Visa inlägg taggade med 'bröllop'

tisdag 8 november 2016 - 13:15

Låt festen fortsätta.

Nå, who am I kidding, klart vi fortsätter i dag när vi en gång hade så roligt igår. Vi fortsätter någonstans där vi klev av scenen och det var dags för Elvis att leave the building. Alla andra, utom Malin som igår kommenterade att hon orkar lite till med vårt bröllop, har säkert tröttnat för länge sedan.

Men det skiter jag i just nu, för det är så roligt att kolla igenom mappen. Som man hurtigt brukar säga: Följ med på resan!

 

aaqa

 

En som bokstavligen ville följa med på resan var Tim. Här var jag jätterädd för att Elvis skulle få feeling, köra omkull och polisen skulle komma och ta alla. 

 

a4

 

Alla andra minglade förnöjsamt. Här är det mamma som är mingelfotografen. Hon har tydligen tagit ett foto på varenda en gäst. Och det är ju trevligt. Dock ska ni inte plågas med varenda ett. 

 

aafd

 

Den enda skärgårdssheriffen som fanns i närheten var Putte. Och han satte stopp för alla dumheter. Inte för intet han började polisskolan två dagar senare.

 

a6

 

Här har vi tre kära kollegor. Stjärnbarnvakten Anders, min högra hand Anna-Lena, stjärnjournalisten Linn Øvergaard, fotbollslegendaren Tony Björk och Foppa. 

 

a5

 

Här vet vi inte vad som pågår, men vi kan kanske konstatera att Janne har varit gladare. Jag gissar att ifrågavarande min kommer att vara aktuell inom kort när Janne och Christoffer till förmån för Näsdagen ska cykla till Tammerfors på under 12 timmar. 

 

aa

 

Här vet vi dock vad som pågår. Paella pågår. Till vänster min kära mor, till höger min Malin.

 

a12

 

Alla trodde att kramkalaset var slut, men icke. Här fortsätter det kraftigt. I bakgrunden ser vi Vasabladets framtid: Mycket glada Kojonen och Smedberg.

 

aaa2

 

Mamma finslipar det sista. Alla vet vi ju att citroner är den allra viktigaste ingrediensen i paellan. Kan inte fatta att jag fick en alldeles egen Muurikka-panna i present. Den här hyrde jag inför festen, men nu har jag EN EGEN. 

 

11

 

Här är mina bästa Brändöpolare Jenny och Annika (lite som Tommy och Annika). Medgrundare till rörelsen Brändöromatikerna och kompetenta tv- och radiomänniskor. Annika då höggravid. Numera småbarnsmor. 

 

aaaa

 

Här har vi en skottkärra med dryck och två plastkassar is från Ollis.

 

a9

 

Kan inte begripa hur grönt det är. Det är så himla fint i Finland sommartid, huhu. Grönt uppe, grönt nere, grönt runtomkring.

 

aa33

 

Förutom maten då som var jättegul. Det enda som vi aldrig fotade var kakorna. Beställde tre olika rawcakes från Raawka. Vill minnas att de var jättegoda (och snygga!). Alltid lika svårt att hinna äta på sin egen fest. När man bara vill använda munnen till att prata, prata, prata.

 

2

 

Här går kvällssolen ner, vilket betyder att klockan är någonstans mellan 21 och 22. Det kan man förlåta den för, med tanke på att den ändå höll oss sällskap hela kvällen. Vilket den sannerligen inte gjorde i resten av Vasa. 

 

a13

 

Här sportar ett stort gäng mingel vid den mest självklara platsen av de alla: utedasset. Nå, egentligen tar de bilder på oss. Vilket jag väldigt tydligt kunde se när jag öppnade Facebook följande morgon.

 

7

 

Vårt äktenskap offentliggjordes ... framför ett utedass.

 

sss

 

Inte så mycket framför vårt hav, som kanske hade varit trevligare.

 

4

 

JA VAR SOM HELST MEN INTE DASSET!

 

agfd

 

Sedan blir det myz med supertrion. Cirka här kan vi notera att våra kransar börjar ge upp. Nathaliés hänger som en sorglig törnekrona. Men man kan ju faktiskt inte räkna med att en krans med ogräs från mitt o-odlade grönsaksland ska leverera i längden. 

 

aa432

 

Ja, man kan ju inte säga så mycket annat om min egen heller. Men i det här skedet fanns det nog ingen som kunde bry sig mindre om kransar, tänker jag. Och som ni ser håller jag för Samis öra så att han inte ska höra (nå nej).

 

agfd3

 

Här var det Kerstins och Bens tur att sjunga någon fin trudelutt. Vi blev så glada att vi frivilligt dansade en tryckare.

 

asss

 

Kan fortfarande inte tro att Sami dansade. Det har ju nästan aldrig hänt förut. 

 

3

 

Här pågår allsång och dans. 

 

aa11

 

Kan inte minnas att jag en enda gång kände mig nedstämd i mitt minspel. Men tydligen fanns det en sån stund. Kanske för att min charmige kavaljer övergav mig så brutalt.

 

aaaff

aaa

 

Här var det minsann jätteskoj igen.

 

adssddf

 

Under hela min studietid fanns det ingen som dansade så bra salsa som Elin och Tomce. Det var med stor glädje jag fick uppleva denna återförening. 

 

aaa4tr

 

Matheo var förvånansvärt taggad på Lindas fartfyllda bugg.

 

aaaahgf

 

En vilopaus med en syster i natten.

 

allal

 

Här avslutar vi dagens bildkavalkad. Det kan ju ändå vara trevligt med någon sorts skärpa i blicken. Men tro mig - det slutar absolut inte här. 

måndag 7 november 2016 - 18:30

Bilder från vår vigsel.

Ellen bloggade så sjukt kul om sitt bröllop häromdagen att jag blev alldeles inspirerad. Har ju ändå rätt så många bilder här hemma som jag aldrig har visat. En vanlig, gråmulen måndag som denna kan vi med glädje minnas tillbaka till sommaren när livet ännu var grönt och skönt. Visst? Bra!

Allt jag tidigare skrivit om bröllopet kan ni läsa här. Också via bröllop-tagen här i högerkanten hittar du alla giftrelaterade texter och bilder. 

 

a1

brollopsbi1

 

Här har vi syrran Jung utanför bastun. Helt klart chockerad av stundens allvar. Har för mig att det är sekunder efter det stora bombsläppet (noterar också att hon offrat sig och tagit den allra fulaste kransen, snällt). Om desorienterad skulle vara en person skulle det vara Lotta på bilden.

 

brollos1

 

Här kommer lejonmamman och bröstar upp sig med sina skogshuggararmar. 

 

a7

 

Här står väl mommo och håller i väggen. Och min klänning fladdrar i halsen (tack och lov hittade vi målartejp i bastun).

 

a8

a11

 

Han i bakgrunden är alltså han jag ska gifta mig med, ifall det blev oklart (som för mitt ena barn som trodde jag skulle gifta mig med mommo).

 

a3

 

Hah, här ser vi att målartejpen har gjort susen. Och kanske skumpan, litegrann. Nervositeten släpper sakta mak.

 

a6IMG 0792

 

Här börjar bröllopsfolket röra på sig mot bröllopsplatsen. Vilket leder oss till..

 

a10

 

... ett roligt minne. Om man kisar riktigt noga så ser man en mansgestalt i vitskjorta komma springande där uppe vid bilen. Man ser den inte om man inte vet att det är min hysteriska pappa som ba "Linn, Linn, du missar nån show här uppe, du måste komma snabbt nu för nu börjar det något!". Det var alltså Ronnie som körde in på hojen. Och jag och Lotta ba: "Men jaaa jaa, vi vet, vi vet, försvinn härifrån". "Oj oj oj", sa pappa och sprang iväg. 

 

a112

a21

 

Här delar vi pedagogiskt in oss i små grupper. Tur att mommo har ett starkt hjärta och en trygg famn att luta sig mot. Det samma gäller för övrigt mig. Här var jag supernervös, vilket faktiskt är superovanligt. Men känner pirret bara av att se på de här bilderna. Asfalten var superhet under fötterna och hela kroppen svajade..

 

a55

 

... något som min militanta och tämligen stela uppenbarelse kanske avslöjar. Här bar det av mot Elvis! Ibland när jag är riktigt sur och eländig brukar jag se på filmen från när vi tågar in. Då blir jag alltid glad. Främst för att Johanna jamar som en jättesorgsen katt. Och sedan säger hon "MEN SAMI! MEN SAMI" jättesträng många gånger. Skrattar alltid lika mycket.

 

a51

 

Och sedan stod han där i sin genomskinliga pyjamas, kungen.

 

as

aaa7

 

Idel god stämning. 

 

aaa44

aa23

111aa

a7a7a

111aaa

 

Och här mitt i det feelgoodiga i kramkalaset tror jag vi pausar för den här gången. En annan gång, när tiden är inne, ska vi fortsätta festen. 

 

Fortsättningen hittas här.

lördag 3 september 2016 - 09:00

En lite roligare frukost.

vigselannons


I dag vaknade vi
alldeles för tidigt. Redan klockan sju i morse hörde jag att barnen låg och viskade. Men kände mig för en gångs skull ganska pigg. Så jag steg upp, duschade och stekte ägg. Hällde upp kaffe och läste Vasabladet. Hittade en jättejättefin annons! Där stod Elvis bredvid plack i hjärnan och såg härlig ut. 

Länge leve luggen! 

tisdag 16 augusti 2016 - 21:30

Bra moments.

De här första dagarna när barnen ska tillbaka till skolan efter sommarlovet blir alltid lika galna när man ska ränna runt i affären om kvällarna och köpa regnkläder, passande gummistövlar, innetofflor och tjofaderittan.

Därför får jag fatta mig bildrikt i dag. Min kompis Annika har knäppt de flesta bilderna. Fina stunder.

 

a1

ab

gg

1

ll

aa

a2

a4

a5

aaa

a3

måndag 15 augusti 2016 - 10:30

Fortfarande samma person.

Vid giftermål är det inte ovanligt att man (eller ska vi säga: kvinnan) byter efternamn. Men bland folk omkring mig blir det allt ovanligare att par efter vigseln väljer ett gemensamt efternamn. 

Jag har alltid tyckt om mitt namn. Tycker det är kort, koncist och klingar trevligt. Linn Jung. Har inga mellannamn som stör rytmen. Utan det är vad det är. Har fått berättat för mig att mina föräldrar velande mellan My Jung och Linn Jung - båda alldeles fantastiska namn, om ni frågar mig. Fanns verkligen inte på kartan att jag skulle ändra på det efter giftermålet. Att plötsligt bli någon annan på pappret - näe. Inte ens ett dubbelnamn.

Tycker inte heller om vad det symboliserar. Vad det bottnar i. 

Har alltid strängt sagt att jag inte tänker gifta mig med Sami förrän han väljer mitt efternamn. Men eftersom jag själv verkligen förstår hur stor kärleken till ett namn kan vara och hur stor betydelse namnet har för hela ens identitet kunde jag slutligen förlika mig med tanken på att han skulle ta ett dubbelnamn. Behålla sitt eget och plussa på med mitt. Bra så!

Nå väl, så insåg jag mitt i allt att min blivande man hade förnyat sitt pass för några veckor sedan när han var i Gambia (jag ba: "nåja, skiiiit i det, vi heter vad vi heter nu tills vidare, inte kan du ju behöva förnya ditt pass igen, bara för ett efternamn"). När det väl kommer till kritan var det inte så noga och allt praktiskt blev skitjobbigt. 

Vi heter vad vi heter, tills vidare. Vi är ju exakt samma människor som förr. Och det har ju uppenbarligen funkat bra hittills. 

 

2016 08 01 08.07.42 1

lördag 13 augusti 2016 - 16:00

Måste man ha vigselringar?

Vem glömmer ringarna på sin vigsel? *trumvirvel* Nå, såklart vi.

Men det var kanske ingen större överraskning. Eller besvikelse heller, för den delen. För mig var det bara en liten detalj som vi händelsevis råkade glömma. Elvis hade nästan startat sin moppe långt borta när det slog mig "Malin, OMG, vi har ju glömt ringarna!". 

Jag är ingen ringmänniska, inte Sami heller. På sin höjd kan jag knäppa på mig klockan om morgonen, men där tar det slut. Äger inga ringar, inga armband. Ingen av oss var säkra på om vi ens ville ha ringar. Måste man ens ha ringar? Näe. Sami som tränar mer eller mindre varje dag tyckte det är meckigt att ta av och på, av och på. Men vi beslöt väl ändå så där halvt "tja, vi skaffar väl ändå för säkerhetsskull". Men där tog det slut. Ingen av oss kom någonsin ihåg att man faktiskt måste köpa dem också.

"Äääääh, det finns ju en ringsekvens i vigseln och i Elvis tal, jag måste ha en ring, vem kan snabbt låna mig en ring?", frågade jag desperat och syrran slet av sig sin egen vigselring och slängde den på mig. Puh. "Men Samis då?". Varken Putte eller Tim hade något att bidra med. "Lugn, vi tar Ronnies när vi kommer fram till scenen", sa Malin. 

Puh.

Och jag tror faktiskt inte att en själ märkte att hon inledningsvis smög fram till Elvis och väste genom mungipan "Ringen, ta av dig ringen!". Och totalt utan att ändra en min, fortsatte Elvis sin show, medan han lirkade av sig ringen och smugglade den vidare till Malin. 

Scrollade igenom Michaelas bilder från bröllopet och fnissade till när jag såg att hon hade råkat fota det (se bild nedan). Hade nästan glömt bort att det hände överhuvudtaget.

Allt kan man faktiskt inte minnas inför ett bröllop. 

Och ännu i dag har vi inte köpt ringar. Kan lägga en femma på att det hinner bli jul innan vi tänker på det nästa gång. Och det är inte för att jag inte vet vilka ringar vi ska ha. För jag vet exakt. Jag ska ha den här. Men det är ingen brådis. Vill egentligen att mina händer ska få vara fria från tyngd och krimskrams. 

Ni som är gifta - varför ska man ha vigselringar?

 

2016 08 13 03.10.46 1

fredag 12 augusti 2016 - 16:30

Man ger och man får.

Som jag ser det finns det nästan bara fördelar med att gifta sig i smyg. Förutom några enstaka punkter. 1. Jag vågade inte chansa med att boka en bröllopsfotograf. 2. Jag vågade inte chansa med att boka ett band.

Det här grubblade jag inledningsvis mycket på.

"Ääää, tänk om man frågar en massa fotografer och musiker om de kan komma och fota eller spela på mitt bröllop - och så har de inte tid att komma och så tackar de nej, och snart vet jättemånga att det är bröllop på gång. Kanske de skvallrar i förtroende med en kompis. Som i sin tur skvallrar i förtroende med en kompis".

Ja, ni fattar. Jag var en fegis. Förmodligen helt i onödan. Men jag vågade inte chansa (i synnerhet när det känns som om vi i alla fall halv-känner de flesta konstnärliga själarna i den här staden). Jag ville SÅ hålla vår hemlis hemlig.

Men ju mer jag tänkte på att inte ha en fotograf så kändes det riktigt skönt. 

I ett tidevarv när precis allt ska förevigas in i minsta detalj så kan det väl ändå få finnas kvällar som bara sparas i minnet. 

Klart att det är roligt med proffsiga bilder som minnen från sin bröllopsdag, men för oss var kvällen viktigare. Och säg den fest som blir bildlös 2016. Karin halade såklart upp värsta megaobjektivet ur väskan - och så här i efterhand är jag superglad över att hon tog några porträtt på oss halvvägs in i vassen en stund efter vigseln. Nog är det ju ändå speciellt att ta bilderna samma dag. När man befinner sig mitt upp i känslan. Där hade vi en otrolig tur! Vi bokade ingen, men vi fick en ändå.

Själv har jag inte så många bilder från kvällen, men vet ni, det gör faktiskt ingenting. För mina inre bilder gör mig fortfarande alldeles pirrig av lycka. Jag kan ligga och tänka på vissa situationer och skratta rakt ut. Och så där i allmänhet så misstänker jag att allt efter midnatt gör sig bättre i minnet än på minneskortet. Tänker så där spontant på mina yllesockor i flipflopsen.

Och inte blev vi utan musik heller (det hade kanske grannarna önskat när dunka-dunkan ljöd över viken ännu där vi sexsnåret - har fortfarande lite dåligt samvete över det).

För tydligen kan man bli överraskad på sitt eget överraskningsbröllop också! Som den genomhärliga människa hon är, Krista Siegfrids, ringde hon i smyg in sin gitarrist och allas våran kompis Ben (som var på Powerpark - och KOM!). Och så drog de igång värsta mega minishowen. Och sedan händer det otroliga: Sami, som verkligen totalvägrat bröllopstryckare (bröllopsvals kom inte på fråga heller), dansade plötsligt! Eftersom jag tycker att man får göra precis som man vill på sitt eget bröllop, så försökte jag inte ens övertala honom. Men han - och så gott som alla andra - dansade länge och väl. Ibland pausade vi någon timme. Sedan var dansen igång igen. Klockan 6 dansades det ännu för fullt - om än några dansöser färre på gräset.

Hohho, ibland löser sig verkligen allt

 

14012388 1264700913563845 296748477 o

2016 08 08 08.15.09 1

13977811 1264705423563394 1583869408 o

torsdag 11 augusti 2016 - 20:00

Hur man uppfinner en bröllopsceremoni, del 2.

Ja, hur startar man då ett bröllop som alla tror är en trettioårsfest? Och hur ser man till att alla faktiskt är på plats prick 18.00 och därtill sitter still?

Eftersom jag på förhand visste att några skulle vara försenade var det lite shaky. Vi kunde ju inte dra ut på det hur länge som helst, eftersom jag väldigt ogärna ville att Ronnie skulle sitta i skogen och vänta hela kvällen. Och jag ville ju att festen skulle börja med ceremonin. Jag menar, vi behövde pusta ut någon gång. 

De flesta ramlade in redan efter 17. Och jag visste att Karin dyker upp någon gång efter 18. Tidigast då skulle jag greppa micken och hälsa alla välkomna. Jag kan ju inte börja mitt bröllop innan alla brudtärnor är på plats. Så det var bara att tokmingla och hälla upp mer skumpa åt gästerna under den pirrigaste timmen i mannaminne.

Brudtärnorna, ja! Jag skulle lätt ha kunna ha cirka 10 brudtärnor (eller i sanningens namn skulle jag helst ha haft hela gästlistan i bröllopsföljet, men någon måtta får det väl ändå vara på freestylingen på det här bröllopet). Så jag skalade och skalade tills jag var nere på fem. Karin, Nathalié, Malin, mommo och syrran. Karin, Nathalié och Malin är sådana som jag vet att jag har for life. De gör mig till den bästa versionen av mig själv och i deras sällskap kan jag vara fullständigt naken (menar kanske främst emotionellt, men why not fysiskt också). Mommo och Lotta var självskrivna. Med mommo lekte vi jättemycket bröllop förr. På 90-talet virade hon in sig i stora vita lakan och gjorde enorma slöjor av toapapper. Tänkte hon kunde få vara med när vi gör det for realz.

Samis bestmen blev två till antalet, Putte och Tim (Ronnie fick kanske det mest ärofyllda uppdraget). Och så barnen till. Så med Elvis, Sami och mig medräknat blev vi till slut 12 personer i ledet.

Prick 18.00 parkerade Karin och Magnus ute vid vägen. Då kunde jag äntligen pusta ut. Mamma hade redan då sagt flera gånger att det kanske börjar vara dags för välkomsstal etc. Hon ville ju börja med maten och så. Jag ba nervöst "Äää-ä, jag tycker vi ska vänta tills alla kommer". Malin sprang förbi och samlade ihop all rekvisita (jag såg hur min brudklänning swischade förbi, intryckt i en grå S-market-plastpåse - och då menar jag inte att det var tillfälligt och överraskande, den hade befunnit sig där hela veckan). 

Jag fick rapport på Whatsapp att Ronnie var ombytt en kilometer längre bort och att han satt på hojen och väntade. Redo to hit the show. Alla var på plats.

Nu skulle allt det roliga - OCH DET HEMSKA, PIRRIGA - börja.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag sa när jag hälsade folk välkomna till min trettioårsfest. Det enda jag minns är att mina fingrar darrade alldeles oerhört. Och på något vänster lyckades jag med bedriften att be alla berörda komma ner till bastuns terrass så att vi var utom synhåll för övriga festfolket. Här skulle det bli överraskningsnummer! Nå, redan där kan jag tänka mig att alla fattade. Så där darrig brukar jag faktiskt inte vara. Men jag minns att folk log jättemycket med ansiktet och att mommo oroligt tänkte "voi herregud om jag ska slå volter eller något annat hemskt, Linn måste ju förstå att jag som 77-åring inte kan göra sånt". Men den här gången skulle hon slippa utföra akrobatiska rörelser. 

Jag hade tänkt mig att jag skulle hålla ett högtidligt anförande nere på terrassen, men eftersom jag var heeelt säker på att alla mina brudtärnor gissade vad som låg i luften snubblade det bara ur mig "ja ja ja, vi ska gifta oss ikväll". Mommo stod tack och lov nära väggen. Tyckte att hon såg alldeles svimfärdig ut. "Nathalié, håller du i mommo medan jag byter om?". Tårarna rann hit och dit. Malin delade ut kransarna som jag hade bundit tidigare samma eftermiddag. Karin drog upp ett monsterobjektiv ur väskan och fotade (här finns faktiskt en bild från stunden jag drar upp dragkedjan). Jag kunde inte riktigt greppa att det var nu det händer. Vi skålade, tjattrade och skyndade. Klänningen var på. Barnens ögon var frågetecken och solen sken. Bara några kilometer från oss öste regnet och haglet ner. Men på vår gräsmatta sken solen.

Alla dessa hundratals chatkonversationer. Alla nattliga funderingar. Alla hemliga möten. Allt skulle kulminera om en liten stund. Och allt hade gått vägen. Ingen hade skvallrat. "Ta av dig flipslopsen och släng bort glaset, så kör vi", sa Malin och så messade hon Ronnie. "KÖR!".

Någonstans, en bit bort, hörde jag hur motorcykeln startade. Och vi ställde oss på rad bakom häcken. 11 alldeles fantastiska människor på rad. 11 000 adrenalinfjärilar i magen. Såg på Sami och ba "fatta att det är nu det händer!". 

Ronnie gasade in på gården. Och jestas så han gasade. Han gasade så vi vek oss dubbla av skratt. En Harley Davidson har ju heller inget nätt litet ljud, utan det lät ungefär som en parad med förargade T-Rexar. Och jag hörde att Ronnie pratade och hälsade alla välkomna och att folk skrattade jättehögt. Och hur all nervositet rann av mig när jag hörde publikens jubel när han avslöjade att vi hade kommit för att fira mycket mer än bara en födelsedag. Det gick inte ens att vara nervös då längre. Inne på gräsmattan väntade en kärleksbomb utan dess like. 

Macke, som vi faktiskt hade avslöjat vår hemlighet för någon dag innan, spelade den klassiska bröllopsmarschen på gitarr och med solen i ögonen tågade vi in. I en sådan stund hinner man inte uppfatta mycket. Det enda jag minns är Lindas rödgråtna ögon och att jag tänkte "maj gaad så Ronnies kalsonger syns genom silkesdräkten". Och att hjärtat var så varmt. Händerna så svettiga. Och att solen var så behaglig. 

Elvis sade så fina ord och trots att solen sken föll det ibland stora enstaka droppar från himlen. De kom liksom en och en. Och landade här och där. Som om det regnade konfetti. "Hur kan man ens ha en sån här tur?", viskade jag till Sami. Att vi fick uppehåll och sol och värme hela dagen och kvällen och natten, trots att åskan dånade så nära som vid Replotbron.

Ronnie gjorde ett helt fantastiskt jobb med själva ceremonin. Tänk att det ens finns sådana människor! Som tackar ja till sånt. Som fixar motorcyklar, bygger scener och uppträder som fucking Elvis i en pyjamas. Och som gör det så bra. Liksom vackert, högtidligt och hysteriskt roligt på samma gång.

När ceremonin var över hade vi glömt bort att vi borde arrangera en utgångslåt, men mamma som är handlingskraftig kopplade snabbt i ipaden och lade på en passande låt. "Gruppbild!" ropade Malin och bröllopsföljet föstes upp på scenen. Mobilerna grävdes fram och det smattrades utaf helfvetet. Mitt i allt såg jag och Karin på varandra och ba "Men vad ÄR det här för en låt?". För kanske tjugonde gången den dagen brast jag ut i gapskratt när vi insåg vad det var. Mamma hade lagt på "Over the hills and far away" med Nightwish. Inte är det säkert något fel på Nightwish (eller jo, det är det nog), men just i den stunden var det så udda och humorisktiskt. "Men jag tyckte det passade så bra med lite ... kampsång!" sa mamma och så skrattade vi ännu mer.

Kommer hädanefter alltid att ha ett gott öga till just den sången.

Och till alla som var på vår gräsmatta just i denna stund:

 

elviswedding1 1

elviswedding2

elviswedding4 1

2016 08 1112.38.061

2016 08 1112.55.251

 

Och då hade festen bara börjat

torsdag 11 augusti 2016 - 09:00

Om hur jag försökte vara bride-ish.

I början av bröllopsplaneringen var jag totalt anti. "Inte en chans att en brudklänning ens kommer i näääärheten av min kropp". Jag kör på nån hemifrån. Eller köper någon enkel vit sak från loppis. Jag vägrar gå runt som gräddbakelse. Kommer inte på fråga. "Dessutom har jag shopstop".

Jag pratar alltså om brudklänning. För mig känns brudklänning ungefär lika naturligt som att klä ut sig till Spiderman (eller ska vi säga: hade kanske känt mig mer bekväm som Spiderman). Jag tycker ju om stora kreisiga klänningar, fluff och more is more så där i vanliga fall. Men när det kommer till mitt eget bröllop är jag svår. I synnerhet på Soltorpets nyklippta gräsmatta. Jag ville ju kunna dansa natten lång! Inte snubbla runt i metervis med tyll.

De flesta bröllopsklänningar är så otympliga och tunga (tror inte de är gjorda för utedass och stickiga terasser). Och på mig ser de flesta ut som maskeradkläder. Visst finns det supersnygga, coola och wow-iga brudklänningar (en sådan skulle jag kanske ha haft om jag hade gift mig för 10 år sedan), men nu hade jag verkligen ingen lust att slänga tusen euro på en klänning som jag använder en gång. Dessutom har jag faktiskt shopstop. Så jag provade inte en enda. Sket i det.

Men samtidigt som jag beställde Elvis-dräkten åt Ronnie fick jag ändå något slags uppvaknande. Om man nu en gång ska gifta sig så kan man väl ändå bjuda till, ens pikulite. Om herregud Ronnie är så bjussig att han klämmer in sig i en vit, genomskinlig pyjamasoverall, så är det väl ändå rimligt att jag försöker hitta något som är lite festligare än en average vit maxiklänning. Så jag gick några loppisrundor och försökte hitta nåt kul.

Men hur jag än sökte så fann jag ej.

Så jag - hör och häpna - SKET i mitt shopstop och beställde en klänning (har ni hört om en sån rebell!?). Den var inte en cent över hundra euro och passade kanske inte riktigt perfekt vid halsen, men ähh, det var inte så noga. Huvudsaken var att den var smooth, rörlig och kort. Förstås ingen riktig brudklänning, men ändå lite bride-ish om man kisar med ögonen. Skor har jag inte gått med på hela sommaren, så det struntade jag i.

Kände mig lite som en lampa hemma hos farmor. Eller som en liten spetsgardin på ett utedass. Och det vinner ju Disney-prinsessa alla dagar i veckan.

Vad Sami skulle ha på sig hade jag faktiskt ingen aning om. Frågade några dagar innan, men han visste inte. Tror inte ens han visste dagen före. Men han hittade kläder i sin egen garderob och bra blev väl det.

Smink och hår hann jag inte alls med i den utsträckningen jag hade föreställt mig. När man ska ha fest är det alltid samma sak. Gästerna kommer alltid före man har hunnit kleta på läppstiftet ordentligt (lyckligtvis hann jag dra några varv med läppstiftet i bastun medan jag svirade om till brudklänning). Håret hade jag inte ens hunnit platta. Men vad är nu en bra hårdag? Jag hade i alla fall tvättat det, tröstade jag mig själv (det var mer än många andra dagar under semestern). Hade tack och lov bundit mig en krans som jag kunde gömma det i.

Men som vi alla känner till, så faller inte en bra fest och en god stämning på om bruden har snygg frilla, utan i det skedet när klänningen skulle på var faktiskt klänningen det sista jag tänkte på. I det skedet kvittade allt. Jag hade så fruktansvärt bra fiilis i kroppen. Det bubblade på bastuns terass, både i kroppen och i mitt skumpaglas. När man står omringad av sin man, sina barn, sin mommo och alla bästisar som både skrattar och gråter och skålar och tjoar. Då spelar det faktiskt ingen roll om man är snygg. Det enda man känner sig är älskad. I jämförelse är snygg en känsla som drunknar.

Och precis som jag befarade så höll min ladylike:a uppenbarelse inte så farligt länge. Vid midnatt hade jag redan bomberjacka på (då blev det kyligare). Klockan 2 hade jag ylletröja + bomberjacka + flipflops. När jag gick och lade mig vid fem hade jag på något vänster lyckats trycka in yllesockor i flipflopsen. So much for the bride-ish.

Ja ja ja, jag försökte i alla fall. 

 

2016 08 10 08.43.48 1

2016 08 10 08.53.23 1

onsdag 10 augusti 2016 - 20:00

Hur man uppfinner en bröllopsceremoni, del 1.

Ja, någon gång ska jag visa lite bilder från bröllopet också. Men eftersom text är mera min juttu ska jag prata av mig först. Siktar på att vara klar cirka till jul.

Jag skrattar jättemycket när jag inser att min blogg nu har transformerats till en bröllopsblogg, jag som alltid haft så svårt för romantik och traditionella bröllopsfester. Kanske är det just därför jag tillåter mig att gå all in på bröllop. Kanske har jag medsystrar där ute, som känner att den klassiska vägen inte riktigt funkar (obs. inget fel på den klassiska vägen, obs obs).

Jag är ingen hopplös romantiker. Jag hör inte till kyrkan. Och hur mycket jag än vill, så tycker jag inte om traditioner. Och jag tycker att allt blir så mycket bättre om man får skratta samtidigt. Kan du se mig skrida vördnadsfullt fram till altaret, iklädd långklänning och blonda lockar, i armkrok med min far? Näe. Det går liksom bara inte. Om man gifter sig i smyg får man bestämma exakt hur man vill ha det.

Att man dessutom har draghjälp från en annan fest (i det här fallet min trettioårsfest) gör det hela ännu lättare. Hela veckan innan kom en massa vänner och familj och hjälpte oss med festlasset. Putte kom med tält, Ronnie och Malin kom med scen, Anna lånade lampor, Macke kom med PA, mamma kom med mat, svärisarna kom med grilltunnor, pappa kom med ovärderlig hjälp i alla tänkbara skeden. Alla byggde och donade som myror, utan att veta att de byggde ett bröllop. Ja, det är så gulligt, när man tänker på det. 

Själv tänkte jag mest på hur vi skulle få till ceremonin. Det dåliga med att få bestämma allt själv, är att man måste hitta på allt själv. Här får man ingen draghjälp av återanvända, obligatoriska repliker. 

Här fanns många svåra frågor: Hur ska vi börja allt? Vem ska avslöja att det är fråga om ett bröllop? Hur ska jag få alla mina bestwomen och Samis bestmen från publiken utan att väcka misstänksamhet? I vilket skede ska Elvis komma in? Vad ska han säga? Hur ska vi få till det utan att ha övat en endaste en gång?

Men som många gånger förr, så vet jag ganska exakt hur jag vill ha det. Bara jag sitter och tänker en stund. Och har jag inte haft svaret, så har någon annan i vår giftpakt haft det. Som det här med entrén och Elvis, till exempel.

"Ja nå, om jag ska komma in med den där dräkten, så ska det göras ordentligt", sa Ronnie och föreslog kallt att han skulle fräsa in på gräsmattan på en fet Harley Davidson. Vi skrattade så vi höll på att storkna. Bara åt tanken. Mycket cornygare än så blir det knappast. Ronnie, i en två storlekar för liten silkesdräkt, på en HD. Nå, låt gå det. Allt som får det att kännas lite bättre för Replot-Elvis får man lov att verkställa. 

Planen var alltså denna: När festen har börjat håller jag ett välkomsttal där jag ljuger att jag ska uppträda med ett specialnummer som jag har övat in (målsättning: få publiken att tro att jag ska sjunga nåt superpinsamt, moahaha). Och till det numret behöver jag några utvalda stackare (= barn, brudtärnor och bestmän). Jag tar dem under armen och går ner till bastuns terass där jag avslöjar att detta är skarpt läge ("alright ladies, det här är inget födelsedagskalas, det här är ett bröllop - vill ni vara mina tärnor?"). De tackar förhoppningsvis ja, vi korkar en skumpa, jag byter klänning. Vi ställer oss på rad bakom häcken två och två efter varandra. Jag och Sami sist. Vi ger Elvis grönt ljus. Han gasar in. Öppnar bröllopet. Publiken jublar. Macke spelar gitarr. Och bröllopsföljet tågar in. Solen skiner.

Men för att ni ännu ska hållas i spänning slutar vi här. Den hisnande fortsättningen följer. Kommer hemligheten att avslöjas i förtid? Kommer solen att skina? Kommer den uttänkta brudtärnan Karin att bli försenad? Kommer någon (mommo?) att svimma? Kommer allt att klaffa? Kommer Linn Jungs arma nerver att hålla hela vägen in i mål?

Stay tuned.

Bröllopsbloggen fortsätter.

 

2016 08 09 11.31.46 1

 

Här har vi två av fem brudtärnor. Två tanter man tycker om. Mommo och syrran.