Visa inlägg taggade med 'utmattning'

onsdag 4 oktober 2017 - 20:00

Vad gör du nästa tisdag?

Onsdag  - vilken utmärkt dag för lite skamlös självreklam!

 

Nästa vecka blir en rolig vecka. Det var urlänge sedan jag senast höll en föreläsning av något slag. Och nu är det äntligen dags igen. För första gången på länge känns det riktigt roligt, till och med så här före. Ska prata om zonen som ligger mig varmt om hjärtat, tvivelzonen. I stora auditoriet i Jakobstads gymnasium.

Ni som inte känner till min så kallade tvivelzon kan t.ex läsa Vbl-krönikan "Nu slutar vi prata om väggen, va?" (texten är låst, men du kan läsa den om du går här via min Facebook-sida). Jag kommer att ta upp 10 punkter som berör den psykiska hälsan. Det är ju trots allt världsdagen för psykisk hälsa just den tisdagen. Jag tror på riktigt det kan bli riktigt roligt! Och kanske lite allvarligt. Allt från minnesförlust till att göra comeback i sitt eget liv. Eventuellt lite fördomar och utmattningsbingo också. Dessutom bjussar vi på kaffe, te och frukt! 

Anders från Arbis mejlade i dag att det redan är över 100 (!) anmälda. Fick lite kallsvettningar ett tag innan jag insåg att det BARA är bra (lite press gör bara att jag skärper och kammar mig lite extra). Skulle tycka att det var kul om du kom! I synnerhet om du tenderar vara lagd åt samma håll som jag. Det finns ännu platser och du kan anmäla dig här. Har lämnat plats på slutet för lite fritt snack och finurliga frågor, men får vi feeling kanske vi kan ha lite skön gruppterapi (nå nee, jag är ju sannerligen ingen vetenskapsman - det ska ni ha klart för er).

Hoppas vi ses!

 

2017 10 04 07.44.42 1

 

lördag 15 juli 2017 - 10:00

Om att bli "sig själv".

Det här med att "bli mig själv igen" är något som jag tjatar om i tid och otid nu. Längtan efter något annat (typ mig själv) är så absurt stor just nu. Kanske just för att allt i mig är något helt annat än vad jag är van vid. Tror mången höggravid kvinna är med mig på den. Så här på slutet önskar man sig bara bort.

Eftersom jag inte ha haft den här typen av graviditet tidigare var det svårt att på förhand föreställa sig att det ens var möjligt att känna så här. Att fysiken kan skifta så här otroligt under det knappa året som en graviditet pågår. Känns helt knäppt att jag inte kan göra sådant jag önskar, som att dra till Replot eller ta en cykeltur bara så där. Det går bara inte, för jag kan knappt gå mera. Måste spara på stegen varje dag och överanvänder jag kraft på dagen får jag lida av ryggskottsliknande anfall nattetid.

Helt sjukt när man tänker efter.

Att en människa kan förfalla så här snabbt.

Därför är det ju med lite darr i rösten jag pratar om att återgå till det normala. När man är så här stel, ond, svullen och eländig känns det ju lite osäkert om det ens är möjligt att bli lika rörlig och problemfri igen. Tänk om det inte ens går! Och hur var det ens att vara helt frisk och pigg i kroppen? Är det någon som minns? Näe.

Samma sak med den personlighetsmässiga delen. Hur kändes det egentligen att vara jag? Tror inte att jag fullt ut har orkat vara den som jag förr förknippade med mig själv sedan min utmattning. Det är ett år sedan jag sjukskrevs första gången och det här har minst sagt varit ett omvälvande år. Min sjukskrivning för utmattningen övergick ju i en sjukskrivning för hyperemesis och graviditet. Man skulle ju kunna tänka sig att det här var upplagt för identitetskris deluxe. För Gud ska veta att jag sällan känt igen den där energilösa människan i spegeln om morgnarna.

Det har varit allt annat än lätt att förlika sig vid tanken på att "bara" vara en sån som gör lagom mycket och som tackar nej ibland. Har varit svårt att inte vara den som tar risker, ger allt och kastar sig in i det nya med full kraft. Har dessutom varit ovanligt låg under året som gått (inte låg som i trött eller ledsen, utan bara orkeslös, flera nivåer under min vanliga energinivå). Många gånger har jag undrat om jag ens någon gång kommer "bli mig själv igen". 

Så ja - upplagt för kris. Men! Här kommer nu ett jättestort MEN. Som jag redan skrev för någon dag sedan så känns det faktiskt bättre än på skitlänge på det mentala planet. Som jag så många gånger konstaterat så är psyket så mycket viktigare för mig än det fysiska. Spelar ingen roll hur skit jag mår i kroppen just nu, allt känns så mycket lättare när jag märker att jag skrattar mer, att jag har energi och känner mig pigg. Jag kan leva med fruktansvärda smärtor i bäckenet, men jag kan inte leva utan livslust. Och det är så härligt med livslust, vet ni?

Kroppen har jag faktiskt ingen aning om, hur den kommer att reagera efter förlossningen. Men jag ska ge den all kärlek, träning och fysioterapi den behöver för att må så bra som möjligt. Däremot känner jag redan så mycket hopp för den personlighetsmässiga delen. Sakta börjar jag känna att allt kommer bli skitbra i höst. Herregud så jag ska dricka skumpa! Gå promenader! Träffa kaveris! Träna! Skriva! Läsa bra böcker! Blogga! Hänga med en bebbe!

Och så länge man vill sånt kan man eventuellt, i värsta fall, leva med urusel rygg och knän som är förstörda av övervikt. 

FATTA HUR BRA DET KÄNNS!

 

acxa

måndag 12 juni 2017 - 12:30

Tänk att det där var jag!

siluett

Obs! Är fullt påklädd, lovar.

 

Jag känner så stor glädje över att jag delar denna graviditetstid med många smarta medgravida just nu. Inspireras storligen av deras texter. Jag är så glad över att få känna både glädje och skräck inför den tid som varit. Och att se att jag definitivt inte är den enda.

Linnea, som också är gravid just nu,  skrev ett urbra inlägg igår (det ba dinglade i igenkänningsbjällrorna rakt igenom). Skulle ha kunnat skriva det själv. Ett litet utdrag ur Linneas inlägg, var så goda:

 

{ .. så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll..}

 

Det är knappast någon hemlighet att jag har haft det kämpigt med humöret, livslusten etc. under denna graviditet, i synnerhet under den första halvan. Jag har, precis som Linnea, massor av utkast här hemma, där jag skrivit om känslor - och icke-känslor - i början av den här graviditeten. Jag har läst igenom många av dem och gett mig själv 10 poäng för att jag ändå skrev dem. Trots att det bara blev jag som läste dem.

Nu när jag mår bra är det så viktigt att minnas hur fruktansvärt jag mådde psykiskt. Och hur viktigt det skulle vara för mig själv att våga minnas och våga prata om det för att helt kunna leva med minnena. 

Jag har alltid haft väldigt lätt för att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket (i regel nästan alltid för mycket). Men alla de stora känslorna som kom där i början var alldeles för tunga för mig att bära. Ännu i dag kan jag känna mig lite rädd när jag närmar mig dem. För jag vet ärligt talat inte om jag är stark nog att bära nu heller.

Men jag svansar försiktigt omkring de stora, nedskrivna känslorna, på tryggt avstånd. Lite som en siedätyshoito för allergiker. Utsätter mig lite i taget. I hopp om att bli kurerad. Läser utkast, känner efter, stänger ner. Återgår till verkligheten och tänker "herregud så skönt ändå, att jag är här och inte där!".

Där mina anteckningar är som värst kan jag tydligt se att jag är totalt oförmögen att känna överhuvudtaget. Jag skriver att jag inser att det är det allra värsta - att känna absolut ingenting. Jag som trodde psykisk ohälsa enbart var ett myller av starka, ohanterliga, blixtrande känslor som sprang runt i huvudet.

Fattar egentligen inte hur det kom sig att jag blev så låg. Men gissar att mycket berodde på att jag låg instängd i mitt hem, intensivt spyende, i flera månader. Min hyperemesis tog mig verkligen på sängen där. I kombination med att jag kanske borde ha väntat lite längre med att bli gravid efter min utbrändhet. Jag var fysiskt och psykiskt en trasa (sorry kroppen, jag gör det verkligen inte lätt för dig). Inte konstigt att man får depressionsliknande symptom.

Någon gång i januari skrev jag så här: 

 

"All logik säger att jag har så mycket (och då menar jag verkligen jättemycket) att leva för. Men när det plötsligt svartnar för ögonen mitt i natten är det omöjligt att få kontakt med det rationella".

 

Jag har aldrig varit självskadebenägen, inte suicidal heller, men när jag låg där i sängen om natten kunde jag plötsligt förstå och känna en sån enorm sympati för folk som inte längre orkar leva. Har alltid, från mitt priviligerade perspektiv, tänkt att det är så själviskt och fult mot andra att begå självmord. Jag har aldrig förstått mig på ta-livet-av-sig-logiken (har klandrat dem för att vara egoistiska). Men där och då kändes det fullständigt förståeligt. Att känna rationella tankar är inte alltid möjligt. Det har varit så hälsosamt för mig att inse. Till och med jag, som har allt fint i hela världen, kan känna att det är utmanande att få kontakt med förnuftet. För när det är svart i hjärnan - ja, då är det bara svart. Man kan inte "tänka sig ur det". Man vill bara bort. Försvinna.

Det här resonemanget vågade jag aldrig publicera i januari. För jag tänkte att jag för evigt stämplas som ett psyko. Tänk! 

I dag vågar jag för att det finns så otroligt höga förväntningar på att gravida kvinnor ska vara glada skitar. Men sällan är verkligheten sådan. Jag offrar mig för att visa vad hyperemesis kan ställa till med. Och jag vill visa att det går över. Jag förstår så väl att man vill lägga sig ner och dö när hela kroppen och knoppen slår bakut, men tro mig, det kan bli riktigt bra bara du uthärdar. Kommer dock aldrig att klandra dig för att du inte längre vill. 

När jag en kväll låg i duschen och spydde, med ett krampaktigt tag om spyhinken, försökte jag framkalla någonslags ilska. Eller känsla av orättvisa. Jag minns att jag så hårt försökte gråta - bara för att få känna något. För att på något vis få ett tecken att det fanns en mening med hela skiten. Men det gick inte. Jag var så död inuti. Låg med kinden mot golvsilen och tänkte att jag aldrig mer kommer få känna något. Vad fan är det då för vits att leva?

Å ena sidan känns allt det här så nära mig, men å andra sidan känns det som om flera oceaner av tid har förflutit sedan allt det här hände mig. Det har varit stora tankar för en trött själ att bära. Och när jag väl började känna: Glöm då inte alla skuldkänslor gentemot alla barn - både födda och ofödda. All skuld. All motstridig ånger. All plötslig längtan.

Allt ska bearbetas.

Och att göra det kräver sin lilla tid. Precis som Linnea önskar jag mig få vrida av mig den här skiten, se den rinna ner i vasken. Därför känns det tryggt att sakta, sakta tassa runt skiten och vidröra den med pinne. Om inte annat, så för att se hur ofantligt kompetent den här kroppen är. Se hur långt vi har kommit! Fatta att jag kan sitta här i dag och tänka "tänk att det faktiskt var jag som skrev det där!" och samtidigt sluka två smörgåsar och en jättestor kaffe. 

Det här gjorde vi jävligt bra (och jag blev inte ens ett psyko! nåja, kanske lite, men det gör bara gott, jajaja hejtå).

tisdag 30 maj 2017 - 10:00

Barn och utbrändhet.

frukost maj

 

God morgon, här sitter jag och sluibar mig. Dricker kaffe och äter mammas världsberömda mysli. Tänker och fingrar lite på datorn. Jag hade tänkt be er om hjälp med en grej.

Det är ju nämligen så att jag är i uppstarten av mitt bokprojekt just nu. Som helt enkelt ska handla om utbrändhet och utmattning i familjen. Eftersom jag under året som gått fått ett helt otroligt gensvar på de blogginlägg jag har skrivit här kan jag bara tjejgissa mig till att det finns en hel del semi-utmattade (och helutmattade) personer som läser den här bloggen. 

Jag skulle vilja fråga tre grejer av er. Speciellt av er som har barn. Och har man inga barn, men ändå har värdefulla synpunkter får man naturligtvis också svara. Blir bara jätteglad för varje kommentar. Svara med fördel anonymt om det känns bättre (här i kommentarsfältet eller per mejl).

1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?

Tack så hemskt mycket.

torsdag 4 maj 2017 - 19:30

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

"Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!", tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet - med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde - eller påminner ibland fortfarande - om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus - ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

tisdag 29 november 2016 - 20:00

Träna efter utmattning.

tranamedutmattning

 

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte "hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!" efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

"Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående", skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker "jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det". Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)

onsdag 23 november 2016 - 14:00

Vägen till mitt sanna jag.

 

Den här veckan är jag pikulite trött på att höra min egen röst eftersom jag har klämt in tre terapitillfällen. Ibland skulle jag bara ha lust att klubba ner mig i ett hörn och lägga en halsduk i munnen, men sällan orkar man skrida till verket. Så man babblar på .. tills terapeuten somnar (skoja).

I dag kom jag att tänka på hur mycket närmare jag har kommit mitt sanna jag på bara några månader.

Pah, suckar kanske någon.

Hur ska man kunna veta vad som är riktigt sant för en själv? Och vad är nu sedan mitt sanna jag och vad innebär det, egentligen? Vad är sant och vad är fantasier och önskemål?

Jag hade nog trasslat in mig rejält för en tid sedan.

Jag tror jag omedvetet hade byggt upp ett jag som kanske inte alls bottnade i mitt riktiga jag, utan mera i en sorts önskan om att vara person med vissa egenskaper jag beundrar. Hårdhudad, slitstark och ambitiös (de facto är jag rätt så känslosam och stresskänslig). Ville så gärna vara hårdhudad, att jag till sist trodde jag var och agerade därefter.

Inte fullt så hälsosamt, kan tyckas. 

Inte så klokt heller.

Men vem har nu beskyllt mig för att vara det, någonsin? Haha!

Nåja, som sagt. Inte vet jag nu heller alla gånger vad som är 100 % sant, men vem gör nu det? Men jag tycker i alla fall det känns som om jag är i bra fas med mitt känsloliv nu. Jag har makten över mig själv, igen (wohoo!).

Jag vet vad jag mår bra av. Och jag känner när något är kaki. Förr orkade jag inte känna alla känslostormar för de blev alldeles för mycket. Men nu vill jag. Nu kan jag. Nu orkar jag.

Jag kanske inte alltid uppskattar mina nya upptäckter om mig själv, men jag accepterar att jag är sådan nu. 

Jag blir nog aldrig hårdhudad fullt ut, jag kanske aldrig blir stresstålig. Men so what. Sån är jag nu.

Jag tror det var Jungersten som pratade om att i princip all ohälsa handlar om människan kommer ifrån sitt sanna jag. Nu minns jag inte korrekt, men det här skulle man ju kunna tänka sig att går att applicera på både fysisk och psykisk ohälsa. Ju närmare kärnjaget man rör sig, desto större sannolikhet att man mår jeez.

Kanske därför jag tycker att jag mår så himla bra nu. Det är jag som styr och ställer över mitt liv. Jag accepterar mitt sanna jag. Jag har tid och lust att ta hand om det. Grunden jag står på är nytankad, stabil och glad. 

Eller som Kerstin säger i videon här ovan:

It’s not the way you walk the walk
But the way you hold your ground

onsdag 2 november 2016 - 19:00

Om trötthet.

Jag tror jag svamlade som en tok, men det är lite så jag funkar i live-sändning. Meeen man får offra sig för den goda sakens skull. Här kan du lyssna på dagens sändning.

 

My ställde en bra fråga:

 

Hur ska du ta tid att vila när det är det sista du känner att du har tid, lust eller möjlighet till? När det hela tiden finns så mycket roligt man vill göra! När man tänker att det bara är frågan om några veckor eller någon månad till..

 

Vad jag svarade minns jag inte (och jag vill bespara mig lyssningen). Men vad jag ville säga var detta. För det här hade jag behövt höra någon gång:

Bara för att något är roligt betyder det inte att det inte gör dig trött. Det finns en konstig föreställning om att allt som är roligt geeer en massa energi, tillför och berikar. Jag har gått på den finten själv.

Men det är tyvärr inte alltid sant.

Det kan vara sant. Och det är ibland sant. Men man kan också bli trött av roligt. Man måste också vila efter roligt. Vare sig det är så kallad positiv stress eller negativ stress, så är det ändå stress. Jag vet inte hur vetenskapligt sant det här är. Men så funkar jag.

Och jag är så lycklig att jag har den möjligheten i dag. Kraften och modet att våga göra något roligt som jag vet att jag blir trött av.

En helt sjuk sak slog mig imorse. Det senaste året har jag fasat för situationer som ska göra mig trött. Jag menar, come on, trötthet är en stor del av livet och det är ju ingenting man ska behöva känna stress inför. Men när man inte har reserver att ta ifrån, så kan det te sig helt förfärligt.

Jag menar, förr skulle jag ha varit skitstressad över .. låt oss säga .. en Kent-konsert lördagkväll och utedag med Matheos fotbollslag på söndag (verkligt exempel från helgen). Nu visste jag att det fanns tid för sömn och vila i all oändlighet. Men ännu för någon månad sedan skulle jag ha haft hög puls av bara tanken: Hur fan ska jag orka?

Tröttheten har varit så närvarande hela tiden. Har varit trött precis hela tiden. Och när jag har vetat att jag ska göra något som gör mig ännu tröttare, har jag liksom oroat mig som fan. Hur länge ska jag orka med den här grötigheten? Motviljan att vakna på morgonen? Vad finns kvar sedan när jag har slösat ännu mer av den lilla energin jag har kvar?

I helgen visste jag att jag kunde åta mig en jätterolig Kent-konsert. Och jag visste att jag kan vakna följande morgon, pallra iväg mig på fotis utan problem. För sedan hinner jag vila, i princip hela veckan. Jag hade vilat före, jag fick vila efteråt. Precis som sig bör. Så glad att upptäcka att jag kan och vill. Och inte behöver vara rädd för systemkollaps. Sakta men säkert känner jag att det finns en sorts säkerhet i mig igen. Kanske är jag inte på minus längre?

Man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser. Men ni fattar. Rädslan och oron finns inte längre.

Trötthet är för fan inget man ska behöva vara rädd för. Trötthet är ju något mjukt och härligt som kommer om kvällen. Som man ska välkomna. Inte fasa för.

Ja, hur ska du då ha tid att vila när allt är så roligt?

Jag tror vi kan fortsätta på den frågan en annan gång. Men hårt sagt: du ska vila för att du överhuvudtaget ska ha möjlighet att göra roliga saker. 

Vi ser ju alla hur det går när man skiter i vilan. 

måndag 31 oktober 2016 - 11:00

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske ... gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män - MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger "nä, nu orkar jag faktiskt inte mer". 

Precis som Carrie Bradshaw couldn't I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let's face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!

 

söndag 30 oktober 2016 - 18:00

My om stress.

 

Under mina år i mediebranschen (i år är det faktiskt 10 år sedan jag första gången erbjöds ett frilansuppdrag, tänka sig så åren går!) har jag jobbat med många riktigt bra typer. Men en av dem som jag känt mig allra tryggast med är Tengström här ovan. Jobbade ett sommarvikariat med My på aktualitetsprogrammet Myteriet, som hon fortfarande gör på Radio X3M. My en EN KLIPPA. Just exakt en sådan som man vill ha vid sin sida när man är ny.

My är så påläst, så snabbtänkt, så streetsmart, så sjukt bra på det hon gör. I klippet "Var går gränsen för utbrändhet?" här ovan berättar hon vad stressen gjorde med hennes slutledningsförmåga för 1,5 år sedan. 

Själv är jag så himla nöjd över att min sjukskrivning inföll just nu, för jag tycker det pratas så mycket om utmattning överallt (t.ex Vasabladet har skrivit många artiklar den senaste tiden, X3M har börjat etc.). Och i Facebook-gruppen Finlandssvenska bloggare tycker jag titlar som innehåller ordet "utmattning" figurerar allt oftare. Eller så är det bara för att jag råkar vara extramottaglig just nu. Men hur som helst. Skitbra! Fortsätt så!