det enda jag kan göra med den här rotikroppen, haha.

Nå väl, till saken: Det finns en massa skitsaker som händer runtomkring människor, vuxna och barn hela tiden. Och för att komma över dem behöver vi snacka om dem, hitta förklaringar och tröst. Att barn på något sätt ska skyddas genom att vi tiger ihjäl det svåra är så mossigt, korkat och kontraproduktivt. Barn är ju inte dumma, om vi säger så.

Barn nås också av våld, sex, porr, krig, mens, depressioner, mobbning, terror, död, cancer, fattigdom, missbruk och morsor som bränner ut sig. Det här är många barns vardag. Ändå skrivs det förhållandevis få barnböcker om ämnen som anses "svåra att prata om". Förstås fler än i prinsessorna och prinsarnas tidevarv på det gamla goda 90-talet när jag växte upp, men ändå.

Därför har jag tänkt att jag ska ge det ett försök. Att uppfinna en barnbok på ett tema som jag själv anser vara lite underrepresenterat i barnlitteraturen. Vete fan om jag alls kan. Men det vet man ju sällan innan man ens har försökt. Här kunde man ju önska att man var lite mer som Pippi. Hur var det hon sa? "Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!".

torsdag 6 april 2017 - 14:05

Medsystrar, tack!

dropp
Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.

 

En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var. 

Nu kanske någon försöker protestera och säga "paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla", men då säger jag "glöm det, du läser bara fel sorts bloggar". Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: "De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll" (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).

De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om "den ytliga bloggvärlden" levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen - där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).

Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som "berättade sin historia" långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).

Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske "plopp"). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.

Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.

Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match - det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka. 

Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.