Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

onsdag 26 oktober 2016 - 19:00

Flyg tryggt.

I samband med gårdagens tandlösa bild på Milken så slog det mig hur långt man faktiskt kommer på sex år i ett liv. För att inte tala om åtta. Våra barn är så stora nu. På ett sätt som verkligen är genomljuvligt (skolbarn är SÅ min typ  av barn). Den här självständigheten som kommer mellan ettan och tvåan i skolan är något alldeles extra.

Eftersom jag på alla sätt är en storbarnsmamma saknar jag totalt den där nostalgikänslan som många föräldrar får i blicken när de inser att barnen har blivit stora (jag saknar egentligen ingenting från när de var små). Jag kan titta på mina barn och ba känna "wow, såna stora kloka människor ni har blivit - och hela tiden blir ni bara härligare!"

Något som vi alltid har uppmuntrat i den här familjen är kontakter och relationer utåt. Såklart är den egna familjen det allra tryggaste och heligaste, men jag har alltid tyckt att det är jättefint att barnen kan ha många andra vuxna personer omkring sig som de litar på och tycker om att vara med. Vi har också haft turen att ha många sådana runt oss. Som har suttit barnvakt, som har kidnappat barnen på cafébesök, som har hämtat barnen för övernattningar, som har tagit barnen till parken etc. Så har det alltid varit. Kan ej beskriva hur värdefullt.

Båda barnen har alltid varit väldigt trygga i att vistas och övernatta hemifrån. Kan inte minnas en enda gång när det inte skulle ha gått bra. De älskar att vara hos fammo och faffa, mommo och moffa. Och när det gäller övernattningar hos kompisar - ja, då är det minsann fest!

Så sjukt tacksam för att det har varit så. Att jag aldrig har behövt känna oro i kroppen när man har lämnat barnet hos någon annan. Inte en enda gång har jag hört dem nämna ordet hemlängtan (oklart om de ens kan det ordet). Okej, en gång när jag och Sami var i Estland frågade Milken några gånger när vi kommer hem.

Tar för övrigt inte äran åt mig för det (menar liksom inte att vi ska vinna Årets föräldrar 2017). Tror vi mest har haft tur. 

Det finns ingenting jag uppskattar så mycket som känslan när jag ser att de är trygga att flyga själva. När de ringer och bokar någon träff och flyger iväg ut genom dörren. Och när de kommer hem, brer smörgåsar och berättar allt möjligt spännande. Lika ofta behöver de fortfarande min hjälp och mitt stöd. Men redan den här lilla självständigheten som finns nu ger mig så mycket glädje. För att inte tala om glädjen i dem.

Fanns absolut ingen tvivel i någon av oss när Melwin frågade om Matheo kommer med till Globen och ser på Martin & Martinus i februari. JAA! En hel helg med Emmi, Anders och Melwin i Stockholm. Konsert, hotell, allt - och heeelt utan oss! FEST!

Kunde säkert liknas med känslan när jag gick på femman och frågade av mamma om jag fick följa med Karin och hennes familj till New York. Och mamma sa "JA". Man ba "whaaaaaaaat, fååååååååååår jag?". JAAAAAAA!

Ja, vad jag skulle säga var: Att ha folk runt omkring = bäst.

109 dagar kvar - men hey, vem räknar?

 

massis

Gammal vänskap har ej rostat.

tisdag 25 oktober 2016 - 21:30

Är tre barn det nya två barn?

WP154166 img 9272 pola2

Milken, ett bast.

Jag vet inte hur det är med er, men sociala medier hjälper mig ofta att upptäcka sådana mönster som jag inte skulle avläsa lika snabbt i det riktiga livet. Den senaste spaningen i mina flöden handlar om antal barn i en familj. Har ni kanske också lagt märkte till det under det gångna året? Att den tidigare så starka tvåbarnsnormen verkar ha utökats till tre.

Förr tyckte jag de flesta fick två barn - och sedan var det slut. Men den senaste tiden har jag snubblat över så sjukt många som bär på sina treor - så väl i magen som i famnen. Också fascinerande att tvåbarnsnormen är så starkt inrotad i mig själv att jag riktigt högt utropade "MEN VAAH?!" när Ebba von Sydow i sin podd berättade att hon väntar sitt tredje barn för en tid sedan. Samma med Cecilia Blankens. Ropade om möjligt ännu högre med Amanda Schulman. Liksom tre! Så kreisit!

Minns att det i tiderna var samma sak med EvaMalinAmanda och min kompis Emmi. Jag tar alltid för givet att folk ska sluta vid två. Men den senaste tiden har jag nästan slutat bli överraskad. Folk får ju faktiskt tre barn, och ofta.

Och det som mest bekräftar att min teori "tre barn är det nya två" är sann: Att enbarnsmamman Peppe Öhman nu har två.

Vad vi ska göra med denna OERHÖRT VIKTIGA UPPTÄCKT är ännu oklart.

måndag 17 oktober 2016 - 09:30

Höstlovets första dag.

slapp

 

I dag är det måndag och höstlovets första dag. Här ligger vi och äter frukost framför YouTube (en recension av Fifa17 som tydligen är jättebra). Vaknade ovanligt tidigt för att vara jag. Hade en genast en känsla av att det här blir en bra dag. Mitt humör var gott och kaffet som jag hällde upp var närmast perfekt. Matheo var redan vaken, kramade ihjäl honom på väg till köket. Milken sov fortfarande i min säng (alltid en seger när man lyckas nästla sig ur alla barnarmar som håller en fånge utan att väcka den som armarna tillhör).

Tänkte på hur synd det är för bloggens del att barnen växer och blir egna personer. Det finns så himla mycket jag skulle vilja berätta om dem, hur härliga de är, så roliga historier de berättar och hur bra typer de är. Men det känns sällan helt rätt. De är sina egna nu. Och kan berätta helt själv. Även om jag så gärna - helst varje dag - längtar efter att hejdlöst berätta hur stolt jag är över dem.

Vädret i Österbotten är grått och trist och fuktigt. Så i dag ska vi ha en innedag. Har en vision om att förvandla ett gammalt tv-bord till en soffa (eller kanske mer någon form av daybed till barnens rum). Måste bara skaffa lite skumgummi först. Om det blir ett lyckat projekt kan jag visa er. Om det går åt helvete kan ni gärna glömma att jag överhuvudtaget nämnde det här.

Ha en riktigt bra start på veckan. Nu: Påtår.

söndag 14 augusti 2016 - 11:30

Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

"Hörde att du är utbränd" messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden - utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp - ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder "jag mår lite ruttet just nu". Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så - min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.

onsdag 23 mars 2016 - 11:30

Att stå i bredd - eller inte?

kons

 

I en av mina favoritpoddar "Lunch med Montelius" sade Martina en fascinerande grej som jag låg och tänkte på en stund igår. Våra barn verkar vara lite ur spel i sin relation till varandra just nu. Det går ju i faser det där. I nio perioder av tio leker de som änglar med varandra, tycker om varandra och behandlar varandra på ett sätt som nästan kan betraktas som värdigt. 

Men de senaste veckorna har varit sämre. De bråkar mer än de pratar och gör i princip ingenting annat än retar gallfeber på varandra. Och det betyder i sin tur att vi vuxna hamnar ingripa (även om man ibland undrar om det vore bättre att rigga en MMA-ring och låta dem gå loss riktigt ordentligt, en gång för alla). Det är avsevärt mycket mer gräl och gnäll och "men sluuuuuta nu" hos oss just nu.

När man får barn får man ju ofta höra om vikten av att ha en gemensam linje som föräldrar. Att man ska vara konsekvent. Hålla ihop, sida vid sida. 

Det här tyckte Martina Montelius var trams. Jag vet inte riktigt var jag står i den här frågan, men tycker oavsett det är så kul att höra folk som dissar vedertagna uppfostringsmetoder. Nu minns jag inte exakt hur hon utrryckte sig, men som jag minns det var hon mera inne på ett good cop, bad cop-föräldraskap. Att den ena föräldern tar en bad cop-roll, sätter gränser och tar obekväma beslut, medan den andra förälderns roll är att erbjuda tröst och en famn att krypa upp i. 

Med det menade hon ju inte att den tröstande föräldern skulle paja och säga "nämen lilla vän, vad mamma var dum med dig nu, stackars dig", utan mera finnas där för barnet. Istället för två konsekventa surpuppor i mur. Sedan kan man fritt växla roll, från konflikt till konflikt. Det väl väl någorlunda vettigt eller hur?

Inte för att jag tror att det på något sätt kommer att göra konflikterna hemma i den brändöska krigszonen så mycket lindrigare. Men ändå något man kan försöka tänka på för att göra konflikterna lite mjukare. I synnerhet i perioder när de är ständigt närvarande (bilden ovan: så långt ifrån verkligheten). 

Två föräldrar i en familj. Vem ska de bilda lag med - varandra eller barnen?

söndag 3 januari 2016 - 20:30

5 orsaker till att barn gjorde mig till en bättre människa

I höstas skrev Cissi Wallin en omdebatterad krönika, som det händer att jag tänker tillbaka på nu som då - "Att få barn har inte gjort mig lyckligare".

 

"Att få småbarn har inte gjort mig lyckligare och det känns heller inte som meningen med livet. Det är ingen slump att många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats."


Att få barn är, precis som Cissi skriver, oftast mer omtumlande än man på förhand kan tro. Jag kan ibland tänka tillbaka på tiden strax efter att Milea föddes och det där att jag kände en sån enorm skuld över att jag kanske inte alla gånger kände mig så "tacksam" och "lycklig över att allt slutade så bra". Att jag förväntade det av mig själv. Och kände mig ganska usel när jag tidvis kände mig trött och nollställd istället.

Jag tror att många förväntar sig att den första tiden ska vara så ljuvlig. När den i många fall kan bli ett rent helvete. Humöret svajar, styngnen mellan benen svider, man blöder utaf helvftet och tröttheten som lägger sig över pannbenet går inte bort på de närmaste månaderna - i värsta fall år. Inte undra på att det kommer studier som denna: Att skaffa barn är sämre för lyckan än att partnern dör.

 

"Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv."

 

Det där tror jag också att jag hade skrivit under någon gång när barnen var små. Nu när barnen är större tänker jag helt tvärtom. Som jag så många gånger har skrivit i den här bloggen, så är det så mycket som har blivit så roligt nu på senare år.

Speciellt nu under jullovet när jag har varit hemma med barnen några dagar har jag tänkt en del på det här med barn, lycka och Cissis krönika. Trots att de flesta undersökningar visar att frivilligt barnlösa oftast är pikipiki lite lyckligare, så har jag helt andra erfarenheter. Visst, det var så fruktansvärt tungt när de var små, men i slutändan gav alla erfarenheter mig så mycket välbefinnande. Jag hävdar att jag blev en lyckligare människa just tack vare att jag är någons mamma. 

 

 

5 orsaker till att barn gjorde mig
till en bättre människa

 

 

q

r

 

1. "Nackdelarna"

Här använder jag mig av citationstecken eftersom allt det där som jag inledningsvis trodde skulle bara hemskt med att bli förälder egentligen var min räddning. Jag trodde det skulle vara urjobbigt att prioritera bort mig själv, en massa fester, sprit, krogen, bartenderjobb, charter, studieliv (ni vet, det där viktigaste i livet som 20-åring). Så här i efterhand inser jag att det var det bästa som kunde hända mig, att jag var tvungen att fokusera på en annan liten människa istället för mig själv. Har ändå varit så ego hela mitt liv. Det var verkligen dags för annat fokus. Alla farhågor om nackdelar blev det motsatta. Att prioritera mina barn var i förlängningen att prioritera mig själv.

 

78

 

2. Barndomen 2.0

Att ha barn är att rättfärdiga alla de där drömmarna som blev på hälft som barn. Disney World och Mumindalen. Camping. Tälta ute. Gå på lekland. Gå på tivoli. Ha maskerad. Besöka djurparker. Läsa alla Astrid Lindgrens böcker. Se alla Pixar-filmer. Man får göra allt det där barnsligt lustiga en gång till och låtsas att man gör det för någon annan. Plötsligt blir allt så mycket livligare igen! Äntligen en orsak att ha jultomte på julafton, ägg och hare på påsk och det där med att plocka sju blommor under kudden på midsommar! 

 

913

 

3. Det dåliga samvetet

När barnet föds, föds också ett dåligt samvete som aldrig lägger sig. Det ligger som en svag dimma över hela ditt liv. Det kan förvisso vara jobbigt om det tar över, men det dåliga samvetet är också en otroligt stark drivkraft. Det är just det där dåliga föräldrasamvetet som gör att du irriterat stiger upp från soffan, klär på barnen sju lager kläder och går ut i snöstormen - även om det i studen känns ASJOBBIGT och du VERKLIGEN behövde vila och tömma diskmaskinen. Motvilligt trampar du på i snålblåsten - tills du upptäcker att det faktiskt var just den där promenaden till parken och tillbaka som gjorde att humöret svängde för hela familjen (eller som en brukar säga: När man får barn får man lära sig att uppskatta ruttet väder). Jag som alltid har haft motvind och ångest som drivkraft har haft väldigt stor draghjälp av det dåliga föräldrasamvetet. Hade liksom inte orkat anstränga mig annars, om det "bara" hade gällt mig själv.

 

11

12

 

4. Glädjespridande kitt

Man blir glad av att göra andra glada. Säg den lyckoforskning som inte stöder det påstående. Jag blir så varm av att se hur mycket glädje barnen för med mig, inte bara till mig, utan också till andra familjemedlemmar. Barnen har en så förenande effekt på hela släkten och familjen. Jag blir så glad av att se hur mamma, pappa, svärmor och svärfar förvandlas till mommon, moffor, fammor och faffor. Och allt vad det gör med dem. Jag vet att de blir lyckliga av att vara tillsammans - och det gör mig lycklig.

 

1a114

 

5. Prioriteringsordningen

Det är roligt att vara en ja-sägare. Men många gånger mår jag bättre om jag tackar nej mellan varven. Med barn finns det sällan utrymme för att tacka ja till allt. Har man inte lärt sig att tacka nej före man får barn får man ganska snabbt en snabbkurs i det. Ibland känns det lite svidigt när man går miste om intellektuella middagar, champagneosande partyn och vilda nätter, men å andra sidan kan det ibland vara just så att jag bara behöver lite frisk luft och åka rutschkana 10 gånger upp och ner. Sitta på en kall parkbänk och dricka en ljummen take away. Bada badkar regelbundet och godis bara på lördagar. Äta vid fasta tider och lägga sig tidigt. 

 

Slutsats: Blev absolut inte olyckligare. Bara motvilligt lycklig. Ett riktigt stort tack till mig själv för att jag var så fördärvat slarvig med preventivmedel.

tisdag 6 oktober 2015 - 22:06

Så kloka och stora, men så små och tassiga.

s2

 

Här kommer jag dragande med en gammal klyscha igen: Men alltså hohho, det är så fascinerande att se sina barn växa upp och bli stora. Jag har inte ännu kunna smälta hur anmärkningsvärt det faktiskt är. När man får barn tänker man mest på att man ska få en bebis och att den ska vara en bebis hela tiden. Det tar länge innan man inser att de faktiskt ska bli vuxna människor någon vacker dag. Sakta går det upp för mig.

Nästan varje dag när vi äter kvällsmål sitter jag och tindrar med ögonen och betraktar deras söta små ansikten. Så kloka, så kvicka - och samtidigt så oerhört korkade mellan varven. Ena stunden kan man oroa sig och tänka "o-ou, nu har de gått förbi mig i intellgens" för att i nästa falla bakåt av hysteriskt flabb pga. tassig fråga.

Jag tycker det är helt otroligt att man lääänge kan hålla sig till ett och samma samtal numera. Tänk att all skit man stått ut med (blöjor, vaknätter, skrik) betalar sig tillbaka (och mångfallt!) i riktiga, givande samtal om livet. Om folk vi känner, gamla minnen, framtida drömmar. Varför den kände så, vem i skolan sa så - och den där ena gången på dagis: varför gick det så? Vad händer om vi dör, kan vuxna gråta och hur många gånger får man byta jobb. Vem alla känner vi som har gjort slut och varför gick det egentligen så? 

Visst blir man förstås avbruten av frågor i stil med "hej annars mamma, jag har sett att vissa har bröd i frysen, alltså VARFÖR HAR MAN BRÖÖÖD I FRYYYSEN?!". Och på något sätt så är det ju just det som är det bästa med barn i den här åldern Så kloka, men ännu så mycket att reda ut.

Alla spontana, hysteriskt roliga frågor de ställer, ord de säger fel och begrepp de blandar ihop. Man vill liksom aldrig att de ska växa ifrån det. Även om jag tycker det är så berikande att se dem mogna vill jag alltid att de ska prata om fubliken och lanisani (publiken och lasagne). Eller Milken som alltid "burkar göra någonting" (brukar). Jag burkar alltid vara i fubliken.  

Medan jag gjorde middag satt Matheo vid köksbordet och gjorde läxor. Övade på läsläxan och jag tänkte som vanligt att "hohho, så han har gått snabbt framåt med läsningen, nu läser han ju aldrig fel mera". Så jag sa:

- Men alltså GUD så det går BRA för dig nu!
- Jo, det här var ganska lätt!
- Men läs igenom alla ord en gång till, för säkerhetsskull.
- Men mamma..
- Jaja, bara de tre sista då!
- Mmm-oo-n-a. Mona!
- Bra!
- OO-mm. Om!
- Bra. Och så den sista!
- Okej, sista ordet är att oo-llll-a olla! Att olla!
- Ola, älskling, Oooola.

söndag 4 oktober 2015 - 19:50

Recept på ultimat söndag.

I dag fick jag verkligen till det. För en gångs skull lyckades jag lägga upp den ultimata dagen. Den var så enkel och bra att jag nästan vågar påstå att jag skulle vara riktigt lycklig om ens hälften av mina lediga dagar skulle vara så här. Måste anteckna så jag minns till nästa söndag:

 

2


1. Jag vaknade först
av alla. Ingen idé att jag försöker somna om när jag vaknar tidigt om helgerna numera. Steg upp halv åtta. Konsterade att all frukost var slut (vem är den här dåren som hela tiden glömmer att handla hos oss, hmm hmm). Fick bli scones. Man kan säga att det var en win-win. Sami kom hem från nattskift. Somnade. Att baka i morgontystnad, helt ensam, 9+.

 

1


2. När sconesen var
klara vaknade resten. Sami hade återigen köpt ett nytt kaffe. Vet inte vad ni har för böjelser i ert liv, men Samis är helt klart att aldrig dricka samma kaffe som förra paketet. Nu finns det nog inte ett kaffe i hela Vasa som vi inte har smakat. Eller jo, hos Liisa Koski torde det finnas några otestade. Löfbergs Kharisma fick 8+.

 

3


3. I något skede
drog jag motvilligt på mig springskorna och tvingade barnen att komma ut och cykla med mig, så vi skulle få lite sol och frisk luft. Vi sprang till utegymmet vid metviksskeppet. Jag tränade och barnen lekte (återigen kan man dra win win-kortet). Sedan sprang vi hem och åt lunch och duschade. Om man tänker på att klockan inte ens var TOLV och jag hade både BAKAT och TRÄNAT kan vi kanske ge mig 10+.

 

5

 

4. Efter lunch var det dags att skaffa en ny matta till barnens rum. De valde denna. En stor, grå, mjuk och rund. Sedan låg de hela eftermiddagen på den. Som ni ser har vi städat igår. Första gången på flera veckor det finns golvyta att leka på (10-). Och att vi till och med fick Matheos hår klippt hos en riktig frisör den här helgen är verkligen överkurs (har försökt göra det sedan juni).

 

6

 

5. Vi skulle också ha nya korgar eller lådor till hyllan, men hittade inga (de rosa har verkligen gjort sitt, de faller sönder vilken sekund som helst). Istället köpte vi ett trevligt träd med fläskiga rötter (9-). Passade väldigt bra med Milkens drömfångare. Pynjade på hemma. Hängde tvätt, bar upp skit på vinden (4), vattnade blommor.

 

7


6. Sedan blev det
middagsdags och den österbottniska mannen hade plötsligt vaknat och blivit mexikan. Själv blandade jag till en ny favoriträtt bestående av quinori, röda linser, all frukt som finns, romesco-kål (bara för snygghets skull), citron, grillad lax, pinjefrön och en kruka basilika (9+). Sami spelade mexikansk musik från Spotify (6+).

 

8


7. Maten åts
med vitlöksbombad dipp. Barnen tyckte quinorin var ungefär lika god som ruttna råttsvansar, men jag lät mig inte såras. Om fyra gånger kommer de att äta obehindrat. Själv åt jag i alla fall tre portioner. Och sedan landade jag i en mörkgrå ikea-soffa (8-) och här blev jag. Bloggade (9+).

 

Att bygga en perfekt söndag är egentligen inte svårt. Frisk luft, motion, god mat och internet. Det är livet det.

torsdag 1 oktober 2015 - 21:30

Osynliga händer.

12084982 1057778997589372 600269488 o

 

Direkt efter jobbet körde jag ut till syrran för att barnvakta. Då var jag pigg, nu är jag trött. Fyra knattar (hade med mig mina egna) kan verkligen kräva sin lilla kraftansträngning. Även om jag verkligen rodde i land hela kvällen med flaggan i topp kan man nog tacka sin höga skapare för att de tyngsta åren med småbarn är förbi (och kanske främst att man aldrig fick fyra, hur härliga de än må vara).

Å andra sidan kan jag erkänna att det finns en liten egoboost i kvällar som denna. Att man fortfarande har det i sig. Ni vet, när man står i köket med en bebis som nyss lärt sig att stå med stöd, när han balanserar på vingliga ben längs ens vrist och man samtidigt häller mjölk och lägger haklapp på hans storebror, samtidigt som man gör smörgåsar med sin tredje arm och rör febrilt i grötskålen med den fjärde. Och just när man frigjort den femte handen från disktrasan hinner man plocka dammiga brödbitar ur lillebrors mun. Samtidigt som den sjätte handen häller upp mera yoghurt. Och någonstans däremellan låg man på alla fyra under köksbordet och torkade upp mjölkglasen man nyss hällde i. 

Jag har trots allt inte tappat mina osynliga supermom-händer ännu! Vilken lyckoinsikt! De bara befinner sig i viloläge mesta delen av tiden. Det är bra att de får sin regelbundna träning. Vill aldrig förlora dem.

För faktum är: Den som kan fixa en helkväll med fyra småttingar, utan ett endaste ett gråt, med kvällsmål, blöjbyten, ren pyjamas och skratt - den kan fixa vad fan som helst.

söndag 20 september 2015 - 18:00

Helgrapport.

Så gick en septemberhelg och kommer aldrig åter. Vi var ute på Replot och som jag sagt mången gång förut, så går tiden där i 0,5 x vanligt tempo. Tycker det är flera veckor sedan fredag och vi åkte ut över bron.

Först kom Lotta, Mats, Willy och Winston. Någon minut senare kom mamma, pappa och mommo. Totalt var vi 11 personer runt matbordet varje måltid. Och det kändes inte ens trångt. Är så glad att vi har tillräckligt med sovplater och sängar. Att hänga där (i skogen, på gården, på Björkö etc.) ger så mycket mer än att trycka in oss alla i ett litet kök på Brändö.

Mycket frisk luft, mycket vin, prat och bastu. Mycket mat, mycket disk och många barn som springer runt. Så mycket fint att fota och så dåligt minne med kameran. Några små snapshots från en fin hösthelg kommer nedan.

Söndag klockan 12.00 bröt vi upp, åkte in till stan och bokade vintersemester. Pappa fyller jämt och alla elva ska med på flyget. Håhåjaja. 76 år mellan yngsta och äldsta. Men gick det bra Bodvattnet runt ska det väl gå bra var som helst.

 

bild2

Skarmklipp6

bild1

bild 4 2

bild 3 3

bild 1 1

bild 5

12050429 1052729298094342 1212327897 o

bild 3

bild 1 2

bild 1 3

bild 3 1

bild 2 1

kkkk4

bild 3 2

12016664 1052681514765787 1350550741 n

12033299 1052681751432430 279311723 n

12047357 1052681614765777 1282353638 n3

12029051 1052707938096478 804629590 n

bild 2 2

bild 1 6

bild14

gggg

aaaaaaaaaaaa