Söndag bland många.

söndag 20 augusti 2017 - 12:00 | 22 Kommentarer

För varje terrordåd minskar chocken - det har man läst många gånger i olika kolumner under det senaste dygnet. Jag ryckte inte ens på axlarna när jag hörde om knivattacken i Åbo. Jahapp, då kom den, sa jag och tömde diskmaskinen.

Å ena sidan är det synnerligen obehagligt, att något så djupt tragiskt kan normaliseras så pass snabbt att den inte skapar en större reaktion än en snabb axelryckning. Å andra sidan är det skönt att attackerna inte längre skapar någon rädsla, i alla fall vad det gäller mig själv. 

Minns ni känslan, chocken och den totalta mentala kollapsen i samband med Utøya? Jag minns exakt hur den tog över hela mig. Allt stannade. Man stirrade håglöst in i livesändningarna i flera dagar, totalt oförmögen att tänka andra tankar. Oförstående, iskall förlamning. 

Den känslan är ju inte direkt närvarande nu, om vi ska vara ärliga. Är både arg och tacksam, samtidigt. Arg över att jag inte blir arg när något som klassificeras som terrorbrott sker i mitt eget land. Tacksam för att jag inte känner mig det minsta rädd. Det går inte ens att vara rädd längre. För egentligen visste vi ju det här. Att terrorn förr eller senare skulle komma hit (om meningen med terror är att skapa rädsla, så har den verkligen inte uppnått sitt syfte här hos mig).

Det enda jag kanske kan reagera på är att i Finland blev det lite väl många obehagliga "vad var det vi sa?". Hade kanske önskat mig lite mer svensk stämning. Det var rörande att se hur svenskarna slöt upp efter dådet i Stockholm för en tid sedan. Men visst finns det fina hjältar här också. Bara man öppnar ögonen och vågar se dem.

För vissa är det här en tid av otröstlig sorg och saknad (må ni få det stöd och den värme ni behöver). Men för de allra flesta av oss är det här en solig söndag, som vilken annan solig söndag som helst. Ut i parker, ut på torg! Med modiga steg ut i livet.

 

2017 08 19 04.49.56 5

22

Kommentarer

  • Annica

    20.08.2017 17:59 (1 månad sen)

    Det som gör mej så sorgsen och ledsen rädd är vad som händer mitt älskade Finland 2017. Bor i en stad med tyvärr många alkoholister och utslagna som dricker natt och dag. Samtidigt som tyvärr här finns matutdelning. Tyvärr säger jag ja. Då får de utslagna mera pengar till sprit istället för att köpa mat för bidragen de får. Dömer absolut ingen. Mitt hjärta blöder för mitt Finland. Vad är det som händer? Hur ska vi hjälpa våra egna utsatta och dem som kommer som flyktingar till vårt land? Jag vet ingenting är bara en vanlig människa. En människa som just nu inte kan sluta gråta.

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:40 (1 månad sen)

      Ja, det är nog ingen lätt match att reda ut det här. 2017 var inget vackert år i Finland.


  • eKorren

    20.08.2017 18:48 (1 månad sen)

    Mer svensk stämning?! Ja, det förstås, det vore ju naturligtvis rörande med svensk stämning om ryssen skulle slå till igen. Göra lite handhjärtan. Sjunga We shall overcome. Rå om varann. Lite mysigt, sådär... Jo, tack. Inte.

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:41 (1 månad sen)

      :) Var kanske inte direkt så jag menade, men ja, nej tack.


  • N

    20.08.2017 19:24 (1 månad sen)

    Nej. Jag håller inte med. Jag blir chockad när det händer i Stockholm, när det händer i Nice, när det händer i Berlin, Barcelona, och absolut i Åbo... Jag har egentligen bara läst om hjältarna i rapporteringen från Åbo, väldigt få "vad var det jag sa"-reportage. Och visst blir jag mera rädd när mina släktingar och vänner befann sig på stenkast avstånd och visst känns det extra mycket när det sker på en gata jag gått längs med, med och utan barn flera gånger än jag kan räkna. Nej, vi ska inte låta rädslan ta över och ja, vi ska fortsätta sträva efter ett öppet och tolerant samhälle men annars kan inte alls känna igen mig i det du skriver.

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:44 (1 månad sen)

      Önskar mitt hjärta skulle vara lite mer som ditt. Är så känslomässigt avtrubbad. Kan inte ta in vidden av det som hänt. Fast det aldrig varit så nära som nu.


  • Marias Memoarer

    20.08.2017 19:48 (1 månad sen)

    Det är verkligen så obehagligt med människor som närmast gottar sig i det hemska som hänt, som om de är glada över att det hänt för att det stärker deras förutfattade meningar och rasism, eller för att de kan dra nytta av det politiskt. Att folk inte skäms, så himla respektlöst mot alla offer..!

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:45 (1 månad sen)

      Har sett så mycket hemskheter i diverse flöden att HOHHO.


  • Anna

    20.08.2017 19:56 (1 månad sen)

    När jag skriver den här kommentaren har du fått 61 "hjärtan" på inlägget. Och inga kommentarer. Så jag kanske är ensam om min åsikt och jag tror aldrig att jag skrivit en negativ kommentar på en blogg förut. Men jag förstår ärligt talat inte hur du kan skriva så här. Jag är själv åbobo, och staden är förstås inte sig lik. Här lämnas ingen oberörd. Men om du själv uppe i Vasa verkligen är så oberörd, varför skriver du alls om dådet? Det känns som ett hån både mot offren och mot de sörjande att skriva rakt ut att du tar det med en axelryckning. Kan du snälla förklara hur du tänkte?

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:51 (1 månad sen)

      Hoppsan, det var ingalunda menat som ett hån. Axelryckningen var såklart inte riktad mot sörjande anhöriga, utan mot terrorismens existens i vårt samhälle. Det var bara en tidsfråga innan något skulle hända här. Så har jag känt en längre tid. Var mentalt förberedd. Ledsen för min okänslighet! <3


  • Annica

    20.08.2017 20:41 (1 månad sen)

    Håller med dej Maria. Helst vill jag bara stanna i sängen och gråta. Förövarna i både Åbo och Barcelona är själva nästan bara barn. Hur har det gått såhär galet i vår värld? Att gråta hjälper ingen men nu har jag gråtit hela helgen.

    • Linn Jung

      20.08.2017 20:55 (1 månad sen)

      Tror det ha varit för många terrordåd på kort tid. Har så långt till tårar just nu - även om jag rationellt kan förstå att det är så sjukt sorgligt. Det är äckligt hur den mänskliga hjärnan är funtad. Man blir tydligen van vid allt. Hur mycket man än vill något annat.


  • Ida

    20.08.2017 21:53 (1 månad sen)

    Jag har lite blandade känslor över ditt inlägg måste jag säga. Jag läste ett av dina senaste inlägg där du mitt i detta elände tycker synd om dig själv för att du är förskyld. Jag hoppas du förstår att det känns lite märkligt att läsa något sådant då så många, inklusive jag själv, mått väldigt väldigt dåligt psykiskt den här helgen. Så när jag såg att du nu äntligen skriver något om händelserna så skriver du i princip att du inte riktigt bryr dig om vad som har hänt. Det måste vara skönt att inte känna något, men snälla, visa lite respekt mot alla oss som faktiskt har starka känslor just nu.

    • Linn Jung

      20.08.2017 22:05 (1 månad sen)

      Det var som sagt inte min mening att såra och rub in in your face. Utan jag tänker snarare att jag själv är obehaglig som inte känner något. På något vis tycker jag att det är en anmärkningsvärd reaktion det också (jag är kall och eklig). Jag vet inte hur jag kunde ha sagt det på ett mer respektfullt sätt. Men som sagt är jag ledsen för att du uppfattade mig som respektlös. Det var inte min mening. På riktigt. Kram.


  • Johanna

    21.08.2017 08:45 (1 månad sen)

    Jag uppfattar inte inlägget som nåt hån och jag förstår helt och hållet känslan att man inte blir förvånad. Jag blev inte heller förvånad men visst kändes det overkligt att det hände på torget där jag just två timmar tidigare hade befunnit mig. Det som däremot gör mig rädd är att detta ska ge upphov till ännu mera rasism, otrygghet och misstänksamhet invånarna emellan. För det är ju just det man vill uppnå med terrorism. Det som värmer mitt hjärta är alla modiga människor agerade och försökte hindra gärningsmannen och som gjorde sitt yttersta för att hjälpa offren. Besökte torget, som så många andra Åbobor, igår och stämningen var väldigt fridfulld och respektfull.Kändes bra att gå dit samtidigt som det gjorde händelsen mer verklig för mig. Kramade nog min 2 månader gamla bebis lite extra när vi stod där bland människorna, blommorna och ljusen....


  • Johanna

    21.08.2017 10:47 (1 månad sen)

    Känner igen mig i den känsla du beskriver. Reagerade på liknade sätt efter Stockholm. Men efter att ha bott i Åbo i fem år och efter att ha gått på samma torg med barnvagn dagen innan så slog helgens attack mycket hårdare. Tror du att du skulle ha reagerat starkare om det hänt på Vasa torg eller på Brändö?

    • Linn Jung

      21.08.2017 10:54 (1 månad sen)

      Ja, det får man ju verkligen hoppas! Annars får man ju sannerligen tvivla på sin mentala hälsa. Helst skulle man ju förstås reagera med bestörtning på alla, men tror man som människa skulle tappa livslusten i längden.


  • Maria

    21.08.2017 12:11 (1 månad sen)

    Nu har du ju redan förklarat och ursäktat dig flera gånger så förstår att du inte menade nåt illa, men jag hajade också lite till av inlägget.... Men du är inte ensam, utan samma trend var också tydlig på fb generellt, tyckte jag, att folk som själva bor eller har bott just i Åbo var allmänt förskräckta men i Österbotten och annanstans tittade man knappt upp från fredagsbiffen och kommenterade inte ens med ord det som hände. Inte ens dom som annars uppmärksammat dåd lite här och var. Och det är ju sunt på sitt sätt kanske, men det kändes lite... nonchalant och respektlöst? För oss som bor här och dagligen rör oss på dom torgen och har barn i skola ett kvarter därifrån kom det plötsligt nära.


  • Nina

    21.08.2017 15:29 (1 månad sen)

    Min upplevelse av det hela var något annorlunda än din. Staden där jag bodde i 4 år utsattes för något oerhört hemskt, jag förstod inte vidden av det hela när nyheterna kom. Chocken kom och finns ännu lite kvar, tanken på familj och vänner som bor i Åbo återkommer med jämna mellanrum. Hur illa det kunde ha gått för dem. Fint var det att följa hur åboborna slöt upp på facebook för att erbjuda hjälpa av olika slag, skjuts hem, en säng för natten eller bara någon att prata med. Fint var det också att se hur de slöt upp vid torget för att visa respekt för offren och hylla hjältarna. Tillsammans går vi vidare. Hur kan man reagera med en axelryckning.

    • Linn Jung

      22.08.2017 10:41 (1 månad sen)

      Jag tror det finns orsaker: 1. Antalet terrorattacker den senaste tiden har varit så stort att mitt psyke inte orkar ta in fler. Någon form av mättad lösning. 2. Självbevarelsedriften kickar in. Ska jag sörja ett attentat till orkar jag inte med babyvardag och amningsnätter. 3. Jag var redan förberedd på att terrorism existerar i mitt land, vilket gör att den första chocken uteblev. Det är äckligt (och kanske nochalant), men också mänskligt och sant.

      • Lina

        24.08.2017 08:10 (1 månad sen)

        4. Du har inte invandrade eller asylsökande vänner som berörs av den uppiskade hatstämningen eller nu riskerar att drabbas av Halla-ahos "invandringspolitiska åtgärder" som regeringen använder det här som en ursäkt för att driva igenom. (Eller har du?) Och du kanske inte har hunnit/orkat/velat sätta dig in i vad som händer i Finland när det hänt mycket i ditt eget privatliv/mående det senaste året? Det som har hänt har som vi vet nu några dagar efteråt lett till ett mycket oroande politiskt kaos där man passar på att försöka driva igenom åtgärder som är ofattbart hårda, också mot barn i dina barns ålder. Jag känner till exempel en pojke i Mileas ålder som varit med om fruktansvärda saker (bl.a. kidnappning) och som man nu vill att det ska bli olagligt att hjälpa. Hans mamma har bröstcancer.Jag hoppas att någon människa med civilkurage ger henne vård. De såras väldigt mycket av all rasism de upplever nu - och de är rädda för fysiskt våld. Så jag kan absolut förstå att du är avtrubbad (och jag tycker att det är bra att du skriver ärligt om det), men jag tror att läget hade varit annorlunda om ni blivit vänfamilj hösten 2015. Jag har för mig att ni planerade att bli det, att du skrev om det? Nu är det viktigare än nånsin och mig har ingenting gett så mycket som att lära känna nya människor som så gärna vill lära känna mig. De har blivit till familj som jag älskar. Mitt liv har blivit bättre och större. (Man kan ju bli vän med människor som man vet får stanna om man vill skydda sitt hjärta.) Det är en verklig win-win-win för en själv, den nya vännen och samhället och bra bot mot avtrubbning. Jag kan agera matchmaker om det behövs, precis som Sandra som skrev om det här på sin blogg. Integrationen börjar från att vi släpper in de nya i våra liv.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.