Visa inlägg taggade med 'hyperemesis gravidarum'

tisdag 16 maj 2017 - 09:00

Ny hyperemesis-förening i Finland.

hyperemesis gravidarum

 

Igår inföll den internationella hyperemesisdagen. Det är ju inte direkt så att man firar en sådan dag, eftersom just hyperemesis gravidarum kopplas ihop med de mest förskräckliga perioderna i mitt liv. Men den dagen behövs för att öka medvetenheten om den här hemska åkomman. Dagen till ära skrev Helsingin Sanomat en juttu om HG. Samma gjorde Yle.

När jag själv var som allra värst drabbad sökte jag stöd i många HG-grupper på Facebook. Det finns ju sällan någon bra lösning på det fysiska problemen (jag hör till dem som testat det mesta - utan resultat), men det är ju alltid pikulite skönare att omge sig med sådana som vet hur det känns. I Finland känns det fortfarande som om HG är en ganska okänd diagnos (även jag upplever att det har börjat prata mer om det de senaste åren). Därför tar jag alla tillfällen i akt att prata om det här i bloggen.

Den finska fb-gruppen jag är med i har nu grundat en ny patientförening vid namn Hyperemeesi ry. Föreningens målsättning är att stöda familjer som drabbats av hyperemesis gravidarum under graviditet, efter förlossning och i planerandet av ny graviditet. Det kommer mer info på svenska vartefter (allt är gjort på frivillig basis och de flesta som jobbar med sajten är finskspråkiga).

Men det finns naturligtvis redan info om sjukdomsbilden, symptom, hur du skiljer på vanligt graviditetsillamående och HG etc. Hoppas det kan vara till hjälp för folk som drabbas i fortsättningen! Eller varför inte till anhöriga? Du som jobbar inom vården får så hjärtans gärna tipsa om förening och sajten när du stöter på kvinnor drabbade av HG i din vardag. 

På bilden: dropp, två veckor efter plus på sticka. 

torsdag 4 maj 2017 - 19:30

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

"Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!", tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet - med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde - eller påminner ibland fortfarande - om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus - ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

onsdag 8 februari 2017 - 19:00

Ypperligt.

Den här dagen var en riktigt ypperlig dag, kan man säga. Även om starten var rätt så trög. Spydde och hulkade i duschen och förberedde Sami på att stanna ursnabbt ifall spyorna skulle flyga ut genom bilfönstret när han skjutsade mig till jobbet. 

Visst är det intressant hur kroppen funkar när man genast måste skärpa sig så fort kommer i kontakt med kollegor? Hur liksom den akuta risken för spyor försvinner direkt man kommer innanför hissdörrarna? Det är som halsen kopplar på en automatisk spärr som håller spyorna inne. I bilen kan jag ännu spy och hulka, men inne på kontoret är det som om jag inte längre kan, eftersom det känns så otryggt och genant att spy där (man kan säga det samma om dystern - den slipper inte alls in på Sandögatan).  

Så jag häller upp nybryggt kaffe, sätter mig vid datorn, loggar in. Sakta, men säkert glömmer jag bort att jag är illamående. Redan när Anna-Lena svirar in tio-kvart över mår jag som kungen, redo att hugga in på dagens jobb. I dag var vi dessutom oerhört effektiva. Producerade som värsta maskinerna. Var inte ens trött när jag kom hem. Skjuts hem, maten klar på bordet och så bara softa i soffan. En sådan dag kan man inte beskriva som annat än just ypperlig

Tack annars för alla kommentarer om dystern. Jag litar inte alls på mig själv när jag försöker intala mig själv att det går över sedan. Men syrran och mamma har bankat lite vett i skallen på mig, så om inte annat så får jag lita på dem. Går det inte över får de komma hit och rädda mig. Som straff för att de sa att det går över. 

Nåja, skit i dystern nu, ska istället ägna mig åt en liten verklighetsflykt och bege mig in i Samis värld. Missade gårdagens Poliisit där Vasapatrullen gör premiär. Ska trycka på play NUH. Hej så länge!

tisdag 7 februari 2017 - 20:00

Dystern.

Under den här graviditeten har jag som känt kommit i kontakt med känslor som jag inte ens visste jag var kapabel att känna. Det har varit väldigt läskigt och överväldigande på många sätt. För det är ju tyvärr inga glädjekänslor jag snackar om här. 

Jag har en känsla, som jag inte har kunnat sätta ord på förrän igår. Den kommer någon gång nu och då. Och slår ner i ljusets hastighet, från ingenstans. Kan bara mitt i allt bli överfallen av en hopplöshetskänsla som inte går att bota. Får spänning i pannan, blir orolig och får jättesvårt att vara trevlig mot omvärlden. 

För att Sami ska förstå när jag kommer i det här modet har jag döpt det för Dystern. Kan tänka mig att det känns så här i mumintrollens kroppar just innan de upptäcker att Mårran är riktigt nära. Skräckblandad dysterhet liksom spänner i luften (nu tänker ni säkert att jag menar ångest, men nope, detta är inte ångest som jag känner den). För att ni ska förstå hur dystern används i det svenska språket kan jag ge er en grundkurs:

 

- Morjens, hur är det?
- Ja tack, helt okej, dystern har tack och lov gått över.

Eller:

- Men Linn, du ser plötsligt så ledsen ut!
- Ja, drabbades just av dystern.

Eller kanske:

- Hur var helgen?
- Bara bra, förutom på söndag när dystern tog mig.

 

Jag hatar verkligen att ha dystern. I dag har jag haft mycket spänning i kroppen. Och jag är så dålig på att lyfta mig själv ur dystern när den slår till. Jag är så lycklig för alla kvinnor som har den bästa tiden i sina liv när de är gravida. Som kan längta förväntansfullt och se framemot nya, ljusa tider. 

Gud ska veta att jag försöker. När jag känner rörelser i magen försöker jag tänka på att det faktiskt är Matheos och Mileas syskon som ligger där och ser antagligen exakt likadan ut som de (vi stöper spädbarn i samma gamla form). Mina baby! Samis baby! Vår alldeles nya baby!

Försöker föreställa mig hur vi har babyn här hemma i vår säng. Hur vi ligger i ring och outtröttligt tittar på den. Försöker tänka på hur ljuvligt den doftar. Hur den ser ut i Samis famn. Och hur mycket barnen tycker om den. Men dystern tränger sig ofta på och emellan och i vägen. När dystern är här kan jag bara tänka en sak "so what om babyn är ljuvlig - du kommer ändå aldrig ha kraft att älska den, dig själv eller de andra". 

De två första månaderna levde jag nästan enbart med dystern. Nu knackar den bara på någon gång om dagen (tack och lov!). Och varje gång den kommer vill jag bara riva den ur mig och ropa "FÖRSVINN!!!!!". Men jag vet inte hur man gör. Precis som Lilla My fryser jag till is när Mårran kommer. Jag skulle vilja vara det vanliga glada jaget, som kan hånskratta och vifta bort. Men no-ou.

Hoppas att det avtar längs vägen, som det gjort nu. Vägrar, vägrar, vägrar acceptera tanken på att det här är en permanent kaveri (skulle det här vara en Amelia från -98 skulle man lätt kunna säga att dystern är en energitjuv).

Jaja, det var dagens sprudlande rapport. 

En annan dag kan vi prata glatt.

onsdag 1 februari 2017 - 12:00

Så nervöst att det inte är kloo-hoookt.

Vet ni känslan dagen före man ska börja ett nytt jobb? Eller ny utbildning? Eller gå på en viktig dejt? Nå, jag vet, för jag har den känslan i mig just nu.

Jag har fattat ett helt huisit beslut. Och det är att börja jobba i morgon (!!!). Ja, det är precis så nervöst som ni kan föreställa er. Jag kan knappt sitta stilla. Jag är fullständigt vettskrämd av bara tanken. Just så där som det känns inför en viktig dag, att man bara vill skita i allt och ropa "nej, jag har ångrat meeeeeeeeeeeej".

Att lyssna på och respektera sig själv betyder inte att man alltid väljer den vägen som är lättast, utan för mig handlar det snarare om att välja den vägen som känns rätt. Det här skrämmer skiten ur mig, men jag gör det av respekt för mig själv. 

Jag tror nämligen att jag behöver en knuff i ändan just nu. Jag skulle helt säkert få mera sjukledigt, eftersom jag fortfarande mår som jag mår, men jag tror samtidigt att jag snabbare kan ta mig ur eländighetskänslorna om jag får något i min vardag som blandar bort mig. Här hemma hinner jag bara tänka på hur dåligt jag mår och hur fullständigt meningslöst mitt liv är just nu.

I vanliga fall tror jag kanske inte på att snabba lösningar och quick fixes är den bästa vägen, men nu fan är det just exakt vad jag måste få. Så snabbt som möjligt måste jag upp ur gropen. Den här veckan firar jag åtta veckor av spyende. Två månader av mag- och matkaos. Nu räcker det, tack.

Men nog är det helt gälit hur snabbt man glömmer vad man jobbar med. Senast jag var på jobb var det september, tror jag. Eller kanske var det augusti? Nå, oavsett. Vad var det nu igen jag gjorde om dagarna? Hur loggar man in? När ska klockan ringa? Ska man äta frukost också?

Och framför allt - vad i hela världen har man på sig? Och herregud, hur ska man hinna sminka sig och klä på barnen? Jag undrar om jag har sminkat mig en enda gång sedan Ronnie fyllde 40 i början av november. Skulle inte tro det. Blek som ett fjolårslik är jag också. 

Ska ha med en plastpåse fylld av mellanmål. Planen är att småäta konstant och innan dess säkra min papperskorg med den tätaste av täta plastpåsar. Och så ska jag försöka att inte prata ihjäl mig, för då spyr jag så lätt. Igårkväll hade jag lite smånervös pratripuli för Sami när jag berättade om allt som kändes pirrigt, men jag kom aldrig till punkt förrän jag kräktes (däremot gick det skitbra att prata flera timmar med Ida-Lina och Theo). Måste. Försöka. Vara. Tyst.

I övrigt längtar jag jättemycket. Och är beredd på att det kommer bli urtungt för mig som är van vid att vakna sent och tupplura bort halva dagarna. Om ni inte hör av mig före helgen så vet ni att jag sover efter jobbet. 

Iiiiiiiiiiiiik.

 

pa jobbet

måndag 30 januari 2017 - 12:00

Nu styr vi om.

faglar

 

Jag har nått den psykiska vändpunkten för den här graviditeten. Vågar jag nästan säga högt. Bara den insikten gör att jag vill öppna vardagsrumsfönstret och ropa ut över hela Brändö: FATTAR NI, DET FINNS EN FRAMTID! ALLT KOMMER ATT ORDNA SIG! JAG KOMMER ATT ÖVERLEVA DET HÄR!

Men mina tidigare erfarenheter håller mig lite tillbaka. Att jag redan mår bättre så här tidigt i graviditeten gör en såklart lite skeptisk. Men nu tänker jag inte slösa mer tid på sån tjafsig oro. Jag tror faktiskt att det svänger nu. Jag spyr så lite, så lite, så lite - även om illamåendet såklart sitter i. Att tro att man ska spy är ändå hundra gånger softare än att faktiskt göra det. 

Jag har också gett mig själv ett löfte: Nu är det slut på alla katastroftankar. Jag tänker inte slösa en hel graviditet, min sista graviditet, på att noja över det ena och det andra. Jag har inte direkt oddsen på min sida, men tänk så himla onödigt om jag slösade en hel graviditet på att oroa mig om allt till slut visade sig gå hur bra som helst. 

Såklart måste man bejaka de känslor man känner och låta eventuell oro vara verklig, men hurudan graviditet, förlossning och babytid som tilldelas mig är trots allt inget jag kan påverka här och nu. Istället ska jag försöka visualisera den revanschförlossning jag drömmer om. Om bubblan spricker - vad är det värsta som kan hända? Att jag varit glad i onödan? 

Nä vet ni, nu lajvar vi nya tider, va?

torsdag 26 januari 2017 - 19:00

Att få känna.

roda tulpaner

 

Igår skrev jag ett blogginlägg i flera timmar. Men sedan ångrade jag mig. Eftersom det lät så mörkt och brutalt. Jag ska publicera det senare när jag har tillräckligt med distans. Det händer nästan aldrig att jag ångrar mig eller tänker efter när det kommer till bloggtexter, men här sa det stopp. 

Jag har trots allt insett att jag inte göder mitt tillfrisknande med att vara nattsvart i sinnet. Det här handlar inte om att jag försöker "tänka mig positivt" ur en svacka, men nu har jag kommit till ett sånt skede av den här graviditeten att jag måste försöka tänka fräscha nya, tankar för att överhuvudtaget överleva. 

Jag har sakta börjat känna känslor igen, vilket gläder mig så ofattbart. För en tid sedan var jag så nollställd att jag tänkte att det kvittar om jag lever eller dör. Jag var så känslomässigt avtrubbad att jag till och med önskade att jag helst skulle kunna gråta eller få ångest (!). Bara för att känna att jag lever. Det är det värsta tillståndet hittills i mitt liv, när man inte längre kan känna alls.

... men så kom några bra dagar och jag fick äta ordentligt, utan att spy ihjäl mig. Och då kunde jag genast känna små, små strimlor av hopp. Och nu har jag faktiskt fått jättemånga bra dagar i rad. Att känna igen. Ni fattar inte hur härligt det känns! Att ens få uppleva irritation! 

Vad jag hittills aldrig insett - och förstått att uppskatta - är att det faktiskt är en stor jävla gåva att få känna stora känslor. Så länge man känner stort kan man i alla fall vara säker på att man lever.

När man gråter så tårarna sprutar, hjärtat brister och man vill slänga tallrikar i väggen, bränna foton och ropa för allt vad lungorna håller - sällan känner man livet i sig så mycket som då. När man är så arg att man skakar, ilskan rusar, pulsen stiger, hämningarna släpper och man för en gångs skull säger precis som det känns, utan filter. Ah, liiiivet. Pulsen.

Jag säger inte att det är trevliga känslor. Men det är ändå känslor.

Har alltid haft väldigt lätt att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket. I regel nästan alltid för mycket. När jag har sörjt, har jag sörjt så fruktansvärt intensivt. När jag har känt irritation har jag kokat över. När jag har känt glädje har jag förvandlats till konfetti.

Jag har heller aldrig påstått att det är särskilt lätt att leva med så här många känslor. Men det är ändå hundra gånger härligare än att leva utan känslor.

Voi vänner, så jävla fett att få känna att det finns en framtid.

lördag 14 januari 2017 - 12:00

Rapport från helvetet.

Precis som jag gissade fick jag betala dyrt för den goda dagen jag bloggade om senast. "Moahaha" sa universum och sände ett oväder åt mitt håll. Tror jag aldrig spytt så mycket som dagen efter, eller dagen efter det. Det blev två dagar som totalt nollade mitt självförtroende. 

Jag hade redan sett ett yttepytte ljus i tunneln, men nu är det beckmörkt igen. Min magmun krånglade igår och i förrgår. Känns som jag saknar ett lock som borde sitta i svalget. Bara jag drack ett glas vatten och ens lite böjde mig framåt sprutade det ur munnen. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag i sex veckor har spytt dagligen mellan cirka 5-20 gånger. Det är väl inte meningen att en hals ska utsättas för dagliga magsafter i sex veckor heller. 

Så nu ligger jag riktigt, riktigt stilla för att inte irritera den ytterligare. Oroar mig också ständigt för hur min kropp ska må den dagen det här illamåendet slutar. Ska jag ens kunna gå till bilen? Hur snabbt förtvinar en kropp? I säkert en månad har jag bara legat från morgon till kväll. Hoppas så innerligt att jag hinner bygga upp någon slags vardagsform tills babyn kommer. Om jag ens ska ha en chans att trycka ut den. 

Fascinerande hur olika omständigheterna kan vara för olika graviditeter. Den här gången har jag inte en gång oroat mig för babyn (vilket mer eller mindre var ett faktum från första början med Milken). Nu är jag bara livrädd för mig själv. T.ex tänker jag mycket på om det här, trots allt, var att ta vatten över huvudet. Tänk om jag förstör min kropp och mitt psyke för gott (hemska tanke).

På ett rationellt plan kan jag begripa att jag inte orkar vara glad och lycklig nu (om inte kroppen mår bra, så är det omöjligt att vara som vanligt). Men det är så främmande för mig att inte alls skratta eller känna entusiasm. Jag kan inte se fram emot någonting. Jag kan inte glädja mig för något. Och det är så långt ifrån mitt vanliga jag. Hinner aldrig oroa mig för babyn, för den här gången är det jag själv som är största skräcken. Jag vet faktiskt inte vad som är värre - rädslan för att förlora ett ofött barn eller rädslan för att förlora sig själv. 

"Det går över, Linn, såklart det går över", säger alla. "Du kommer att känna dig precis som dig själv när allt det här är över". Jag vill ju tro att de har rätt. Men tänk om de har fel. Allt det här med utbrändheten och en förjävlig graviditet så här snabbt inpå - "tänk om det bara var för mycket", tänker jag när jag mår som sämst. Jag vill ju inte att det här ska vara Den stora knäcken. Men det går nog inte en dag utan att jag befarar det. 

Ni får skratta åt mig, men VOI JUKU jag är rädd att jag ska bli riktigt deprimerad. Och att kroppen ska ge upp (kanske får jag permanenta reflux-problem, förstörd rygg eller något annat) och att jag den dagen när babyn föds ska vara så slut att jag inte kan ta hand om den. Och att jag således ska toppa allt med en förlossningsdepression. Och att hela min familj ska falla i spillror. Barnen far illa och jag ligger där som ett mörkt moln oförmögen att känna något. 

Det här skriver jag nu för att minnas vad dåliga fysiska omständigheter, hormoner och isolering kan åstadkomma. Jag blir totalt knäpp av det här. På ett så orimligt sätt. Skriver det också för att folk som ännu inte insett att graviditeter inte är genomsköna ska förstå att det kan vara fruktansvärt tufft.

Men skriver det allra mest för att jag själv ska ha det svart på vitt, att jag måste sterilisera mig den dagen det är möjligt. 

tisdag 10 januari 2017 - 19:00

Torgskräcken.

I dag har jag gjort så många framsteg att jag naturligtvis inte kan låta bli att skryta om dem (en får passa på att glädja sig, garanterat spyr jag dubbelt upp i morgon). 

 

1. Jag duschade stående. Stående! Hela tiden! Har inte hänt sedan .. ja, sedan när? Jag var så stolt, men så trött. 

2. Jag hade besök av Jenny och övade på att inte ha spyhinken framme. Måste börja lita på att det faktiskt går att ha långa spyfria stunder på eftermiddagarna nu. Och jag spydde inte ens. Victory!

3. Jag gjorde en pannkaka (fine, Sami vispade ihop det till en slät smet för jag orkade inte). Men ändå! Jag bidrog med något!

 

 

Angående punkt två så är det intressant hur det här med spyor kan vara så känsligt. Jag tycker det är så hemskt att spy i offentligen. Därför drar jag mig verkligen från att vistas på platser där jag kan stöta på främlingar nu. Jag vill inte att det ska vara så. Blir så irriterad på mig själv för att jag låter mig påverkas av sånt trams. Vill helst att jag ska tänka "so what om jag spyr?".

Men tycker man känner sig så utsatt och så förödmjukad när man mitt i allt spyr på offentlig plats. Tårarna som rinner, snoret som fladdrar. Gud så jag skäms. Tänker att deras stirrande blickar ser mig som 1. Läbbig polityrtant 2. Person med smittsam Noro.

Därför har jag ibland försökt gå ner till Sale (vi bor ett hus ifrån) och köpa något - bara för att inte göda min torgskräck (att gå dit tar skitlänge med mina 85-åriga darriga steg). Vill inte bli isolerad pga. rädsla för spyti. Oftast slutar det bara med att jag kaskadspyr när jag kommer hem, för ansträngningen var för hård.

Har aldrig varit emetofobiskt lagd, men när det kommer till att vara någon annanstans än hemma just nu, så är jag på helspänn. På rådgivningen känns det nästan okej att spy (tänker att alla som är där förstår att en eventuellt kan vara gravid). Har irriterande nog utvecklat någon form av lindrig spyskräck. Därför övar jag lite sakta här hemma, att inte hela tiden ha spyhinken framme när jag mår lite bättre (min relation till spyhinken börjar bli osund).

Önskar så jag vågade åka till jobbet med några intyg, till frissan för färgning eller helt enkelt bara hämta barn från dagis. Till exempel. Men iiiiiik, den darran. Vill inte spy på chefen, på Emma eller skrämma skiten ur ett valfritt dagisbarn. Vill så mkt, vågar så lite.

Hur svårt kan det vara att tänka "so what om jag spyr?". GRRRRRRRRR.

fredag 6 januari 2017 - 13:30

Alldeles för långa dagar.

sherffis

 

Så här års brukar folk klaga på att dagarna är för korta.

För mig är det precis tvärtom.

Dagarna är så fruktansvärt långa. De bara pågår och pågår och pågår och tar aldrig slut. Allt jag vill är att dagen ska ta slut, så jag kommer en dag närmare slutet. Så jag får somna och inte behöver kämpa mot spyorna. 

Har haft två lite bättre dagar nu, så jag har fått behålla lite mat, men nu är det dåligt igen. Jag kan inte förstå hur en dag kan innehålla så många evigheter. Klockan tickar hela tiden, ändå går den aldrig framåt. Jag bara ligger här och andas och andas och andas och hoppas så innerligt på att det här ska vara måltiden jag får behålla.

Varje spya är ett sånt misslyckande. Man måste motvilligt börja äta på nytt (för annars spyr jag jag ännu mer). Och allt är ju så eeeeeeeeklit. I kritiska lägen håller jag mig till gröten. Den går lätt ner, kommer lätt upp och smakar ingenting.

Jag försöker tänka på dem som ligger i kroniska smärtor. På dem som inte kan sova på grund av värk. På dem som inte kan få barn. På dem som har förlorat barn. På dem som själva ska dö. På alla som har det värre än mig. Men nog är det svårt att känna tacksamhet när man själv mår som man mår. Egentligen borde jag känna lycka över att få skapa liv. Men det som känns allra närmast är att jag har livet av mig själv (vilket alltid tycks vara juttun när jag ska ha barn).

Nå, det är säkert en överdrift. Jag kommer högst troligen att komma levande ur detta, men jag kan faktiskt inte påstå att det känns så. Både fysiskt och psykiskt mår jag så uruselt

Just därför är det så störande att dagarna är så långa. För jag hinner ge upp minst hundra gånger. Ibland drömmer jag rosenskimrande drömmar om aborter, om hur jag känner att illamåendet bara flyger sin väg (men så vaknar jag och spyr - kortvarigt lyckorus). Ibland när jag får någon spyfri timme tror jag att allt ska bli bra, att allt kommer ordna sig. Men det där djävulska illamåendet får en hastigt ner på jorden igen - snabbare än jag hinner fatta hinken och väsa UÄK. 

Det är svårt för mig att förmedla hur det känns att leva med det här. Kan förstå att man lätt tänker "va fan, det är ju bara lite illamående, lite som en längre spysjuka", men AJ ETTÄ så det knäcker mig. Och då har jag bara spytt i fem veckor. Nåja, den som har haft norovirus i fem veckor kan kanske förstå fiilisen i kropp och själ.

Jag märker också att det är lönlöst för mig att försöka hålla någon sorts glad ton i den här bloggen. Därför håller jag mig medvetet lite avstånd. Världen behöver inte fler sad vibes.

Och det är pretty much det enda jag har.