tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

måndag 7 augusti 2017 - 19:00

3 bilder från dagen som gick.

2017 08 07 11.16.01 1

 

I dag vaknade vi till en lös och ledig dag. Inga planer, inga måsten. Frukostklubben sammanträdde och bestämde tre stora (HAH!) utfärder för dagen. 1. H&M för att köpa amningstoppar. 2. Magokoro för svullolunch. 3. Storhandla på Lidl (den här foglossningen jag tampas med är ej från denna jord och gör mina dagliga utfärder till Sale mycket smärtsamma). 

Har fattat tycke för Lidl under vintern som gick. Tycker de har så bra grönsaker och rotfrukter. Och bröd! Och yoghurt! Och allt som är gott. Lidl har verkligen gått och skärpt sig under de senaste åren. Så mycket inhemskt i hyllorna nu. Oookej, inser att jag sitter här och bloggar om Lidl. Vi går vidare.

 

2017 08 07 05.37.24 1

 

Jag har ju längtat alldeles ohyggligt efter sushi den senaste tiden (även om jag verkligen inte har idkat total avhållsamhet under graviditeten - det gick bara inte). I och med att Matheo har tjatat så mycket efter sushi var det också mycket lätt att ge efter för dagens gemensamma craving. Aj så vi åt!

Medan jag köpte amningstoppar efter maten (i H&M träffade jag t.ex en mycket glad Anna Riska) fick Sami feeling och tog alla barnen till BR Lelukauppa och köpte en stor jävla Nerf ÅT SIG SJÄLV. Trodde jag sku förgås av dårskap när jag såg att de kom gående med vagnen och ett fett gevär stack fram där under. Nå, nu har alla mina stora barn ett eget vapen när de krigar och bygger baser på gården. Så kan man också inleda sin semester om man är 3,9 år.

 

2017 08 07 01.10.03 1

 

Myykki vaknade först när vi kom hem, missade alla dagens spännande utfärder. Varken sushi, BR eller Lidl hann hon uppleva. Däremot var hon mycket läcker i sin nya jumpsuit som min kompis Elin skickade häromdagen. Notera gärna den mycket avslappnade fingerposen. 

Nä, nu ska jag ordna lite i min garderob och se om jag ryms i kläder som inte är gravidkläder - alltid lika spännande!

söndag 6 augusti 2017 - 22:00

Premiär för trebarnsmorsan.

Ay caramba, i dag har jag haft min första ensamdag som trebarnsmorsa (Sami hade ett sista skift att beta av här mellan pappaledighet och semester). Hade nästan lite jännäkakka igår kväll när jag tänkte på vad det skulle betyda. Utmaningen låg i att barn 1 hade träning i Gerby, barn 2 hade matcher i Jungsund och barn 3 är en vecka gammal (vilket är en jännäkakka i sig). Och som vanligt så infaller alla tider samtidigt, så det blev ett taxirally utan dess like.

Men ser man på! I dag igen hade jag flyt. Sami slutade lite tidigare, så han hann med. Och My vaknade inte en gång på de två timmarna vi var ute och såg på fotboll (till Milkens stora besvikelse - hon gjorde ju för bövelen tre mål!). Så alla kom hem utan kakka i byxorna. Både mor och dotter.

Också den övriga dagen gick bra. Tänk så mycket hjälp man kan ha en sexåring och en nioåring! De handlade mat som två världsvaningar medan jag haltade efter med vagnen. De hackade upp grönsaker till lunch medan jag ammade. Och de lekte jättetyst så jag fick snarka en stund på soffan. Jag älskar dem så jag får hål i huvudet. De är dagens hjältar. Men det är nog också barnet här nedan. När vi kom hem från Jungsund (bra namn på plats för övrigt) åt hon en gång och har sovit ever since.

Halleluja!

 

limy1

söndag 6 augusti 2017 - 11:45

Hårdvalutan.

Den senaste kvarten har jag ägnat åt att snabbspola ett dussintal poddar i hopp om att hitta en podd där det snackades om att mänsklig skörhet och svaghet har blivit hårdvaluta de senaste åren. Jag minns att jag lyssnade på ett dylikt resonemang någon natt när jag inte kunde sova här i slutet av graviditeten. Men nu hittar jag det iiiiiiiiinteeeeee.

Jag minns inte ens vilken podd det var (En varg söker sin podd? Alex och Sigge? Lillelördag?), men poängen var ungefär att "visa sig svag" har blivit det nya stark. Att blotta sina mörka sidor har blivit det nya ljusa. Ni fattar. Pendeln har svängt. Vi vill inte längre ha blott solskenshistorier, utan vi vill ha hjärta och smärta. Det har blivit önskvärt att vara skör. I synnerhet i det offenliga.

Där vinns poängerna med svärtan.

Jag har tänkt en del på det nu i och med min förlossningsberättelse. Många har sagt till mig efteråt hur skönt det var att läsa den, efter många andra "skräckhistorier". 

Jag har ju alltid varit en sann vän av oversharing. Och det har funkat bra för mig. Ju mer vi delar med varandra, desto lättare känns det i hjärtat. Med tanke på hur många blogginlägg på temat psykisk ohälsa som har figurerat i gruppen Finlandssvenska bloggare de senaste året tyder på att det nog känns mindre ensamt om vi pratar högt om våra inre mörker.

Jag tror inte att folk fattade vidden av förfäliga förlossningar innan internet kom och gjorde mörker till hårdvaluta. Jag tror inte att folk fattade hur vanligt det är med psykisk ohälsa innan internet uppmuntrade oss att prata. Ja, det är väl bra, eller? 

Men precis som Carrie couldn't I help but wonder: Om nu våra forna glansbilder av verkligheten fick oss att blotta våra svagheter - kommer då våra blottade svagheter att längta efter glansbilder?

Har slitits lite mellan de här två världarna. Å ena sidan vill jag säga att "yes, det här med nyfödda barn är så himla ljuvligt - prova du också!". Men å andra sidan vill jag säga "Men! Det är inte alltid så här - det är de facto ganska ovanligt! Så skyll inte på mig om det blir EKLIT". Fast å tredje sidan vill jag säga "Men ni ska inte bli rädda fast det också blir jättejobbigt, för det går ju över!". Men å fjärde sidan vill jag säga: Lyssna inte på mig överhuvudtaget.

Men till pointen: Jag tycker det har snackats så mycket om skräckhistorier vs. glansbilder i bloggvärldens de senaste åren att man till sist blir lite nojig att man är en sån som sprider sådana själv. Men just nu är jag verkligen glansbildens budbärare (som kommer att få er att längta efter sprickorna i fasaden). Som vanligt läser man på egen risk, hah!

Oavsett hoppas jag ingen "vinner poänger med svärtan", eller vilka andra känslor som helst. Känslor kan väl ändå bara få vara känslor, va?

 

bbbb

Det ocensurerade konstverket ovan heter
"Fläckig amningshjärna tänker till".

fredag 4 augusti 2017 - 21:30

Och babyn ska heta...

Att fastna i M-träsket var ju inte helt lätt. Ni kanske minns hur vi brainstormade tillsammans i april, för att hitta det ultimata namnet på babyn. Hade ju sedermera turen att få välja ett flicknamn eftersom det oftast tenderar vara lättare (jag vet inte med er, men nog är det svårare med pojknamn - lite som om det fanns färre av dem - obs, har inga vetenskapliga belägg för det, bara en känsla).

Milken heter Maya Milea och Masse heter Matheo Maximilian. Och nu har vi en till med initialerna MMM, iiik. Tycker vi landade riktigt bra. 

Jag har egentligen haft ett flicknamn klart en tid redan, men har bara velat lite fram och tillbaka. Det namnet har egentligen funnits med mig hela livet, eftersom jag otaliga gånger hört mamma berätta att hon valde mellan det och Linn när jag föddes. Men pappa diggade Linn mer och så blev jag Linn. Men det var inte ett namn förgäves - för nu fick vi äntligen användning för det!

Babyn, som jag inte längre behöver kalla babyn, ska heta (eller heter) My Maxine. Jee! Vad säger vi om det? Jag tycker hon ser exakt ut som en My. Som en My Maxine. Inte för att hon är särskilt Lilla. Men kanske för att hon verkar vara precis lika bra typ som Lilla My. Alla My:n jag känner ger mig goda vibes (ofta saknar jag t.ex att jobba med Tengström).

Nåja, efter den utlovade rapporten ska jag återgå till min fredagsfest här hemma. Aj jestas, skulle kunna skrika högt av lycka. Fatta fredagsbiffen och rödvinet! Tända ljus, vitlöksdoft i hela huset, hög feelgood-musik i köket, hela familjen hemma, nyammad baby (nej ursäkta, en nyammad My). Allt är bara TOO MUCH av det goda. Smäller av!!

 

2017 08 04 08.35.11 1 2

fredag 4 augusti 2017 - 14:15

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli - jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta - att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan - och den här känslan - har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3

torsdag 3 augusti 2017 - 21:30

Sånt vi gjorde.

Jahapp, kanske man kunde ge ifrån sig ett par rader medan solen ännu skiner och kvällen är ung. Ärligt talat vet jag faktiskt inte om det är så spännande att läsa om vad vi gör här hemma om dagarna. Men kanske jag kan berätta lite ändå. Bara för att minnas sedan när ålderdomen tar mig. 

 

2017 08 03 07.29.45 2


Som jag sa igår
så verkar hon vara sin fars dotter när det kommer till sömnens gåva. Hela kvällen har jag kämpat med att väcka henne. Jag tycker kanske inte att man ska väcka den bebis som sover, men vete fan om en bebis ska sova mellan 15-21. Jag tycker hon kanske kunde spara lite till natten också. Jag har ammat henne två gånger, bytt blöja två gånger, tvättat henne under kranen och gud vet vad. Men hon ba sover, sover, sover.

 

2017 08 03 08.15.23 2

 

Igår var vi en sväng till Replot. Det var alldeles för hett att sitta inne i vår lägenhet. "Nu, vår dotter, ska vi visa dig paradiset på jorden" sa vi och åkte ut över broarna. Vi har ju mest varit hemma den senaste tiden, så mitt samvete har ömmat för gräsmattan.

 

2017 08 03 08.17.48 2

 

Hade föreställt mig att allt hade växt igen och att allt skulle vara en ogenomtränglig äng. Men nu är allt klippt (I love you, Sami) och vi kanske vågar oss ut på någon övernattning nästa vecka! Den här babyn har ju inte direkt varit någon utmaning så här långt, så det är lätt att vara modig. Och nu behöver man ju inte springa stafett mellan utedass och sängen längre. Det är det bästa med att graviditeten är över! Farväl du vidriga kissnödighet, mmmm.

 

2017 08 03 08.04.30 1

 

Kan inte påstå att hon verkade särskilt imponerad av paradiset på jordet. Men vi får ge det lite tid. 

 

2017 08 02 07.57.20 2

 

Det var en så galen tryckande värme medan vi satt på terrassen och drack kaffe. Att ett åskväder utan dess like skulle bryta loss någon minut senare borde vi ju ha förstått. Här började det regna lite smått och vi tyckte man kunde sitta ute och njuta under parasollet. Sedan sa det PANG.

 

2017 08 02 07.59.22 1


Det blixtrade, smällde,
åskade, haglade och vädret betedde sig vidrigt i största allmänhet. Rakt ovanför oss. Det var mysigt och lite läskigt. Länge sedan jag sett så mycket hagel. Vi som bara hade tänkt kommer över på en kaffestund fick sitta inne rätt så länge och vänta på att det värsta hade passerat. 

 

2017 08 03 07.28.07 1

 

I övrigt har det varit mycket HASHTAG GOALZ på kvällarna här hemma nu. Precis varenda kväll har varit festmåltid (med efterrätt) och ett stort glas Crowmoor. Cirka tusen gånger har jag tänkt tyst för mig själv "Tänk om jag hade vetat det här när det var januari och jag trodde jag sku avlida och aldrig mer bli mig själv! Tänk om jag hade fattat att livet skulle bli så här ljust, så snabbt efter förlossningen!". 

Det vill jag verkligen säga till dig som ligger under ett mörkt moln just nu: Det kan bli bra så mycket snabbare än du tror. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att det skulle ljusna så här snabbt. 

 

2017 08 03 07.27.23 1

 

Och när man ammar ska man ÄTA OCH DRICKA MYCKET, har jag hört. Mat är livet. MAT ÄR LIIIIIIIVET. Och som tur verkar inte bebben bry sig om att jag äter sånt som kan vara känsligt för barnmagar (rå lök, kål, rågbröd etc.) så jag har med gott samvete idkat frosseri på hög nivå.

 

2017 08 03 07.30.36 1

 

I dag har vi haft hembesök från rådgivningen. Allt var precis som det skulle. När vi kom från bb vägde hon 3,8 kg, men har återigen stigit till sin födelsevikt på 4 jämt. Så alla var nöjda och glada. Det enda jag önskar just nu är att den där MEGAÄCKLIGA navelstumpen ska lossna. Mycket är härligt med spädisar, men det gäller INTE naveln. Åh fy fan.

 

2017 08 03 08.35.26 1


Ja, och vad gör vi
just nu? Sami bjuder på mazariner och kvällskaffi (living on the edge!). Kommer så inte att sova inatt, men vaaaad gör det när man är ledig så långt ögat kan nå? 

I morgon kanske jag återkommer med namnfrågan. Iiik.

onsdag 2 augusti 2017 - 13:00

Kort rapport från den fjärde dagen i livet.

För det första skulle jag vilja säga TACK. Tack för alla grattisar och snälla mess och kommentarer och hälsningar som trillar in här och där. Jag känner att jag inte riktigt hinner tacka alla och envar. Men jag har läst varenda en och lagrat dem i mitt hjärta. Mycket glad att ni gläds med mig. 

Vi har det fortsättningsvis mycket bra. Ett litet bakslag i mitt bäcken i dag efter vårt första utomhusbesök igår. Kom just och just ur sängen i morse pga foglossningen. Fick använda min äkta man som lyftkran. Men annars kan man konstatera att vi lever drömmen. Eller drömbabyn. Kan hon ens skrika? Kan hon ens sova dåligt? Jo, det lär hon sig säkert så småningom, och vi tar verkligen vara på de här utomordentligt härliga dagarna när allt bara flyter på som om någon verkligen ville väga upp 9 månader av plåga.

 

augu3

 

"Småbarn är så inte min juttu" har jag ju alltid sagt. Meeeen så får man en sån här. Och så hamnar man kanske omvärdera lite vad man egentligen tycker. Just nu skulle jag våga påstå att småbarn SÅ är min grej, precis lika mycket som stora.

Och jag tycker hon är så fruktansvärt söt. Jag tror inte att ni kan se hur söt hon är i mina ögon. Nå, jag tror faktiskt inte det spelar någon roll fast hon såg ut som en korsning mellan djävulen och Shrek. Som förälder får man väl ändå hjärtögon när en nyfödd suckar och somnar på ens bröst.

 

augu6

 

Jag skulle till exempel vilja att vi tog oss en minut eller två, och tillsammans begrundade dessa välformade läppar. Har jag någonsin sett så fina läppar? Näe. Flawless.

 

augu1

 

Igår tog vi oss som sagt en liten promenad ner till parken, när sommarkvällen var så ljuvligt ljummen. Allt doftade så rent och fräscht. Är det hasselträden som är så väldoftande längst ner på Wolffskavägen nu? Vi stannade i pottskaparken och barnen spelade fotboll en stund. 

 

augu2

 

Det är inte jag som spelar fotboll, om ni tror det. Någon måtta får det väl ändå vara med postpartum-välmåendet här i den här bloggen. Adidaskvinnan är ju såklart min syster Lotta.

 

augu4

 

Vagnen rullade lika a boss och alla stred om vem som skulle få köra den mest. Där inne sov babyn och godkände utomhusluften med fulla poäng. 

.. och så gick vi hem och dukade upp höstens första tapasbjudning i vardagsrummet och kollade Alfons på Skansen (som Milken trodde det hette i början av sommaren). Ni kan ju tro att Crowmooren smakade!

 

augu5

 

Ja, det var dagens snabba rapport. Ska försöka ta mig en powernap medan alla andra är borta. Aaah. På återseende, mina vänner.

tisdag 1 augusti 2017 - 13:00

Förlossningsberättelsen.

10.00

Alla förlossningsberättelser börjar alltid med "hela dagen hade jag känt mig konstig" eller något annat som antyder att personen ändå hade en aning om att något var på gång. Det enda jag kände mig var frustrerad. Det var fredag och 39+4. Och iiiinget verkade hända. Så jag tvättade två fönster i ilskorna. Dammsög. 

 

12.00

Hade sakta börjat få någon mensvärksliknande grej i ryggen medan jag gick an här hemma. Men det var jag ju van vid. Foglossning och ryggvärk var vardagsmat, så jag orkade inte ens hoppas på en ny besvikelse. Men den tilltog och började komma mer i vågor. Barnen hade kompisar här och vi åt lunch. Tinade bullar. Åt frustrationsbulle.

 

13.30

Här vågade jag nästan vågade hoppas på att det var allvar. Vi jagade ut alla kompisar (förlåt!) och Sami skjutsade barnen till Vörå. Bara för att ha det gjort. Men fortfarande var min ryggvärk så pass oregelbunden, kraftlös och menlös att jag hoppade på fysiobollen och twerkade urfult - i hopp om action. Jag gissade att nåt var på gång, men tänkte att det  - som vanligt - var falskt alarm. Eller att det bara var ett förstadie som kan resultera i barn om ett sekel eller så. Messar lite med Malin om att något eventuellt kan vara på G. Funderar lite på huruvida Sami faktiskt ska åka på jobb denna afton.

 

15.00

Messar Malin att jag tar tillbaka mina ord. Att jag återigen simmar i Döda havet. Allt stannar upp när jag ligger, sitter eller vilar. Jag kan trigga värkar genom att gå runt som en tok. Men orkar inte riktigt. För hur jag än går så blir de ändå aldrig regelbundna. Blir jätteirriterad och sover en stund. Får kanske två ordentliga sammandragningar under timmen jag sover. Fattar inte vad det betyder. Kan kroppen bestämma sig? Malin tipsar att jag kan åka in och kolla för säkerhetsskull, om jag sku råka vara öppen, men jag surar och säger nej. Riktiga värkar bråkar inte så här.

 

17.00 

Sami åker på jobb. Jag säger att han kan försöka hålla sig så nära Vasa som möjligt, ifall det händer nåt mer. 

 

19.30

Mess från Malin. 

 

mess1

 

 

20.00

Jag bestämmer mig ändå för att ringa in till förlossningen och fråga vad de tycker. För nu har jag ändå rätt så kraftiga värkar mellan varven. Men jag känner nästan ingenting av dem när jag sitter på bollen (som Sara har lärt mig) och profylaxandas (som youtube har lärt mig). Det gör ju inte SÅ ont, så där som jag minns värkarna från tidigare gånger. Därför skäms jag när jag ringer upp sjukhuset. Jag menar, om man ska föda ska det ju göra riktigt ont. Inte ska man väl kunna använda "sitta på en boll" som smärtlindring?

Råkar få en ordentlig värk medan jag pratar med förlossningen och hon säger att jag kan komma in och kolla upp mig. Jag bor ju ändå så nära, så det är ju helppo nakki att åka hem igen.

 

20.10

Oookej, bestämmer mig för att åka in på koll dårå. Ringer således till Sami och frågar om han kan komma hem från jobbet. Men han är fast på en keikka. Blir nervös eftersom jag plötsligt får lite tätare värkar. Tio minuter senare messar han att en avbytare är på väg. Att han åker via polisstationen och byter om, lämnar vapen och kommer så snabbt han kan. Kan pusta ut. Här triggar jag värkar allt vad jag kan genom att powerwalka i vardagsrummet. Vågar inte sitta ner eftersom jag vet att allt stannar av då.

 

21.00

Startar upp en kisastudiochat med mamma och syrran. Berättar att vi åker in och kollar läget. Tycker å ena sidan att jag är lite löjlig. Tycker å andra sidan att jag har tillräckligt kraftiga värkar för att något sku kunna vara på gång. Förbereder mig på besvikelse.

 

20614371 1670275256339740 1334562164 n

 

21.15

Flåsar så kraftigt när jag kommer in på Vasa Centralsjukhus att jag får gå förbi undersökningsrummet och gå direkt till förlossningssalen. Barnmorskan kopplar på en CTG och det visar sig att värkarna är rätt så oregelbundna (jag har ju ändå lagt mig ner, så allt blir såklaaart lugnare). Men ingen antyder något om att jag ska åka tillbaka och jag får ligga kvar. 

OCH - den inre undersökningen visar att jag är 6 cm öppen! Vi jublar som tokar! Sami är hungrig, springer till Sale och handlar. Fattar inte att stor del av öppningsskedet är över. Och att jag bara har fyra ynka centimeter kvar. "Hur kan jag ha pallat sex centimeter utan desto mer smärta?" upprepar jag tusen gånger. Är så glad. Nu är det PÅ GÅNG! Barnmorskan säger att jag andas jättefint. Och jag tycker faktiskt det samma. "Världens bästa förlossning" mumlar jag mellan chokladtuggorna.

Jag koncentrerar mig på det Sara har sagt. Att hålla händerna och ansiktet avslappnade. Andas i jämn takt. Slappnar av i hela kroppen, även om ryggen och magen krampar. Det är inte helt lätt. Men jag tycker jag gör det bra.

 

22.00

Barnmorskan säger att hon läst min Ipana (rådgivningens digitala tjänst där all info och alla ens önskemål finns) och sett att jag har önskat mig en epidural. Här velar jag lite inombords, eftersom jag inte riktigt tycker att jag behöver den. Men jag säger ändå "ja, tack" för jag minns ändå epiduralen som det ljuvligaste någonsin från Matheos förlossning.  Jag tycker trots allt inte att smärta är något man behöver eftersträva. Så det kommer en helt fantastisk narkosläkare (Anna nånting?) och lägger den omedelbart. 

Och när den kickar in kan jag inte sluta upprepa "Men herregud, det här är ju helt sjukt! Jag känner ingenting!". Även om jag ser på skärmen att jag har värkar. Om än oregelbundna. 7 cm öppen. Chattar med alla familjära kisastudior som följer min förlossning hemifrån sina soffor. 

 

22.30 

Är så glad att det går undan nu. För 1,5 timme sedan hade jag ännu ingen aning om att förlossningen var i gång! Nu är jag tre centimeter från mål och känner absolut ingen smärta. Jag läser en massa dåliga tidningar, äter choklad, pompar på fysiobollen för att ha något att göra. Tycker det är sjukt att vi har kommit till 7 cm helt utan att smärta. Och nu är jag 100 % bedövad. Hur kan man ha det så bra? 

Värkarna kommer ännu så sällan (cirka en på 10 minuter) så barnmorskan säger vi ska ta hål på fostervattnet. Oh yes, speed it up, säger jag. Ska vi hinna få barn innan midnatt, månntro? Jag gissar på nej. 22.35 spräcker barnmorskan hinnorna och det forsar all over the place.

 

23.30

Sedan går det undan. Eller det känner jag ju inte. För jag är 100 % bedövad av epiduralen. Läser en Allers, pratar med Sami. Och frågar med jämna mellanrum om han kan se på skärmen om jag alls har värkar. Men tydligen har jag hela tiden. Lotta frågar med jämna mellanrum hur det går:

 

 

mess2

 

 

00.00

Här förflyter en halvtimme där inget annat händer förutom att jag får galen frossa. Jag är 10 cm öppen, men har inga krystvärkar, så vi inväntar dem. Jag skakar så benen hoppar i sängen. Jag fryser så jag tror jag ska förgås. Bm säger det är för att livmodern jobbar så kraftigt. Undrar lite över hur det ska gå att krysta utan någon smärta. Hur ska man veta när man ska ge an om man inte känner sina värkar? Säger till Sami att jag börjar vara lite nervös. För nu börjar ju det galnaste. Krystningsskedet. Är ändå helt AMAZED att man kan öppna sig från 0 till 10 cm utan smärta. 

 

00.35

Nu börjar jag känna att bedövningen släpper litegrann, vilket gör mig lättad. Vill ändå ha lite vägledning av kroppen om när jag ska krysta. Känner mig stark och adrenalinstinn. Har ju inte gjort av med nån kraft ännu. Så känner att jag har allt att ge här på slutet.

Jag känner att en värk är på antågande, så barnmorskan säger att jag kan testa krysta om jag vill. Jag gör några tafatta försök, men har ändå inget särdeles stort krystbehov, så jag känner mig bara töntig som försöker trycka efter lite på måfå. 

Får sniffa oxytocinspray två gånger för värkstimulering och DÅ får jag äntligen lite krystbehov. Har svårt att hitta en bra ställning. Men barnmorskan (som för övrigt heter Jaana och passar mig utmärkt) klär på mig ett par strumpor och säger att jag ska dra i strumpkanten och sedan trycka efter allt vad jag kan. 

Jag klämmer efter och morrar så halsen och rösten ger vika. Det gör ungefär lika ont i halsen som i kroppen. Jag tycker att det inte alls det går framåt, men ganska snabbt kommer barnmorska nummer 2 in i rummet och de säger att jag bara har någon enstaka krystning kvar innan babyn är ute. Är såklart helt övertygad om att de säger så bara för att få mig att orka. 

En gång får jag panik och skriker "JAG FÅR PANIK, NU GÖR DET SÅ FÖRFÄRLIGT ONT! HJÄLP MIG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN!". Då minns jag att Jaana säger "LYSSNA PÅ MIG! Nu gör det ont för huvudet är mitt i, men vid nästa värk tar du i, tre gånger på en värk - och då kommer babyn!".

Känner att hela kroppen totalkrampar av frossa, försöker slappna av, men den bara hoppar åt alla håll. Kommer dock ner i varv när jag hör hur jag ska andas. Jag nickar, accepterar och laddar om. Flåsar som den mest andfådda stövaren efter älgjakten.

Och när värken tar sats är jag livrädd för att jag ska spricka i två delar och dö och explodera i atomer och aldrig mer finnas till. Men jag hinner snabbt tänka att det enda sättet att komma ur den här smärtan är att trycka allt vad jag kan. Det gör så ont att skriker högt, högt, högt - fast jag försöker hålla tillbaka. 

 

00.50

... men så känns det som om luften går ur och allt lättar. "KOM DEN UUUT?!" ropar jag förvånat. "Ja, ska bara hjälpa lite här" säger Jaana och tvinnar av navelsträngen som ligger två varv runt halsen. Voi lättnaden när jag kastar mig bakåt i sängen. Hinner inte ens landa i kudden innan det slår mig: "HERREGUD, VAD BLEV DET, FÖRRESTEN?". Och då ser jag att det är en snippbaby som kommer farande mot mig. En flicka! Herregud, en flicka! Krystningsskedet blev exakt 13 minuter långt. Och jag säger säkert hundra gånger att det här måste vara den bästa förlossningen i hela världshistorien på VCS. Av alla fem timmar som förlossningen pågick var ungefär 10 minuter av dem smärtsamma. Kan ni tro det?

Någon gång drar sig barnmorskorna ljudlöst tillbaka och vi ligger vi där i en timme och bara andas och tar in allt det stora. Lamporna släcks ner och vi får den berömda brickan. Ammar och pratar och fotar och bara tittar. Att VCS är ett babyfriendly hospital märks och känns. 

Där ligger en helt ny människa på mitt bröst och jag tycker allt känns så overkligt. Som om hjärnan inte riktigt hängde med när allt gick så smort och smärtfritt. Hade liksom förväntat mig att jag skulle vara lite mer besatt av en djävul. Det gick så lätt att jag hela tiden undrar om det verkligen har hänt på riktigt. Först nu slår det mig att förlossningen verkligen var igång. Tro det eller ej - men det här var ju inget falskt alarm!

Vi har så roligt åt att hon är så rund och go - liknar på inga vis våra andra barn. Massa svart hår. Och massa, massa hull. Är så slö i hjärnan att jag säger "Men gud Sami, har du haft en affär med brevbäraren?". Innan jag förstår att jag har otur när jag tänker. HAHA.

Naturligtvis skickar vi bilder till alla i kisakatsomo och de får på basen av bild gissa kön. Alla gissar rätt. Hon är flicka i fejset. 

 

mess3

 

Slutsats: En bättre förlossning kan man ju knappast ha. När man en halvtimme efter barnets ankomst upplever att man mår "nästan som vanligt". När man endast 10 minuter av totalt fem timmar upplever att det gör ont. När man så gott som hela tiden känner att man har fullständig kontroll över situationen i förlossningssalen. Jag var välförberedd (rekommenderar verkligen profylax och avslappningsövningar!) och orkade hur bra som helst ända in i mål. Är speciellt stolt över att jag tog de första 6 centimetrarna LIKE A BOSS, ensam hemma i vardagsrummet. Jag må vara rätt så usel på graviditeter, men det här med att föda barn - det kan jag tycka att jag är rätt så bra på ändå.

Nu har jag testat på sätesförlossning, kejsarsnitt och en helt vanlig drömförlossning. Precis som jag önskade mig. Har också fått erfarenhet av barn i varierande storlek (2,9 och 1,1 och 4,0 kg). 

Apgarpoängen för min förlossning påminner om poängen för vår dotter: 10/10/10. Nu kan jag sannerligen vara nöjd. Stort tack också till Vasa Centralsjukhus som gjorde allt så fruktansvärt bra. Förevigt tacksam.

måndag 31 juli 2017 - 21:15

Ny familj, nytt hem.

2017 07 31 07.41.14 1

 

Hej från en helt nytt hem, där det nu bor fem personer. Det är härligt, berusande, skönt och spänt i brösten. Vilken magi ändå, med en helt ny människa i familjen. Allt alla kan göra är att stirra. Och så har vi firat med välkommen hem-fest med hemgjorda hamppare och en Crowmoor (aaah).

Och så tror jag vi har bestämt vad hon heter. Men det vågar jag inte säga högt innan vi har testkört det någon dag. Och vet ni, nu ska jag skriva förlossningsberättelse! Måste bara kasta i oss kvällsmål. Sedan ska jag skriva så det ryker!