Visa inlägg taggade med 'gravid'

måndag 12 juni 2017 - 12:30

Tänk att det där var jag!

siluett

Obs! Är fullt påklädd, lovar.

 

Jag känner så stor glädje över att jag delar denna graviditetstid med många smarta medgravida just nu. Inspireras storligen av deras texter. Jag är så glad över att få känna både glädje och skräck inför den tid som varit. Och att se att jag definitivt inte är den enda.

Linnea, som också är gravid just nu,  skrev ett urbra inlägg igår (det ba dinglade i igenkänningsbjällrorna rakt igenom). Skulle ha kunnat skriva det själv. Ett litet utdrag ur Linneas inlägg, var så goda:

 

{ .. så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll..}

 

Det är knappast någon hemlighet att jag har haft det kämpigt med humöret, livslusten etc. under denna graviditet, i synnerhet under den första halvan. Jag har, precis som Linnea, massor av utkast här hemma, där jag skrivit om känslor - och icke-känslor - i början av den här graviditeten. Jag har läst igenom många av dem och gett mig själv 10 poäng för att jag ändå skrev dem. Trots att det bara blev jag som läste dem.

Nu när jag mår bra är det så viktigt att minnas hur fruktansvärt jag mådde psykiskt. Och hur viktigt det skulle vara för mig själv att våga minnas och våga prata om det för att helt kunna leva med minnena. 

Jag har alltid haft väldigt lätt för att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket (i regel nästan alltid för mycket). Men alla de stora känslorna som kom där i början var alldeles för tunga för mig att bära. Ännu i dag kan jag känna mig lite rädd när jag närmar mig dem. För jag vet ärligt talat inte om jag är stark nog att bära nu heller.

Men jag svansar försiktigt omkring de stora, nedskrivna känslorna, på tryggt avstånd. Lite som en siedätyshoito för allergiker. Utsätter mig lite i taget. I hopp om att bli kurerad. Läser utkast, känner efter, stänger ner. Återgår till verkligheten och tänker "herregud så skönt ändå, att jag är här och inte där!".

Där mina anteckningar är som värst kan jag tydligt se att jag är totalt oförmögen att känna överhuvudtaget. Jag skriver att jag inser att det är det allra värsta - att känna absolut ingenting. Jag som trodde psykisk ohälsa enbart var ett myller av starka, ohanterliga, blixtrande känslor som sprang runt i huvudet.

Fattar egentligen inte hur det kom sig att jag blev så låg. Men gissar att mycket berodde på att jag låg instängd i mitt hem, intensivt spyende, i flera månader. Min hyperemesis tog mig verkligen på sängen där. I kombination med att jag kanske borde ha väntat lite längre med att bli gravid efter min utbrändhet. Jag var fysiskt och psykiskt en trasa (sorry kroppen, jag gör det verkligen inte lätt för dig). Inte konstigt att man får depressionsliknande symptom.

Någon gång i januari skrev jag så här: 

 

"All logik säger att jag har så mycket (och då menar jag verkligen jättemycket) att leva för. Men när det plötsligt svartnar för ögonen mitt i natten är det omöjligt att få kontakt med det rationella".

 

Jag har aldrig varit självskadebenägen, inte suicidal heller, men när jag låg där i sängen om natten kunde jag plötsligt förstå och känna en sån enorm sympati för folk som inte längre orkar leva. Har alltid, från mitt priviligerade perspektiv, tänkt att det är så själviskt och fult mot andra att begå självmord. Jag har aldrig förstått mig på ta-livet-av-sig-logiken (har klandrat dem för att vara egoistiska). Men där och då kändes det fullständigt förståeligt. Att känna rationella tankar är inte alltid möjligt. Det har varit så hälsosamt för mig att inse. Till och med jag, som har allt fint i hela världen, kan känna att det är utmanande att få kontakt med förnuftet. För när det är svart i hjärnan - ja, då är det bara svart. Man kan inte "tänka sig ur det". Man vill bara bort. Försvinna.

Det här resonemanget vågade jag aldrig publicera i januari. För jag tänkte att jag för evigt stämplas som ett psyko. Tänk! 

I dag vågar jag för att det finns så otroligt höga förväntningar på att gravida kvinnor ska vara glada skitar. Men sällan är verkligheten sådan. Jag offrar mig för att visa vad hyperemesis kan ställa till med. Och jag vill visa att det går över. Jag förstår så väl att man vill lägga sig ner och dö när hela kroppen och knoppen slår bakut, men tro mig, det kan bli riktigt bra bara du uthärdar. Kommer dock aldrig att klandra dig för att du inte längre vill. 

När jag en kväll låg i duschen och spydde, med ett krampaktigt tag om spyhinken, försökte jag framkalla någonslags ilska. Eller känsla av orättvisa. Jag minns att jag så hårt försökte gråta - bara för att få känna något. För att på något vis få ett tecken att det fanns en mening med hela skiten. Men det gick inte. Jag var så död inuti. Låg med kinden mot golvsilen och tänkte att jag aldrig mer kommer få känna något. Vad fan är det då för vits att leva?

Å ena sidan känns allt det här så nära mig, men å andra sidan känns det som om flera oceaner av tid har förflutit sedan allt det här hände mig. Det har varit stora tankar för en trött själ att bära. Och när jag väl började känna: Glöm då inte alla skuldkänslor gentemot alla barn - både födda och ofödda. All skuld. All motstridig ånger. All plötslig längtan.

Allt ska bearbetas.

Och att göra det kräver sin lilla tid. Precis som Linnea önskar jag mig få vrida av mig den här skiten, se den rinna ner i vasken. Därför känns det tryggt att sakta, sakta tassa runt skiten och vidröra den med pinne. Om inte annat, så för att se hur ofantligt kompetent den här kroppen är. Se hur långt vi har kommit! Fatta att jag kan sitta här i dag och tänka "tänk att det faktiskt var jag som skrev det där!" och samtidigt sluka två smörgåsar och en jättestor kaffe. 

Det här gjorde vi jävligt bra (och jag blev inte ens ett psyko! nåja, kanske lite, men det gör bara gott, jajaja hejtå).

torsdag 8 juni 2017 - 09:45

32 eller 33 eller vad det nu är.

2017 06 06 01.56.07 1

 

I dag befinner jag mig någonstans mellan vecka 32 och 33. Jag har tappat räkningen (och orkar inte resa mig för att hämta mobilen i köket). Beräknat datum infaller någon gång under den sista veckan i juli (jag vet inte riktigt om jag ska gå datumet beräknat på senaste mens eller storleken på bebe på ultra). Nåja, det är jättelänge kvar, hur som helst. 

Eller är det verkligen så länge? När man riktigt tänker efter, så kan det ju faktiskt gå mycket snabbare än man föreställer sig. I värsta fall kan det ju gå till vecka 42 och bebis föds i medlet av augusti. I bästa fall kan det ju gå som med Matheo och den föds i vecka 38 (och bebe föds i mitten av juli). Det betyder ju att det faktiskt är möjligt att det bara återstår fem fjuttiga veckor kvar av detta Barbapapa-liv. Men det känns ju nog, med min dåliga tur, som om det blir en 42 veckors graviditet denna gång. Har ju aldrig testat en sån. 

Har ju dessutom bara fött små, små pyttebarn till världen (ett på 2,9 kg och ett på 1,1 kg), så föreställer mig att jag ska föda fram ett MONSTER denna gång. Någon sån där som landar på 3,5 kg och är helt normal, men som är för stor för alla våra miniatyrkläder. 

Snälla högre makter, låt det bli max fem veckor till. Dels för att jag så gärna vill sova skönt om nätterna igen, men också för att jag så gärna vill ha rödvin. Jajaja, det finns andra orsaker också (som att bebisar är bra), men nu hinner vi inte ta den ramsan. SOL! UT! SOMMAR!

onsdag 24 maj 2017 - 10:45

35 efterlängtade malettköttpaket runt midjan.

Ytterst, ytterst sällan händer det sig att två dagar framskrider utan att jag hinner skriva något i den här bloggen. Det här med att ha "semester" har varit allt annat än skrivande och vila. Har haft 100 % program och cirka 0 % fritid. Och det märks nog sannerligen i den här arma kroppen. Igår kväll fick jag ta värkmedicin för att klara av den hårda uppgiften att ligga i soffan.

Men efter i dag borde saker och ting lugna sig. Mamma och pappa kommer hit och så ska vi dra ut på en förlängd weekend till Replot. Jag inbillar mig att jag ska få ligga i en solstol och samla hormonella pigmentfläckar i ansiktet, men sällan brukar det vara så med livet på landet. 

Igår var jag till rådgivningen och vägde mig (har inte ägt en våg sedan jag flyttade hemifrån). Har gått upp 14 kg, vilket säkert förklarar varför min rygg mår som den mår. Kan ju vara lite slitsamt att plötsligt gå runt med 35 maletköttpaket runt midjan. Jag hade ju förhoppningar om att öka med sisådär 20 kg. Men nu börjar jag tvivla på att min rygg håller för det.

Har svårt att få det att gå ihop med t.ex Masses graviditet där jag gick upp 6 kg totalt. Att jag ännu har två månader kvar är något jag och ryggen försöker förtränga. Istället tänker vi på amningsreserverna och hur härligt välgödda de är (obs! avser alltså inte mina bröst här, utan överlag kilon att ta ifrån). Ryggen får vi träna upp senare! Yass!

 

linn vecka 31

linn v31

torsdag 18 maj 2017 - 09:00

Kan jag bara få bli Margaux?

När vi en gång var inne på förlossningar här i går: Tidigare i veckan skickade Anna-Lena länken till svenska youtubern Margaux Dietz fullkomligt ljuvliga förlossningsvideo. Delvis är jag så impad över att de lyckades filma hela vägen från vattenavgång till färdig bebe - men mest över att man kan vara så där fruktansvärt GLAD medan man föder.

Av allt jag vill här i världen denna morgon, så vill jag allra helst bli Margaux:

 

onsdag 17 maj 2017 - 21:30

Cellklumpar etc.

Häromdagen noterade jag i min gravidapp att det var dagen för Milkens nedkomst (29+5). Det som år 2010 kändes som en totalt orimlig och way too tidig förlossning känns i dagens läge som en helt befogad förlossningstidpunkt. Att föda nu skulle kännas .. ja, fullt normalt. Mentalt har jag varit gravid i fyrtionio år och kroppen känns ungefär därefter.

Nå, anyways. Det är ändå roligt att tänka att jag födde en fullt utvecklad människa i 29+5. Svårt att föreställa sig att inne i min mage döljer sig nu en ännu större människa än Milken när hon föddes. På ultrat för ett tag sedan uppskattades vikten till 1,2 kg vilket är 100 gram tyngre än Milkens första matchvikt. Så svårt att ta in. Spelar ingen roll hur många barn man har fött, lika förvirrande är det varje gång, att det faktiskt är människor (och inte typ bladpersilja) man odlar där inne.

I min hjärna är det liksom bara små cellklumpar som guppar runt i magen i nio månader, framtill ögonblicket just innan förlossning - först då känns det rimligt att "det" förvandlas till en människa.

Men håll i hatten - i mig finns just nu något i stil med detta: 

 

milken12 kg2

 

HUR SJUUUUUUUUUUUUUKT?!

tisdag 16 maj 2017 - 09:00

Ny hyperemesis-förening i Finland.

hyperemesis gravidarum

 

Igår inföll den internationella hyperemesisdagen. Det är ju inte direkt så att man firar en sådan dag, eftersom just hyperemesis gravidarum kopplas ihop med de mest förskräckliga perioderna i mitt liv. Men den dagen behövs för att öka medvetenheten om den här hemska åkomman. Dagen till ära skrev Helsingin Sanomat en juttu om HG. Samma gjorde Yle.

När jag själv var som allra värst drabbad sökte jag stöd i många HG-grupper på Facebook. Det finns ju sällan någon bra lösning på det fysiska problemen (jag hör till dem som testat det mesta - utan resultat), men det är ju alltid pikulite skönare att omge sig med sådana som vet hur det känns. I Finland känns det fortfarande som om HG är en ganska okänd diagnos (även jag upplever att det har börjat prata mer om det de senaste åren). Därför tar jag alla tillfällen i akt att prata om det här i bloggen.

Den finska fb-gruppen jag är med i har nu grundat en ny patientförening vid namn Hyperemeesi ry. Föreningens målsättning är att stöda familjer som drabbats av hyperemesis gravidarum under graviditet, efter förlossning och i planerandet av ny graviditet. Det kommer mer info på svenska vartefter (allt är gjort på frivillig basis och de flesta som jobbar med sajten är finskspråkiga).

Men det finns naturligtvis redan info om sjukdomsbilden, symptom, hur du skiljer på vanligt graviditetsillamående och HG etc. Hoppas det kan vara till hjälp för folk som drabbas i fortsättningen! Eller varför inte till anhöriga? Du som jobbar inom vården får så hjärtans gärna tipsa om förening och sajten när du stöter på kvinnor drabbade av HG i din vardag. 

På bilden: dropp, två veckor efter plus på sticka. 

söndag 7 maj 2017 - 22:00

Inte sjabbla bort den.

summer
Milks, 2012.

Det pågår en sällanskådad babyboom runt omkring mig. Både i det verkliga livet och bland de kvinnor jag tenderar intressera mig för på sociala medier. Det är ju alltid kul att hänga med i livsskeden som påminner ganska långt om ens egna. Ännu bättre om de råkar ha ett litet försprång, så att man får en liten förhandstitt in i den vardag som snart är min. 

Har varit så roligt att följa med till exempel Ebba von Sydow, allt från hennes tv-jobb till blogg och podd. Och förstås andra, helt vanliga dödliga som jag själv. Helgalet att det snart är jag som swischar runt med vagnen!

Nå väl, en sak har jag tänkt mycket på när jag har följt många nyblivna kändismammor den senaste tiden. Vet inte om det specifikt är just Ebba som har påmint mig om tiden när Milken var baby. Eller kanske snarare: Min känsla när jag var hemma med Milken.

Vet inte om det var något blogginlägg eller nån bild på insta där Ebba skrev om att hon just hade avslutat någon inspelning, i en lite för kall trenchcoat (brösten! brösten!), att det kanske inte var helt optimalt med en fem veckor gammal bebis (tröttheten! tröttheten!). Minns inte exakt och hittar inte inlägget just nu (kanske har jag drömt?).

Nu spelade jag verkligen inte in några tv-inslag när Milks var bebis, men kan SÅ relatera till känslan. Eller vad vet jag hur någon annan känner, men vill minnas att jag själv alltid pressade mig själv lite mer än vad jag egentligen orkade (vill för Guds skull inte hävda att Ebba gör det - snackar bara om mig själv).

Det kanske mer handlade om gäster, luncher, frilansjobb, fart och fläng i mitt fall. Jag var också så svältfödd på folk efter månader av sjukhusliggande att jag ville, ville, ville allt som kom i min väg. Hade också en sjuhelvetes massa underliggande stress av att se många av mina studiekamrater utexamineras och få nya, roliga jobb. Kände mig hela tiden steget efter. Där satt jag hemma och "gjorde absolut ingenting" medan andra bara gled vidare ut i livet. Så här i efterhand var det ju så urbota korkat tänkt, men kan ju inte hjälpas att jag var mindre intelligent på den tiden. Tänkte bara att jag ville framåt, framåt, framåt.

Så här i efterhand, om man nu ska analysera två olika babytider, så känner jag ofta att jag sjabblade bort Mileas babytid i mycket större utsträckning än med Matheo. Med Matheo landade jag så mycket mer i situationen och vilade i den. Med Milea blev det bara ett massa rusande hit och dit. Förstås spelar det roll att hon var andra barnet och att det var tyngre att leva i en tvåbarnsvardag (allt känns ju sämre om man är tröttare).

Inför den här tredje gången är jag förhoppningvis lite bättre preppad. Har så mycket mer styrka och pondus i mig själv att säga "Nej gud, jag älskar dig, men jag orkar absolut inte med någon gäst i dag, hejtå" och "Supergärna lunch, inte i dag, kanske nästa vecka!". Eller: "Tack för erbjudandet! Skulle så gärna göra det här uppdraget för er, men nu råkar jag vara mammaledig, vi återkommer en annan gång!".

Den här gången tänker jag inte sjabbla bort mig själv eller babyns första tid i livet. Jag vet, med erfarenhet, att ingenting händer om man lägger livet på paus för en tid. Hur mycket karriären än är på väg att blomma ut, eller att studierna borde bli klara eller att något annat där ute pockar på din uppmärksamhet - allt väntar, alla väntar. Så har det i alla fall varit för mig. Om alla sprang i från mig då, så har det jämnat ut sig i efterhand. Och förresten - vad spelar det för roll var andra står i relation till mig? Nå, absolut ingen!

Den här gången vägrar jag pressa mig själv till max. Hur mycket det än skulle "gangna min framtid" eller Gud vet jag. Den här gången ska jag totalt skita i vad som finns utanför ytterdörren och bara gå ut när jag själv önskar. Mycket med den här babyn handlar om att göra om, göra rätt. Tror det kommer att göra mig gott.

Aj jestas, hörni, så spännande att testa på barnafödande i två så olika livssitationer (först: 21-årig gränslös studerande - senare: 31-åring fastanställd tant). Rekommenderar verkligen!

torsdag 4 maj 2017 - 19:30

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

"Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!", tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet - med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde - eller påminner ibland fortfarande - om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus - ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

söndag 30 april 2017 - 09:00

Att vara gravid är en enda lång kamp mot att inte googla livet av sig.

gravidlinn

En gång kunde jag stänga min kavaj.

 

Ni minns att jag häromdagen sa att återstoden av min graviditet mest består av att invänta fler krämpor. Innerst inne hoppas jag förstås att det skulle räcka nu, men kroppen brukar sällan ta mina rationella önskningar på särdeles stort allvar. Efter att jag skrivit just det inlägget tilltalade jag mig själv med min snällaste, mest inställsamma röst:

Jag: - Nåja favoritkroppen, hur skulle det vara om vi lekte att det räckte med blödande tandkött, gallkramper, halvkasst psyke, hyperemesis gravidarum, foglossning, lågt hb, urinvägsinfektioner, blodtrycksfall, halsbränna, förstoppning, ryggbesvär, benkramper, restless legs, domnande mage och mardrömmar? 

Kroppen lutade sig närmare mig, sken sakta upp i ett riktigt skitit leende och viskade hemlighetsfullt (som sig bör i en riktigt bra historia 2017): 

- Hold my beer..

 

Mycket lägligt ringde telefonen och det visade sig att mina sköldkörtelvärden var för låga i blodprovet jag tagit dagen innan. Jag blev så full i skratt att jag glömde att jag egentligen borde gråta och fråga vad det innebär. "Nee-e, det är inte sant", tänkte jag först. "Nee-e, det är ett skämt", tänkte jag senare. Och när det sedan sjönk in tänkte jag vuxet: "Under inga omständigheter får jag googla vad det betyder".

Hela dagen var jag fem före. Jag sträckte mig efter telefonen, för att sedan kasta den ifrån mig. Får inte googla, får inte googla, får inte googla. Vet egentligen inget om sköldkörtlar och hypotyreos och tänkte det var bäst att låta det så förbli.

Hela mitt liv har jag upplevt mig själv som världens minst hypokondriska person. Men under denna graviditet har jag fått rejäla slängar av inbillningssjuka. Det är rejält påfrestande när man redan från början har ett svagt psyke (eller jag gissar ju att det egentligen beror på det - jag blir hypokondrisk för att jag just nu har ett svajigt psyke - för att inte nämna svajig hälsa).

Har googlat så mycket att jag definitivt borde vara död vid det här laget. Alla mina krämpor leder till en lång och plågsam död, om vi ska tro Familjelivs experter. Men likväl är jag fortfarande här. Borde ju ha lärt mig vid det här laget. Att jag mår bäst av att vara ogooglad. Men det är SÅ SVÅRT när man är preggo och inte vet något om någonting - och man vill ju verkligen veta. Helst redan igår.

Nå, dagen jag blev till kväll och mörkret lade sig över Gula huset. Jag var ensam hemma (ingen som slog mina fingrar bort från Googles sökfält). I en svag stund när jag låg i soffan brände det till i mina fingrar och jag knaprade förbjudet in "låga sköldkörtelvärden gravid" på mobilen. 

För att citera min man, någon timme senare, när jag förvreds av ångest: "Nee vet du vad, Linn, du är tillräckligt gammal för att förstå att man inte googlar sånt". Hela natten låg jag och var bergis på att jag hade förstört fostret kognitiva utveckling för all framtid (borde ha tagit det här blodprovet för hundra år sedan nämligen). För mitt inre flimrade bara utvecklingsstörningar på löpande band. Var inte direkt pigg när jag vaknade följande morgon. 

Nu väntar fler blodprover och ett fullkomligt, definitivt, slutgiltigt och oåterkalleligt Google-förbud. I alla fall vad beträffar kombinationen "+ gravid". 

lördag 29 april 2017 - 21:00

Kanske du kan sälja mig en barnvagn eller nåt?

WP153623 326

 

En sak som stör mig alldeles ofantligt mycket är att vi ifjol tog det definitiva beslutet om att vi inte ska ha fler barn och således sålde bort allt babyrelaterat på Sevendays vårloppis på Bock's. Alla bilstolar, alla småcyklar, alla matstolar, alla cykelstolar - rubbet. Men man är ju inte sämre än att man ständigt ändrar sig, så här står jag nu och måste köpa tillbaka allt vi har sålt bort för mindre än ett år sedan. 

Det slog mig här i dag att man kanske kunde försöka vara ute i god tid så man har en chans att få ihop alla grejer utan att köpa nyproducerat. Anna har redan räddat mig på bilbarnstolsfronten. Men nu undrar jag om det finns någon som kan fixa nästa biff - en barnvagn. Jag har en Bugaboo Bee (se bild) som jag eeeeventuellt kan tänkas lägga i byte, men mest hoppas jag på att få köpa rakt av. 

Kanske du har någon av följande vagnar (eller någon liknande kombivagn) som du vill sälja till mig? Färgerna kvittar. I så fall vet du min adress (linn@hssmedia.fi).

- Bugaboo Buffalo
- Bubaboo Cameleon
- Cybex Priam
- Britax B-Ready
- Britax Smile 2
- Stokke Trailz

Kan också köpa en bärsjal och en matstol, om ni råkar ha sådana skräpande på vinden. Tack på förhand.