Dystern.

tisdag 7 februari 2017 - 20:00 | 27 Kommentarer

Under den här graviditeten har jag som känt kommit i kontakt med känslor som jag inte ens visste jag var kapabel att känna. Det har varit väldigt läskigt och överväldigande på många sätt. För det är ju tyvärr inga glädjekänslor jag snackar om här. 

Jag har en känsla, som jag inte har kunnat sätta ord på förrän igår. Den kommer någon gång nu och då. Och slår ner i ljusets hastighet, från ingenstans. Kan bara mitt i allt bli överfallen av en hopplöshetskänsla som inte går att bota. Får spänning i pannan, blir orolig och får jättesvårt att vara trevlig mot omvärlden. 

För att Sami ska förstå när jag kommer i det här modet har jag döpt det för Dystern. Kan tänka mig att det känns så här i mumintrollens kroppar just innan de upptäcker att Mårran är riktigt nära. Skräckblandad dysterhet liksom spänner i luften (nu tänker ni säkert att jag menar ångest, men nope, detta är inte ångest som jag känner den). För att ni ska förstå hur dystern används i det svenska språket kan jag ge er en grundkurs:

 

- Morjens, hur är det?
- Ja tack, helt okej, dystern har tack och lov gått över.

Eller:

- Men Linn, du ser plötsligt så ledsen ut!
- Ja, drabbades just av dystern.

Eller kanske:

- Hur var helgen?
- Bara bra, förutom på söndag när dystern tog mig.

 

Jag hatar verkligen att ha dystern. I dag har jag haft mycket spänning i kroppen. Och jag är så dålig på att lyfta mig själv ur dystern när den slår till. Jag är så lycklig för alla kvinnor som har den bästa tiden i sina liv när de är gravida. Som kan längta förväntansfullt och se framemot nya, ljusa tider. 

Gud ska veta att jag försöker. När jag känner rörelser i magen försöker jag tänka på att det faktiskt är Matheos och Mileas syskon som ligger där och ser antagligen exakt likadan ut som de (vi stöper spädbarn i samma gamla form). Mina baby! Samis baby! Vår alldeles nya baby!

Försöker föreställa mig hur vi har babyn här hemma i vår säng. Hur vi ligger i ring och outtröttligt tittar på den. Försöker tänka på hur ljuvligt den doftar. Hur den ser ut i Samis famn. Och hur mycket barnen tycker om den. Men dystern tränger sig ofta på och emellan och i vägen. När dystern är här kan jag bara tänka en sak "so what om babyn är ljuvlig - du kommer ändå aldrig ha kraft att älska den, dig själv eller de andra". 

De två första månaderna levde jag nästan enbart med dystern. Nu knackar den bara på någon gång om dagen (tack och lov!). Och varje gång den kommer vill jag bara riva den ur mig och ropa "FÖRSVINN!!!!!". Men jag vet inte hur man gör. Precis som Lilla My fryser jag till is när Mårran kommer. Jag skulle vilja vara det vanliga glada jaget, som kan hånskratta och vifta bort. Men no-ou.

Hoppas att det avtar längs vägen, som det gjort nu. Vägrar, vägrar, vägrar acceptera tanken på att det här är en permanent kaveri (skulle det här vara en Amelia från -98 skulle man lätt kunna säga att dystern är en energitjuv).

Jaja, det var dagens sprudlande rapport. 

En annan dag kan vi prata glatt.

Kommentarer

  • Tandkrämssystern här hej!

    07.02.2017 22:02 (3 månader sen)

    Känner igen dystern så väl. I vecka 21 fick jag veta att jag skulle föda ett barn i behov av operation genast efter födseln. Visste inte hur länge det skulle ta innan jag skulle få hålla honom. Då hade jag mått grymt illa till vecka 18. Tre härliga veckor hade jag haft, sen blev det allt annat än härligt. I vecka 25 blev jag sjukskriven pga hotande förtidsbörd och i vecka 35 (efter fem veckor viloläge och fem veckor totalt sängläge med bara toatillstånd) föddes han. Dystern höll på att ta knäcken på mig SÅ många gånger och jag var övertygad om att jag drabbas av förlossningsdepression eller förlossningspsykos när allt är över, men så blev det inte. Glädjen över det där miraklet som plötsligt fanns med oss tog över all dyster. Säkert går dystern samma väg för dig, tycker ändå du är en i grunden positiv person! Det här är kanske en känslig fråga och då ska du inte svara. När jag nu då fick en sen prematur (tack och lov höll jag ihop till v 35!) sa många att det är troligt att alla mina barn föds prematurt. Har sånt pratats om med dig i och med Mileas prematuritet? Hoppas så innerligt att du får föda ett fullgånget barn den här gången!

    • Linn Jung

      08.02.2017 08:07 (3 månader sen)

      Ja, eftersom jag har fött en prematur är ju risken för att det ska ske igen högre än för andra. Men eftersom jag vet orsaken till min tidiga vattenavgång (föreliggande moderkaka som blödde från v.10 var orsaken till att hon föddes för tidigt) så vill jag tro att vi ska kunna stoppa det denna gång. Men man vet ju aldrig. Är i nuläget inte det minsta rädd för det. Har nästan en övertro till neonatalvården i Finland, haha!

      • Tandkrämssystern här hej!

        08.02.2017 17:14 (3 månader sen)

        Jamen prematurvården ÄR fantastisk! Det jag inte tänkte på när jag skrev igår är att vi ju har helt olika orsaker till varför förlossningen startade för tidigt. Snark, skyller på min sömnvägrande son! Låter ju som om orsaken till din för tidiga förlossning knappast upprepas, det ska ju va maximal otur i så fall, och något som säkert skulle ha märkts redan! Hur som haver, hejar på er här, ska bli så himla roligt att se en hurudan prick ni får till familjen!


  • malin/ en gul apelsin

    07.02.2017 22:37 (3 månader sen)

    Dystern: fantastiskt ord, DÅLIG kompis, hoppas den håller sig borta. På nåt sätt tänker jag mig ändå att det alltid är bra att identifiera sådana här saker (som min PMS) för i längden tror jag man kan förhålla sig mer teoretiskt till destruktiva känslor då man VET vad det är frågan om. Så där att man inte gå in i dem helt trots att de försöker kräva det av en. Fast det här låter verkligen ultrajobbigt, kanske det inte går i ett sånt här fall. Jag fortsätter heja på dig i alla fall. Heja! Heja! Heja!

    • Linn Jung

      08.02.2017 08:12 (3 månader sen)

      Jag tror också att det är bra att lägga ord på fiilisar. Så man inte blir så överväldigad. "Ok, här kom dystern. Hoppas du snart försvinner!".

      • Psykologen

        08.02.2017 10:39 (3 månader sen)

        Bäst skulle ju vara att använda det ord som redan finns, och på det sättet också avdramatisera ordet som tyvärr ännu är tabu. Dystern=depression. Egentligen är också utbrändhet och depression samma sak, men av någon anledning använder folk hellre ordet utbränd än deprimerad.

        • Linn Jung

          08.02.2017 12:11 (3 månader sen)

          Så länge jag inte är diagnostiserad med det ena eller det andra, så känns det fräckt att använda det.


  • Majken

    07.02.2017 23:02 (3 månader sen)

    Dystern låter lite lik Depressionen tycker jag. Kanske dom är släkt? Hoppas hon försvinner iallafall, hon låter inte så kul. Kram.

    • Linn Jung

      08.02.2017 08:14 (3 månader sen)

      Jag har ju aldrig varit deprimerad, så kan ju inte säga hur det känns, men min känsla säger att de är småkusiner-ish.


  • Milla

    07.02.2017 23:05 (3 månader sen)

    Känner så igen mig och skickar många kom kramar till dig. Har 4 barn och graviditet nr 2 & 3 var det hemskaste jag varit med om. Mådde så dåligt, var inlagd på sjukhus på dropp. Fick tillsist graviditets depression. Och med hjälp av medicin o terapi klarade jag av att vara gravid. Ljuger om jag säger att jag inte tänkte på abort många gånger. Och efter förlossningarna var allt som vanligt igen. Var livrädd att bli gravid med nr 4, men är i efter hand glad att vi vågade för det var en helt underbar graviditet.

    • Linn Jung

      08.02.2017 12:11 (3 månader sen)

      Hoppas på samma magi hos mig! Att allt blir som vanligt efter ploppet.


  • jane

    07.02.2017 23:19 (3 månader sen)

    Mitt tips: Du skriver "dystern" på en lapp (när dystern o mårran-isandet kmr) och river sedan lappen. Gång på gång. eller visualiserar det på något annat sätt, om det passar dig bättre. "bort, bort, bort" (Jag fick detta tips när jag hade min synkkä-period och försökte ta mig uppåt och ut ur det svarta hålet jag hade trillat in i...) En äldre kollega på jobb hjälpte mig också mycket då när jag hade det tufft. Hon är själv 4-barns mamma - och farmor och pensionär vid det här laget, men hon var som "en trygg farmor" för mig också på jobbet. Och jag frågade henne HUR man gör för att inte gräva ner sig djupt och hittar sig själv, hopp, glädje osv igen och då sa hon att "man aldrig får låta det ta över, man måste lära sig att skjuta bort tanken när den kommer" Så finns det de som skriver listor på saker de är tacksamma för just då i den stunden. För mig har det varit svårt, när "dystern" slår till hittar man liksom inget att vara tacksam för, men jag rabblade nu den ENDA saken jag kom på att vara tacksam över om o om igen "jag har friska barn" (och tänkte allt e skit och kmr alltid att vara d) MEN jag har friska barn.... you get the picture... vet inte om det här tröstade, alls, men jag gjorde nu ett försök iaf. Känns säkert int kiva att liksom "se på när andra lever"... (den känslan hade jag då) Försök nu va glad för din bebis som komma skall, jag sku sååååå vilja vara gravid jag också, så jag följer med spänning din finfina blogg! Du är så bra på att uttrycka dig, du har ett så målande och beskrivande språk!

    • Linn Jung

      08.02.2017 12:17 (3 månader sen)

      Jag tycker problemet ligger kanske just där, att jag nog kan känna rationell glädje just som du skriver "jag är glad för att vi alla är friska, jag är glad för att vi ska få ett barn till" etc. Men det är ju ingenting jag på riktigt KÄNNER. Utan något som jag måste ha argument till.


  • Isa

    07.02.2017 23:21 (3 månader sen)

    Aaah, dystern... Genialiskt namn på en känsla jag känner alltför väl. Spänningen, oron och inåtvändheten. MEN den släpper taget, först kortare stunder och sedan långa sjok i taget. Det blir bra, det blir bra.


  • minna lindeb

    08.02.2017 01:20 (3 månader sen)

    Min kära du. Dysterkvist är definitivt en ohövlig gäst. Han både rapar och fiser var och när som helst. Han tycker synd om sej själv och lipar när man sträcker ut sin hand. Han lipar och drar handen ifrån för att gömma den i sin ficka som är mjuk av sparad saft och extragivna kex som smulat ihjäl sej. Jag erkänner helt direkt att jag drämt till Dysterkvist med barnens bobollsträ. Att huvet flög och satte sej tillbaka och att jag bara skrek rakt i facet på en att dra. Men nä. Dyster är här. Och tja, vi drar vårt kaffe och våra suckar och vår undergång och misär- I något skede blänker det till i Dysters ögonvrå. Nånting i stil med Fattar du faktiskt, på riktigt vem jag är..? Då ställer jag ner kaffekannan, drar ut stöpseln och ser rakt på en: Jo jag vet att du är. Att du ÄR men vet du om hur mycket jag skiter fan i att du ÄR? För jag ska göra allt möjligt annat...

    • Linn Jung

      08.02.2017 12:20 (3 månader sen)

      Jag ska hälsa hen det när hen kommer! Med en rejäl smäll med kaffepannan.

      • sofia

        08.02.2017 13:09 (3 månader sen)

        Så lärde jag mig också, att säga "jahaa, dystern, tänkte du komma på besök idag? jamen välkommen, jag har nämligen lärt mig nu hur jag skall bemöta dig nu" då är det ju nämligen inget roligt att komma på ovälkomna besök mera... dystern tröttnar så småningom och er "vänskap" tynar bort. Med tiden.


  • LillMorran

    08.02.2017 05:39 (3 månader sen)

    Jag känner igen din Dystern. Det som hjälpt mig är att acceptera den. Då mitt "mörker" hälsar på, så försöker jag tänka att den är övergående, mitt relativt nöjda jag kommer tillbaka, det har den ju alltid gjort. Och rebellen i mig säger också då det är mörkt, vem har egentligen bestämt att man alltid måste vara så himla glad! Vill jag vara glåmig, så är jag det, banne mig! :)

    • Linn Jung

      08.02.2017 12:21 (3 månader sen)

      Men jag viiiiiiiiiiiiillllllll iiiiiiiiinte :)


  • Sofia

    08.02.2017 13:35 (3 månader sen)

    Vill bara skicka dig en stor, varm kram.


  • hanna

    08.02.2017 14:17 (3 månader sen)

    dystern har jag också mött. e bensäker på att om man nånsin känt dystern så blir man mer....ödmjuk? ....medkännande? jag vet inte, men nu i efterhand känns det som en rikedom att veta om dystern. om inte annat så för att då dina barn då är tonåringar-vuxna o dystra, då vet du och förstår och inte bara är en brysk vuxen som säger "ryck upp dej-det går om" alla vet att det går om, det är inte det man vill höra. kanske om du omfamnar och lär dig se det som positivt att du har äran att känna så många olika känslor går det lättare när den dyker upp på besök.


  • anonym

    08.02.2017 15:22 (3 månader sen)

    Kanske det inte alls är graviditeten som gör att dystern kommer. Du var ju inte dig själv när du blev gravid, så det har möjligen mera med det att göra. Vi får hoppas att vårljus och fågelkvitter skrämmer iväg dystern.


  • K

    08.02.2017 21:49 (3 månader sen)

    När jag varit sjukskriven för ångest (Utbränd) ett halv år, så började jag också känna sådär.. Före var det bara ångest och helt slut som människa som jag kände. Men sen ändradest det och jag fick en till diagnos, medelsvår depression. Det låter väldigt likt det du beskriver... Man vet logiskt att man har så mycket som är bra i livet. Men plötsligt kommer tankar om att allt är hopplöst, onödigt och att man inte duger. Sen kan det vara bättre dagar men tankarna dyker alltid upp igen. Nu äntligen efter 1 år mår jag bästa vad jag gjort hittills...


  • Hannas virrvarr

    09.02.2017 10:09 (3 månader sen)

    Stark igenkänning på den jäkeln. För några år sedan när Dystern var extra trogen och uppvaktande kring mig (och min sambo övertygade mig om att det inte är helt i sin ordning att regelbundet känna total meningslöshet och hat till livet och mig själv fast allt objektivt sett var ok) vände jag mig till vården för att få professionellt utlåtande på mitt mående. Ska det vara så här? Eller lider jag av något som har ett namn, som man kan förhålla sig till? (Annars är det ju bara jag som är helt meningslös) Jag fick träffa en psykiatriker som ställde några frågor på svajig svenska och frågade sen "jaha, vad vill du? vill du ha medicin?". Besvikelsen var enorm. Jag kände mig ännu vilsnare än innan. Hade verkligen behövt få något begrepp/diagnos/utlåtande utifrån för att få något att förhålla mig till, att kunna distansera mig själv ifrån. Som du skriver i en kommentar så täcks man ju inte säga att man har en depression om man inte fått den diagnosen (fast jag väl kan tro att det åtminstone var en mild depression jag gick och bar på). Tycker det är extra svårt att veta vad man ska kalla det när man är så frisk så man kan jobba och leva men ändå inte riktigt är frisk. Det är väl Dystern det då!


  • Emma

    09.02.2017 20:40 (3 månader sen)

    Dystern kom även till mej när vi väntade tvåan. Den kom som en blixt från klar himmel redan innan jag visste om att jag var gravid. Trodde jag höll på att bli galen och att livet var slut, allt kändes så hopplöst. Ändå växte magen och livet fortsatte och jag förberedde mej på att den slutliga kraschen skulle komma i form av förlossningsdepression. Jag tjatade mej till terapi under graviditeten och höll mej på något sätt flytande. Förlossningen gick sen snabbt och bra (kanske jag led tillräckligt under graviditeten?). Dystern blev blekare och blekare och nu ett par år senare kommer den bara på besök då och då, allt mera sällan. Tack vare terapeuten och öppenhet kanske har jag kunnat prata om detta och insett att vi är många som haft dystern på besök. Trodde först att jag var enda. Alla talar mest om lycka och förväntan. Så tack till dig för din öppenhet. Vi skall prata mera om det här så lär vi oss att svackor hör livet till. Lycka till med jobbet och sen barnafödandet! :)


  • Anne

    10.02.2017 08:27 (3 månader sen)

    Genialiskt namn. Jag hoppas jag för låna Dystern-namnet? Skulle göra hela processen mindre farlig. Dystern låter ändå som någon som flyttar på sig nu och då vilket känns ytterst positivt. <3


Skriv kommentar