Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

onsdag 27 september 2017 - 09:30

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen - och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba "mmmm.. zzzzz...". Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.

lördag 23 september 2017 - 21:00

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

söndag 3 september 2017 - 14:45

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

"Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor", sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. "Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp".

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det - och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland - eller egentligen väldigt ofta - önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda "spännande" kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. "Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden" och "flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden". Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.

tisdag 29 augusti 2017 - 09:00

6 säkra tecken på att graviditeten är över.

1. Jag äter yoghurt sent i sängen. Det finns antagligen mycket som Sami älskar med mig, men mitt sängätande hör tyvärr inte dit. Själv tycker jag att den största njutningen i livet de facto kan vara just en turkisk yoghurt & mysli-skål i sängen där kring 23-snåret. Sami gråter blod ur ögonen när jag smular och smaskar och njuter. Helst med en podd i öronen. Ibland när det är mörkt och telefonen bländar (att scrolla insta + äta = bäst) kan jag få för mig att någon stirrar på mig där ute - och det är exakt vad som händer - Samis ögon som strängt säger att jag ska sluta äta så högljutt. Under graviditeten kunde jag inte äta sent pga. dog av halsbränna. NU ÄR JAG VÄRLDENS LYCKLIGASTE KVÄLLSÄTARE IGEN.

2. Jag vaknar och är glad. Förr vaknade jag och så var den dagen förstörd. Nog är det en underskattad känsla att vakna och tänka "hey, i dag är återigen en ledig dag som inleds med rykande hett kaffe, långfrulle och nyskrivna blogginlägg!". AJ ETTÄ!

3. Jag kan tänka "Wow, här är mannen i mitt liv". Under graviditeten tänkte jag mest "Usch, vem är den här totalförändrade dåren som bor hos oss?". Heheheh. Så här i efterhand kanske vi kan dela in oss i smågrupper och diskutera vem som sist och slutligen var den totalförändrade dåren. Anyways - efter 9 månader av hormonsvall kan jag tycka att jag känner mig fånigt nykär. Och det är väl inte direkt råttskit så här elva år och tre ungar senare. 

4. Jag har återfått mitt skrivsjälvförtroende. Jag har skrivit som en kratta de senaste månaderna. Jag har knappt kunnat formulera fullständiga meningar, än mindre varit kapabel att uttycka något som kunde funka i skrift. Sakta men säkert börjar hjärnan hinna i kapp nu. Märker att jag visst kan skriva grejer som blir bra. Bra feeling i egot.

5. Mitt vinkrejvande har upphört. "Du vill bara ha det du inte kan få" har aldrig varit mer sant än nu. Bara för att alkohol inte längre är förbjudet så har mitt sinnessjuka sug försvunnit. För övrigt sa en kompis häromveckan att jag måste sluta skriva om vin i den här bloggen innan jag får barnskyddet på mig. Lol.

6. Jag tror på en framtid. Okej, det där kan vara det junttigaste jag har skrivit i den här bloggen, men so be it. Under graviditeten trodde jag helt seriöst att jag hade förstört mitt liv. Kan inte riktigt motivera det så att det låter rationellt, men min magkänsla meddelade klart och tydligt: "Ditt liv kommer hädanefter att gå åt helvete. Ditt psyke kommer att förbli mörkt och din fysik för evigt förstörd". Nu vaknar jag varje morgon och känner en sån barnslig entusiasm över att jag faktiskt har ett helt liv framför mig. Så himla mycket kvar att uträtta! Och jag har inte ens någon foglossning! Trumpeter, papiljotter och fanfarer!

 

21191115 1697530043614261 862798365 o

måndag 28 augusti 2017 - 10:00

Familjen.

Innan vi åkte ut till Soltorpet utlovade väderleksrapporterna regn, så vädret slog sannerligen från underläge när det visade sig vara riktigt lugnt och stilla på självaste villaavslutningen. Aldrig hade vi väl trott att vi skulle få sitta utomhus efter mörkrets inbrott! 

Än en gång har jag konstaterat att det är så oerhört praktiskt att vi skaffade oss en plats som den här. Eller praktiskt är väl kanske ett lite väl torrt ord i sammanhanget (att vi köpte en sommarstuga på Replot är bland det bästa som har hänt den här familjen). Det som en gång var min fyra personers ursprungsfamilj har växt explosionsartat de senaste åren - plötsligt är vi 11 personer runt matbordet! 

Ett umgänge på det här sättet skulle inte vara möjligt utan Replot. Att organisera övernattning för elva pers (varav fem är sjövilda barn) i vår lilla lägenhet inne i stan skulle vara en sann prövning för det mänskliga psyket. På Replot går det hur bra som helst. Mamma och pappa placerar man i högsängarna bastun. Syrran och company sover i gästrummet (eller "Matheos hus" som det också kallas). Att ha en gård, en strand, en skog och en bastu är övervärderligt när man är många som ska umgås.

Och det är så roligt att vi har så roligt ihop. Tänk om man hade förstått det när man var surpluttig tonåring, och tyckte familjen var mer eller mindre hopplös, att man senare skulle kunna tycka att det här faktiskt är den bästa gemenskapen. Varje gång hinner jag glömma vilken fullfjädrad komiker min syster är. Eller så måste hon ha blivit roligare med åren, för just nu vet jag ingen annan som så totalt kan ge mig andnöd pga skratt som Lotta kan. Ibland räcker det med en blick för att jag fullständigt ska tappa det. Och så känns det som om jag själv blir fyra grader roligare när jag har henne som wingman. Ibland tänker jag att vi borde göra en scenshow om mamma, men dessvärre tror jag bara den kan intressera en enda person (och det är väl pappa då).

På tal om pappa, så förtjänar han en guldstjärna efter vad han åstadkom i lördags. Ett fult vitt 90-tals klädskåp i spånskiva har stått tomt i vårt sovrum, så jag bad honom plocka isär det och skrota det, så att vi i något skede kan få in en säng åt My istället. Han plockade ner skåpet - och hokuspokus - byggde han om skåpet till en säng åt My tillsammans med Sami. Tänk att pappor kan sådant (nå, säkert mammor också, men inte riktigt min, haha!). Nu slapp jag tänka på det!

Annars har vi ätit gott (bland annat kräftor, mmmmmm) och lekt tillsammans. Matheo skulle kunna leka Bollen i ringen dygnet runt, så det värmer mitt kalla hjärta att alla ställer upp och leker det med honom. Det var ju något av det bästa man visste som barn. När de vuxna kom med i leken. Bollen i ringen är ju dessutom en sån lek som blir urrolig när alla tar det på allvar. När mamma galopperar förbi med sina älgben och befriar alla från boet (fast mest funderar man ju vad de tio bilarna tänkte, som körde förbi medan pappa låg på huk i häcken - i full färd att frälsa - och spionerade in på gården, där 10 pers sprang omkring och lekte glatt). "Barnen är friska så länge de leker" brukar man säga - och här kan vi konstatera god hälsa. Hos så väl större som mindre.

På natten till söndagen när jag just hade ammat klart och var på väg att somna kom Sami in i sovrummet och sa: "Linn, kom och kolla på en grej!". Sånt blir man ju alltid lite exhalterat över. Hade hoppats på en björn. Men istället stod en enorm räv på vår terrass. Den snaskade lite kräftrester under matbordet och bar omkring på barnens badmintonmailor. Har aldrig sett en räv på så nära håll förut. Vi har en glasdörr till terrassen, så vi stod ungefär två meter ifrån varandra. I säkert en halvtimme gick den runt och snokade. Brydde sig inte ens fast vi öppnade dörren och sa hej. Tack och lov såg den superfin ut i pälsen (skabben blir inte min död), men hädanefter kommer jag inte att nattkissa ensam. Så spännande med vilda djur (räknar inte in huggormen vi såg följande dag - blä).

Ja, det var en fin helg. Ska bespara er alla detaljerade rapporter. Men vi firade mammas födelsedag (hon fick naturligtvis vandringspresenten kycklingen som jag fick till 30-årsdagen - lyckades grundlura henne totalt - jesssss!). Luften var höstkrispig och årets första blåbärspaj såg dagens ljus. Nog är det bra med familjer, hörni. Man får vara glad att man har en som man tycker om!

 

2017 08 26 07.58.21 1

2017 08 26 09.36.56 3

2017 08 26 10.52.19 2

söndag 13 augusti 2017 - 21:30

Nu börjar det!

2017 08 13 09.09.38 1

 

"Obs, kom ihåg att skolan börjar i morgon!" messade en kompis tidigare i dag. Och även om jag den här gången kom i håg, så skulle det vara så typiskt mig att glömma en sån sak. 

I morgon börjar alltså min andra baby äntligen skolan. Och med äntligen menar jag inte att jag på något sätt vill bli av med henne, utan jag menar att hon har väntat i hundra år på att få börja i Vikinga. Tycker också att jag har betraktat henne som ett skolbarn i tre evigheter redan. Hon är så redo för det här. Tänker ibland på skoj att det är en himla tur att hon föddes för tidigt, så hon föddes 2010 - och inte 2011 som hon var beräknad. Vi hade säkert klättrat på väggarna big time om det "bara" var förskolan som började nu.

Tänkte också på det på fotbollsplanen tidigare i dag. Att hon nästan är längst i laget även om prematurer ofta sägs bli små livet ut. Så roligt att se när verkligheten överträffar spådomarna! Allt med Milkens utveckling är verkligen helt mirakulös. 

Men nu är pennorna vässade och väskorna packade. Barnens naglar är klippa och håren borstade. Någonstans där under 52 lager sommarlov hittade jag något som kunde liknas vid skolbarn. Väckarklockan är ställd på ett klockslag som i mitt liv känns som mitt i natten (hah, 7.45!). Tänkte vi skulle ta en morgonpromenad till skolan i morgon. Bara för jag själv ska få maxa pirret. Aj juku så jag tycker om skolstarter! Bor nu med en ettagluttare och en som går på trean (!).

Det enda frågetecknet är: HUUUR ska Myykki klara en hel dag utan sin megahönsiga bonusmamma?!

tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

måndag 7 augusti 2017 - 19:00

3 bilder från dagen som gick.

2017 08 07 11.16.01 1

 

I dag vaknade vi till en lös och ledig dag. Inga planer, inga måsten. Frukostklubben sammanträdde och bestämde tre stora (HAH!) utfärder för dagen. 1. H&M för att köpa amningstoppar. 2. Magokoro för svullolunch. 3. Storhandla på Lidl (den här foglossningen jag tampas med är ej från denna jord och gör mina dagliga utfärder till Sale mycket smärtsamma). 

Har fattat tycke för Lidl under vintern som gick. Tycker de har så bra grönsaker och rotfrukter. Och bröd! Och yoghurt! Och allt som är gott. Lidl har verkligen gått och skärpt sig under de senaste åren. Så mycket inhemskt i hyllorna nu. Oookej, inser att jag sitter här och bloggar om Lidl. Vi går vidare.

 

2017 08 07 05.37.24 1

 

Jag har ju längtat alldeles ohyggligt efter sushi den senaste tiden (även om jag verkligen inte har idkat total avhållsamhet under graviditeten - det gick bara inte). I och med att Matheo har tjatat så mycket efter sushi var det också mycket lätt att ge efter för dagens gemensamma craving. Aj så vi åt!

Medan jag köpte amningstoppar efter maten (i H&M träffade jag t.ex en mycket glad Anna Riska) fick Sami feeling och tog alla barnen till BR Lelukauppa och köpte en stor jävla Nerf ÅT SIG SJÄLV. Trodde jag sku förgås av dårskap när jag såg att de kom gående med vagnen och ett fett gevär stack fram där under. Nå, nu har alla mina stora barn ett eget vapen när de krigar och bygger baser på gården. Så kan man också inleda sin semester om man är 3,9 år.

 

2017 08 07 01.10.03 1

 

Myykki vaknade först när vi kom hem, missade alla dagens spännande utfärder. Varken sushi, BR eller Lidl hann hon uppleva. Däremot var hon mycket läcker i sin nya jumpsuit som min kompis Elin skickade häromdagen. Notera gärna den mycket avslappnade fingerposen. 

Nä, nu ska jag ordna lite i min garderob och se om jag ryms i kläder som inte är gravidkläder - alltid lika spännande!

söndag 6 augusti 2017 - 22:00

Premiär för trebarnsmorsan.

Ay caramba, i dag har jag haft min första ensamdag som trebarnsmorsa (Sami hade ett sista skift att beta av här mellan pappaledighet och semester). Hade nästan lite jännäkakka igår kväll när jag tänkte på vad det skulle betyda. Utmaningen låg i att barn 1 hade träning i Gerby, barn 2 hade matcher i Jungsund och barn 3 är en vecka gammal (vilket är en jännäkakka i sig). Och som vanligt så infaller alla tider samtidigt, så det blev ett taxirally utan dess like.

Men ser man på! I dag igen hade jag flyt. Sami slutade lite tidigare, så han hann med. Och My vaknade inte en gång på de två timmarna vi var ute och såg på fotboll (till Milkens stora besvikelse - hon gjorde ju för bövelen tre mål!). Så alla kom hem utan kakka i byxorna. Både mor och dotter.

Också den övriga dagen gick bra. Tänk så mycket hjälp man kan ha en sexåring och en nioåring! De handlade mat som två världsvaningar medan jag haltade efter med vagnen. De hackade upp grönsaker till lunch medan jag ammade. Och de lekte jättetyst så jag fick snarka en stund på soffan. Jag älskar dem så jag får hål i huvudet. De är dagens hjältar. Men det är nog också barnet här nedan. När vi kom hem från Jungsund (bra namn på plats för övrigt) åt hon en gång och har sovit ever since.

Halleluja!

 

limy1