Visa inlägg taggade med 'e'

tisdag 17 oktober 2017 - 23:45

Skammen, skammen.

I dag är det bara tisdag och jag har redan hunnit se den prisbelönta svenska filmen "Sameblod" med Jenny OCH Unga Scenkompaniets nya pjäs "Projekt S" med Sari. Har vi världens bästa kulturvecka going on eller what?

 

OK3A5728

Foto: Jonas Axberg

 

Med barn som sakta närmar sig tonåren tänker jag ofta på hur det månne är att vara ung i dag. Vet jag alls hur det är att vara ung 2017?

Jag gissar att MUCHO har ändrat sedan jag själv gick i högstadiet - och mycket är precis som det alltid har varit. Ta nu skammen som exempel. Om det var något som jag var svinbra på som yngre, så var det att skämmas. Jag bar så mycket skam som aldrig var min att bära (eller ska vi säga: jag bar skam som inte var någons att bära). Kanske är det en högstadiegrej det där också. Att man skäms för precis allt

Det enda jag visste inför Projekt S var att tematiken rörde sig kring skuld och skam (yes! yes! yes!). Ligger ju sannerligen i tiden nu i och med #metoo-rörelsen. Men på scengolvet hade vi alltså unga människor med lejdon. Unga som mår skit. Unga som känner sig ensamma. Unga med ångest. Unga med handikapp. Helt enkelt unga som far illa. Och skäms, skäms, skäms.

Det här är ingen pjäs som har en början, en handling och ett slut. Det här är små ögonblicksscener från olika liv. Små nedtramp i varierande eländen. Som ett levande instaflöde där det hoppar från person till person. Ätstörning, självskadebeteende, adhd, cp-skada, våldtäkt, självmord, alkoholism. Pang, pang, pang kastas vi vidare. 

Jag hade läst Vasabladets recension innan vi gick och var uppriktigt supernyfiken på pjäsen eftersom jag tidigare har älskat allt som Unga scenkompaniet har gjort - och recensionen var ju ganska ... ja, hård? Fick helt enkelt fiilisen att recensenten och min kollega Ari inte riktigt diggade. Vi kan ta en liten screenshot här, varågoda:

 

 

33

 

Här får jag verkligen anhålla om avvikande åsikt. Jag tycker så här: 1. Är det pjäsens uppgift att erbjuda en lösning på de problem som unga tampas med i dag? Njeah. 2. Eller kan det eventuellt räcka med att peka på och identifiera problemen? 3. Eller how 'bout lite hederlig igenkänning? 

Jag vet inte med er, men är det nu inte en ganska förlegad syn det där om att man inte ska se elände om man mår skit? Tycker det kan fungera väldigt bra som tröst, när man känner igen sig. Blir sedd. Känner sig mindre ensam. 

Jag försöker förhålla mig ganska ödmjukt till min egen ålderdom (jag är ingen ungdom längre) så jag ska verkligen inte komma med någon harang om vad tonårspubliken behöver och inte behöver, men det kan jag i alla fall säga: Jag hade älskat den här i högstadiet. Såg framför mig hur vi hade sett den i jumppasalen i KSH. Som tonåring hade jag tyckt om att så här coola skådizar hade kommit till min skola och bekräftat att mina känslor var verkliga. Inte nödvändigvis rimliga, men likväl sanna. 

När jag blev äldre förvandlades (fördubblades?) skammen och jag började plötsligt skämmas för att jag skämdes. Ni vet, man skäms för sin dåliga hållning - och sedan skäms man för att man skäms, för det är ju iiiiiiiiinsidan som är viiiiiiktigast. Skrattade mycket gott när det här kom upp i pjäsen.

Tyvärr är de öppna föreställningarna på Wasa Teater schlutt kaputt nu. Så din enda chans är att du söker in till peffan, studerar till lärare och bokar in den till din högstadieskola eller gymnasium. Lätt som en plätt, hälsar kulturugglan i natten (Sameblod kan vi prata om en annan gång).

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

måndag 16 oktober 2017 - 21:30

Det var ingen glädjande dag.

Vilken käftsmäll att se så många #metoo-inlägg på sociala medier i dag. Det är verkligen så uppenbart att ingen kommer undan sexuella övertramp. Inte alla män är ekliga, men nästan alla kvinnor är drabbade av någon form av opassande trakasserier. Hur såg er feed ut i dag?

Ellen skrev ett uttömmande inlägg om problematiken. Och det värsta var att jag inte ens blev särskilt förskräckt. Kunde säkert räkna upp lika många liknande situationer. Så här är det att vara kvinna i dag.

Jag är alldeles för sömnig för att rota i mitt inre arkiv, men tro mig när jag säger att det finns så otroligt många opassande incidenter från mina år i restaurangbranschen, till exempel. Så många händer i skrevet, på brösten, på rumpan när man kommer med händerna fulla (med till exempel brickor eller staplade glas) i en trång bar. Så ändlöst många opassande inviter och kommentarer. Förslag skrivna på kvitton. Sliskigt västa i örat. Högt ropade över bardisken. 

Eller kanske ännu värre: Den tysta, ensamma, läbbiga betraktaren. Som inte gör något fel. Utan bara sitter där. Dricker och dreglar. Jag vet inte vad som är värre, att veta vad du tänker, eller att inte veta vad du tänker.

Icke att förglömma den gången när en helt vanlig, harmlös man, hur seriöst som helst, men ändå lagom diskret för att inte uppröra folket runt omkring, frågade hur mycket jag kostar att ta hem. Ja, lite så där som när man köper jordgubbar på torget. En liter potatis. Lök. En kvinna på det, inga konstigheter. 

Och såklart tar det ju inte slut där.

Det var bara en snabb reflektion från den delen av livet. Skulle vi gå igenom alla, skulle vi få sitta här hela natten. 

Orka, alltså.

torsdag 12 oktober 2017 - 18:15

Dagens tips: Elin von Wright och skolskjutningen i Jokela.

När man har spädbarn händer det sig att man ligger vaken om natten och ugglar (eller egentligen kan jag inte skylla på spädbarnet, för hon äter i sömnen, men själv är jag kanske inte världsbäst på att somna om alla gånger). Så det är kanske mer regel än undantag att jag lyssnar på poddar eller diverse dokumentärer där kring 5 på morgonen. Oftast somnar jag om inom en timme eller så. Men på något underligt vis tycker jag det är så skönt och rofyllt att vara vaken när alla andra sover. Så skönt att få somna in igen när man vet att man hinner innan klockan ringer. 

Men det var ju inte DET jag skulle säga, utan jag har tänkt tipsa om det här i sjuhundra år. En natt för rätt länge sedan när jag sist ugglade (fullmånen, jag tittar på dig) så lyssnade jag på den nyaste P3 Dokumentär som Vasabördiga Elin von Wright ha gjort. Om skolskjutningen i Jokela. Jag vet inte om det var natten, höststormen utanför eller för att jag just nu har känslorna på ytan, men berättelsen tog helt och hållet andan ur mig. Det var både gåshud och tårar rakt igenom.

Kanske för att jag så väl minns hur det var 2008 i Kauhajoki. Den gången hade jag också en baby, Matheo var ungefär sex månader då. Satt hemma på Museigatan och följde slaviskt all rapportering. Skör som man tenderar vara som relativt nyförlöst kröp det verkligen under skinnet. Kanske också för att det var geografiskt så nära, kanske för att Sami var i Kauhajoki samma kväll som Matti Saari hade ihjäl elva personer. 

Ja, jag blev verkligen berörd, som sagt. Tycker ni ska lyssna på den. Grät speciellt mycket när Jokela-skyttens mamma berättar om gången när Pekka frågade "mamma, varför har jag inga vänner?". När hennes röst spricker när hon berättar. Aj vad det smärtar när man tänker på att vissa liv blir så skit att de tycker det är en god idé att skjuta hejvilt i skolan. Tänkte många gånger på hur viktigt det är med att vara en bra medmänniska. Att inkludera och se människor. Tänkte ännu fler gånger på hur tacksam man ska vara när barnen har kompisar.

OCH- att det är urbra att de redan en gång har övat utrymning av skolan i höst. Men den tanken vill man helst inte tänka till slut. Jaja, lyssnar gör ni här.

onsdag 11 oktober 2017 - 19:00

Bra typer som syr.

När jag var på bröllop i helgen räknade jag till två karisbördiga E/S Design-klänningar bland gästerna. Syrran var också på en annan bröllopsfest samma dag och på den enda instabilden jag såg därifrån räknade jag till två (varav den ena bars av Elin Sandholm herself). På mitt eget bröllop fanns det tre. Elins klänningar dyker upp överallt nu för tiden. Kan bli så himla, himla glad av det. Att det går bra för bra typer man känner. Att bra typer köper av folk jag känner. Tycker Elin har en så otroligt fin filosofi kring hennes kläder också. Multifunktionellt, hållbart, finländskt. 

Igår när jag skulle iväg till Jeppis hade jag en klassisk fuldag, med  en bautafinne på läppen (här nysminkad, så tyvärr - eller tack och lov - syns den inte, men tro mig, den var som Öjberget). Men allt blev pikulite bättre när jag lade på mig en alldeles nysydd collegetröja från Kokkola. Har upptäckt Emma Kurtén via insta och fick min pantertantertröja hemlevererad via Emmas syster som studerar här på Brändö (service!). Alltid lika stolt att bära kläder som kommer nära ifrån. Emmalotta Design. E/S Design. Kom ihåg. Bra skit.

 

emmalottadesign

onsdag 4 oktober 2017 - 20:00

Vad gör du nästa tisdag?

Onsdag  - vilken utmärkt dag för lite skamlös självreklam!

 

Nästa vecka blir en rolig vecka. Det var urlänge sedan jag senast höll en föreläsning av något slag. Och nu är det äntligen dags igen. För första gången på länge känns det riktigt roligt, till och med så här före. Ska prata om zonen som ligger mig varmt om hjärtat, tvivelzonen. I stora auditoriet i Jakobstads gymnasium.

Ni som inte känner till min så kallade tvivelzon kan t.ex läsa Vbl-krönikan "Nu slutar vi prata om väggen, va?" (texten är låst, men du kan läsa den om du går här via min Facebook-sida). Jag kommer att ta upp 10 punkter som berör den psykiska hälsan. Det är ju trots allt världsdagen för psykisk hälsa just den tisdagen. Jag tror på riktigt det kan bli riktigt roligt! Och kanske lite allvarligt. Allt från minnesförlust till att göra comeback i sitt eget liv. Eventuellt lite fördomar och utmattningsbingo också. Dessutom bjussar vi på kaffe, te och frukt! 

Anders från Arbis mejlade i dag att det redan är över 100 (!) anmälda. Fick lite kallsvettningar ett tag innan jag insåg att det BARA är bra (lite press gör bara att jag skärper och kammar mig lite extra). Skulle tycka att det var kul om du kom! I synnerhet om du tenderar vara lagd åt samma håll som jag. Det finns ännu platser och du kan anmäla dig här. Har lämnat plats på slutet för lite fritt snack och finurliga frågor, men får vi feeling kanske vi kan ha lite skön gruppterapi (nå nee, jag är ju sannerligen ingen vetenskapsman - det ska ni ha klart för er).

Hoppas vi ses!

 

2017 10 04 07.44.42 1

 

tisdag 3 oktober 2017 - 21:00

Vesta-Linnéa i Estrids bokklubb.

En har ju många författarfavoriter i sitt liv. Det är Fredrik Backman. Det är Märta Tikkanen. Det är Tove Appelgren. Ja, det är många som ger en hjärtögon, men de här tre har något som alltid, alltid funkar på mig. 

Den sistnämnda, Vesta-Linnéas moder, var gäst i det senaste avsnittet av Estrids bokklubb (och jag hade ställt en fråga som Tove svarar på!). I avsnittet figurerar också Malins urljuvliga barn. Längtar så innerligt efter nästa Vesta-Linnéa-bok. Vi har alla här hemma och för någon dag sedan hade vi maraton och läste alla på raken. Och i dag kollade vi på detta (Milken höll på att dö av starstruckness när hon hörde mitt namn - "vaaaah är du säker på att det är du och inte NÅT ANNAT BARN?").

Tips, tips!

 

måndag 2 oktober 2017 - 21:15

4 snabba tips inför förlossningen.

forlossningsberattelse

My Maxine två minuter gammal. 

 

När det kommer till att föda barn svämmar hela internet över av goda råd. Meeeen som vanligt behöver ni ju bara lyssna på en person (mig). Nå nee, men höll till exempel på att DÖ när jag inför förlossningen googlade "bb-väska" och hittade listor på bb-packning som innehöll t.ex FOTON PÅ STORASYSKONEN (HAHAHA). Jag menar, någon måtta får det vara. Men ikväll ska vi inte bara snacka om bb-väskan, utan här kommer mina fyra bästa tips överlag. 

 

1. Packa bara det nödvändigaste

Och med det nödvändigaste menar jag att man ser till att man i alla fall har med sig rådiskortet, en drickaflaska som man kan spruta vatten ur (alltså inte en vanlig pantflaska med kork, utan en sån som man kan ligga och dricka ur), amningsbehå och amningsinlägg. Det är fyra saker man verkligen behöver. Skulle på riktigt ha fått spunk utan vattenflaskan. Resten kan man freestyla eller be någon annan hämta till bb vartefter. Fattar verkligen inte grejen med att gå loco med bb-väskan. Den är ju bara en vanlig övernattningspackning.

 

2. Öva profylax

Om det inte finns profylaxkurser på din ort - låna böcker på ditt bibliotek (finns sådana med cd-skivor som man kan öva sig med). Annars finns det hur mycket som helst på på youtube. Träna också på avslappningsövningar (jag körde till exempel de här sista tiden före förlossningen). Ni minns att jag fick en sjukt bra förlossning och det är mycket tack vare profylaxen. Jag var så avslappnad och fokuserad och lät aldrig rädslan eller paniken ta överhand. Öva, öva, öva. Läs på. Kan inte betona det tillräckligt starkt. Du kommer inte att ångra dig.

 

3. Låna en stor pilatesboll 

Om du inte har en stor gympaboll, så kan den vara kiva att låna en sådan någon veckan innan bf. Den var jätteskön att ha när jag ännu var hemma och förlossningen pikkuhiljaa började komma igång. Sitt på den och gör cirkulerande rörelser medan du lutar dig framåt mot soffan (tyckte det var megaskönt när värkarna började bli lite mer smärtsamma). Nu jobbade ju Sami under mitt startskede, men skulle han ha varit hemma skulle jag ha tvingat honom att massera mig i korsryggen samtidigt. Kändes som om jag skakade av mig smärtan lättare när jag fick pompa runt på bollen.

 

4. Slappna av i käken och händerna

Jungersten (eller Doula-Sara som hon också kallas) lärde mig att det lönar sig att hålla två kroppsdelar avslappnade i förlossningsarbetet: Käkpartiet och händerna. Om jag minns rätt fanns det någon connection mellan dem och livmoderns avslappning. Jag sysselsatte mig med att sakta, sakta turvis med ett finger i taget, vidröra tummen. Det höll händerna avslappnade. Och så vickade jag sakta med käken från sida till sida. Förstås svårt att minnas alla avslappning när man blir besatt av djävulen mot slutet, men urbra om partner eller annan stödperson kan påminna en då.

 

Genväg: Orkar man inte med fyra tips, så kan man faktiskt skita i ettan och trean och gå all in på tvåan och fyran. Andning och avslappning är A och O. Lovar. Puss och lycka till.

 

onsdag 27 september 2017 - 09:30

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen - och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba "mmmm.. zzzzz...". Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.

måndag 25 september 2017 - 22:00

Här kommer jag och bloggar om mitt barns sovrutiner.

Det var faktiskt år och dar sedan jag tog mig an ett önskeinlägg från en läsare (ska eventuellt skärpa mig). Så när Ellen skrev nedanstående fråga under inlägget om eftergranskningsglädjefnattet tänkte jag "ähh, nu bjuder jag till!".

 

"Det var ett så fint inlägg. Jag gläds med er. Att få ett tredje barn var det bästa även i vår familj. Hon var så enkel och vi njöt. Jag skulle vara superintresserad av att få läsa om hur era dagar med My ser ut. Hur mycket sover hon - hur somnar hon - hur mycket använder hon tutt - hur ofta ammar du osv... Det sku vara super om du kan skriva ett sånt inlägg."

 

Skrattade först när jag läste frågan, för jag tänkte att det här enbart är en fråga som kan intressera en riktigt nybliven morsa (det här är just ett sånt inlägg som jag och Anna-Lena har ägnat mycket tid att gäspa åt de senaste åren - men se på fan, här i träsket är jag nu igen). Ni som inte är intresserade av babystuff - SPRING!!

Rutiner har aldrig riktigt varit min grej. Det kräver liksom för mycket av en människa som tycker om spontanitet och magkänsla. Därför är det mer eller mindre omöjligt för mig att berätta hur en vanlig dag i vårt liv ser ut. Ingen dag är den andra lik. Ibland lunchar jag med någon kompis, en dag i veckan spelar jag in podd med Nadia, någon dag kanske vi har kaveris här på kaffe, någon dag kanske jag försöker motionera, någon dag kanske jag vill sova bort en hel dag. Det vet man inte förrän man har vaknat och känt efter vad magkänslan säger. 

My sover ännu stor del av sin tid. Och jag är världssämst på att minnas hur hon brukar bete sig. Meeeen om vi tar denna dag som exempel så vaknade vi alla (Masse, Milken, My och jag) klockan 8.00. My var vaken medan vi andra åt frulle och klädde på oss. När jag skjutsade barnen till skolan domnade hon bort igen (hon har ännu inte lärt sig vara vaken i bil - hoppas hon aldrig lär sig).

Hade tre kaveris (Maria, Saija, Annika) plus deras bebisar (världens bästa gäng!) på kaffe på förmiddagen. My sov bort hela besöket 9-12. Sedan vaknade hon till för att äta, kanske en halvtimme. Sedan sov hon två timmar till 12.30-14.00 och vaknade således följande gång när vi satt nere på Brändö-bryggan och drack kaffe. Var vaken kort stund och ammade i solskenet. Sedan somnade hon igen två timmar 14.15-16.30.

Hon vaknade när Matheo kom hem från en kompis. Gullade lite med honom. Åt. Sedan sov hon igen mellan 17.30-19.00. Då kom Sami hem från jobbet och jag väckte henne (vem gör sånt??) för att hon skulle få träffa sin pappa ens en liten stund denna dag. Och två timmar senare, 21.00, somnade hon för natten. 

Och går det som de flesta andra nätter så vaknar jag en gång vid fyra-fem-ish för att äta. Sedan sover vi vidare tills klockan ringer där vid 8. Det här var nu på riktigt vääääääääääärldens tråkigaste utläggning. Kan inte begripa att jag just skrev det där i min blogg.

Men ja, hon vaknar i princip bara för att äta och så faller ögonen fast igen (som svar på hur hon somnar). Oftast i famnen eller i vagnen eller mellan oss i sängen. Eller i bilen. Eller i sjalen. Eller i soffan eller var hon nu råkar befinna sig. Har liksom ingen "metod" eller så.

Jag helammar cirka (eeeh..?) sju, åtta gånger per dag i medeltal (ser inget behov av ersättning ännu) och hon använder napp rätt så ofta (jag äääälskar den, världens bästa uppfinning!). Ja, var det ännu nåt mer?

Haha, ni har väl somnat där bakom era skärmar!

Nåja, om ni fortfarande är vakna kan jag passar på att ropa "HERREGUD SÅNT VÄDER VI FICK I DAG!". När Milken slutade skolan tog vi varsin bulle och gick ner till vattnet. Fullt med folk i parken. Tusen grader varmt och god stämning i största allmänhet. I dag var det verkligen inte tungt att vara Linn Jung.

Bildsvep på det:

 

2017 09 25 03.23.29 2

2017 09 25 03.24.23 1

2017 09 25 03.25.40 1

2017 09 25 03.27.39 1

2017 09 25 12.50.47 1