Om att bli "sig själv".

lördag 15 juli 2017 - 10:00 | 5 Kommentarer

Det här med att "bli mig själv igen" är något som jag tjatar om i tid och otid nu. Längtan efter något annat (typ mig själv) är så absurt stor just nu. Kanske just för att allt i mig är något helt annat än vad jag är van vid. Tror mången höggravid kvinna är med mig på den. Så här på slutet önskar man sig bara bort.

Eftersom jag inte ha haft den här typen av graviditet tidigare var det svårt att på förhand föreställa sig att det ens var möjligt att känna så här. Att fysiken kan skifta så här otroligt under det knappa året som en graviditet pågår. Känns helt knäppt att jag inte kan göra sådant jag önskar, som att dra till Replot eller ta en cykeltur bara så där. Det går bara inte, för jag kan knappt gå mera. Måste spara på stegen varje dag och överanvänder jag kraft på dagen får jag lida av ryggskottsliknande anfall nattetid.

Helt sjukt när man tänker efter.

Att en människa kan förfalla så här snabbt.

Därför är det ju med lite darr i rösten jag pratar om att återgå till det normala. När man är så här stel, ond, svullen och eländig känns det ju lite osäkert om det ens är möjligt att bli lika rörlig och problemfri igen. Tänk om det inte ens går! Och hur var det ens att vara helt frisk och pigg i kroppen? Är det någon som minns? Näe.

Samma sak med den personlighetsmässiga delen. Hur kändes det egentligen att vara jag? Tror inte att jag fullt ut har orkat vara den som jag förr förknippade med mig själv sedan min utmattning. Det är ett år sedan jag sjukskrevs första gången och det här har minst sagt varit ett omvälvande år. Min sjukskrivning för utmattningen övergick ju i en sjukskrivning för hyperemesis och graviditet. Man skulle ju kunna tänka sig att det här var upplagt för identitetskris deluxe. För Gud ska veta att jag sällan känt igen den där energilösa människan i spegeln om morgnarna.

Det har varit allt annat än lätt att förlika sig vid tanken på att "bara" vara en sån som gör lagom mycket och som tackar nej ibland. Har varit svårt att inte vara den som tar risker, ger allt och kastar sig in i det nya med full kraft. Har dessutom varit ovanligt låg under året som gått (inte låg som i trött eller ledsen, utan bara orkeslös, flera nivåer under min vanliga energinivå). Många gånger har jag undrat om jag ens någon gång kommer "bli mig själv igen". 

Så ja - upplagt för kris. Men! Här kommer nu ett jättestort MEN. Som jag redan skrev för någon dag sedan så känns det faktiskt bättre än på skitlänge på det mentala planet. Som jag så många gånger konstaterat så är psyket så mycket viktigare för mig än det fysiska. Spelar ingen roll hur skit jag mår i kroppen just nu, allt känns så mycket lättare när jag märker att jag skrattar mer, att jag har energi och känner mig pigg. Jag kan leva med fruktansvärda smärtor i bäckenet, men jag kan inte leva utan livslust. Och det är så härligt med livslust, vet ni?

Kroppen har jag faktiskt ingen aning om, hur den kommer att reagera efter förlossningen. Men jag ska ge den all kärlek, träning och fysioterapi den behöver för att må så bra som möjligt. Däremot känner jag redan så mycket hopp för den personlighetsmässiga delen. Sakta börjar jag känna att allt kommer bli skitbra i höst. Herregud så jag ska dricka skumpa! Gå promenader! Träffa kaveris! Träna! Skriva! Läsa bra böcker! Blogga! Hänga med en bebbe!

Och så länge man vill sånt kan man eventuellt, i värsta fall, leva med urusel rygg och knän som är förstörda av övervikt. 

FATTA HUR BRA DET KÄNNS!

 

acxa

Taggar:

5

Kommentarer

  • Jenna

    15.07.2017 10:20 (2 månader sen)

    Strax efter förlossningen då jag fick duscha så sprudlade hela kroppen av lycka då jag utan problem kunde böja mig ner för att plocka upp nåt från golvet! Och all vätska försvann (har tappat 14 kg på två veckor) så värken i mina leder försvann.. De va himmelriket! Det ÄR himmelriket! Det enda som e kvar ännu av krämporna är lite sjukt bäcken, allt ha int hitta rätt plats ännu. Men de tar väl lite tid :)


  • spicy@netikka.fi

    15.07.2017 12:25 (2 månader sen)

    Gamla jag ska väl inte tillbaka till. E int ens möjligt. MEN nya versionen Linn Jung version 2.0? Hur låter det? Jobbar på det själv åtminstone. Lika orkeslös nu som för ett år sedan. Men tankesättet är bättre. Nina


  • I samma situation

    15.07.2017 12:41 (2 månader sen)

    Oj så jag förstår dig! Många verkar inte alls förstå längtan efter den egna kroppen o det egna jaget som hamnat i skymundan under graviditeten. Alla uppfattar det som att man vill bli snygg o smal igen, men jag vill bara kunna svänga mig i sängen utan stort besvär, kunna fara på löplänk, kunna knyta skor utan att frusta som en brunstig tjur osv. Nu har jag haft det klart enklare än dig med "bara" foglossning och krämpor till följd av viktuppgång som begränsat min vardag, och jag har haft turen att må bättre än normalt psykiskt sett. Väldigt glad över det sista då min kropp inte upplevt "efter-träning-endorfiner" på många månader nu och de annars är en viktig del av mitt välmående. Nu på slutrakan börjar det mentala återgå till det normala, tar det som ett tecken på att jag inom kort får tillbaka mig själv igen. ? Lycka till med slutrakan av graviditeten, unnar dig så att hitta dig själv igen med bebben!


  • Julie

    15.07.2017 21:32 (2 månader sen)

    Ja usch, det där att tappa bort sitt jag känner jag så igen. Processen att återta jaget kom först i höstas, då barnet var en bit över året. Det fysiska återhämtningen var en sak, men ammandet och överlag det där att leva symbiotiskt med en annan var nog för mig det absolut tyngsta. Vad gäller det fysiska så minns jag hur jag efter förlossningen, med durapunktion, en massa stygn, infektioner och skit, tänkte att jag nog aldrig kommer kunna sitta på en cykel igen. Jag skrattade högt av förtjusning när jag ett knappt år efter att pilten föddes hoppade upp på cykeln och drog ett varv i parkeringsgrottan. Sådant gör en salig. Få se hur det blir den här gången.


  • Malin / en gul apelsin

    16.07.2017 14:05 (2 månader sen)

    Jag minns när jag hade fött Idun. Graviditeten hade varit jobbig och jag hade haft massor av foglossning. Jag låg på BB, Idun sov och jag läste en tidning och blev jätteinspirerad, och insåg att nu, NU kan jag börja längta efter att göra saker igen, och tro på att det faktiskt går. Det där var tio år sedan, men jag minns sprudlet och euforin ännu, känslan av att ha fått tillbaka livet (och det fick jag ju också, det var verkligen inte bara inbillning). Din höst kommer helt säkert att bli fantastisk på en massa sätt! Jee!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.