Visa inlägg taggade med 'gravid'

tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

fredag 4 augusti 2017 - 14:15

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli - jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta - att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan - och den här känslan - har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3

fredag 28 juli 2017 - 11:00

Crazy nights.

Barnens kusin är ett nioårigt hardcore Kiss-fan. Jag tänkte på honom i natt när jag sakta haltade till toaletten (för trettiosjutusende gången) och nynnade på den klassiska Ollisdängan sakta för mig själv:

These are crazy, crazy, crazy, crazy nights
These are crazy, crazy, crazy, crazy nights

För det är nog exakt vad detta är. Totalt crazy nights. När Sami måste lyfta mig ur sängen för mitt bäcken ilar så mycket att jag inte kommer på benen utan gråt. Och jag har så mycket sammandragningar att jag knappt kan kissa. Men när morgonen kommer så förvandlas jag sakta till Stilla fucking havet. Varför är det så här? Slemproppen har gått för hundra år sedan. Och jag har haft något jag gissar är teckningsblödningar. Jaja, ursäkta för too much info. Men det här med att lägga nya människor till världen är inget myz, SÅ BETTER GET USED TO IT.

Nåja, dags att hälla upp en stor stark (kaffe) och ta sig an dammsugaren. Här blir ju inga barn gjorda. 

 

grot med SMOR

onsdag 26 juli 2017 - 17:30

Svullo rapporterar.

I morse när jag vaknade kunde jag inte ens böja mina fingrar. Inte för att det här med svullnad är något nytt fenomen i mitt liv. I flera veckor har jag bara gått omkring i flipflops (oftast Samis), för mina fötter är så läbbigt mycket större än normalt. Inga av mina skor går på mig längre.

Tack och lov är det sommar. Herregud, tänk om det var mars nu! Tänk om man var tvungen att rymmas i jackor och byxor och vinterskor! Kan inte tänka mig något värre än svullnad och vinter i kombination.

Lumpänglar på Oravais teater var tydligen heller ingen bra förlossningsstartare - även om pjäsen i sig var bra - men ur ett födarperspektiv bidrog den enbart med ond träbänksrygg. Därför har jag i dag fått ta en paus från mina idoga försök. Har bara legat i soffan och ylat. Det är absolut ingen som tycker att jag är en mysig person här hemma längre. "Inte för att jag nu så gärna vill ha babyn, men för att du sku bli fri från det där, så skulle den där förlossningen kunna börja snart" var det någon som sa i dag. Och jag instämmer. Ja, förutom att jag också gärna tar babyn.

Mitt sf-mått har varit det samma i två veckor nu (32 cm) vilket väl betyder att babyn sjunker, sjunker och sjunker. 5 dagar kvar plingade min gravidapp just. Men vi hämtade fysiobollen från Pysse i dag, så nu ska jag pompa the shit out of this pregnancy. Det här ska INTE ta fem dagar.

Och hör sen!

 

preggers

tisdag 25 juli 2017 - 11:15

Kompishäng deluxe.

Häromkvällen fick jag plötsligt världens bästa lottovinst. Jag har ju alltid misstänkt att mina kaveris håller ovanligt hög standard för att vara vänner. Nå, klockan var sen eftermiddag när min förlossningscoachkompis Sara ba "Hej, hur skulle det vara med lite sista minuten-förlossningspepp? Om vi skulle träna lite avslappning och massage ikväll?". 

Då är man ju dum i huvudet om man säger nej.

Så någon timme senare kom hon (Sara är alltså inte min doula - har ingen doula, även om Sara är doula - hon är bara en bra typ i mitt liv). Hon visade bra ställningar för öppningsskedet, hur Sami ska massera, hur jag ska stå, hur jag ska dansa, hur jag ska hålla mina händer, hur jag ska andas, hur jag ska hålla mina händer och en massa bra skit jag är oändligt tacksam för.

Men mest av allt älskade jag allt som har med gymbollen att göra (pilatesboll, fitnessboll, förlossningsboll eller vad ni nu kallar den). Jag ska åka och köpa mig en i dag (eller finns det kanske någon här riktigt nära som kan låna mig sin fram till förlossningen?). Fattar inte att jag inte testat en sån i förlossningssammanhang förr. Värsta bästa grejen.

Ungefär lika bra som att ha kompisar som plingar på som pop up-doulor när man som mest behöver dem. Lyx!

måndag 24 juli 2017 - 22:30

Sånt som inte startar en förlossning.

- Äta en hel ananas. 

- Överkonsumera hallonbladste.

- Tvinga barnmorska på rådgivningen att göra en riktigt heavy inre undersökning.

- Gå i trapporna hundra varv.

- Tvätta fönster.

- Testa Make it out:s andra escape room "Reaktorn".

- Äta en hamppare med goda vänner på Faros.

 

Men det var i alla fall en riktigt rolig dag, om inte annat. Morgondagens starta-förlossning-metod består av den hyllade sommarteatern "Lumpänglar" på Oravais teater (ett mästerverk framtrollat av min favoritkvinna Annika Åman). Hoppas Jenny kan köra alla små, guppiga grusvägar som finns (plus några varv längs kullerstenarna på Strandgatan på vägen hem).

Alla mina dagar är numera sprängfyllda av program, för någon jävla dag måste jag väl få den stora äran att avboka. Fast teatern vill jag faktiskt inte avboka. Men sen efter det! Okej, kroppen?

 

Hälsar signaturen
vecka 39 men känns som 49

lördag 22 juli 2017 - 11:30

Kan man sakna moset i huvudet?

En  av orsakerna till att jag tycker det ska bli riktigt uppfriskande med en babysladdis brukar få folk att höja på ögonbrynen och ba "vem ÄÄÄR du?".

Det är inte det att jag inte trivs i min soffa (tro mig, det gör jag), men alltså hohho så jag har blivit bekväm och lat och stillasittande av mig nu när barnen har blivit självständiga och stora och inte längre behöver mig lika ofta i de vardagliga sysslorna. Det jag mest ser fram emot med babyn att jag återigen måste bli lite mera altert. Lite mer på tårna. 

Det är med skräckblandad förtjusning jag betraktar syrran när hon kommer med sina barn. Hon sitter ju aldrig stilla. Att ha en 2-åring och en 5-åring är något helt annat än att ha en snart 7-åring och en 9-åring. Någon behöver alltid hjälp någonstans. Medan jag kan sitta en hel dag i samma soffa och bara kommendera. 

Visst är det fantastiskt när barnen blir stora och man inte längre behöver gå an som en tok. Visst är det skönt att inse att den tyngsta och jobbigaste tiden redan har passerat. Men jag tycker å andra sidan att det känns lite väl lyxigt att vara trettio bast och redan gått över till andra sidan (känner mig ofta som en pensionär).

Folk brukar skaka på huvudet och tycka att jag totalt har lost it när jag säger att jag i smyg ser fram emot att få vara lite mosig i huvudet, kämpa med nattningar och sucka över matvägrande skitunge. Byta, amma, gå med vagnen längs strandpromenaden. Kanske har jag glömt hur det var, kanske behöver jag bara lite action. Vete fan. Men jag tror jag kommer uppskatta att känna mig lite mer levande igen. Det här kanske jag äter upp om du frågar mig om ett år på nytt (men då är det redan för sent, moahaha).

Jag vet nämligen inte på vilket rosa moln jag svävar för jag tror att det här barnet ska lägga igång någon slags föryngringsprocess i mig själv, när det i själva verket brukar vara så att barnen gör en 20 år äldre, fulare och trögare i huvu. Men det är ju i alla fall gulligt att man ännu har förmågan att lura sig själv, hah!

Kom an bara, småbarnsåren. Tror dina orkanvindar gör mig gott.

 

m12

Milken -12.

torsdag 20 juli 2017 - 21:30

Känningar och känningar.

preggo

 

Hej kaveris, och kaveris kaveris. Jag varnar på förhand att jag inte alls kan förutspå var detta blogginlägg ska landa, för jag har sovit tre timmar inatt (närmare bestämt mellan 00-03) och är således inte lådans skarpaste kniv (ikväll heller).

Ingenting nytt under Brändö-solen. Har i flera dagar försökt tvinga ur mig nåt roligt för er att läsa. Men det har inte gått så värst jättebra. Vet inte hur det är med er, men i slutet av mina graviditeter blir jag alltid likadan. Jag kan inte alls fokusera (kan knappt skriva fullständiga meningar) och kan inte alls leva life som vanligt. Jag går in i mig själv och får ingen ro i själen innan babyn är född. Kan inte tänka på något annat än att detta olidligt långa väntandet ska vara över. Det här stilla paus-tillståndet passar mig inte alls.

Eller passar det ens någon, förresten? Tror mer eller mindre varje gravid kvinna blir galen mot slutet!

Milea kom på världens bästa idé ikväll och det var att vi sku ringa efter fammo och faffa, så de skulle hämta henne och Matheo. Sami har jobbat som en tok den senaste tiden och jag och barnen har kanske fått lite för mycket av det goda (tid tillsammans, vill säga). "Ja, vi kan kanske stanna i Vörå tills babyn är född?" föreslog Matheo. Gör sannerligen gott med lite separation, tror jag. Nu är det så tyst och härligt hemma.

I övrigt kan jag rapportera om att det finns mycket man får gjort nattetid om man inte sover. I medeltal lyssnar jag på 1-2 sommarprat och 1-2 poddar. Inatt gjorde jag också en skitlång playlist som jag i skrivande stund tror att jag vill lyssna på när jag föder (kommer säkert ändå visa sig att jag tycker den är urstörande när det beger sig). Laddade också Samis högtalare. Och tömde minneskortet på min kamera. Men alltså ännu om sommarpraten: Måste vara något slags bottenrekord i år. Aldrig varit med om en sommar när så få inte ens är lite bra.

Vad har jag för känningar då? Det frågar de flesta, mest varje dag. Först och främst tror jag att jag ska föda precis varje dag, för varje dag känns exakt så. Jag har så olidligt med sammandragningar och nuuuu-ska-jag-föda-fiilisar. Men som ni ser är de ju inte särskilt pålitliga. Fast egentligen menar de väl om jag tror på flicka eller pojke. Och det är fullständigt OMÖJLIGT för mig att säga. Den känningen är på minusnivå. Varken kroppen eller mitt undermedvetna skickar mig röksignaler. 

Och slutligen skulle jag ännu vilja ge en varm applåd åt min kropp. Här har den tappert hållit ihop så här långt (alltså bara en vecka kvar till bf!) och så gnäller jag på att den inte vill släppa ut barnet. Stackarn måste vara alldeles förbryllad. Sist bönade jag och bad att den skulle hålla tätt - och nu när den en gång håller tätt ända till det bittra slutet, så kvider jag otacksamt. Tänk ändå att det gick vägen den här gången! Att jag inte blödde en endaste en gång! Vilken tur att vi ändå chansade, va? Bra, kroppen.

Ja ja, varje gång jag avslutar ett inlägg hoppas jag det var absolut sista magbilden ni såg på mig. Aj että så jag skulle vilja visa upp en bebeto istället. So long!

lördag 15 juli 2017 - 10:00

Om att bli "sig själv".

Det här med att "bli mig själv igen" är något som jag tjatar om i tid och otid nu. Längtan efter något annat (typ mig själv) är så absurt stor just nu. Kanske just för att allt i mig är något helt annat än vad jag är van vid. Tror mången höggravid kvinna är med mig på den. Så här på slutet önskar man sig bara bort.

Eftersom jag inte ha haft den här typen av graviditet tidigare var det svårt att på förhand föreställa sig att det ens var möjligt att känna så här. Att fysiken kan skifta så här otroligt under det knappa året som en graviditet pågår. Känns helt knäppt att jag inte kan göra sådant jag önskar, som att dra till Replot eller ta en cykeltur bara så där. Det går bara inte, för jag kan knappt gå mera. Måste spara på stegen varje dag och överanvänder jag kraft på dagen får jag lida av ryggskottsliknande anfall nattetid.

Helt sjukt när man tänker efter.

Att en människa kan förfalla så här snabbt.

Därför är det ju med lite darr i rösten jag pratar om att återgå till det normala. När man är så här stel, ond, svullen och eländig känns det ju lite osäkert om det ens är möjligt att bli lika rörlig och problemfri igen. Tänk om det inte ens går! Och hur var det ens att vara helt frisk och pigg i kroppen? Är det någon som minns? Näe.

Samma sak med den personlighetsmässiga delen. Hur kändes det egentligen att vara jag? Tror inte att jag fullt ut har orkat vara den som jag förr förknippade med mig själv sedan min utmattning. Det är ett år sedan jag sjukskrevs första gången och det här har minst sagt varit ett omvälvande år. Min sjukskrivning för utmattningen övergick ju i en sjukskrivning för hyperemesis och graviditet. Man skulle ju kunna tänka sig att det här var upplagt för identitetskris deluxe. För Gud ska veta att jag sällan känt igen den där energilösa människan i spegeln om morgnarna.

Det har varit allt annat än lätt att förlika sig vid tanken på att "bara" vara en sån som gör lagom mycket och som tackar nej ibland. Har varit svårt att inte vara den som tar risker, ger allt och kastar sig in i det nya med full kraft. Har dessutom varit ovanligt låg under året som gått (inte låg som i trött eller ledsen, utan bara orkeslös, flera nivåer under min vanliga energinivå). Många gånger har jag undrat om jag ens någon gång kommer "bli mig själv igen". 

Så ja - upplagt för kris. Men! Här kommer nu ett jättestort MEN. Som jag redan skrev för någon dag sedan så känns det faktiskt bättre än på skitlänge på det mentala planet. Som jag så många gånger konstaterat så är psyket så mycket viktigare för mig än det fysiska. Spelar ingen roll hur skit jag mår i kroppen just nu, allt känns så mycket lättare när jag märker att jag skrattar mer, att jag har energi och känner mig pigg. Jag kan leva med fruktansvärda smärtor i bäckenet, men jag kan inte leva utan livslust. Och det är så härligt med livslust, vet ni?

Kroppen har jag faktiskt ingen aning om, hur den kommer att reagera efter förlossningen. Men jag ska ge den all kärlek, träning och fysioterapi den behöver för att må så bra som möjligt. Däremot känner jag redan så mycket hopp för den personlighetsmässiga delen. Sakta börjar jag känna att allt kommer bli skitbra i höst. Herregud så jag ska dricka skumpa! Gå promenader! Träffa kaveris! Träna! Skriva! Läsa bra böcker! Blogga! Hänga med en bebbe!

Och så länge man vill sånt kan man eventuellt, i värsta fall, leva med urusel rygg och knän som är förstörda av övervikt. 

FATTA HUR BRA DET KÄNNS!

 

acxa

fredag 14 juli 2017 - 10:45

Pungen.

gravid vecka 38

 

Jag vet faktiskt inte längre i vilken vecka jag är nu, för jag har ändrat det tusen gånger i min gravidapp (cirka 38?). Däremot vet jag att kroppen jobbar på för fullt. Kan ju tycka att det är en smula irriterande att jag ligger vaken om nätterna med supertäta sammandragningar och när morgonen kommer är de loooong gone. 

Och det är en smula utmanande att somna när man ligger där och tänker att "nuuuu kanske det ändå är dags att åka på cirkus, ha godisdag och få en hundvalp!!!" (på den nivån är min excitement). Ni vet hur lätt det är att somna när man med våld trycker fast ögonen så att man ska vara pigg sedan när glassbilen kommer, när man ska åka till flygfältet eller när man efter 20 års väntan äntligen ska få hångla med Nick Carter i Backstreet boys. Tror det är flera år sedan jag sett fram emot något så här mycket. 

Och kroppen bara skrattar i smyg. Den tränar och håller mig vaken nätterna igenom. På morgonen är jag trött och grinig. Ingen normal människa skulle väl ha förhoppningar i de här veckorna, men faktum är att jag själv aldrig varit gravid så här länge. Skulle det nu inte vara mer än rättvist att det sa plopp nu snart? Se nu på magen! Den är så låg att den snart dinglar mellan benen. Skrev nyss på Instagram att den snart kommer misstas för en gigantisk pung. Mmmm, mysigt.

Nåja, ny dag, nya möjligheter. Nu skiter vi i den ruttna natten. Malin kommer snart över på häng med alla barn. Så jag slipper tänka på att en av årets bästa händelser snart ska inträffa. YES!