Visa inlägg taggade med 'gravid'

torsdag 6 april 2017 - 14:05

Medsystrar, tack!

dropp
Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.

 

En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var. 

Nu kanske någon försöker protestera och säga "paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla", men då säger jag "glöm det, du läser bara fel sorts bloggar". Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: "De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll" (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).

De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om "den ytliga bloggvärlden" levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen - där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).

Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som "berättade sin historia" långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).

Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske "plopp"). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.

Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.

Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match - det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka. 

Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.

onsdag 5 april 2017 - 18:30

Krämpan Jung.

Ja, det här med mammabloggar, som jag frågade er om. Det var ju inte så att jag menade att jag i framtiden hade tänkt förändra min blogg beroende på om ni gillar mammabloggar eller ej. Det kommer inte på fråga. Ville bara veta vad ni tycker om mammabloggar så där i största allmänhet. I den här bloggen skrivs det om högt och lågt, det som faller mig in, helt enkelt. Både mommystuff och icke.

Tycker inte man blint ska anpassa sin blogg efter vad läsarna efterfrågar, man ska skriva om det som känns rätt i hjärtat.

I dag skriver jag t.ex från förkylningshjärtat. Har ont överallt och har varit hemma från jobbet (Milea också). Inte nog med att feberfrossan kom igår, jag fick också gallkramper. Inte så konstigt med tanke på mina hejdlösa frosserier de senaste veckorna. Har bara tyckt så mycket om mat att jag har velat sluka allt. Nu är det tyvärr schlutt på det.

Min enda glädje, maten - goodbye. Slut på fett, gott och svårsmält. Slut på rökt lax, äpplen och ägg. Slut på kaffe och kaffe och kaffe. Yhyyyy. In med gröt, grönsakssoppa och ljust bröd. Jag har sörjt hela dagen. Jag vill ju äta allt som kommer i min väg (speciellt när jag är förkyld och tycker synd om mig själv).

Att jag faktiskt bara är 31 är ändå ett mysterium these days. Man skulle snarare tro att jag är 81 med tanke på hur jag ser ut när jag möter dig med 1. Foglossning 2. Evighetslång urinvägsinfektion 3. Gallbesvär 4. Förkylning. Kan man ha fler besvär ännu? Jo, man kan, för jag hade mitt hemoglobin på 92 i dag när jag mätte.

Avslutningsvis en bildrapport från rotikråppin, vecka 24:

 

vec

vecka24sidanb

vecka24sidan

vecka24.

tisdag 28 mars 2017 - 19:30

"Lyssna på kroppen"

Mycket lär man sig av att bli utbränd, men kanske allra mest den gamla klyschan att lyssna till kroppen (och knoppen). Kroppen talar och kroppen lyssnar. Dessvärre ligger jag nu i stor konflikt med mina nyfunna öron.

Hittills har kroppen sagt sådant som "nu behöver du ta en ledig kväll utan program". Och så har jag sett till att ha en skön kväll med sånt jag behöver, typ promenad och soffa och dylikt. Ibland har magkänslan sagt "ikväll behöver du lägga dig tidigt, så du får en lång nattsömn" och så har jag lyssnat och verkställt. Ni fattar, öronen har uppfattat budskap som kan anses som rimliga

Nu tror jag att någon har hackat min linje. För allt kroppen säger just nu är "ursäkta, jag vet att du bara har hunnit halvvägs till diskbänken med din tallrik, men skulle man möjligtvis kunna få en portion till?". Fine, säger jag, och äter en portion till. Men jag hinner bara ställa undan tallriken och gå mot soffan, så bzzz:ar det i fickan.

 

- Ja hallå?
- Jo, hej, det är jag, magkänslan, här igen. Ursäkta att jag stör så här nära inpå igen, jag vet ju att du inte ens hunnit fram till soffan, men finns det möjligtvis en chans att få något att äta här?
- Jamen jag har ju JUST ätit två stora portioner med mat!
- Ja, jag vet, men känner ändå att jag kunde äta nåt litetlitetlitet till.
- En smörgås?
- En smörgås!

 

Och så äter jag en smörgås. Kissar. Öppnar en bok.

 

*ring ring*

- Ja hallå?
- Jo hej, det är ..
- Ja, tack, jag vet precis vem det är.
- Jo, inte råkar du ha nå glass i frysen?
- Janå, månne vi inte har nån gammal ask ..?
- Ska vi köra?
- JA!!

 

När jag har svalt glassen och eventuellt tömt diskmaskinen hör jag ett svagt kurr någonstans långt inne. Jag tänker att det måste vara ett skämt, för jag har knappt gjort något annat än ätit hela kvällen. Magkurret övergår i ett bzzzz från min inre linje.

 

- Ja hallå?
- Det är magkänslan, whadup?
- Jånä, går och tänker på mat som vanligt. Själv?
- Tja, tänkte det kunde vara dags för..
- JAAA KVÄLLSMÅL, TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!!

 

Allt sunt förnuft säger att man inte behöver äta för två när man är gravid (jag äter inte för två - snarare för två hushåll). Jag äter, äter, äter. Det finns ingenting som stillar min hunger. Jag skulle kunna äta dygnet runt och ändå aldrig bli mätt. Misstänker att ingen skulle klassificera mitt förhållande till mat som hälsosamt just nu. 

Men det är så himla svårt att motstå när jag äntligen lyckats koppla min inre dialog. Att lyssna på kroppen just nu är verkligen uruselt (känns som Putin eller någon liknande blådåre har kapat linjen). Men what to do. 

Någon som har numret till förnuftet?

lördag 25 mars 2017 - 21:00

Tidig hemgång - inte min grej.

milks

Jag och min (hittills) minsta bebbe. 

 

När jag var klar med ultraljudet i onsdags fick jag, som man brukar i samband med rådgivnings- och läkarbesök, en hög med broschyrer och papper. Ett av pappren handlade om "Tidig hemgång".

Tackade och tog emot, men skrockade tyst för mig själv och tänkte "aldrig i livet". Om det är något jag inte skulle utsätta mig själv för så är det tidig hemgång. Kan inte tänka mig nåt värre.

I Vasa finns två olika grader av tidig hemgång, 6-24 h och 24-48 h. Det betyder alltså att du och babyn, om alla prover är ok och du uppfyller vissa kriterier, kan åka hem redan 6 timmar efter ploppet. Herregud, redan att åka ett dygn efter ploppet känns alldeles absurt, i alla fall för mig i mitt liv (någon annan kanske upplever det annorlunda).

Känsliga kan sluta läsa nu, men det finns absolut ingenting lockande med att åka hem med den där monsterbindan och de där monsterblödningarna som en förlossning oftast ger upphov till. Att blöda ner mina egna lakan och vara ensam med amningsfrossan. Nee-e, inte i världen, tacka vet jag matbrickorna på regelbundna tider, änglarna i Birkenstocks och en knapp att ringa på när osäkerheten pockar på.

Jag försöker kläcka goda sidor med tidig hemgång, förutom att det säkert är kostadseffektivt för samhället och att någon kanske jättegärna vill åka hem pga. orsak. Men när jag tänker på mig själv hade jag säkert aldrig orkat komma igång med amningen om ingen peppat, hjälpt, tröstat och visat. Och hade kanske inte heller vågat chansa på att jag själv är tillräckligt altert på babyns viktnedgång, infektioner, mina egna blödningar och heybaberiba.

Och I couldn't help but wonder: Varför ska vi ha så fruktansvärt bråttom? Tänker att det här med tidig hemgång är så tyyypiskt nutidsmänniskan. Snabbt, snabbt, snabbt vidare. Såg en bra instapost på temat tidigare i dag.

Själv kan jag inte tänka mig något tryggare och skönare än att i lugn och ro bekanta mig med den nyfödda på Vasa BB (himmelriket på jorden). Allt medan någon med jämna mellanrum kikar in och frågar "Hur går det här då?" med snäll röst. Äta korvsås och bara vila. Duscha och få ren, rosa pyjamas. Att direkt åka hem till stora (och smutsiga och hungriga) barnen känns bara övermäktigt. Tre dagar är ungefär mitt minimimål. 

Men som vanligt kan jag ha fel. Säkert finns det många goda orsaker att kila iväg snabbt efter en förlossning, har bara inte hittat dem ännu. Har du?

onsdag 22 mars 2017 - 20:00

Ultraljud i vecka 22.

ultraljud vecka 22

 

I dag var jag på ultraljudet jag snackade om. Skrattade riktigt högt åt mig själv - eller egentligen lika mycket åt er som sa att man minsann kan råka se könet på barnet om man har otur (eller tur - hur man nu ser på saken). Själv kunde jag inte ens se skillnad på mage och huvud. Händer eller fötter. Jag tror inte att jag är särskilt normalbegåvad när det kommer till anatomi, för i dag fanns det verkligen NOLL risk för att jag ens skulle ha prickat skrevet rätt. 

Förutom på slutet när barnmorskan kopplade på den realistiska vyn (sådan fanns inte när jag senast avlade barn). Det var verkligen ett OMG-moment. Att det är ens är möjligt att se så här tydliga bilder! På ett foster i bara vecka 22. Såg dock bara fejset, så ännu råder det stort mysterium om vad som rör sig där inne. Men alltså fejset - så sjukt att kunna se ansiktsdragen. Och fingrarna i munnen. Skrattade lika högt här, för den där profilen är identisk med min förstföddes som nyfödd.

"Aj det är en pojke?" sa Milken när hon såg den här bilden. Tydligen såg den väldigt manlig ut. Själv är jag bara nöjd över att allt har gått så himla bra så här långt. "Allt är normalt" är det bästa jag kan höra (är inte direkt bortskämd med det). 

Yes!

tisdag 14 mars 2017 - 11:00

Ta reda på kön eller ej.

WP159323 befunky instant 113

 

Precis som 100 % av alla andra kvinnor som någon gång odlat ett barn inom sig känner jag att det är fullkomligt absurt att det just nu ligger en människa i en människa (alltså i mig!!!). Även om det här med förökning förmodligen är det mest naturliga som finns på denna jord, så känns allt det här ändå totalt främmande för en klinisk och rationell nutidsmänniska som jag. Sa jag just rationell? HAHA.

Men får det liksom inte att gå ihop att där ligger en nästan fullt utvecklad människa (googlar man vecka 21 så ser ju bilderna ut så här). Har ju sett en hel del prematurbarn i mina dagar och det känns ju helvilt att fostret snart är så stort att det har chans att överleva utanför min kropp. Tänker till exempel på min bloggkollega Nina här på Sevendays som födde barn i vecka 23. Galen tanke att jag skulle föda barn om två veckor och det skulle potentiellt kunna gå vägen.

Ja, det är mycket som känns vrickat. Också det faktum att det inte är en liten könlös hermelin där inne, utan faktiskt en person med könsorgan. Har bara tänkt att vi ska få "en baby". Inte att det ska komma en pojke eller flicka eller något däremellan. Den här gången tänker jag inte ta reda på vad det lutar mot heller. Det får komma vad det komma vill (om så en könlös hermelin).

Finns ändå ingenting i könet som säger något om barnet och dess egenskaper, fallenhet, personlighet och intressen. Det har i alla fall de senaste nio åren lärt mig av ett flickebarn och ett gossebarn. Allt det som skulle gälla pojkar gällde inte oss. Lika lite som allt det traditionellt flickiga gällde flickan. Och det är väl alltid hälsosamt att inse. Att alla variationer är möjliga.

Ska vänta till sista sekund för att ta reda på vem som är trean och vad hen har mellan benen. Tänker att det kan ge mig en sista push att ta oss igenom förlossningen. Än så länge spelar det ingen roll (jag menar, här finns det inga barnrum som ska målas ljusblå eller rosa, moahaha). Mitt huvudsakliga fokus ligger bara på att hålla hermelinen inne så länge som möjligt. Och det är helt enough just nu.

Av vilka orsaker har ni tagit reda på alternativt inte tagit reda på könet under en graviditet?

fredag 10 mars 2017 - 21:41

Sämst av tre.

Fredagkväll och ensam hemma. Aj aj aj så härligt. Tänkte jag skulle ta upp en grej som har slagit mig många gånger (senast här i kommentarsfältet igår). Lite om det fysiska och psykiska. Och hur det påverkar hela upplevelsen kring graviditeten. Ähh. Låt mig förklara.

Många som har snackat med mig den här gången har varit så glada för att det har gått så bra hittills. Med det får man ha i åtanke att mitt fostervatten gick ungefär i de veckorna jag är nu när jag väntade Milken (sjuka tanke!). Och då hade jag blött som en tok från från start.

Fysiskt var den graviditeten en mardröm (man kunde aldrig riktigt förutse vad som skulle hända när man reste sig - blodbad eller vattenbad?). Därför förstår jag såklart att folk säger att det är skönt när det har gått bra (tycker också själv det är fruktansvärt skönt).

Ur babyperspektiv har den här graviditeten varit rena rama barnleken. Allt har gått som smort. Inga blödningar. Inga sammandragningar. Inga tidiga vattenavgångar. Nada.

Ändå hävdar jag i nuläget att Milkens graviditet var lättare än den här.

Huuuur kan du tycka så, med tanke på hur galna omständigheterna var då, kanske du undrar. Svaret är skitlätt. Och det har absolut ingenting med fysiska förutsättningar att göra. Utan bara med psyket.

Med Milken hade jag huvudet med mig ända i mål. Inte en gång tvivlade jag på mig själv och min egen förmåga. Klart jag hade ont och hade lejdon, men jag tappade aldrig tron på livet och framtiden. Oavsett utgång visste jag att allt kommer ordna sig. Vilket det såklart också gjorde.

Och så länge jag har huvudet med sig så fixar jag nästan allt. Även om kroppen var lite svajig och inte riktigt höll hela vägen, så var hjärnan kanske skarpare än någonsin. Och det gjorde att hela upplevelsen blev uthärdlig - trots alla problem som ploppade upp längs vägen.

Den här gången har varit så sjukt mycket tuffare när jag har fajtats mot både kroppen och knoppen. Nu känner jag tilltro till livet igen (därför vågar jag skriva det här), men det har varit så fruktansvärt mycket svärta i huvudet under månaderna som har gått. Kan inte ens längre räkna gångerna jag har tappat tron på mig själv och livet i stort.

Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt.

Och det tror man ju alltid när man är mitt inne i det.

Har byggt upp en galen respekt för folk som tampas med och övervinner psykiska sjukdomar och depressioner. Har insett att jag föredrar fysisk smärta hundra gånger om - bara jag får känna att det är mitt vanliga jag som styr i hjärncockpiten. Är verkligen urusel på att vara nere i gropen.

Har nog aldrig mått så här skit i hela mitt liv och gissar att det till 90 % har berott på att huvudet föll av kroppen sisådär i januari. Är SÅ JÄVLA GLAD att jag pikkuhiljaa har hittat tillbaka till ratten. Nu styr jag igen. Lite vingrigt och trevande, på en osandad skogsväg, men tror jag börjar ha ett hum om vart vi är på väg.

Så ja och nej, den här graviditeten är både bättre och sämre. Fast mest sämre. Men vad vet vi - kanske den avancerar och överraskar på slutet?

fredag 24 februari 2017 - 11:00

Förlossningsvrålet.

Eftersom jag råkar vara lite gravid har jag med ett större intresse följt debatten (eller debatten och debatten - låt oss säga skandalen) i samband med att Sollefteå BB stängde i västra Sverige i slutet av januari. Ni minns att det därför ordnades kurs i bilförlossning för en tid sedan. För vissa kvinnor betyder nedläggningen 10 mil (cirka 100 km?) till närmaste förlossningsklinik.

Jag som hela tiden tyckt så synd om mina vänner i Vörå som har cirka 40 km till Vasa BB. Pah! Det är ju rena rama barnleken i jämförelse. Även om det sannerligen inte är en barnlek att åka en halvtimme i bil när förlossningen väl är igång (själv tyckte jag det var mardrömmen att åka de tre minutrarna från Strandgatan till Sandviken). 

Nåja, hela den här nedläggningen har gjort mig så jävla rasande, rent utsagt. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att veta att alla inte kommer hinna fram i tid. Tänk att veta att det finns en reell risk för att just jag är den som får krystvärkar i bilen. Den skräcken asså. 

Kan ju vara att allt ståhej kring fulljouren på Vasa centralsjukhus har triggat mina taggar lite extra i den här frågan. Alla jävla nedrustningar som slår mot de sköraste. Tycker till exempel att den här gubben ska knipa igen (vem är han att tala om att vara rädd?). Likaså de som hävdade att Sollefteå BB hade för få förlossningar per dag för att hålla kompetensen på rimlig nivå. Well, som om bilen var ett tryggare alternativ. 

Det tog exakt 23 dagar innan den första bilförlossningen ägde rum. Jag läste inlägget som den födande mamman Emma Andersson skrev på Facebook igår. Blev alldeles lamslagen av beskrivningen. Här ett utdrag:

"Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta 2017?"

Ja, det går inte att förstå. När man redan på förhand har lite darr inför en helt vanlig förlossning, att till på köpet behöva oroa sig för att nåt sånt här ska hända. Det är så fullkomligt vidrigt. 

Fine, det gick bra den här gången, men vad säger vi sedan när det börjar gå dåligt för mammor och barn längs vägarna? Är vi nöjda då? Ser lejonklorna växa ur mina fingertoppar bara jag tänker på beslut som slår enbart mot mammor och barn. I ett av världens mest jämställda länder. Gggrrrr.

Så jävla tacksam för att jag får föda nära. 

onsdag 22 februari 2017 - 13:30

Inte som jag ser ut.

Gravid Linn2

 

I dag hade jag en läkartid på rådgivningen. En vanlig rutincheck till en för mig obekant läkare. Som vanligt kommer jag alltid för tidigt (en dålig ovana jag har - blir alltid så galet lång väntetid, eftersom läkartider sällan börjar när de borde börja).

Tio före var jag på plats i väntrummet. 

Klockan blev jämt.

Klockan blev fem över.

Klockan blev tio över.

Klockan blev kvart över.

Då gick jag och frågade av min egen barnmorska om tiden var rätt. Och ja, det var den. En läkare (sjukskötare? barnmorska?) strosade lite osäkert runt i väntrummet med jämna mellanrum. Själv suckade jag irriterat eftersom det här åt av min arbetstid (morrade förstås också att jag måste sluuuuuta komma så tidigt varje gång).

Klockan blev 20 över.

Läkaren gick återigen i väntrummet och kollade runt. Slog mig att jag kanske borde säga "hallå, är det mig du letar efter?", men eftersom hon sagt "hejhej" första gången hon kom in antog jag att det inte fanns en chans att jag var osynlig där jag satt som ensam patient i väntrummet. 

Klockan blev 25 över. 

Då kom en annan kvinna in i väntrummet och samma läkare flög genast ut ur rummet:

- JUNG?

Och ja ba: JAAAAA! HÄR ÄR JAG! TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!

Och hon ba: Oj oj oj oj, förlåt, trodde inte att det var du. Ursäkta så mycket.

Nu vill jag inte vara den som är fördomsfull, men redan andra gången läkaren gick genom väntrummet fick jag en feeling av att hon tänkte att jag inte såg ut som en Linn Jung. Jag tjejgissar förstås, men slår mitt huvud i pant på att hon sökte en person med mer asiatisk utseende och därmed förlorade vi 25 minuter av våra liv som vi aldrig får åter (bröl).

Ja ja, det var dagens fördomsfulla upplevelse. 

Bonusfakta: Med bebin alles gut. Vi rullar stabilt vidare i vår artonde graviditetsvecka. 

söndag 12 februari 2017 - 19:00

41,4 % av graviditeten har passerat.

malinn

 

Orden i rubriken läste jag nyss i min gravidapp och föll nästan baklänges av förvåning. Över fyrtio procent är ju skitmycket. Jag kan inte begripa 1. att jag har överlevt 2. att jag inte har börjat blöda. Kan till och med gå på toa nu för tiden utan att ta sats innan jag drar ner byxorna. I början höll jag andan och knep fast ögonen innan jag vågade kolla ner. Var alltid helt hundra på att mötas av blodbad. 

Har haft så mycket roligt för mig de senaste dagarna. I fredags var jag ledig, men följde ändå med på jobbets AW till Little Pub. Har konstaterat att de bästa dagarna är de dagar jag får jobba. Där mår jag så mycket bättre. Således kan man ej tacka nej till en after work. Kastade av Sami och Milken på bion (de skulle se Lego Batman) och beställde en iskall cider. Och när vi aw:at och bioat oss klart möttes vi upp på Magokoro på sushi. Herregud så jag njöt! Att plötsligt kunna äta och njuta av mat igen är det närmaste himmelriket jag har kommit på länge.

Eftersom Milken är det enda barnet här hemma den här helgen har vi haft extramys (hon har till och med fått sova mellan oss). Kuriosa om Milken: Hon är totalt i sitt esse när det kommer tilll att få en bebe. Tror hon är den enda som tar det här på allvar (om kvällarna kan hon sitta och tänka ut hur hon ska babysäkra dörrarna till öppna spisen). Men mest sitter hon med munnen fast i min mage och ropar "HALLÅ BABYN HÖR DU MIG?".

Nåja, på lördag kom fammo och faffa och hämtade Milks och jag drog vidare till Ernst med Annika och Malin. Igen fick jag fantastisk mat. Om det är något jag kan få glädje ur så är det mat - och det ska jag unna mig big time (min rådgivningstant kan hålla för öronen, men min förhoppning är att gå upp dubbelt mer än mina tidigare graviditeter). Hann avhandla både det ena och det andra medan vi sänkte både huvudrätt och förrätt.

Mitt i allt upptäckte vi att klockan var tio före sju och vi fick såldeles skynda vidare till Ritz. Där blev det många hysteriska skratt. Hade faktiskt inte förväntat mig att få skratta så där mycket. Janne G börjar vara fullblodspro och Fredrika gjorde ett SÅ bra framträdande. Tänk att vara nybörjare och ändå våga! Kan kanske tycka att Hasse Brontén och Thomas Järvheden körde lite väl trygga skämt (jag menar, hur många skämt har vi inte hört om föräldrar som gömmer sig i vessan för att få vara i fred från småbarn? för att inte tala om hur trött man blir på ikea). Hur som haver skrattade jag ändå. Och det räcker gott och väl.

I telefonen efteråt hittade jag konsertrapporter från Masse i Stockholm. Där var det rock n roll med ny Marcus och Martinus-huppari och Melodifestivalen på hotellrummet. 

Hemma i Gula huset var det tyst och skönt. Var ensam hemma, så jag åt avokadomackor i sängen och lyssnade på podd utan hörlurar. Somnade nästan omedelbart.

Och så vaknade jag upp till denna dag. Ni undrar förstås vilken som var dagens bästa måltid? Mos och lax hos svärisarna i Vörå!