Visa inlägg taggade med 'postpartum'

tisdag 8 augusti 2017 - 13:00

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen - och objektivt sett - är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

"Att inte behöva akta sig för hungern" låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig - herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

fredag 4 augusti 2017 - 14:15

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli - jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta - att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan - och den här känslan - har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3