Visa inlägg taggade med 'stress'

måndag 31 oktober 2016 - 11:00

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske ... gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män - MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger "nä, nu orkar jag faktiskt inte mer". 

Precis som Carrie Bradshaw couldn't I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let's face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!

 

söndag 30 oktober 2016 - 18:00

My om stress.

 

Under mina år i mediebranschen (i år är det faktiskt 10 år sedan jag första gången erbjöds ett frilansuppdrag, tänka sig så åren går!) har jag jobbat med många riktigt bra typer. Men en av dem som jag känt mig allra tryggast med är Tengström här ovan. Jobbade ett sommarvikariat med My på aktualitetsprogrammet Myteriet, som hon fortfarande gör på Radio X3M. My en EN KLIPPA. Just exakt en sådan som man vill ha vid sin sida när man är ny.

My är så påläst, så snabbtänkt, så streetsmart, så sjukt bra på det hon gör. I klippet "Var går gränsen för utbrändhet?" här ovan berättar hon vad stressen gjorde med hennes slutledningsförmåga för 1,5 år sedan. 

Själv är jag så himla nöjd över att min sjukskrivning inföll just nu, för jag tycker det pratas så mycket om utmattning överallt (t.ex Vasabladet har skrivit många artiklar den senaste tiden, X3M har börjat etc.). Och i Facebook-gruppen Finlandssvenska bloggare tycker jag titlar som innehåller ordet "utmattning" figurerar allt oftare. Eller så är det bara för att jag råkar vara extramottaglig just nu. Men hur som helst. Skitbra! Fortsätt så! 

fredag 28 oktober 2016 - 12:30

"När kommer den där jävla väggen?" Del 1.

linnjung

 

För mig kom aldrig den berömda väggen emot.

I hela mitt vuxna liv har jag på något sätt accepterat att väggen någon gång ska komma. Men den kom aldrig. Veckorna innan jag sjukskrevs hoppades jag nästan att den skulle dyka upp och slå mig på käften. Så jag slapp ta tag i skiten själv.

Men icke.

Jag har alltid haft förmågan att daska liv i mig själv och fortsätta framåt. Mitt förhållande till mig själv har alltid varit gränslöst. Jag vet innerst inne att jag kan och orkar nästan precis vad som helst. Min tilltro till mig själv är snudd på övermänsklig.

Hur fattar man då att det är dags? För mig handlar det nästan alltid om att jag måste bli rädd först. Och det blev jag (hur trögt det än låter) först när jag fick den där grötiga trögheten i huvudet som fick orden att ramla av kärran i samtal med kollegor. De där små hackiga blackoutsen som säkert ingen märkte, förutom jag.

Men jag lät det passera. De första veckorna. Men visst var jag rädd för att tappa talförmågan (eller att jag var sjuk på riktigt). Men kanske ändå inte tillräckligt rädd för att göra något åt det. 

Även om jag sov helt okej kände jag ändå en förlamande trötthet varje morgon. Att kliva upp ur sängen och ta mig hela vägen in i duschen var så fruktansvärt jobbigt. Men jag gjorde det. Visste ju att jag lägger alla andra i skiten annars. Tog en extrakopp kaffe. Medan jag duschade var pulsen upp i det dubbla. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Vad ska vi äta? Måste göra det och det och det. Kändes som om mina personliga marginaler alltid var för korta.

Fattade kanske inte riktigt då hur äckligt det var, men nu när jag ser på det i efterhand var mina morgnar så oerhört ångestfyllda. Och det blev ju inte bättre av att all stress gjorde mina nerver så korta. Jag skällde på barnen för att de klädde på sig långsamt och åt långsamt (och så klumpen i halsen efteråt, för vilken bra förälder gör sånt?).

När man kommer ur den onda cirkeln fattar man inte varför man så krampaktigt höll sig fast. Men det kändes totalt orimligt att släppa taget. Så ansvarslöst, så fegt, så jävla okamratligt att sjukskriva sig - med tanke på att alla andra gör samma sak som jag och ändå orkar. Så jag negligerade vuxet varningssignalerna och hittade mina egna överlevnadsstrategier. Tills jag också fick vissa problem med närminnet.

Allt säger mig att stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem. Och så gott som all statistik jag har läst kan jag skriva in mig i. Jag är kvinna (check), jag är morsa (check), jag är högpreseterare (check), jag har en uniexamen (check), jag har studerat och jobbat medan jag fick barn (check), jag har levt med ett pressande jobb eller osäkra anställningar (check, check). Jag är exakt en sån de kallar för "en arbetsgivares dröm - ända tills de bränner ut sig".

Problemet med sådana som jag är att ansvarskänslan går över allt annat. Jag stänger av kroppens egen självbevarelsedrift för att "fixa lite till". Läste ett rätt så intressant blogginlägg om kvinnor vs. män i ansvarsfrågan, med den provocerande rubben "Framgångsrika män och utbrända kvinnor. Läs här. Kan det ligga något i det?

Det kom aldrig någon "vägg" eller någon "krasch" för mig. Inget ögonblick "när allting rasade". Inte visste jag heller att "nu är det dags att söka hjälp". Det ligger inte i min natur att erkänna sånt.

Däremot visste jag nog hela tiden att någonting var fel. Att varje morgon vakna med gråten i halsen, att varje dag tampas med tryckande ångest över bröstet, att fråga samma frågor om och om igen, att glömma bilen på jobbet, att stamma när jag pratar. Att alltid vara på minus när man lägger sig om kvällen.

Då har det redan gått för långt.

Jag grät mig igenom de första dagarna av min semester i somras. Jag var så innerligt, innerligt trött. Jag var trettio år och hade min första betalda semester någonsin. Trodde det skulle bli härligt att ba släppa allt - inte att jag skulle stå i duschen och skakgråta i ren utmattning. Jag önskade att väggen skulle komma emot, att jag skulle få segla ner på golvet och bara vänta på att någon plockade upp mig.

Men så är det ju tyvärr inte.

Utan det var bara att stänga kranen, torka sig, skärpa dig litegrann och ringa jättejobbiga samtal. Utmattning handlar aldrig om att man ska "skärpa sig", förutom i en enda situation, och det är just den här. När du ska ringa och be om hjälp. Hur för jävligt det än är, så måste man bara göra det (det är ju sannerligen mycket lättare att göra det före man ligger avsvimmad någonstans). Sami var i Gambia på jobb, så var det någon som skulle ringa så var det jag själv.

Så hur visste jag att det har gått för långt?

Svar: Inte visste jag, men är man osäker ska man fråga en läkare eller en psykiater. Det kan ju aldrig skada, tänker jag. I mitt fall visade sig att det hade gått för långt (men gränslös som jag är hade jag tyvärr missat den lilla detaljen). 

 

Tack för era frågor. Vi fortsätter med del två en annan gång. 

söndag 25 september 2016 - 18:15

Droppen.

Tjo-ho-faderittan, så gick en helg igen utan att jag ens hann reagera.

Vet inte om jag riktigt kan påstå att jag har vilat. Det finns faktiskt inte alltid rum för vila i ett liv som förälder (i synnerhet sådana gånger när förälder nummer två åker bort och kommer hem först när han vårdats klart på sjukhus). Nå, jag har gjort mitt bästa under tiden. 

När man är hemma och kopplar bort allt som har med jobb att göra inser man ganska snabbt att det finns massor i livet förutom jobb. Som liksom "bara händer" där vid sidan av. Trots att jag inte jobbar har jag fullt upp, känns det som. Det är ju hela tiden något som måste skötas eller styras upp. Prylar som går sönder, barn som måste skjutsas, saker som måste köpas, kläder som måste tvättas och mat som måste göras.

Nu när man måste banta ner och tacka nej till det mesta (förvisso kan man t.ex inte skita i att göra mat) fattar man inte riktigt att man någon gång hann jobba också. 

Det är ju inte konstigt att man blir trött i hjärnan.

I synnerhet om man redan är lite trött i hjärnan.

Eftersom jag var den enda föräldern som var frisk nog att gå utanför hemmets fyra väggar den här helgen kände jag i morse att jag måste aktivera mina stackars barn. Helst redan igår. Så vi gick och såg "Finding Dory" på bio. Så mycket för lunginflammationsvilan, säger ni. Ja ja ja. Men försök själv leva med mitt dåliga föräldrasamvete. 

Kände stark samhörighet med Dory. Ni som har sett filmen vet att hon lider av minnesförlust. Inte fullt lika hopplös är jag, men mitt minne har varit förfärligt den senaste tiden. Det var egentligen minnesförlusten - och det faktum att jag tappade ord (fick ibland söka jättelänge innan jag hittade rätt) och drabbades av blackouts när jag pratade som gjorde att jag till slut tog mina nuvarande symton på allvar.

Har jag redan berättat vad som var droppen? 

Jag var ensam med barnen på Soltorpet och det var hög tid att tillreda lunch. Jag lade på stekpannan och stekte gårdagens potatisar och kokade några knackisar till. Hackade lite sallad däremellan. Mitt i salladen ropade Matheo utifrån studsmattan. Eftersom jag inte uppfattade vad han sa stack jag ut huvudet genom dörren för att höra. Han behövde hjälp med något som krävde att jag sprang dit (meck med skorna).

Någonstans där mellan terrassen och studsmattan hann jag glömma att jag höll på med maten (Dory hade gjort det samma). Så jag tackade glatt ja till en fotbollsmatch (barnen har uppfunnit en ny sport - fotboll på studsmatta). Först en halvtimme senare blev jag trött och gick in för att dricka. "Åh herregud, varifrån kommer all denna rök?!". Inte ens där kom jag ihåg att jag faktiskt hade lämnat köksbestyren vind för våg. Det var rök i hela köket och semi-fire i stekpannan. 

Ja, det var förskräckligt. Hade så monumentalt dåligt samvete. Hade kunnat bränna ner hela skiten. Tänk om jag hade kommit in och allt redan hade fattat eld. 

En sån (farlig) människa vill jag faktiskt inte vara.

Ryser ännu. Även om det var många veckor sedan det hände.

Mina fina, fina familj. Vill aldrig mer bli sån.

 

come to finland

IMG 0727

sami

torsdag 22 september 2016 - 18:40

Snabbt, snabbt, snabbt.

Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.

Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.

När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar. 

Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.

I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. "Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo". "Nu är det 17 minuter tills jag måste starta". "Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen". Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne - att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).

All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig - den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!

Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?

torsdag 22 september 2016 - 15:00

Tog mig samman. Mötte världen.

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag "aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på" och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).

 

2016 09 22 05.16.43 1

 

onsdag 21 september 2016 - 17:00

Krigsutrustning.

Har försökt sova hela dagen.

Har misslyckats alla gånger.

Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.

Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?

Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.

Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös - tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs - och de egenskaperna som uppmuntras - för att man ska palla trycket.

Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.

Såklart att jag ska vara just exakt här nu.

Var annars?

 

2016 09 21 05.04.52 1

onsdag 21 september 2016 - 10:42

Zzz.

För varje dag som går blir jag bara tröttare.

Ju mer jag slappnar av desto mer väller den över mig.

Den absurda tröttheten.

Jag är så trött.

Så trött. 

Så trött.

Så trött.

När jag har fört barnen på morgonen ligger jag helt utslagen i sängen i timmar. Kan inte fatta att jag bara för några veckor också duschade, sminkade, omsorgsfullt valde kläder och därtill slängde på åtta timmar jobb. Totalt otänkbart nu. 

Allt jag gör kräver så fasansfullt mycket vila.

Och ändå blir jag tröttare.

Och tröttare.

Zzzz.

tisdag 20 september 2016 - 19:30

Är det så här jag ska leva?

2016 09 15 08.24.26 1

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som "jag är sjukskriven nu en tid". I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta - både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger "come on,  så där är det inte". Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills - vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och - gud förbjude - vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt? 

tisdag 20 september 2016 - 16:00

Tjata i grupp.

SunsetReplot.

 

Tack för alla kommentarer. Här, i min mejlbox, på Facebook, i postlådan, överallt. Tack för att ni tar er tid att paja.

"Du är inte ensam", säger många. Och det vet jag. Vi är många som trampar vatten. Som sjunker och flyter om vartannat. Vet inte hur det är med er, men det tröstar inte. Tycker det bara gör saken värre. Att jag redan i tusen och tusen år har vetat att det ska gå så här för mig (och lika många medsystrar). Vi vet alla. Och ändå går vi hit.

Det skulle ha varit hundra gånger bättre om jag hade varit ensam med det här. Den första. Men nu är jag inte det, utan var och varannan går ner oss i stressdiket. Gasar för fullt fast hela systemet alarmerar. 

Har en längre tid känt att något inom mig försökte säga något. Men det var totalt omöjligt att uppfatta vad.

 

Magkänslan skrek.

Kroppen skrek.

Förnuftet skrek.

Självkritiken skrek.

Optimismen skrek.

Rädslan skrek.

Viljan skrek.

 

Hade ingen jävla aning om vad någon av dem försökte säga. De pratade jämt i munnen på varandra - med motstridiga budskap. Oftast var det viljan och optimismen som orkade skrika högst. "Du vill, du orkar, du pallar visst!".

Och det var nästan alltid sant. 

Tills kroppen inte längre orkade tjata i grupp.

Och gick hem.

Kapoff.