Visa inlägg taggade med 'familjeliv'

söndag 13 augusti 2017 - 21:30

Nu börjar det!

2017 08 13 09.09.38 1

 

"Obs, kom ihåg att skolan börjar i morgon!" messade en kompis tidigare i dag. Och även om jag den här gången kom i håg, så skulle det vara så typiskt mig att glömma en sån sak. 

I morgon börjar alltså min andra baby äntligen skolan. Och med äntligen menar jag inte att jag på något sätt vill bli av med henne, utan jag menar att hon har väntat i hundra år på att få börja i Vikinga. Tycker också att jag har betraktat henne som ett skolbarn i tre evigheter redan. Hon är så redo för det här. Tänker ibland på skoj att det är en himla tur att hon föddes för tidigt, så hon föddes 2010 - och inte 2011 som hon var beräknad. Vi hade säkert klättrat på väggarna big time om det "bara" var förskolan som började nu.

Tänkte också på det på fotbollsplanen tidigare i dag. Att hon nästan är längst i laget även om prematurer ofta sägs bli små livet ut. Så roligt att se när verkligheten överträffar spådomarna! Allt med Milkens utveckling är verkligen helt mirakulös. 

Men nu är pennorna vässade och väskorna packade. Barnens naglar är klippa och håren borstade. Någonstans där under 52 lager sommarlov hittade jag något som kunde liknas vid skolbarn. Väckarklockan är ställd på ett klockslag som i mitt liv känns som mitt i natten (hah, 7.45!). Tänkte vi skulle ta en morgonpromenad till skolan i morgon. Bara för jag själv ska få maxa pirret. Aj juku så jag tycker om skolstarter! Bor nu med en ettagluttare och en som går på trean (!).

Det enda frågetecknet är: HUUUR ska Myykki klara en hel dag utan sin megahönsiga bonusmamma?!

tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

måndag 7 augusti 2017 - 19:00

3 bilder från dagen som gick.

2017 08 07 11.16.01 1

 

I dag vaknade vi till en lös och ledig dag. Inga planer, inga måsten. Frukostklubben sammanträdde och bestämde tre stora (HAH!) utfärder för dagen. 1. H&M för att köpa amningstoppar. 2. Magokoro för svullolunch. 3. Storhandla på Lidl (den här foglossningen jag tampas med är ej från denna jord och gör mina dagliga utfärder till Sale mycket smärtsamma). 

Har fattat tycke för Lidl under vintern som gick. Tycker de har så bra grönsaker och rotfrukter. Och bröd! Och yoghurt! Och allt som är gott. Lidl har verkligen gått och skärpt sig under de senaste åren. Så mycket inhemskt i hyllorna nu. Oookej, inser att jag sitter här och bloggar om Lidl. Vi går vidare.

 

2017 08 07 05.37.24 1

 

Jag har ju längtat alldeles ohyggligt efter sushi den senaste tiden (även om jag verkligen inte har idkat total avhållsamhet under graviditeten - det gick bara inte). I och med att Matheo har tjatat så mycket efter sushi var det också mycket lätt att ge efter för dagens gemensamma craving. Aj så vi åt!

Medan jag köpte amningstoppar efter maten (i H&M träffade jag t.ex en mycket glad Anna Riska) fick Sami feeling och tog alla barnen till BR Lelukauppa och köpte en stor jävla Nerf ÅT SIG SJÄLV. Trodde jag sku förgås av dårskap när jag såg att de kom gående med vagnen och ett fett gevär stack fram där under. Nå, nu har alla mina stora barn ett eget vapen när de krigar och bygger baser på gården. Så kan man också inleda sin semester om man är 3,9 år.

 

2017 08 07 01.10.03 1

 

Myykki vaknade först när vi kom hem, missade alla dagens spännande utfärder. Varken sushi, BR eller Lidl hann hon uppleva. Däremot var hon mycket läcker i sin nya jumpsuit som min kompis Elin skickade häromdagen. Notera gärna den mycket avslappnade fingerposen. 

Nä, nu ska jag ordna lite i min garderob och se om jag ryms i kläder som inte är gravidkläder - alltid lika spännande!

söndag 6 augusti 2017 - 22:00

Premiär för trebarnsmorsan.

Ay caramba, i dag har jag haft min första ensamdag som trebarnsmorsa (Sami hade ett sista skift att beta av här mellan pappaledighet och semester). Hade nästan lite jännäkakka igår kväll när jag tänkte på vad det skulle betyda. Utmaningen låg i att barn 1 hade träning i Gerby, barn 2 hade matcher i Jungsund och barn 3 är en vecka gammal (vilket är en jännäkakka i sig). Och som vanligt så infaller alla tider samtidigt, så det blev ett taxirally utan dess like.

Men ser man på! I dag igen hade jag flyt. Sami slutade lite tidigare, så han hann med. Och My vaknade inte en gång på de två timmarna vi var ute och såg på fotboll (till Milkens stora besvikelse - hon gjorde ju för bövelen tre mål!). Så alla kom hem utan kakka i byxorna. Både mor och dotter.

Också den övriga dagen gick bra. Tänk så mycket hjälp man kan ha en sexåring och en nioåring! De handlade mat som två världsvaningar medan jag haltade efter med vagnen. De hackade upp grönsaker till lunch medan jag ammade. Och de lekte jättetyst så jag fick snarka en stund på soffan. Jag älskar dem så jag får hål i huvudet. De är dagens hjältar. Men det är nog också barnet här nedan. När vi kom hem från Jungsund (bra namn på plats för övrigt) åt hon en gång och har sovit ever since.

Halleluja!

 

limy1

fredag 4 augusti 2017 - 14:15

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli - jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta - att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan - och den här känslan - har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3

lördag 22 juli 2017 - 11:30

Kan man sakna moset i huvudet?

En  av orsakerna till att jag tycker det ska bli riktigt uppfriskande med en babysladdis brukar få folk att höja på ögonbrynen och ba "vem ÄÄÄR du?".

Det är inte det att jag inte trivs i min soffa (tro mig, det gör jag), men alltså hohho så jag har blivit bekväm och lat och stillasittande av mig nu när barnen har blivit självständiga och stora och inte längre behöver mig lika ofta i de vardagliga sysslorna. Det jag mest ser fram emot med babyn att jag återigen måste bli lite mera altert. Lite mer på tårna. 

Det är med skräckblandad förtjusning jag betraktar syrran när hon kommer med sina barn. Hon sitter ju aldrig stilla. Att ha en 2-åring och en 5-åring är något helt annat än att ha en snart 7-åring och en 9-åring. Någon behöver alltid hjälp någonstans. Medan jag kan sitta en hel dag i samma soffa och bara kommendera. 

Visst är det fantastiskt när barnen blir stora och man inte längre behöver gå an som en tok. Visst är det skönt att inse att den tyngsta och jobbigaste tiden redan har passerat. Men jag tycker å andra sidan att det känns lite väl lyxigt att vara trettio bast och redan gått över till andra sidan (känner mig ofta som en pensionär).

Folk brukar skaka på huvudet och tycka att jag totalt har lost it när jag säger att jag i smyg ser fram emot att få vara lite mosig i huvudet, kämpa med nattningar och sucka över matvägrande skitunge. Byta, amma, gå med vagnen längs strandpromenaden. Kanske har jag glömt hur det var, kanske behöver jag bara lite action. Vete fan. Men jag tror jag kommer uppskatta att känna mig lite mer levande igen. Det här kanske jag äter upp om du frågar mig om ett år på nytt (men då är det redan för sent, moahaha).

Jag vet nämligen inte på vilket rosa moln jag svävar för jag tror att det här barnet ska lägga igång någon slags föryngringsprocess i mig själv, när det i själva verket brukar vara så att barnen gör en 20 år äldre, fulare och trögare i huvu. Men det är ju i alla fall gulligt att man ännu har förmågan att lura sig själv, hah!

Kom an bara, småbarnsåren. Tror dina orkanvindar gör mig gott.

 

m12

Milken -12.

tisdag 18 juli 2017 - 17:30

Äta ute.

lunch vasa

 

Om det är något jag fullkomligt älskar med sommaren så är det att andelen uteluncher ökar markant. Det vill säga luncher man själv slipper tillreda. Och alla vet vi ju att mat som någon annan gör alltid slår ens egen.

Jag snackade om det här med uteätandet med min svägerska för ett tag sedan och först då tror jag det gick upp för mig hur ofta vi egentligen äter ute, i alla fall sommartid. Om man tänker på hur det var när man själv var barn - ja, då var det ju närmast megafest om man en gång på tusen lyckades tjata till sig en kotipizza (alltid skinka och ananas!) på vägen hem från stan.

Känns som om det mest var på utlandsresor man gottade sig i restauranger på den tiden (kan ju förstås också bero på att det helt enkelt inte fanns ett så hejdundrande utbud av bra restauranger i Karis på 90-talet). Och när man väl åt ute - ja, då kändes det lite högtidligare än vanligt. 

Nu är det ju närmast vardag att jag (naturligtvis med muminmammans ljuva tonläge) frågar "hören upp, familjen, vad skulle vi säga om lite thaibuffé denna soliga förmiddag?". Jag tycker det är närmast omänskligt att under sommarlovet föda upp en familj på hemgjord föda. Eller i alla fall om man är en sån som jag. Jag orkar inte. Och allt jag gör just nu blir bara äckligt. Har verkligen ingen lust. 

Någon kanske tycker det här är fullständigt förkastligt. Att äta luncher ute flera gånger i veckan. Gissar att någon kanske vill påpeka att maten man kunde göra hemma är mer näringsrik än den man äter på restaurang. Men där håller jag inte alls med. Tycker t.ex de flesta ställen vi väljer har urbra salladsbord (och barnen tenderar vara bra på just sallad - och fisk! alltid fisk!). Möjligtvis kan man kanske klaga på att det är dyrt, men vi vet ju alla att mat är livet.

Tycker också det finns en klar fördel i att barnen är megavana restauranggäster. De vet precis vad de vill ha och fattar hur saker och ting funkar. Och är det något man som förälder uppskattar, så är det ju just det. Får utslag när jag tänker på att de sku tjata medan man väntar och ropa att det är eeeklit efteråt.

Tror vi har en ganska bra cirkulation på matställen i Vasa. När barnen är med äter vi oftast på Magokoro, Chili & Lime, K.Atchi, Selmas, Kaffehuset August, Bank, Strampen, Faros, Svenska klubben (och så Arken när vi är på Replot, även om jag stör mig så ofantligt på att de förstör den fantastiska abborrburgaren med KETCHUP - liksom vem gör sååååå mot utsökta abborrfiléer?). Och när ni nu en gång tjatar, så kan jag säga att mina big no no-ställen är Wazaca, Pancho Villa och Amarillo. 

Både igår och i dag har jag haft urbra lunchsällskap. Igår fick jag äta med Anna-Lena och Agnes på Chili & Lime och i dag fick jag möta upp Nadia för långlunch på Strampen.  Jag bokar upp mig som en tok nu varje dag - mest i hopp om att en dag få avboka. 

Men alltså, nu vet jag inte varför det här spårade ur så här, för orsaken till att jag överhuvudtaget öppnade detta blogginlägg var att jag skulle fråga om ni skulle kunna tipsa om bra lunchutflykter utanför Vasa. Max en timmes avstånd från sjukhuset, säger vi. Om man vill få dagarna att gå genom att äta sig igenom Vasas grannar - vart ska man då dra?

Tack för hjälpen!

torsdag 1 juni 2017 - 08:00

Testa VBL gratis i 30 dagar.

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med HSS Media
***

 

vbl 30 dagar


Uppmuntra hela familjen att vara
nyfiken på sin omvärld. 

 

Det är ju mycket man önskar sina barn här i världen (don't get me started). Men för att göra deras liv och deras uppväxt lite mer intressant önskar man ju att de får med sig en bred allmänbildning och ett medfött intresse för sin omvärld redan från start. Ofta när jag lyssnar till Matheos funderingar tänker jag att han är såå sju-huuukt mycket smartare än jag var i hans ålder. 

Han kan och vet så himla mycket om sånt som händer i världen (för att inte tala om fotboll - han kan allt om fotboll). Och det svårt att inte förgås av stolthet när han har nytta av all kunskap han samlat på sig. Aj että.

Kan tycka att det hör till de finare gåvor man kan ge sina barn och sin familj. Att tillsammans se på nyheter, förklara och prata om sånt som händer runt omkring oss. Matheo är ju en ovanligt frågvis människa (garanterat flest frågor per capita). Ingen frågar så mycket som han om vad allt betyder. Tycker det är en mkt bra egenskap (att låtsas veta har aldrig varit en särskilt hållbar strategi).

 

vbl gratis 30 juni

 

När vi vuxna läser tidningen här hemma händer det ofta att något av barnen läser rubrikerna eller förstasidan och ställer frågor. Det brukar oftast resultera i givande diskussioner som lätt kan anpassas till barnens nivå. Låter så sjukt pretto när jag säger det så här (jag hör precis hur jag låter). Men som jag har sagt så många gånger förr: Jag tycker det är urviktigt att vi ger barnen en möjlighet att förstå världen.

För oss funkar dagstidningen som en ypperlig diskussionsöppnare flera gånger i veckan (precis som tv-nyheterna, Lilla Aktuellt och såklart skolundervisningen som är bra på att ta upp aktuella teman). Vasabladet har blivit en naturlig del av vår vardag och jag hoppas ju såklart också att de väljer sin lokala dagstidning den dag de flyttar hemifrån.

Jag vet inte om ni ser på bilden, men Masses nyaste hang up är det historiska arkivet på Vbl. Han läser gamla tidningar från 1800-talet, från Samis födelsedag -78 eller varierande årtal från sin egen födelsedag den 22 februari. Roligast är förstås alla annonser från 50-60-talet (med priser i mark!).

 

vbl gratis 30 dagare

 

Min sista dag på jobbet kände jag mig som en megasnällis och tog med mig 100 gratiskoder som berättigar till 30 dagar gratisläsning av alla våra e-tidningar. 

Om du vill ha en kod som ger dig tillgång till Vasabladets, ÖT:s eller Sydins e-tidning en månad, helt gratis, ska du mejla mig på linn@hssmedia.fi så skickar jag en kod till dig så fort jag hinner. Med koden får också tillgång till alla Plus-nyheter på webben samt Kundklubbens förmåner. Och du behöver inte ange dina kreditkortsuppgifter (hate when that happens on a gratismånad).

Så här startar du din gratismånad: Välj vilken tidning du vill läsa. Klicka här om du vill ha Vasabladet. Klicka här om du vill ha ÖT. Klicka här om du vill ha Sydin. 

Sedan är det bara att fylla i din kod där den efterfrågas. Koderna är i kraft till 30.6.2017. Före det ska du starta din prenumeration. Prenumerationen gäller en månad fr.o.m startdatum. Woop!

Vi hörs på min mejl, va?

tisdag 25 april 2017 - 09:30

Sevendays kärlekslista.

brollop linn jung

 

Då känner jag mig kärleksfull: När man lägger det sista piffet på en middag man lagt lite extra kärlek i. Jag har alltid fäst stor vikt vid att försöka göra vardagen till en fest. Den alldagligaste tacofredagen kan bli så mycket roligare om man för en stund stänger köksdörren, lägger mexikansk musik på hög volym, klistrar på Samis lösmustasch och klär sig i vår bautasombrero. När man öppnar dörren, läspar enstusiastiskt "la cena está lista!" och låtsasspelar på barnens mumingitarr. - ja, då känner man sig som en bra typ. Och det är väl en sorts kärlek det också!

Tre saker jag älskar: Att vila i trygga relationer där man vet att det är ok att släppa alla (pms-iga) hästar fria. Att äta. Att dricka vin med vänner. 

Det bästa med kärleken är: Att man mår så bra av den. Både när man ger och tar. Om vi pratar om kärleken till min man, så är det trygghet, stöd och skojighet i vardagen som jag tycker är allra bäst. Att vi, trots våra dåliga dagar, har så roligt när vi är tillsammans. Om vi pratar om kärleken till mina barn, så är det känslan att älska ihjäl någon rätt så trevlig att leva med. 

Det dåliga med kärleken är: ... eller egentligen är den känslan helt hemsk. Att älska ihjäl innebär också, i svaga stunder, en avgrundsdjup tänk om-rädsla. Det dåliga med att älska är tanken på att förlora. Jag har aldrig varit särskilt nojig när det kommer till barnen, men aj juku om man någon gång börjar tänka riktigt ordentligt på alla potentiella faror de utsätts för - då går man verkligen sönder. Ibland graviddrömmer jag också om att Sami blir skjuten på jobbet. Det kan man väl också klassa som dåligt.

Just nu är jag kär i: Sami.

Min bästa kärlekslåt: Så här på rak arm kan jag inte nämna någon megaspeciell låt för mig. Men bara för att jag imorse lyssnade på en sjukt bra Roxette-låt i bilen, så säger jag den. Almost unreal. Det är väl en fin kärlekslåt? I övrigt tyckte jag Catzo hade valt VÄRLDENS bästa 90-tals hit i sin lista. Kunde varenda ett ord i den låten, även om jag inte hört den på cirka 20 år.

Så här känns det att vara kär: Pirr i magen. Måste texta. Måste ses. Måste vara nära. Måste prata, prata, prata. Vara vaken hela natten.

 

Läs mer här.

onsdag 26 oktober 2016 - 19:00

Flyg tryggt.

I samband med gårdagens tandlösa bild på Milken så slog det mig hur långt man faktiskt kommer på sex år i ett liv. För att inte tala om åtta. Våra barn är så stora nu. På ett sätt som verkligen är genomljuvligt (skolbarn är SÅ min typ  av barn). Den här självständigheten som kommer mellan ettan och tvåan i skolan är något alldeles extra.

Eftersom jag på alla sätt är en storbarnsmamma saknar jag totalt den där nostalgikänslan som många föräldrar får i blicken när de inser att barnen har blivit stora (jag saknar egentligen ingenting från när de var små). Jag kan titta på mina barn och ba känna "wow, såna stora kloka människor ni har blivit - och hela tiden blir ni bara härligare!"

Något som vi alltid har uppmuntrat i den här familjen är kontakter och relationer utåt. Såklart är den egna familjen det allra tryggaste och heligaste, men jag har alltid tyckt att det är jättefint att barnen kan ha många andra vuxna personer omkring sig som de litar på och tycker om att vara med. Vi har också haft turen att ha många sådana runt oss. Som har suttit barnvakt, som har kidnappat barnen på cafébesök, som har hämtat barnen för övernattningar, som har tagit barnen till parken etc. Så har det alltid varit. Kan ej beskriva hur värdefullt.

Båda barnen har alltid varit väldigt trygga i att vistas och övernatta hemifrån. Kan inte minnas en enda gång när det inte skulle ha gått bra. De älskar att vara hos fammo och faffa, mommo och moffa. Och när det gäller övernattningar hos kompisar - ja, då är det minsann fest!

Så sjukt tacksam för att det har varit så. Att jag aldrig har behövt känna oro i kroppen när man har lämnat barnet hos någon annan. Inte en enda gång har jag hört dem nämna ordet hemlängtan (oklart om de ens kan det ordet). Okej, en gång när jag och Sami var i Estland frågade Milken några gånger när vi kommer hem.

Tar för övrigt inte äran åt mig för det (menar liksom inte att vi ska vinna Årets föräldrar 2017). Tror vi mest har haft tur. 

Det finns ingenting jag uppskattar så mycket som känslan när jag ser att de är trygga att flyga själva. När de ringer och bokar någon träff och flyger iväg ut genom dörren. Och när de kommer hem, brer smörgåsar och berättar allt möjligt spännande. Lika ofta behöver de fortfarande min hjälp och mitt stöd. Men redan den här lilla självständigheten som finns nu ger mig så mycket glädje. För att inte tala om glädjen i dem.

Fanns absolut ingen tvivel i någon av oss när Melwin frågade om Matheo kommer med till Globen och ser på Martin & Martinus i februari. JAA! En hel helg med Emmi, Anders och Melwin i Stockholm. Konsert, hotell, allt - och heeelt utan oss! FEST!

Kunde säkert liknas med känslan när jag gick på femman och frågade av mamma om jag fick följa med Karin och hennes familj till New York. Och mamma sa "JA". Man ba "whaaaaaaaat, fååååååååååår jag?". JAAAAAAA!

Ja, vad jag skulle säga var: Att ha folk runt omkring = bäst.

109 dagar kvar - men hey, vem räknar?

 

massis

Gammal vänskap har ej rostat.