Visa inlägg taggade med 'föda barn'

måndag 4 september 2017 - 09:00

Pre-barnfödartalko.

2017 09 03 09.35.00 1

 

Jag vet inte hur länge efteråt man kan komma dragandes med ett gammalt blogginläggsutkast. Men just när debatten om SDP:s Antti Rinnes barnfödartalko blommade som mest hann jag inte tänka klart, än mindre skriva klart. Försökte släppa det här blogginlägget, men återkom ändå till det i tanken igår - och var helt enkelt tvungen att älta lite till.

Allt började väl med att Rinne hade en önskan om att uttrycka sin oro över den sjunkande nativiteten i Finland. Det föds för få barn och vi behöver mer arbetskraft i framtiden. Det föll kanske inte i särdeles god jord när han uppmanade till synnytystalkoot.

Det här var inledningsvis en aning förvirrande för en enkel människa som jag - för var det nu inte så att världen redan de facto är överbefolkad? Och plötsligt ska det födas fler människor? Eller är det så att det finns människor, men att de helt enkelt bor på fel ställen? Och hur var det egentligen med invandringen och uppehållstillstånden och de som avvisades - de dög alltså inte som medborgare? Här föll jag av den logiska kärran, får jag väl lov att erkänna. Har inte läst dagstidningen så noggrant den senaste tiden, ber om ursäkt.

Men det var nu kanske inte direkt det jag skulle spekulera kring. 

Utan jag tänkte på det här med barnafödande överlag i Finland (det är ju högst aktuellt i mitt liv just nu). Och jag kan väl inte direkt tänka mig något mer provocerande än en välbärgad, superpriviligerad kostymgubbe som uppmanar mig att föda barn på talko.

.. eller det var nästan så gulligt att man fick lust att paja honom över huvudet och säga "men lilla älskade gubbvän, hur tänkte du nu?".

Här kan man säga att det bubblade runt många tankar i mitt huvud. Ni kan gärna delge er åsikt i kommentarsfältet.

Jag är som sagt väldigt skeptisk till att det behövs fler människor på jorden, däremot är jag helt säker på att det inte är den finländska kvinnans uppgift att säkerställa Finlands framtid. That is for sure. 

Men om det nu är så att vi vill ha ett uppsving i barnafödandet och en långsiktig strategi för att få upp nativiteten. HUR SKULLE DET DÅ VARA OM VI GJORDE DET RIKTIGT TREVLIGT FÖR KVINNOR ATT SKAFFA DE DÄR ARMA BARNEN?

Låt oss säga att jag plötsligt sadlade om, från hålögd amningshjärna till välvässad politiker - då skulle jag väl ändå först se till att förutsättningarna för babyblomsting fanns serverade på ett silverfat. Är inte riktigt säker på att Finland just nu dressmannigt signalerar "Grattis kvinna, nu är det GULDLÄGE för dig bli morsa!".

Hur skulle det till exempel vara att lägga lite extrafjutt i förlossningsvården? Som en uppmuntrande gest? Visa att ni verkligen vill att vi ska föda barn tryggt! Att lägga ner det ena förlossningssjukhuset efter det andra - jag vet inte med er, men jag tolkar inte signalerna som ett tecken på önskad babyboom (tackar som frågar, vi vill inte föda de här barnen på landsvägarna).

Och vad säger vi om att göra det billigare och mer lättillgängligt att få barn på konstgjord väg? Göra det lättare att adoptera? Det finns så många bra människor som vill bli föräldrar, men som inte har det så lätt. Jag ser inte det heller som bortkastade euron om ni lägger lite effort på kvinnosjukdomar och förlossningrelaterade skador (och tillhörande rehabilitering). Personligen blir jag inte stött om ni styr upp lite forskning kring hyperemesis gravidarum (botar ni det kan jag nästan offra mig som avelsko).

Gör Finland till ett familjevänligt land där det förmånligt att bo stort (fattar inte hur folk i Helsingfors har råd att ha fler än två barn). Kapa inte i föräldrapenningen och barnbidragen och höj för bövelen vårdbidraget! Jag lovar att det inte påverkar barnanskaffningen negativt. Och när vi en gång är i gång - vidta åtgärder för att peppa pappor att ta ut föräldraledigt! Gör något för att mammor ska slippa dra det största lasset hemma - och således alltid släpa efter på arbetsmarknaden.

Och då menar jag inte bara lönemässigt.

Se till att småbarnsmorsor inte betraktas som olönsam (och konstant vabbande) arbetskraft. Se till att kvinnor i barnskaffaråldern inte betraktas som "farligt byte" och "tickande bomber" att anställa. Se till att gravida kvinnor inte går fettbort i rekryteringsprocesser.

För att tala klarspråk, Antti Rinne, gör det lättare för kvinnor att kombinera arbetsliv och jättemånga ungar utan att det biter en i röven. 

Men före det skulle jag kanske backa fyra steg och syna mina egna privilegier. Ska vi ha fler ungar i det här landet så får landet bjuda till lite, va? 

lördag 9 januari 2016 - 18:00

Besatt av djävulen för några timmar.

Förlossningar, ja. Det är något som Anna ibland vill prata om på jobbet just nu. Hon ska ju få sitt första barn under våren, så med jämna mellanrum diskuterar vi hur det egentligen känns att föda barn. Och eftersom det känns en hel del, så finns det mycket att säga. Här följer nu några ord om smärta.

Jag lyssnade på min favoritpodd "En varg söker sin pod" för en tid sedan när Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyss hade fött sitt första barn. I podden pratade de länge om den fruktansvärda smärtan och ett irriterande fenomen som de stört sig på. Nämligen att vissa mammor försöker peppa sina döttrar genom att säga att det inte gör ont att föda barn. "Det är ingenting - det är mest häftigt".

Och när det väl kommer till kritan så gör det så in i helvete ont. Besatt av djävulen-ont. Jag tror till och med Caroline och Liv jämförde det med att bli huggen i magen med en yxa. Ja, man tror helt enkelt man ska dö av smärta. En prövning utan nåd som nutidsmänniskan aldrig utsätts för i sin vardag. Att mammorna säger att "det inte gör ont alls" upplevs som ett otroligt svek. För det är ju en ren lögn att säga att det inte gör ont.

Vet inte om jag har upplevt det fenomenet (har ni?), men kunde instämma i den där djävulska smärtan. Det är ju en smärta som inte ens går att beskriva, för den är omöjligt att ta fram i minnet. Det ska inte ens vara möjligt att minnas en sådan smärta (dåligt för evolutionen, I guess).

Men däremot tycker jag det finns en sak som väger upp det där hemska. Nu skulle jag behöva lite ljudeffekter här för att ni ska förstå vad jag menar, men alltså HOHHO så det är skönt att för en gångs skull ta i från tårna. När man föder får man verkligen GE ALLT MAN HAR. Det är sällan man får utlopp för all sin råstryka i sitt vardagsliv. AAAAHHHGGGGGRRRRRRRRR. Ni vet, man får liksom användning för alla muskler, alla känslor, alla jävla onda tankar SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS. 

ALLT SKA UUUUUUUUT!

Man får skrika, man får svettas, man får svära, man får gå an som en jävla dåre, utan att någon tycker man är det minsta kokko. Det finns liksom något sinnessjukt befriande i det. Att allt är så jävla förfärligt (ja, någon hugger en i magen!) och man bara fortsätter. GIVE IT ALL YOU GOT!!!!!!!!!!! 

Ja, den typen av eufori har man ju senast varit med om under riktigt tajta handbollsmatcher i slutspelsomgången i början av 2000-talet. Att man verkligen offrar alla krafter (allt man äger och har!) för att komma ut segrande. Man känner döden flåsa runt hörnet - och just när man gråtande och spyende ropar att man dör - då ger man det en sista jävla helvetes anammaaaaaaaaaaaaaaaa - och så PLOPP. Där kom den!

Det gör så förfärligt ont att föda barn - man kan inte påstå något annat. Men det är trots allt en nära döden-upplevelse jag kan rekommendera.

För det känns så SJUKT bra att vara en fighter.

Endorfinerna i att återvända till jordelivet.

Åh herregud.

 

69343