Visa inlägg taggade med 'thailand'

tisdag 17 februari 2015 - 07:32

Leka och inte.

 

När man frågar barnen vilken som är deras favoritresa genom tiderna svarar de båda, utan att tveka, "TENERIFFA!". Och på varför-frågan är svaret "lekparken utanför hotellrummet!". Den gången hade vi turen att få bo rakt framför en bautaklätterställning.

 

Mer än så krävs tydligen inte.

 

På Khao Lak finns faktiskt noll saker uttryckligen ämnade för barn. Det kan vara både bra och dåligt. Dåligt för att man ibland tänker att de åtminstone kunde få gunga en stund. Kanske rutscha? I synnerhet de gånger man tänker att de snart kommer att ha ihjäl varandra. Men å andra sidan - så himla ljuvligt att slippa stå i lekparken! Säg den förälder som genuint tycker om det. Känner ingen. Vi har i alla fall försökt bjuda till med elefanter och en heldagstrip med fiske ute på havet.

 

Barnen har lekt exceptionellt lite den här resan. Fattar inte vad det beror på. Kanske för att de vet att det finns fyra vuxna som hela tiden kan stå för underhållningen. Det ser jag mest fram emot när vi kommer hem. De där långa, intensiva lekarna som går högljudd falsett.

 

Nå, istället för lekt har de i alla fall lärt sig en massa annat nyttigt. Matheo kan numera simma och Milken har lärt sig poker. Och inte nog med det - både mommo och moffa har kommit till bana 14 i Candy crash!

 

image34image35image37image38image40image39

söndag 15 februari 2015 - 18:38

Khao Lak då?

Michela ställde lite frågor om Khao Lak här tidigare. Kommer inte åt nätet här vid poolkanten, så kan jag nu inte kolla upp exakt vad hon frågade. Får dra lite på högt.

 

Det första som slog oss när vi kom var "OMG SÅ HÄR GALET MÅNGA PENSIONÄRER HAR VI ALDRIG SETT PÅ ETT OCH SAMMA STÄLLE". Det kryllar av old but gold. På vårt hotell finns för närvarande en annan barnfamilj. Resten vigulanta, hurtiga promenadgubbar och lippistanter från Tyskland.

 

För dem som tycker om lugn och ro är det verkligen ett suveränt klientel här. Men så här mot slutet skulle jag gärna ha lite fler gråtande snorungar vid poolen och fler odrägliga tonåringar som väsnas. Här är så fruktansvärt lugnt och behagligt. Man kunde ge en tia eller två för lite action. Och nu menar jag verkligen inte Pattaya eller så. Utan bara lite vanligt, hederligt folk under 60.

 

Men Thailand är alltid Thailand och hur man än vänder och vrider på det, så är det fantastiskt. Naturen, människorna, maten och klimatet. Tycker överlag att Thailand har fått en oförtjänt taskig svennestämpel. Att det börjar vara Gran Canaria, ja ni vet.

 

Men det är jag inte benägen att svälja ännu. För trots allt har vi haft perfekt väder varje dag i snart 18 dagar. Inte en droppe regn och havet över 30 grader varje dag. Så himla pålitligt. Och maten, herregud, maten. Alla dagar har vi ätit så sjukt mycket gott. Och alla de här gulliga människorna. Och det finns massor av fina, mysiga platser. I synnerhet om man bor en liten bit utanför centrum som nu.

 

Vi flög reguljärflyg Helsingfors - Phuket med Finnair (tog 10 timmar, vilket var passligt med tanke på barnen, mellanlandningar får vänta några år). Från Phuket körde vi 90 minuter med taxi till Khao Lak. Hotellet hade mammas kompisar tipsat om. Mycket bra hotell. Ljuvlig frukost, perfekt läge på stranden och så himla rent och fräscht.

 

Det enda dåliga är kanske att det blev asigt dyrt, men å andra sidan skulle jag betala dubbelt upp bara man alltid fick ha den här goda känslan i kroppen.

 

image28

lördag 14 februari 2015 - 11:30

Om att resa med barn (och föräldrar).

Det var någon på min förra blogg som frågade hur det kommer sig att jag hinner läsa och ta det lugnt när barnen är med. För länge sedan var det också någon som frågade HUT DET ÄR MÖJLIGT att man inte dör av irritation när man reser med sina föräldrar som vuxen.

 

Hah!

 

För det första bör jag kanske tillägga att barnen inte är så där fasligt små mera. Mina barn är 4 och snart 7. Då finns det ganska mycket vett mellan öronen, tro det eller ej. Och att resa med barn handlar ju kanske inte direkt om att vandra planlöst i djungeln varje dag, utan vi softar rätt så mycket.

 

När vi drar med barnen överallt får man också räkna med att kraven inte kan vara lika höga som förr. Kompromissa här, kompromissa där. Däremot vägrar jag bestämt det där förhatliga "resa på barnens villkor" nu. De är så pass stora att vi kan kräva lite av dem också. Som att de leker och underhåller sig själva på stranden, på hotellet, på restaurangen osv.

 

Ser att jättemånga har ipads, filmer och spel med när de äter. Där stretar jag emot. Men då får vi vuxna också bjuda till i diskussionen kring middagsbordet. Matheo vill höra gamla historier om när mommo och moffa var unga och de drar väl två, tre, fyra i genomsnitt per kväll. Och det är precis lika roligt för barn som vuxna, kan jag intyga.

 

Samma gäller att gå omkring. Visst tjatar de också. Att det är varmt och långt och nääääär är vi framme, men måste faktiskt skryta med att det går otroligt bra att gå långt. Ibland när det är riktigt sent tar vi förstås taxi. Men annars sporrar (heh, tvingar) vi dem att använda sina pigga fötter. Det är ju inte precis som om energin verkar sina.

 

När läser vi alla dessa böcker då? Överallt. På dagen när de de leker och på kvällen när de sover. Vi är ju trots allt fyra vuxna på två barn. Dessutom är man ju ingen nattuggla här. Somnar ungefär samtidigt med barnen. Är så vansinnigt trött om kvällarna. Vaknar pigg som en mört långt före alla andra. Läser i sängen, på balkongen.

 

Att ha mamma och pappa med är egentligen en förutsättning för att jag skulle orka med en så här lång resa. För att det ska vara riktigt, riktigt avslappnande behövs någon annan som tycker om barnen lika mycket som en själv. Plus att de är roliga att ha med. Pappa är ju själv en sjuåring innerst inne (man kan säga att han är en god LEKKAMRAT!). Tror och hoppas att de tycker det är lika roligt att hänga med oss som vi tycker om dem. För alla inblandade är de ju också kul att vi har de här långa vinterresorna när vi annars bor långt ifrån varandra till vardags (barnen snackar t.ex konstant genensamma reseminnen från Teneriffa och Kap Verde).

 

Vi hade planerat att göra en massa ensamma på varsitt håll, men i går räknade vi att det är en (!) lunch som vi har ätit på separata håll. Alla övriga frukostar, luncher och middagar har vi ärit tillsammans. Om det är patetiskt eller gulligt - you choose, haha!

 

I någon riktigt uttråkad Matheo-stund sa jag "ähh, kanske man borde ta med någon jämnårig kompis nästa gång". Men så sa min mor "tänk istället på hur otroligt bra det är för honom att ha riktigt tråkigt med jämna mellanrum, när man annars har fullt upp. Och istället för kompisar, tänk hur bra det är att barnen får er fulla uppmärksamhet i några veckor!".

 

Jag har hängt i snart 16 dagar med två barn, en man och två föräldrar. Och just nu kan jag inte komma på en bättre sammansättning av resesällskap.

 

Testa själva!

 

image10

fredag 13 februari 2015 - 09:51

Närmar sig.

Trots att den här semestern ter sig oändlig börjar jag ändå slowly längta hem till Brändö, till vänner, till min säng, till officen och till mitt jobb. Kanske främst för att Sevendays äntligen börjar vara klart.

Nu på lördag, på alla hjärtans dag, lanseras vår nya sajt (iiiiiik!). Blir darrhänt av bara tanken, att det vi har lekt, skojat och svettats med hela vintern faktiskt ska bli någonting riktigt. Som – herredumilde – andra också kan ta del av. Anna-Lena och Anna har jobbat som dårar medan jag har varit borta (just kiva kaveri som åkte på semester när det äntligen började brinna i knutarna). Ser så fram emot att komma hem och DRA PÅ ARBETSHANDSKARNA.

Helt underlig känsla att längta till jobbet, förresten. Det var nåt nytt. Fast längtar är väl lite i överkant? Tänker kanske främst att det ska bli så himla fräscht att gå till jobbet utan huvudvärk och flera månader av för lite sömn i bagaget. Känner redan nu att jag kommer småspringa upp för trapporna och bara gotta mig i idéer, nya visioner och nya krafter.

Jag vet inte om jag kom ihåg att säga det sist, men jag flyttar min blogg till Sevendays, den nya adressen blir sevendays.fi/linnjung – visst kommer ni i håg att bookmarka? Måste fixa med Bloglovin också, hojtar när det är klart. Men de flesta av er hänger kanske ändå på min fb-sida, så ni lär ju ändå hänga med i svängarna!

Tills dess ska jag göra som dessa två, relaxa:

 

image100

fredag 13 februari 2015 - 09:46

Boktips, tack!

 

image98 500x375

image99 500x375

 

Med tanke på att jag inte varit kapabel att läsa särskilt mycket de senaste åren är det, med mina mått mätt, helt huisit att jag har läst fem böcker. AM I AMANDA AUDAS-KASS OR WHAT?

Här ligger jag och har läst ut alla mina egna böcker. Nu går jag vidare med rosa reseklassiker från hotellets bibliotek. Älskar hotellbibliotek. Massa sandiga, vattenskadade pocketklassiker i långa rader.

Vet inte varför jag inte har sinnesro att läsa om kvällarna hemma. Böckerna blir liggande på nattygsbordet i flera månader medan jag långsamt tragglar mig igenom dem. Skyller delvis på mobilen, men också på att jag prioriterar dåligt. Älskar när man kommer in i läsperioder. När man knappt klarar av att leva utan bok.

Jag har alltid varit en periodare när det kommer till böcker. Under vissa perioder går det inte alls och under vissa går det flera böcker i veckan. De senaste året har varit ett riktigt skitår. Men nu struntar jag i kvaliteten, bara jag har en bok att luta mig tillbaka på. I förrgår läste jag Philip Teirs Vinterkriget, i går läste jag Wallander och i dag läser jag lite halvslibbig Janouch. I morgon ska jag läsa Jojo Moyes. Tänker inte släppa det här sköna flowet nu.

Kan ni namedroppa de bästa böckerna just nu? Så kan jag beställa en pafflåda från Adlibris. Har ju ändå en megastor bokhylla på G när jag kommer hem. TACK!

fredag 13 februari 2015 - 09:42

Semester.

Det är kväll här i Khao Lak och jag har placerat mig i gungstolen på balkongen. Har läst, läst och läst hela dagen. Nu känner jag för att skriva (läs svamla) lite fritt. Det är så varmt och snällt i luften, trots att klockan närmar sig sju. I dag var det 38 grader här på balkongen. Alla dagar är det över 30 grader i vattnet. Man kan bara kasta sig i havet, utan minsta lilla tvekan. Det kan jag aldrig hemma.

Dagarna här är så långa, så stressfria och så oändliga. Klockan går i hälften långsammare tempo än normalt. En hel dag rymmer en vecka. Varje kväll tänker jag precis samma sak. Att jag knappast aldrig har tänkt så här mycket. Även om jag läser största delen av min vakna tid glider tankarna i väg. Man läser några kapitel i en berättelse, och plötsligt är man någon annanstans långt, långt borta i tanken – och så läser man lite igen. Och så håller man på. Det är så skönt att tänka ut alla tankar. Det hinner jag aldrig annars. Alltid är det något som kommer i vägen. Tänker också att det här är sundare. Vad är det för liv att leva där man inte ens hinner tänka på det man vill?

Vi har en knapp vecka kvar av semestern och det är ljuvligt. Att befinna sig i det här tillståndet är något som alla borde få uppleva med jämna mellanrum, kanske främst jag själv. Att bara leva utan klocka, sova när man känner sig trött, slänga sig i havet när man blir varm och bara gotta sig i bok efter bok efter bok efter bok. Dricka kaffe på balkongen, spatsera längs stränderna, luncha där man ser något gott. Duscha och krypa ner i krispiga, nymanglade lakan.

Att vakna på morgonen och känna den fuktiga snälla värmen komma emot en när man öppnar ytterdörren. Gå ner till stranden och äta frukost. Allt känns så välkomnande här, direkt från start (det är ju inte direkt som om man ler när man öppnar ytterdörren på Brändö en kall februarimorgon strax efter 7.30). Ibland vaknar vi alla samtidigt, ibland vaknar vi i otakt. Att få äta frukost ensam med något av barnen känns speciellt. Att tyst smyga ut och äta frukost tillsammans känns värdefullt. Det är så sällan man hinner umgås med ett barn i taget.

Nu är det kväll och det doftar härligt längs gatorna. Rökelse blandat med halvruttna, kvalmiga fiskrester som legat alldeles för länge i värmen fyller luften. After sun, grillmat och sopor. Det är först i det här skedet som jag förstår hur mycket jag behövde den här resan. Ibland måste man bara nolla allt. Tömma huvudet på slask. Komma bort hemifrån och riktigt känna efter hur man mår, vem man är och vad man vill.

Det händer så lätt att man glömmer.

image97 500x333

måndag 9 februari 2015 - 11:05

Om att älska frukost och vara en ganska enkel människa.

Varje kväll när jag går till sängs pirrar det i kroppen när jag tänker på frukosten som kommer följande morgon. Jag skulle kunna äta hur mycket som helst. Och frukosten är sannerligen dagens överlägset bästa mål. Även om jag är ungefär lika entusiastisk varje gång (ehe). Hotellet vi bor på har helt fantastiskt frulle (bara en gång i Karibien har jag påträffat något som överträffar detta).

Ofta tänker jag på hur enkel människa jag är. Bara jag får mat tycker jag ALLT är OSLAGBART. Mat är verkligen den bästa jag vet. Gråter lite inombords när jag tänker på Finland och mina torra reissumiesmackor med lika torr ost som äts i megaspeed medan jag klär på mig. Bye bye pineapple. Bye dragon fruit.

Utsikten är det ju heller inget fel på.

image image image image

torsdag 5 februari 2015 - 15:02

Husinspiration.

image

Man måste verkligen ge cred för thailändarnas goda smak i husfärger. Tänk hur mycket bättre Finland skulle må av hus som dessa. Har kanske aldrig sett ett festligare torg.

torsdag 5 februari 2015 - 12:58

Två pitstops från dagen som gick.

I dag åkte vi moppe. Det kostar ungefär ingenting att hyra (typ 5 eugen per dag). Däremot är det lite krångligt att ställa om till högertrafik. Men det gick sist och slutligen hur bra som helst.

Först åkte vi till White sand beach som några rekommenderade här på bloggen, men var inte så fasligt imponerad eftersom den såg ungefär som vår egen. Men o ja, mycket len sand. Kanske avskräckte också det faktum att det första vi hörde när jag rev av hjälmen var Malax-dialekt.

imageimage Vi gick en stund innan vi fräste vidare. image Hade för första gången något annat än flipflops. Dog av svettma. image     Hittade en trevlig bar. image Svängde in på en liten, eländig väg. image Där hittade vi en helt fruktansvärd elefantfarm. Elefanterna försökte röra sig, men var för tungt kedjade. Jag kände brinnande ilska i bröstet. image      

Längst in på den smala vägen hittade vi Memories bar (som någon också tipsat om). Gillade den stranden betydligt bättre.

image image

Betydligt fler restauranger borde ha hängmattor. Strampen sommaren 2015? image image Satt och betraktade vågorna i allsköns ro. imageimageimage Som om det inte vore nog låg det fyra megasöta hundvalpar på stranden. image   Bakom Memories bar bodde långhåriga hippies i bungalows. imageimage I taket hängde en stor t-shirt med folk från Vasa, Finland. Jävla Österbotten. Ni är överallt.  

måndag 2 februari 2015 - 11:18

Förhoppningar.

 

Att folk avskyr att se på andras semesterbilder är en myt. Ändå sedan bloggarna kom har det varit helt okej. Det vara bara en plåga förr i tiden när "kolla på semesterbilder" betydde att bläddra igenom fyra högar med suddiga pappersfoton (tagna med blixt) från Gran Canaria.

I dag har vi haft vår sista latdag. Nu är vi trötta på att bara ligga och tupplura. I morgon blir det fisketur ut till havs eller en elefanttrip upp i bergen. Gissade att det skulle dröja ett par, tre dagar av slapperi innan man på riktigt känner sig sugen på att börja röra på sig. Barnen har simmat på stranden och i poolen kanske 5 timmar i sträck. Min förhoppning om att båda ska vara simkunniga när vi åker härifrån är inte helt omöjlig. De vill liksom ALDRIG komma upp. Lovar att de skulle simma dygnet runt om de själva fick bestämma.

Nu är klockan 16. Det betyder bara en sak - tupplur!

image image image imageimage image image image