Visa inlägg taggade med 'replot'

fredag 9 juni 2017 - 16:15

Hälsningar från ett semesterparadis nära dig.

... och med det menar jag dessvärre inte Amalfikusten eller Prag eller Pärnu (och alla andra ställen folk i mitt instaflöde besöker just nu). Jag pratar förstås om gamla hederliga Replot. Här ligger jag i min soffa och betraktar molnen som drar förbi. Ganska skönt med en dag med tråkigt väder. Kanske främst med tanke på mina barn som har haft galna dagar bakom sig. I dag är det dessutom fredag (speldag), så de ligger inne i sitt rum med varsin device och nörttar sig. Skönt att bara vara.

Mamma är också här med sin barndomsbästis Gusse. De planterar och diskar och bär in ved och klipper gräs och har sig. Alltid roligt med sällskap! 

 

2017 06 09 02.51.55 1

 

När regnet slutade smattra gick jag en liten sväng på gräsmattan för att beundra våra bröllopsträd. Kolla på körsbärsträdet här under. Det för en hård kamp med plommonträder och päronträdet om vem som ser friskast ut. Tänk den dagen när allt inte bara är fint, utan också ger frukt! 

 

2017 06 09 02.59.33 1

 

Körsbärsträdet fick jag av Jenny, Johanna och Tobben, men vem som gav mig två feta rabarberplantor minns jag inte. Men de personerna ska ha ett stort tack. Tror inte det finns en människa med värre rabarbercraving än mig. Skulle kunna äta det i allt. Igår åt vi t.ex rabarberpaj med vaniljsås när solen ännu gassade på terrassen. Herregud det är gott.

 

2017 06 09 02.59.07 1

 

Efter lunchen kunde jag inte hålla mig från att göra en pannkaka. Bara för att få göra rabarbersoppa. Eller kräm eller vad det nu heter. Fick stoppa Milken efter den tredje biten

 

2017 06 09 03.15.33 1

 

Avslutningsvis kan jag visa er en mycket trevlig färg. Kan det finnas en snyggare färg, månntro? Dela in er i smågrupper och diskutera!

söndag 28 maj 2017 - 16:00

5 dagar i ett svep.

Med avsikt lämnade jag läppären hemma i onsdags när jag stängde dörren bakom mig. Tänkte att en helg utan tangentbord kan göra gott mellan varven. Desto roligare i dag när jag fick öppna kameran och se vad som fanns dolt där i. Här kommer ett klassiskt blogginlägg alá 2009. En bildrapport om vad som har hänt under de senaste fem dagarna av mitt liv.

 

2maj2017

 

I onsdags hade vi Anna-Lenas kalas, med start på jobbets takterrass. Alla fester som vi har på HSS Media har en tendens att börja just här med en kall skumpa i handen. Vi hade en förfärlig tur med vädret också. Det var en så fin kväll i Vasa.

 

3maj2017

 

Min bistra uppsyn kanske kan tolkas som att jag vantrivs bland bra typer i stekhet sol, men låt ej skenet bedra. Det här är mitt bästa element. Eventuellt kan jag ha sagt det förut, men det allra bästa i mitt jobb är att det finns så många bra människor i samma företag. Ta nu Smedberg här som exempel. Ja, både en tiopoängare i webbkompetens och humor.

 

1maj2017

 

Någon gång blev vi hungriga (och ännu lite törstigare) och gick vidare till Strampen. Här höll födelsedagsbarnet ett mycket rörande välkomsttal (om man nu får säga så om man har skrivit det själv, hah!). Vad är nu ett kalas utan välkomsttal - och hur ska man kunna skriva ett eget välkomsttal om det är frågan om en överraskningsfest? Och så drack vi lite sangria. Åt burgare och hade majonnäs-blindtest för Ers Majonnäs.

 

4maj2017

 

Hur ska en snygg efterrätt se ut, kanske ni undrar. Så här, vågar jag påstå.

 

5maj2017

 

Här sitter Øvergaard och ser seriös ut, fastän hon inte gjorde något annat än fnittrade hysteriskt hela kvällen. 

 

6maj2017

 

Följande morgon var det torsdag. Då fick jag dessvärre stiga upp tidigt, efter alldeles för få sovtimmar, för att åka med Massler på BK-48:s turnering i Fennia Arena. Pappa och mamma hade ju anlänt till Vasa kvällen innan, medan jag satt på Strampen och göttade mig, så pappa kom med i hejarklacken. Precis som svärmor och svärfar. Matheos lag föll ut i semifinal, men aj juku, vilken turnering de gjorde! Aldrig sett maken till spelglädje.

När turneringen var slut åkte vi alla ut till Reppen. Mamma och Milken var redan där, så allt var varmt och skönt.  Svärmor och svärfar lade upp studsmattan, mamma och pappa gjorde mat och Sami gjorde ved och allt som blivit ogjort så länge bara hände. Obs. Absolut inte min förtjänst.

 

9maj2017

 

I något skede åt vi förstås fisk från fiskaffären under Replotbron. Av någon underlig anledning har vi grillat på ved mest hela helgen. I korvtunnan som härstammar från vårt bröllop.

 

10maj2017

 

Konstigt hur mycket festligare det känns att äta utomhus. Kan också rapportera om att jag här såg en vitsvanshjort i skogen när vi grillade. Och en yttepytte, brun kaninunge som har gått lite av och an i gräsmattan hela helgen. Jag kommer att tycka om den ända tills den börjar äta i mina odlingar.

 

7maj2017

 

Och varje kväll har jag förstås badat bastu och beundrat utsikten över fjärden. Det är exakt här jag tänker att jag ska sänka ner min solstol under vattenytan när temperaturen som höggravid blir olidlig i juli. Föreställ er ett huvud som sticker upp där bredvid stenen i mitten. Det är jag.

 

1majs2017

 

De flesta tror att jag skojar när jag säger att jag ska föda först i juli. Det tror jag också. Ingen människa kan allvarligt tro att den här badbollen ska hålla tätt så länge. Här sitter jag och aftersaunar mig.

 

2.2

 

På lördag var det uselt väder. När vi tröttnade på regnsmatter mot taket åkte vi in till stan och lunchade på K.atchi. Här har vi en som först åt upp sin egen sushi. Gick sedan vidare till sin mormors rester, för att sedan sluka jämät av sin syster. Matglädjen har han eventuellt ärvt av sin mor.

Sedan åkte vi ett varv till min barndomsvän Isabel som för en vecka sedan flyttat från Ekenäs till Oravais. Mycket kul att ha henne här! Om ni stöter på henne i Oravais ska ni hälsa från mig. 

 

11maj2017

 

När vi kom hem från Oravais var det fortfarande ganska grått, men det regnade åtminstone inte, så vi höll oss till ursprungsplanen - paella. Vi fick en Muurikka-panna när vi gifte oss och nu blev det premiär! Exakt hela Replot doftade så frrrrrrrruktansvärt gott.

 

8maj2017

 

Och när maten väl var klar sprack det nästan upp och vi åt ute i alla fall. Hundra år sedan jag ätit något så gott.

Någon gång under helgen monterade vi också upp ett nytt fotbollsmål (bildbevis saknas). Min farmor Inger hade skickat pengar till något kul och jag försöker verkligen anstränga mig för att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett bra, konfliktfritt sommarlov. Nu har vi gungor, studsmatta, fotbollsmål, strand, snickerboa och skog - vetja det ska gå att vara här utan att få trååååååkit.

 

12maj2017

 

Och plötsligt var det söndag och dags att packa ihop och dra tillbaka till stan för en sista skolvecka. Tänk, om fem dagar är det sommarlov!

tisdag 8 november 2016 - 13:15

Låt festen fortsätta.

Nå, who am I kidding, klart vi fortsätter i dag när vi en gång hade så roligt igår. Vi fortsätter någonstans där vi klev av scenen och det var dags för Elvis att leave the building. Alla andra, utom Malin som igår kommenterade att hon orkar lite till med vårt bröllop, har säkert tröttnat för länge sedan.

Men det skiter jag i just nu, för det är så roligt att kolla igenom mappen. Som man hurtigt brukar säga: Följ med på resan!

 

aaqa

 

En som bokstavligen ville följa med på resan var Tim. Här var jag jätterädd för att Elvis skulle få feeling, köra omkull och polisen skulle komma och ta alla. 

 

a4

 

Alla andra minglade förnöjsamt. Här är det mamma som är mingelfotografen. Hon har tydligen tagit ett foto på varenda en gäst. Och det är ju trevligt. Dock ska ni inte plågas med varenda ett. 

 

aafd

 

Den enda skärgårdssheriffen som fanns i närheten var Putte. Och han satte stopp för alla dumheter. Inte för intet han började polisskolan två dagar senare.

 

a6

 

Här har vi tre kära kollegor. Stjärnbarnvakten Anders, min högra hand Anna-Lena, stjärnjournalisten Linn Øvergaard, fotbollslegendaren Tony Björk och Foppa. 

 

a5

 

Här vet vi inte vad som pågår, men vi kan kanske konstatera att Janne har varit gladare. Jag gissar att ifrågavarande min kommer att vara aktuell inom kort när Janne och Christoffer till förmån för Näsdagen ska cykla till Tammerfors på under 12 timmar. 

 

aa

 

Här vet vi dock vad som pågår. Paella pågår. Till vänster min kära mor, till höger min Malin.

 

a12

 

Alla trodde att kramkalaset var slut, men icke. Här fortsätter det kraftigt. I bakgrunden ser vi Vasabladets framtid: Mycket glada Kojonen och Smedberg.

 

aaa2

 

Mamma finslipar det sista. Alla vet vi ju att citroner är den allra viktigaste ingrediensen i paellan. Kan inte fatta att jag fick en alldeles egen Muurikka-panna i present. Den här hyrde jag inför festen, men nu har jag EN EGEN. 

 

11

 

Här är mina bästa Brändöpolare Jenny och Annika (lite som Tommy och Annika). Medgrundare till rörelsen Brändöromatikerna och kompetenta tv- och radiomänniskor. Annika då höggravid. Numera småbarnsmor. 

 

aaaa

 

Här har vi en skottkärra med dryck och två plastkassar is från Ollis.

 

a9

 

Kan inte begripa hur grönt det är. Det är så himla fint i Finland sommartid, huhu. Grönt uppe, grönt nere, grönt runtomkring.

 

aa33

 

Förutom maten då som var jättegul. Det enda som vi aldrig fotade var kakorna. Beställde tre olika rawcakes från Raawka. Vill minnas att de var jättegoda (och snygga!). Alltid lika svårt att hinna äta på sin egen fest. När man bara vill använda munnen till att prata, prata, prata.

 

2

 

Här går kvällssolen ner, vilket betyder att klockan är någonstans mellan 21 och 22. Det kan man förlåta den för, med tanke på att den ändå höll oss sällskap hela kvällen. Vilket den sannerligen inte gjorde i resten av Vasa. 

 

a13

 

Här sportar ett stort gäng mingel vid den mest självklara platsen av de alla: utedasset. Nå, egentligen tar de bilder på oss. Vilket jag väldigt tydligt kunde se när jag öppnade Facebook följande morgon.

 

7

 

Vårt äktenskap offentliggjordes ... framför ett utedass.

 

sss

 

Inte så mycket framför vårt hav, som kanske hade varit trevligare.

 

4

 

JA VAR SOM HELST MEN INTE DASSET!

 

agfd

 

Sedan blir det myz med supertrion. Cirka här kan vi notera att våra kransar börjar ge upp. Nathaliés hänger som en sorglig törnekrona. Men man kan ju faktiskt inte räkna med att en krans med ogräs från mitt o-odlade grönsaksland ska leverera i längden. 

 

aa432

 

Ja, man kan ju inte säga så mycket annat om min egen heller. Men i det här skedet fanns det nog ingen som kunde bry sig mindre om kransar, tänker jag. Och som ni ser håller jag för Samis öra så att han inte ska höra (nå nej).

 

agfd3

 

Här var det Kerstins och Bens tur att sjunga någon fin trudelutt. Vi blev så glada att vi frivilligt dansade en tryckare.

 

asss

 

Kan fortfarande inte tro att Sami dansade. Det har ju nästan aldrig hänt förut. 

 

3

 

Här pågår allsång och dans. 

 

aa11

 

Kan inte minnas att jag en enda gång kände mig nedstämd i mitt minspel. Men tydligen fanns det en sån stund. Kanske för att min charmige kavaljer övergav mig så brutalt.

 

aaaff

aaa

 

Här var det minsann jätteskoj igen.

 

adssddf

 

Under hela min studietid fanns det ingen som dansade så bra salsa som Elin och Tomce. Det var med stor glädje jag fick uppleva denna återförening. 

 

aaa4tr

 

Matheo var förvånansvärt taggad på Lindas fartfyllda bugg.

 

aaaahgf

 

En vilopaus med en syster i natten.

 

allal

 

Här avslutar vi dagens bildkavalkad. Det kan ju ändå vara trevligt med någon sorts skärpa i blicken. Men tro mig - det slutar absolut inte här. 

måndag 7 november 2016 - 18:30

Bilder från vår vigsel.

Ellen bloggade så sjukt kul om sitt bröllop häromdagen att jag blev alldeles inspirerad. Har ju ändå rätt så många bilder här hemma som jag aldrig har visat. En vanlig, gråmulen måndag som denna kan vi med glädje minnas tillbaka till sommaren när livet ännu var grönt och skönt. Visst? Bra!

Allt jag tidigare skrivit om bröllopet kan ni läsa här. Också via bröllop-tagen här i högerkanten hittar du alla giftrelaterade texter och bilder. 

 

a1

brollopsbi1

 

Här har vi syrran Jung utanför bastun. Helt klart chockerad av stundens allvar. Har för mig att det är sekunder efter det stora bombsläppet (noterar också att hon offrat sig och tagit den allra fulaste kransen, snällt). Om desorienterad skulle vara en person skulle det vara Lotta på bilden.

 

brollos1

 

Här kommer lejonmamman och bröstar upp sig med sina skogshuggararmar. 

 

a7

 

Här står väl mommo och håller i väggen. Och min klänning fladdrar i halsen (tack och lov hittade vi målartejp i bastun).

 

a8

a11

 

Han i bakgrunden är alltså han jag ska gifta mig med, ifall det blev oklart (som för mitt ena barn som trodde jag skulle gifta mig med mommo).

 

a3

 

Hah, här ser vi att målartejpen har gjort susen. Och kanske skumpan, litegrann. Nervositeten släpper sakta mak.

 

a6IMG 0792

 

Här börjar bröllopsfolket röra på sig mot bröllopsplatsen. Vilket leder oss till..

 

a10

 

... ett roligt minne. Om man kisar riktigt noga så ser man en mansgestalt i vitskjorta komma springande där uppe vid bilen. Man ser den inte om man inte vet att det är min hysteriska pappa som ba "Linn, Linn, du missar nån show här uppe, du måste komma snabbt nu för nu börjar det något!". Det var alltså Ronnie som körde in på hojen. Och jag och Lotta ba: "Men jaaa jaa, vi vet, vi vet, försvinn härifrån". "Oj oj oj", sa pappa och sprang iväg. 

 

a112

a21

 

Här delar vi pedagogiskt in oss i små grupper. Tur att mommo har ett starkt hjärta och en trygg famn att luta sig mot. Det samma gäller för övrigt mig. Här var jag supernervös, vilket faktiskt är superovanligt. Men känner pirret bara av att se på de här bilderna. Asfalten var superhet under fötterna och hela kroppen svajade..

 

a55

 

... något som min militanta och tämligen stela uppenbarelse kanske avslöjar. Här bar det av mot Elvis! Ibland när jag är riktigt sur och eländig brukar jag se på filmen från när vi tågar in. Då blir jag alltid glad. Främst för att Johanna jamar som en jättesorgsen katt. Och sedan säger hon "MEN SAMI! MEN SAMI" jättesträng många gånger. Skrattar alltid lika mycket.

 

a51

 

Och sedan stod han där i sin genomskinliga pyjamas, kungen.

 

as

aaa7

 

Idel god stämning. 

 

aaa44

aa23

111aa

a7a7a

111aaa

 

Och här mitt i det feelgoodiga i kramkalaset tror jag vi pausar för den här gången. En annan gång, när tiden är inne, ska vi fortsätta festen. 

 

Fortsättningen hittas här.

söndag 28 augusti 2016 - 19:00

När jag målade muren.

När vi köpte sommarstuga älskade jag känslan av att ha ett livsprojekt. Här skulle vi sakta men säkert bygga det sommarparadis vi så länge hade drömt om. Med små, små steg i taget. Nu vet jag inte varför jag skriver i imperfekt, för jag älskar fortsättningsvis känslan.

Tycker det är så skönt att vi inte måste skynda. Allt funkar som det redan är, men varje sommar sker små förändringar i rätt riktning. Och även om vi inte förändrar något, så är Soltorpet ett paradis ändå. 

Den här sommaren hände väldigt lite. Jag var trött och låg hellre på stranden i solstolen. Så kan man också göra (jag har ju hela livet på mig). 

Men en sak gjorde jag. Och resultatet kan ni se här under. Jag målade tegelmuren vid spisen vit. Den var både sotig och smutsig - och hur mycket jag än älskar tegelväggar, så såg det så oroligt ut i kombination med trävägg. Ville helt enkelt ha ett lite renare intryck. Jag är inget fan av att måla sönder allting vittvitt. Men nu såg jag inga andra alternativ. Den var så himla nasty.

Ni får ursäkta mina korniga mobilbilder, men vid tidpunkt för målning (i början av juli?) hade jag en bloggpaus och kunde inte föreställa mig att detta skulle nå allmänheten. Men nu tycker jag ni kan få ta del av detta ändå. För det finns ingenting jag älskar så mycket som den här kaminen. Min inre pyroman slår mysvolter varje morgon när jag får slå eld i spisen. Speciellt nu på hösten. Det här är hemmets viktigaste punkt.

Klart ni ska få se när jag piffade till den.

 

mala tegelvagg1

 

Här har vi alltså utgångsläget. En riktigt smutsig mur, en burk Coloria Exo och ett stycke publik. Och så två stackars Vasabladet-tidningar som jag varsamt slaktade och spred ut. Det var det enda jag hade hemma i pappersväg och jag klottade alldeles orthört med färgen. Puh.

 

mala tegelvagg2

 

Och så kom jag halvvägs. Här hade jag supertrötta armar och ville skita i allt. Men nu gick det ju inte riktigt längre. Längst upp fick jag måla flera varv för soten kom igenom. Men efter tre varv var det okej. 

 

14124143 1280074472026489 280472344 o

 

Här började det återigen höras fågelsång i öronen. Mållinjen och tejpborttagningen hägrade i horisonten. Någon gång i mitt liv ska jag måla klinkersgolvet också. Nu är det beigefärgat med bruna fogar (hmm). Kanske samtidigt sedan när jag har köpt en vinkelpensel så jag kan måla området bakom spisen (haha, ja, jag fuskade med gott samvete när jag inte kunde nå dit, lovar att det förblir så i all evighet). 

 

14152010 1280050435362226 2113065957 o

 

Och så levde vi lyckliga i alla våra dar. Visst blev det lite renare så?

fredag 12 augusti 2016 - 16:30

Man ger och man får.

Som jag ser det finns det nästan bara fördelar med att gifta sig i smyg. Förutom några enstaka punkter. 1. Jag vågade inte chansa med att boka en bröllopsfotograf. 2. Jag vågade inte chansa med att boka ett band.

Det här grubblade jag inledningsvis mycket på.

"Ääää, tänk om man frågar en massa fotografer och musiker om de kan komma och fota eller spela på mitt bröllop - och så har de inte tid att komma och så tackar de nej, och snart vet jättemånga att det är bröllop på gång. Kanske de skvallrar i förtroende med en kompis. Som i sin tur skvallrar i förtroende med en kompis".

Ja, ni fattar. Jag var en fegis. Förmodligen helt i onödan. Men jag vågade inte chansa (i synnerhet när det känns som om vi i alla fall halv-känner de flesta konstnärliga själarna i den här staden). Jag ville SÅ hålla vår hemlis hemlig.

Men ju mer jag tänkte på att inte ha en fotograf så kändes det riktigt skönt. 

I ett tidevarv när precis allt ska förevigas in i minsta detalj så kan det väl ändå få finnas kvällar som bara sparas i minnet. 

Klart att det är roligt med proffsiga bilder som minnen från sin bröllopsdag, men för oss var kvällen viktigare. Och säg den fest som blir bildlös 2016. Karin halade såklart upp värsta megaobjektivet ur väskan - och så här i efterhand är jag superglad över att hon tog några porträtt på oss halvvägs in i vassen en stund efter vigseln. Nog är det ju ändå speciellt att ta bilderna samma dag. När man befinner sig mitt upp i känslan. Där hade vi en otrolig tur! Vi bokade ingen, men vi fick en ändå.

Själv har jag inte så många bilder från kvällen, men vet ni, det gör faktiskt ingenting. För mina inre bilder gör mig fortfarande alldeles pirrig av lycka. Jag kan ligga och tänka på vissa situationer och skratta rakt ut. Och så där i allmänhet så misstänker jag att allt efter midnatt gör sig bättre i minnet än på minneskortet. Tänker så där spontant på mina yllesockor i flipflopsen.

Och inte blev vi utan musik heller (det hade kanske grannarna önskat när dunka-dunkan ljöd över viken ännu där vi sexsnåret - har fortfarande lite dåligt samvete över det).

För tydligen kan man bli överraskad på sitt eget överraskningsbröllop också! Som den genomhärliga människa hon är, Krista Siegfrids, ringde hon i smyg in sin gitarrist och allas våran kompis Ben (som var på Powerpark - och KOM!). Och så drog de igång värsta mega minishowen. Och sedan händer det otroliga: Sami, som verkligen totalvägrat bröllopstryckare (bröllopsvals kom inte på fråga heller), dansade plötsligt! Eftersom jag tycker att man får göra precis som man vill på sitt eget bröllop, så försökte jag inte ens övertala honom. Men han - och så gott som alla andra - dansade länge och väl. Ibland pausade vi någon timme. Sedan var dansen igång igen. Klockan 6 dansades det ännu för fullt - om än några dansöser färre på gräset.

Hohho, ibland löser sig verkligen allt

 

14012388 1264700913563845 296748477 o

2016 08 08 08.15.09 1

13977811 1264705423563394 1583869408 o

torsdag 11 augusti 2016 - 20:00

Hur man uppfinner en bröllopsceremoni, del 2.

Ja, hur startar man då ett bröllop som alla tror är en trettioårsfest? Och hur ser man till att alla faktiskt är på plats prick 18.00 och därtill sitter still?

Eftersom jag på förhand visste att några skulle vara försenade var det lite shaky. Vi kunde ju inte dra ut på det hur länge som helst, eftersom jag väldigt ogärna ville att Ronnie skulle sitta i skogen och vänta hela kvällen. Och jag ville ju att festen skulle börja med ceremonin. Jag menar, vi behövde pusta ut någon gång. 

De flesta ramlade in redan efter 17. Och jag visste att Karin dyker upp någon gång efter 18. Tidigast då skulle jag greppa micken och hälsa alla välkomna. Jag kan ju inte börja mitt bröllop innan alla brudtärnor är på plats. Så det var bara att tokmingla och hälla upp mer skumpa åt gästerna under den pirrigaste timmen i mannaminne.

Brudtärnorna, ja! Jag skulle lätt ha kunna ha cirka 10 brudtärnor (eller i sanningens namn skulle jag helst ha haft hela gästlistan i bröllopsföljet, men någon måtta får det väl ändå vara på freestylingen på det här bröllopet). Så jag skalade och skalade tills jag var nere på fem. Karin, Nathalié, Malin, mommo och syrran. Karin, Nathalié och Malin är sådana som jag vet att jag har for life. De gör mig till den bästa versionen av mig själv och i deras sällskap kan jag vara fullständigt naken (menar kanske främst emotionellt, men why not fysiskt också). Mommo och Lotta var självskrivna. Med mommo lekte vi jättemycket bröllop förr. På 90-talet virade hon in sig i stora vita lakan och gjorde enorma slöjor av toapapper. Tänkte hon kunde få vara med när vi gör det for realz.

Samis bestmen blev två till antalet, Putte och Tim (Ronnie fick kanske det mest ärofyllda uppdraget). Och så barnen till. Så med Elvis, Sami och mig medräknat blev vi till slut 12 personer i ledet.

Prick 18.00 parkerade Karin och Magnus ute vid vägen. Då kunde jag äntligen pusta ut. Mamma hade redan då sagt flera gånger att det kanske börjar vara dags för välkomsstal etc. Hon ville ju börja med maten och så. Jag ba nervöst "Äää-ä, jag tycker vi ska vänta tills alla kommer". Malin sprang förbi och samlade ihop all rekvisita (jag såg hur min brudklänning swischade förbi, intryckt i en grå S-market-plastpåse - och då menar jag inte att det var tillfälligt och överraskande, den hade befunnit sig där hela veckan). 

Jag fick rapport på Whatsapp att Ronnie var ombytt en kilometer längre bort och att han satt på hojen och väntade. Redo to hit the show. Alla var på plats.

Nu skulle allt det roliga - OCH DET HEMSKA, PIRRIGA - börja.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag sa när jag hälsade folk välkomna till min trettioårsfest. Det enda jag minns är att mina fingrar darrade alldeles oerhört. Och på något vänster lyckades jag med bedriften att be alla berörda komma ner till bastuns terrass så att vi var utom synhåll för övriga festfolket. Här skulle det bli överraskningsnummer! Nå, redan där kan jag tänka mig att alla fattade. Så där darrig brukar jag faktiskt inte vara. Men jag minns att folk log jättemycket med ansiktet och att mommo oroligt tänkte "voi herregud om jag ska slå volter eller något annat hemskt, Linn måste ju förstå att jag som 77-åring inte kan göra sånt". Men den här gången skulle hon slippa utföra akrobatiska rörelser. 

Jag hade tänkt mig att jag skulle hålla ett högtidligt anförande nere på terrassen, men eftersom jag var heeelt säker på att alla mina brudtärnor gissade vad som låg i luften snubblade det bara ur mig "ja ja ja, vi ska gifta oss ikväll". Mommo stod tack och lov nära väggen. Tyckte att hon såg alldeles svimfärdig ut. "Nathalié, håller du i mommo medan jag byter om?". Tårarna rann hit och dit. Malin delade ut kransarna som jag hade bundit tidigare samma eftermiddag. Karin drog upp ett monsterobjektiv ur väskan och fotade (här finns faktiskt en bild från stunden jag drar upp dragkedjan). Jag kunde inte riktigt greppa att det var nu det händer. Vi skålade, tjattrade och skyndade. Klänningen var på. Barnens ögon var frågetecken och solen sken. Bara några kilometer från oss öste regnet och haglet ner. Men på vår gräsmatta sken solen.

Alla dessa hundratals chatkonversationer. Alla nattliga funderingar. Alla hemliga möten. Allt skulle kulminera om en liten stund. Och allt hade gått vägen. Ingen hade skvallrat. "Ta av dig flipslopsen och släng bort glaset, så kör vi", sa Malin och så messade hon Ronnie. "KÖR!".

Någonstans, en bit bort, hörde jag hur motorcykeln startade. Och vi ställde oss på rad bakom häcken. 11 alldeles fantastiska människor på rad. 11 000 adrenalinfjärilar i magen. Såg på Sami och ba "fatta att det är nu det händer!". 

Ronnie gasade in på gården. Och jestas så han gasade. Han gasade så vi vek oss dubbla av skratt. En Harley Davidson har ju heller inget nätt litet ljud, utan det lät ungefär som en parad med förargade T-Rexar. Och jag hörde att Ronnie pratade och hälsade alla välkomna och att folk skrattade jättehögt. Och hur all nervositet rann av mig när jag hörde publikens jubel när han avslöjade att vi hade kommit för att fira mycket mer än bara en födelsedag. Det gick inte ens att vara nervös då längre. Inne på gräsmattan väntade en kärleksbomb utan dess like. 

Macke, som vi faktiskt hade avslöjat vår hemlighet för någon dag innan, spelade den klassiska bröllopsmarschen på gitarr och med solen i ögonen tågade vi in. I en sådan stund hinner man inte uppfatta mycket. Det enda jag minns är Lindas rödgråtna ögon och att jag tänkte "maj gaad så Ronnies kalsonger syns genom silkesdräkten". Och att hjärtat var så varmt. Händerna så svettiga. Och att solen var så behaglig. 

Elvis sade så fina ord och trots att solen sken föll det ibland stora enstaka droppar från himlen. De kom liksom en och en. Och landade här och där. Som om det regnade konfetti. "Hur kan man ens ha en sån här tur?", viskade jag till Sami. Att vi fick uppehåll och sol och värme hela dagen och kvällen och natten, trots att åskan dånade så nära som vid Replotbron.

Ronnie gjorde ett helt fantastiskt jobb med själva ceremonin. Tänk att det ens finns sådana människor! Som tackar ja till sånt. Som fixar motorcyklar, bygger scener och uppträder som fucking Elvis i en pyjamas. Och som gör det så bra. Liksom vackert, högtidligt och hysteriskt roligt på samma gång.

När ceremonin var över hade vi glömt bort att vi borde arrangera en utgångslåt, men mamma som är handlingskraftig kopplade snabbt i ipaden och lade på en passande låt. "Gruppbild!" ropade Malin och bröllopsföljet föstes upp på scenen. Mobilerna grävdes fram och det smattrades utaf helfvetet. Mitt i allt såg jag och Karin på varandra och ba "Men vad ÄR det här för en låt?". För kanske tjugonde gången den dagen brast jag ut i gapskratt när vi insåg vad det var. Mamma hade lagt på "Over the hills and far away" med Nightwish. Inte är det säkert något fel på Nightwish (eller jo, det är det nog), men just i den stunden var det så udda och humorisktiskt. "Men jag tyckte det passade så bra med lite ... kampsång!" sa mamma och så skrattade vi ännu mer.

Kommer hädanefter alltid att ha ett gott öga till just den sången.

Och till alla som var på vår gräsmatta just i denna stund:

 

elviswedding1 1

elviswedding2

elviswedding4 1

2016 08 1112.38.061

2016 08 1112.55.251

 

Och då hade festen bara börjat

torsdag 11 augusti 2016 - 09:00

Om hur jag försökte vara bride-ish.

I början av bröllopsplaneringen var jag totalt anti. "Inte en chans att en brudklänning ens kommer i näääärheten av min kropp". Jag kör på nån hemifrån. Eller köper någon enkel vit sak från loppis. Jag vägrar gå runt som gräddbakelse. Kommer inte på fråga. "Dessutom har jag shopstop".

Jag pratar alltså om brudklänning. För mig känns brudklänning ungefär lika naturligt som att klä ut sig till Spiderman (eller ska vi säga: hade kanske känt mig mer bekväm som Spiderman). Jag tycker ju om stora kreisiga klänningar, fluff och more is more så där i vanliga fall. Men när det kommer till mitt eget bröllop är jag svår. I synnerhet på Soltorpets nyklippta gräsmatta. Jag ville ju kunna dansa natten lång! Inte snubbla runt i metervis med tyll.

De flesta bröllopsklänningar är så otympliga och tunga (tror inte de är gjorda för utedass och stickiga terasser). Och på mig ser de flesta ut som maskeradkläder. Visst finns det supersnygga, coola och wow-iga brudklänningar (en sådan skulle jag kanske ha haft om jag hade gift mig för 10 år sedan), men nu hade jag verkligen ingen lust att slänga tusen euro på en klänning som jag använder en gång. Dessutom har jag faktiskt shopstop. Så jag provade inte en enda. Sket i det.

Men samtidigt som jag beställde Elvis-dräkten åt Ronnie fick jag ändå något slags uppvaknande. Om man nu en gång ska gifta sig så kan man väl ändå bjuda till, ens pikulite. Om herregud Ronnie är så bjussig att han klämmer in sig i en vit, genomskinlig pyjamasoverall, så är det väl ändå rimligt att jag försöker hitta något som är lite festligare än en average vit maxiklänning. Så jag gick några loppisrundor och försökte hitta nåt kul.

Men hur jag än sökte så fann jag ej.

Så jag - hör och häpna - SKET i mitt shopstop och beställde en klänning (har ni hört om en sån rebell!?). Den var inte en cent över hundra euro och passade kanske inte riktigt perfekt vid halsen, men ähh, det var inte så noga. Huvudsaken var att den var smooth, rörlig och kort. Förstås ingen riktig brudklänning, men ändå lite bride-ish om man kisar med ögonen. Skor har jag inte gått med på hela sommaren, så det struntade jag i.

Kände mig lite som en lampa hemma hos farmor. Eller som en liten spetsgardin på ett utedass. Och det vinner ju Disney-prinsessa alla dagar i veckan.

Vad Sami skulle ha på sig hade jag faktiskt ingen aning om. Frågade några dagar innan, men han visste inte. Tror inte ens han visste dagen före. Men han hittade kläder i sin egen garderob och bra blev väl det.

Smink och hår hann jag inte alls med i den utsträckningen jag hade föreställt mig. När man ska ha fest är det alltid samma sak. Gästerna kommer alltid före man har hunnit kleta på läppstiftet ordentligt (lyckligtvis hann jag dra några varv med läppstiftet i bastun medan jag svirade om till brudklänning). Håret hade jag inte ens hunnit platta. Men vad är nu en bra hårdag? Jag hade i alla fall tvättat det, tröstade jag mig själv (det var mer än många andra dagar under semestern). Hade tack och lov bundit mig en krans som jag kunde gömma det i.

Men som vi alla känner till, så faller inte en bra fest och en god stämning på om bruden har snygg frilla, utan i det skedet när klänningen skulle på var faktiskt klänningen det sista jag tänkte på. I det skedet kvittade allt. Jag hade så fruktansvärt bra fiilis i kroppen. Det bubblade på bastuns terass, både i kroppen och i mitt skumpaglas. När man står omringad av sin man, sina barn, sin mommo och alla bästisar som både skrattar och gråter och skålar och tjoar. Då spelar det faktiskt ingen roll om man är snygg. Det enda man känner sig är älskad. I jämförelse är snygg en känsla som drunknar.

Och precis som jag befarade så höll min ladylike:a uppenbarelse inte så farligt länge. Vid midnatt hade jag redan bomberjacka på (då blev det kyligare). Klockan 2 hade jag ylletröja + bomberjacka + flipflops. När jag gick och lade mig vid fem hade jag på något vänster lyckats trycka in yllesockor i flipflopsen. So much for the bride-ish.

Ja ja ja, jag försökte i alla fall. 

 

2016 08 10 08.43.48 1

2016 08 10 08.53.23 1

onsdag 10 augusti 2016 - 20:00

Hur man uppfinner en bröllopsceremoni, del 1.

Ja, någon gång ska jag visa lite bilder från bröllopet också. Men eftersom text är mera min juttu ska jag prata av mig först. Siktar på att vara klar cirka till jul.

Jag skrattar jättemycket när jag inser att min blogg nu har transformerats till en bröllopsblogg, jag som alltid haft så svårt för romantik och traditionella bröllopsfester. Kanske är det just därför jag tillåter mig att gå all in på bröllop. Kanske har jag medsystrar där ute, som känner att den klassiska vägen inte riktigt funkar (obs. inget fel på den klassiska vägen, obs obs).

Jag är ingen hopplös romantiker. Jag hör inte till kyrkan. Och hur mycket jag än vill, så tycker jag inte om traditioner. Och jag tycker att allt blir så mycket bättre om man får skratta samtidigt. Kan du se mig skrida vördnadsfullt fram till altaret, iklädd långklänning och blonda lockar, i armkrok med min far? Näe. Det går liksom bara inte. Om man gifter sig i smyg får man bestämma exakt hur man vill ha det.

Att man dessutom har draghjälp från en annan fest (i det här fallet min trettioårsfest) gör det hela ännu lättare. Hela veckan innan kom en massa vänner och familj och hjälpte oss med festlasset. Putte kom med tält, Ronnie och Malin kom med scen, Anna lånade lampor, Macke kom med PA, mamma kom med mat, svärisarna kom med grilltunnor, pappa kom med ovärderlig hjälp i alla tänkbara skeden. Alla byggde och donade som myror, utan att veta att de byggde ett bröllop. Ja, det är så gulligt, när man tänker på det. 

Själv tänkte jag mest på hur vi skulle få till ceremonin. Det dåliga med att få bestämma allt själv, är att man måste hitta på allt själv. Här får man ingen draghjälp av återanvända, obligatoriska repliker. 

Här fanns många svåra frågor: Hur ska vi börja allt? Vem ska avslöja att det är fråga om ett bröllop? Hur ska jag få alla mina bestwomen och Samis bestmen från publiken utan att väcka misstänksamhet? I vilket skede ska Elvis komma in? Vad ska han säga? Hur ska vi få till det utan att ha övat en endaste en gång?

Men som många gånger förr, så vet jag ganska exakt hur jag vill ha det. Bara jag sitter och tänker en stund. Och har jag inte haft svaret, så har någon annan i vår giftpakt haft det. Som det här med entrén och Elvis, till exempel.

"Ja nå, om jag ska komma in med den där dräkten, så ska det göras ordentligt", sa Ronnie och föreslog kallt att han skulle fräsa in på gräsmattan på en fet Harley Davidson. Vi skrattade så vi höll på att storkna. Bara åt tanken. Mycket cornygare än så blir det knappast. Ronnie, i en två storlekar för liten silkesdräkt, på en HD. Nå, låt gå det. Allt som får det att kännas lite bättre för Replot-Elvis får man lov att verkställa. 

Planen var alltså denna: När festen har börjat håller jag ett välkomsttal där jag ljuger att jag ska uppträda med ett specialnummer som jag har övat in (målsättning: få publiken att tro att jag ska sjunga nåt superpinsamt, moahaha). Och till det numret behöver jag några utvalda stackare (= barn, brudtärnor och bestmän). Jag tar dem under armen och går ner till bastuns terass där jag avslöjar att detta är skarpt läge ("alright ladies, det här är inget födelsedagskalas, det här är ett bröllop - vill ni vara mina tärnor?"). De tackar förhoppningsvis ja, vi korkar en skumpa, jag byter klänning. Vi ställer oss på rad bakom häcken två och två efter varandra. Jag och Sami sist. Vi ger Elvis grönt ljus. Han gasar in. Öppnar bröllopet. Publiken jublar. Macke spelar gitarr. Och bröllopsföljet tågar in. Solen skiner.

Men för att ni ännu ska hållas i spänning slutar vi här. Den hisnande fortsättningen följer. Kommer hemligheten att avslöjas i förtid? Kommer solen att skina? Kommer den uttänkta brudtärnan Karin att bli försenad? Kommer någon (mommo?) att svimma? Kommer allt att klaffa? Kommer Linn Jungs arma nerver att hålla hela vägen in i mål?

Stay tuned.

Bröllopsbloggen fortsätter.

 

2016 08 09 11.31.46 1

 

Här har vi två av fem brudtärnor. Två tanter man tycker om. Mommo och syrran. 

onsdag 10 augusti 2016 - 09:00

"Men tänk om ingen kommer!"

Farhågan som nämns i rubriken var kanske min största oro. "Tänk om jag nu ställer till med ett once in a lifetime-bröllop som alla tror är en sketen trettioårsfest och så kommer ingen!". Jag vet precis hur det är när man ska på trettioårsfester. Till en början känns det rimligt och genomförbart, men ack och ve så lätt det kommer hinder i vägen. Man får feber, barnvakten får feber, barnen får feber. Eller så jobbar man, eller så är det flygstrejk, eller så måste man föda ett barn. Alla gånger funkar det inte. Hur mycket man än vill. 

Så jag var förberedd på besvikelser.

Om man ordnar ett överraskningsbröllop - eller vilket bröllop som helst - är man förstås medveten om att alla inte har möjlighet att närvara. Men det här kändes ändå lite pirrigare än normalt, eftersom jag inte bara hade ställt till med ett överraskningsbröllop. Jag hade också placerat festen på ett ställe som .. tja, kan kännas lite krångligare än andra. Att ta sig ut till skärgården, långt ut över en bro, till utedass och myggmoln, kan kännas motigt om motivationen tryter.

Men jag var hundra procent säker. Jag ska gifta mig på Replot under bar himmel. Om jag så ska bli söndermalen av hagel och monsunregn. Om jag så ska göra det ensam med Ronnie och Malin. Ibland måste man chansa här i livet - och den gången var nu.

Men man vill ju ändå att alla ens bästa människor ska komma när man väl ska gifta sig. Jag ville så gärna att alla skulle vara där och dela vår dag. För sist och slutligen är det ju gästerna som sätter stämningen. Jag hoppades och höll tummarna så fruktansvärt hårt för att alla skulle komma. För gästlistan var verkligen guld. Därför var jag rätt så lugn. Innerst inne visste jag ju att våra bästa människor alltid kommer.

Riktigt alla fick vi inte på plats (dryga tio fick förhinder mot slutet) vilket är OTROLIGT. Bevisar än en gång att man inte kan ha bättre klippor till vänner och familj. När vi i bröllopsföljet stod bakom häcken och gömde oss, i väntan på att tåga in, tänkte jag på hur härligt det är att vi har 50 så här kära människor omkring oss. Femtio personer som gladeligen kör (flyger/åker tåg/motorcykel/husbil) land och rike runt bara för att fira att jag fyller 30. Att kompisar som bor i Sverige och Danmark tar sig till över Replotbron för att fira min födelsedag.

Ja, då bjuder man så gärna på ett extranummer.

Än i dag kan jag inte riktigt begripa: Tänk att så många kom! Att nästan alla kom! Att jag fick stå bakom häcken, nästan lamslagen av pirret i magen, och inte grämas ett skvatt. För där inne på gräsmattan väntade guldgänget som skulle göra det här till den roligaste kvällen på väldigt, väldigt länge.

Och för att det ännu ska vara spännande så slutar vi här. Med en bild från dagen före bröllopet, när pappa och Ronnie hissade upp Annas hundra ledlampor i luften.

Teaser: Senare i dag fortsätter bröllopsbloggen med planering av själva vigselceremonin. Hur skulle Elvis göra entré?

 

2016 07 29 10.24.00 2