Visa inlägg taggade med 'baby'

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

måndag 25 september 2017 - 22:00

Här kommer jag och bloggar om mitt barns sovrutiner.

Det var faktiskt år och dar sedan jag tog mig an ett önskeinlägg från en läsare (ska eventuellt skärpa mig). Så när Ellen skrev nedanstående fråga under inlägget om eftergranskningsglädjefnattet tänkte jag "ähh, nu bjuder jag till!".

 

"Det var ett så fint inlägg. Jag gläds med er. Att få ett tredje barn var det bästa även i vår familj. Hon var så enkel och vi njöt. Jag skulle vara superintresserad av att få läsa om hur era dagar med My ser ut. Hur mycket sover hon - hur somnar hon - hur mycket använder hon tutt - hur ofta ammar du osv... Det sku vara super om du kan skriva ett sånt inlägg."

 

Skrattade först när jag läste frågan, för jag tänkte att det här enbart är en fråga som kan intressera en riktigt nybliven morsa (det här är just ett sånt inlägg som jag och Anna-Lena har ägnat mycket tid att gäspa åt de senaste åren - men se på fan, här i träsket är jag nu igen). Ni som inte är intresserade av babystuff - SPRING!!

Rutiner har aldrig riktigt varit min grej. Det kräver liksom för mycket av en människa som tycker om spontanitet och magkänsla. Därför är det mer eller mindre omöjligt för mig att berätta hur en vanlig dag i vårt liv ser ut. Ingen dag är den andra lik. Ibland lunchar jag med någon kompis, en dag i veckan spelar jag in podd med Nadia, någon dag kanske vi har kaveris här på kaffe, någon dag kanske jag försöker motionera, någon dag kanske jag vill sova bort en hel dag. Det vet man inte förrän man har vaknat och känt efter vad magkänslan säger. 

My sover ännu stor del av sin tid. Och jag är världssämst på att minnas hur hon brukar bete sig. Meeeen om vi tar denna dag som exempel så vaknade vi alla (Masse, Milken, My och jag) klockan 8.00. My var vaken medan vi andra åt frulle och klädde på oss. När jag skjutsade barnen till skolan domnade hon bort igen (hon har ännu inte lärt sig vara vaken i bil - hoppas hon aldrig lär sig).

Hade tre kaveris (Maria, Saija, Annika) plus deras bebisar (världens bästa gäng!) på kaffe på förmiddagen. My sov bort hela besöket 9-12. Sedan vaknade hon till för att äta, kanske en halvtimme. Sedan sov hon två timmar till 12.30-14.00 och vaknade således följande gång när vi satt nere på Brändö-bryggan och drack kaffe. Var vaken kort stund och ammade i solskenet. Sedan somnade hon igen två timmar 14.15-16.30.

Hon vaknade när Matheo kom hem från en kompis. Gullade lite med honom. Åt. Sedan sov hon igen mellan 17.30-19.00. Då kom Sami hem från jobbet och jag väckte henne (vem gör sånt??) för att hon skulle få träffa sin pappa ens en liten stund denna dag. Och två timmar senare, 21.00, somnade hon för natten. 

Och går det som de flesta andra nätter så vaknar jag en gång vid fyra-fem-ish för att äta. Sedan sover vi vidare tills klockan ringer där vid 8. Det här var nu på riktigt vääääääääääärldens tråkigaste utläggning. Kan inte begripa att jag just skrev det där i min blogg.

Men ja, hon vaknar i princip bara för att äta och så faller ögonen fast igen (som svar på hur hon somnar). Oftast i famnen eller i vagnen eller mellan oss i sängen. Eller i bilen. Eller i sjalen. Eller i soffan eller var hon nu råkar befinna sig. Har liksom ingen "metod" eller så.

Jag helammar cirka (eeeh..?) sju, åtta gånger per dag i medeltal (ser inget behov av ersättning ännu) och hon använder napp rätt så ofta (jag äääälskar den, världens bästa uppfinning!). Ja, var det ännu nåt mer?

Haha, ni har väl somnat där bakom era skärmar!

Nåja, om ni fortfarande är vakna kan jag passar på att ropa "HERREGUD SÅNT VÄDER VI FICK I DAG!". När Milken slutade skolan tog vi varsin bulle och gick ner till vattnet. Fullt med folk i parken. Tusen grader varmt och god stämning i största allmänhet. I dag var det verkligen inte tungt att vara Linn Jung.

Bildsvep på det:

 

2017 09 25 03.23.29 2

2017 09 25 03.24.23 1

2017 09 25 03.25.40 1

2017 09 25 03.27.39 1

2017 09 25 12.50.47 1

lördag 23 september 2017 - 21:00

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

fredag 22 september 2017 - 13:00

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred.

2017 09 21 12.11.49 1

 

Häromdagen var jag på eftergranskning till rådgivningen. Upplevde någon form av surrealistiskt feel good-rus när jag kom ut därifrån. Även om jag säkert inte kan återge känslan så här i skrift, så ska jag försöka (det är fritt fram att skaka på huvudet).

Eftergranskningen är alltså den gravida kvinnans sista utpost i vårdsystemet. Om man kommer ut med grönt ljus betyder det att graviditeten är över, man är frisk (och får pengar från Kela). Det är också en av de få gånger man kan säga "Hoppas vi aldrig ses igen!" och samtidigt le stort och tacka för sig. 

Det här var en lyckans dag för mig. Ni ska veta att jag har längtat efter den här stunden. När man är mitt i skiten tror man aldrig man ska komma så här långt (läste Linneas inlägg inatt och kände sååååååååååå igen mig). 

Men tro det eller ej. Den stunden kom

 

 

Solen sken när jag kom ut från mödrarådgivningen. Kastade lyckligt på mig solbrillorna. Klickade fast My i baksätet. Och när jag vred om nyckeln till startlåset vrålade bilstereon ut "Jag trodde änglarna fanns". Jag vet att det är en störande låt, ja ja ja. Men klicka ändå på play där uppe.

När man är på riktigt, riktigt bra humör så finns det ju ingenting som passar så bra som ett löjligt, poppigt saxofonsolo. Jag vrålade med i refrängen precis hela Skolhusgatan. Och ba: Tänk att vi fick My!

Tänk på alla de här gångerna jag har velat, men inte vågat! Tänk alla de gånger jag har bestämt mig för att köra på ett tredje barn, men ändå ångrat mig. Tänk alla de gånger jag har lagt locket på och känt ett litet sting i hjärtat! Tänk så alla de där gångerna när jag tänkte "jaja, det får bli i nästa liv"! Tänk alla gånger som jag kalkylerade risker! Tänk alla gånger jag spände mig för att historien skulle upprepa sig! Tänk den där gången vi sa "okej, vi testar!". Tänk alla spyor! Tänk alla mörka hål! Tänk all jävla skit!

Tänk allt vi har fasat för - och ändå fick vi henne. Tänk alla de där där sju åren som gick - och ändå fick vi henne! TÄNK ATT HON ÄR HÄR NU!

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred, vrålade radion.

Kan inte riktigt ännu greppa att vi verkligen vågade.

Och att vi faktiskt vann.

Tänk he!

onsdag 30 augusti 2017 - 09:00

Tills alla var redo.

Igår var det den 29 augusti. Det betyder att den första månaden av Mys liv har swischat förbi. Häftigt att en månad kan gå så snabbt, så långsamt, så smärtfritt, så naturligt. Å ena sidan är hon alldeles ny, å andra sidan känns det som om hon har funnits här sedan tidernas begynnelse. 

Jag har tänkt mycket på hur skönt föräldraskapet är den här gången. Även om vi fortfarande är två vuxna känns som om vi är så många fler som delar på härligheten. När My skriker till finns det två små som redan hunnit ur startblocken, innan jag ens reagerat på startskottet, och spurtar i full fart för att lägga in nappen. Stora barnen fullkomligt avgudar henne och är till så stor hjälp, utan att jag ens behöver be om det. 

"Ähh, jag fattar inte att vi inte har gjort det här tidigare", sa jag till Sami för någon kväll sedan när vi låg och tindrade ovanför en sovande My. Varför väntade vi sju år här emellan? Men Sami hade nog rätt i det han sa: "För då skulle det inte alls ha varit så här". Det var mycket som skulle bockas av för att vi skulle landa här. Jag behövde få undan mina studier, komma igång med jobbet och karriären. Jag tror vi behövde få understökat stora barnens dagistid och trotsåldrar. Vi behövde få ur mig min utbrändhet och jag behövde sannerligen mitt stora sjukskrivningsår ifjol. 

Även om det var ett fruktansvärt år är jag ändå så tacksam för att jag fick det här viloåret före babyåret. Den här tiden i fjol var jag totalt slut, helt utan reserver. Nog är den en milsvidd skillnad på att vara frisk som nu, och utbränd som då. Det senaste året har jag sovit så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Att ständigt vakna på minus är inget jag vill vara med om igen. Att vakna pigg är något jag värdesätter precis varenda morgon.

Jag är så glad att vi väntade på My tills alla var redo.

För nu kan jag ta in vareviga sekund. Insupa den fullständigt och njuta så det skälver i hjärnan. Det är ju också något i vetskapen om att hon är min sista baby som gör att ingenting känns riktigt jobbigt. Eller så är det för att hon är tredje babyn och jag är trygg i det som sker. Eller så är det för att hon är trygg - och det i sin tur gör mig trygg. Ja, vete fan. Men det här lugnet och teamkänslan i familjen skulle vi aldrig ha fått om vi inte hade väntat sju år. 

Ännu vet vi inte så mycket om denna lilla My, för hon sover fortfarande största delen av dygnet. Men det vi ser av henne är en mycket harmonisk liten själ som gärna ligger nära (försök hålla henne vaken i famnen - omöjligt!). Hon sover som en stock, äter snabbt, älskar att åka bil och har Brändös maffigaste kinder. Så lugn och så snäll. Så söt och så förfärligt älskad.

 

2017 08 27 02.45.28 1

2017 08 17 03.57.38 1

2017 08 29 03.56.57 2 1

2017 08 28 05.45.52 2

2017 08 18 08.39.56 1

måndag 21 augusti 2017 - 11:30

Majestätiska morgnar.

I dag började vi dagen med att kolla Peppes goda tips, den tjugo minuter långa Vice-dokumentären om rasist- och antirasistdemonstrationerna i Charlottesville. Om man vill ha lite besvärlig stämning över sitt morgonkaffe kan jag varmt rekommendera.

Aj, så vi har bra förmiddagar nu när jag är ledig och Sami har semester och stora barnen är i skolan (kan inte minnas när vi senast skulle ha haft så här mycket tid att prata med varandra). Så mycket bra att läsa, så mycket bra att se på INTTÄNET. Och sedan läsa upp och visa för varandra. Klicka på länken där ovan och se dokumentären. Länge sedan vi sett så många hatiska, oempatiska medelåldersmän på ett och samma ställe. 

Ibland vaknar babyn och skiter ner valfri förälder. I dag medan Sami cyklade stora barnen till skolan fick jag snällt sitta kvar i soffan med cirka 52 liter senapsbajs i famnen. Vågade inte röra mig förrän Sami var tillbaka. Var så rädd för att sprida det över hela soffan (blöjan får skärpa sig). Tur att han är en snabb cyklist. Jaja, gotta go. Nåt 400 grams malettköttpaket ropar på mig från kylskåpet och vill bli lunch. Häj!

 

my

torsdag 17 augusti 2017 - 10:30

Om amning.

 

"Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång."

 

Så skriver Sara Rasmus om sin amning i ett blogginlägg i dag. Jag har själv tänkt skriva om amning i flera dagar, men inte kommit till skott (tror jag har dragit på mig höstens första förkylning, iiiih så det river i halsen).

Det är ju inte bara en eller två punkter med kroppen som fascinerar en så man nästan faller omkull när man tänker på det. Kroppen är ju både galen och trevlig på samma gång. Men mest fascinerande. Tänker exempelvis på mitt eget humör före och efter förlossningen. Hur kan det vara så stor skillnad? En massa kemiska sammansättningar och hormoner i mitt inre labb som har rörts om - och plötsligt är dystern som bortblåst! Pang, boom, borta!

Nu är jag inte så insatt i amning. Men om vi snackar om hormoner så har man ju i alla fall hört att oxytocin och prolaktin frigörs vid amning, vilket ska vara bra skit för moderskänslor, avslappning, moderns välbefinnande och god feeling överlag. 

Ändå reagerade jag med ett "yes, igenkänning!" när jag läste Saras beskrivning här ovan. Bör dock nämnas att jag är fullständigt fine med amningen (har aldrig varit med om en mer smärtfri start). Allt funkar urbra så här långt. Trivs i min amning.

Men jag har många gånger tänkt på hur fascinerande de där fem första sekunderna är - från när babyn greppar bröstet och mjölken rinner till - att man kan bli så fruktansvärt low. Och sedan känns allt normalt igen. Är det någon som vet vad det kallas och beror på? Det där djupt ledsna halsgropsknipet som håller i sig några sekunder vid varje amningsstart. Säger inte att det nödvändigtvis är samma som Sara känner, men ändå. Måste ju vara nåt hormonellt jox?

Lite som en 5 sekunders snabbövergående depression. Men så på den sjätte sekunden svänger allt - och istället blir jag MEGATÖRSTIG! Ni som uppskattar Sunes sommar kan föreställa er att det här är jag. Amningstörsten är banne mig inte att leka med. Mitt i allt känns det som man befunnit sig i en öken de närmaste 31 åren. Nog är ju kroppen så himla märklig. Hela det där inre systemet får mig att baxna.

Och det är ju trevligt att se att de gosiga kinderna på kinddrottningen här nedan bara blir gosigare och gosigare. Det gör att man eventuellt kan stå ut med femsekundersdeppen och ökentörsten ett tag till (dock är jag glad att jag lade på mig 20 extrakilon för den här amningen ba river av mig kilo efter kilo varje dag - borde ha satsat på 30 istället). Nå väl, vi tar väl en bulle till! Dags för kaffe!

 

2017 08 17 10.12.09 1

My, snart tre veckor.

tisdag 15 augusti 2017 - 22:00

Skolstartströttman.

Nu märks det så tydligt att skolan har kört igång och att stora barnen inte ännu riktigt anpassat sig till tidiga väckningar och dagar som kräver någon form av hjärnkapacitet. När de kommer hem är de så trötta att de bara orkar bråka med varandra. Det enda som hjälper är att plocka fram det magiska vapnet (My). Då glömmer de bort att vara monster och pratar istället med snälla röster.

... i ungefär 2 minuter.

Nå väl, i kväll somnade båda strax efter 20. Och det är väl egentligen det bästa, att gå och lägga sig tidigt. Hur det går i skolan - och hur de själva trivs - är något som man som förälder sällan kan påverka. Däremot kan man erbjuda bästa möjliga omständigheter runt omkring, tänker jag. Att de är utvilade, mätta och förberedda. Och jag hoppas på lite piggare ungar om en tid, när värsta skolstartspirret lagt sig. 

Själv gick dagen åt till promenix, att förbereda lite sponsrat inlägg med ny partner, åka till bautaaffär och handla. På eftermiddagen somnade jag som en stock på soffan. Vaknade till att Sami kokade kaffe och bjöd på glass. Ja, livet som ledig är inte så mycket mer spännande än så. Dagarna bara swischar iväg fast man inte gör nånting.

Dagens upptäckt: att My tyvärr hamnar dras med samma (urgulliga) virvel som sin far mitt på huvudet. 

 

2017 08 15 09.06.15 2

 

Men det är tack och lov inget hon verkar ta särskilt hårt:

 

2017 08 15 08.59.35 3

måndag 14 augusti 2017 - 19:00

Lazy dazy.

2017 08 14 10.23.03 1

2017 08 14 10.36.11 2

 

I dag är första dagen, sedan My föddes, som jag känner mig så där kli-ig och trött i ögonen. Men det är förvisso inte Mys fel, utan vi lägger allt på den förfärligt tidiga väckningen vid 7.30 som skolbarnen tvingade oss till. Men vetja vi ska vänja oss vid det också (premiären gick i alla fall urbra). Känns ändå som full vacay här i huset eftersom både jag och Sami har semester. 

Överlag tycker jag det känns helvilt att jag inte ska tillbaka till jobbet nu på hösten. Alla dessa sista-semesterdagen-uppdateringarna som cirkulerar i flödena. Jag tror liksom att jag snart ska få skriva en sån. Men så är det ju inte. Känns så sjukt lyxigt att fortsätta sluiba här hemma. 

 

2017 08 13 05.35.43 1

 

Nå, det blev en ganska lat dag i dag. Putte och Fredrika var här på kaffe när vår kontakt på rådgivningen plingade på dörren (två hembesök får man efter att man fött - ett från mödrarådgivningen och ett från barnrådgivningen). My har fläskat till sig alldeles utmärkt. Hon är numera en välmående 4,5 kilos beef. Vi snackade bland annat om att tidigarelägga några vaccinationer er för att hinna få de mest väsentliga före vi åker till Vietnam i januari. 

 

2017 08 14 06.39.54 1

 

Igår tog vi fram sjalen (som jag har lånat av Jenny) och My verkar trivas mycket bra där inne. Synd att jag själv är så svag i ryggen ännu, så jag orkar inte så länge. Men My är en riktig megamysare. Precis sån som Matheo var. Tror hon skulle sova dygnet runt om hon fick bo här inne. Tidigare i dag uppskattade Sami hennes sömntimmar till cirka 22 h per dygn (jag tror kanske 21). Jag önskar det här skulle vara ett tillstånd som skulle fortsätta till barnet är ungefär 8. Då skulle de kunna vakna och vara allmänt ljuvliga.

 

2017 08 13 10.51.30 1

 

Ikväll kommer vi (alltså jag) att somna SÅ BRA. Inte ens någon friidrott som håller en vaken. Zzzzzz.

tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1