Visa inlägg taggade med 'utmattning'

torsdag 4 maj 2017 - 19:30

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

"Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!", tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet - med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde - eller påminner ibland fortfarande - om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus - ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

tisdag 29 november 2016 - 20:00

Träna efter utmattning.

tranamedutmattning

 

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte "hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!" efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

"Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående", skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker "jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det". Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)

onsdag 23 november 2016 - 14:00

Vägen till mitt sanna jag.

 

Den här veckan är jag pikulite trött på att höra min egen röst eftersom jag har klämt in tre terapitillfällen. Ibland skulle jag bara ha lust att klubba ner mig i ett hörn och lägga en halsduk i munnen, men sällan orkar man skrida till verket. Så man babblar på .. tills terapeuten somnar (skoja).

I dag kom jag att tänka på hur mycket närmare jag har kommit mitt sanna jag på bara några månader.

Pah, suckar kanske någon.

Hur ska man kunna veta vad som är riktigt sant för en själv? Och vad är nu sedan mitt sanna jag och vad innebär det, egentligen? Vad är sant och vad är fantasier och önskemål?

Jag hade nog trasslat in mig rejält för en tid sedan.

Jag tror jag omedvetet hade byggt upp ett jag som kanske inte alls bottnade i mitt riktiga jag, utan mera i en sorts önskan om att vara person med vissa egenskaper jag beundrar. Hårdhudad, slitstark och ambitiös (de facto är jag rätt så känslosam och stresskänslig). Ville så gärna vara hårdhudad, att jag till sist trodde jag var och agerade därefter.

Inte fullt så hälsosamt, kan tyckas. 

Inte så klokt heller.

Men vem har nu beskyllt mig för att vara det, någonsin? Haha!

Nåja, som sagt. Inte vet jag nu heller alla gånger vad som är 100 % sant, men vem gör nu det? Men jag tycker i alla fall det känns som om jag är i bra fas med mitt känsloliv nu. Jag har makten över mig själv, igen (wohoo!).

Jag vet vad jag mår bra av. Och jag känner när något är kaki. Förr orkade jag inte känna alla känslostormar för de blev alldeles för mycket. Men nu vill jag. Nu kan jag. Nu orkar jag.

Jag kanske inte alltid uppskattar mina nya upptäckter om mig själv, men jag accepterar att jag är sådan nu. 

Jag blir nog aldrig hårdhudad fullt ut, jag kanske aldrig blir stresstålig. Men so what. Sån är jag nu.

Jag tror det var Jungersten som pratade om att i princip all ohälsa handlar om människan kommer ifrån sitt sanna jag. Nu minns jag inte korrekt, men det här skulle man ju kunna tänka sig att går att applicera på både fysisk och psykisk ohälsa. Ju närmare kärnjaget man rör sig, desto större sannolikhet att man mår jeez.

Kanske därför jag tycker att jag mår så himla bra nu. Det är jag som styr och ställer över mitt liv. Jag accepterar mitt sanna jag. Jag har tid och lust att ta hand om det. Grunden jag står på är nytankad, stabil och glad. 

Eller som Kerstin säger i videon här ovan:

It’s not the way you walk the walk
But the way you hold your ground

onsdag 2 november 2016 - 19:00

Om trötthet.

Jag tror jag svamlade som en tok, men det är lite så jag funkar i live-sändning. Meeen man får offra sig för den goda sakens skull. Här kan du lyssna på dagens sändning.

 

My ställde en bra fråga:

 

Hur ska du ta tid att vila när det är det sista du känner att du har tid, lust eller möjlighet till? När det hela tiden finns så mycket roligt man vill göra! När man tänker att det bara är frågan om några veckor eller någon månad till..

 

Vad jag svarade minns jag inte (och jag vill bespara mig lyssningen). Men vad jag ville säga var detta. För det här hade jag behövt höra någon gång:

Bara för att något är roligt betyder det inte att det inte gör dig trött. Det finns en konstig föreställning om att allt som är roligt geeer en massa energi, tillför och berikar. Jag har gått på den finten själv.

Men det är tyvärr inte alltid sant.

Det kan vara sant. Och det är ibland sant. Men man kan också bli trött av roligt. Man måste också vila efter roligt. Vare sig det är så kallad positiv stress eller negativ stress, så är det ändå stress. Jag vet inte hur vetenskapligt sant det här är. Men så funkar jag.

Och jag är så lycklig att jag har den möjligheten i dag. Kraften och modet att våga göra något roligt som jag vet att jag blir trött av.

En helt sjuk sak slog mig imorse. Det senaste året har jag fasat för situationer som ska göra mig trött. Jag menar, come on, trötthet är en stor del av livet och det är ju ingenting man ska behöva känna stress inför. Men när man inte har reserver att ta ifrån, så kan det te sig helt förfärligt.

Jag menar, förr skulle jag ha varit skitstressad över .. låt oss säga .. en Kent-konsert lördagkväll och utedag med Matheos fotbollslag på söndag (verkligt exempel från helgen). Nu visste jag att det fanns tid för sömn och vila i all oändlighet. Men ännu för någon månad sedan skulle jag ha haft hög puls av bara tanken: Hur fan ska jag orka?

Tröttheten har varit så närvarande hela tiden. Har varit trött precis hela tiden. Och när jag har vetat att jag ska göra något som gör mig ännu tröttare, har jag liksom oroat mig som fan. Hur länge ska jag orka med den här grötigheten? Motviljan att vakna på morgonen? Vad finns kvar sedan när jag har slösat ännu mer av den lilla energin jag har kvar?

I helgen visste jag att jag kunde åta mig en jätterolig Kent-konsert. Och jag visste att jag kan vakna följande morgon, pallra iväg mig på fotis utan problem. För sedan hinner jag vila, i princip hela veckan. Jag hade vilat före, jag fick vila efteråt. Precis som sig bör. Så glad att upptäcka att jag kan och vill. Och inte behöver vara rädd för systemkollaps. Sakta men säkert känner jag att det finns en sorts säkerhet i mig igen. Kanske är jag inte på minus längre?

Man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser. Men ni fattar. Rädslan och oron finns inte längre.

Trötthet är för fan inget man ska behöva vara rädd för. Trötthet är ju något mjukt och härligt som kommer om kvällen. Som man ska välkomna. Inte fasa för.

Ja, hur ska du då ha tid att vila när allt är så roligt?

Jag tror vi kan fortsätta på den frågan en annan gång. Men hårt sagt: du ska vila för att du överhuvudtaget ska ha möjlighet att göra roliga saker. 

Vi ser ju alla hur det går när man skiter i vilan. 

måndag 31 oktober 2016 - 11:00

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske ... gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män - MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger "nä, nu orkar jag faktiskt inte mer". 

Precis som Carrie Bradshaw couldn't I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let's face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!

 

söndag 30 oktober 2016 - 18:00

My om stress.

 

Under mina år i mediebranschen (i år är det faktiskt 10 år sedan jag första gången erbjöds ett frilansuppdrag, tänka sig så åren går!) har jag jobbat med många riktigt bra typer. Men en av dem som jag känt mig allra tryggast med är Tengström här ovan. Jobbade ett sommarvikariat med My på aktualitetsprogrammet Myteriet, som hon fortfarande gör på Radio X3M. My en EN KLIPPA. Just exakt en sådan som man vill ha vid sin sida när man är ny.

My är så påläst, så snabbtänkt, så streetsmart, så sjukt bra på det hon gör. I klippet "Var går gränsen för utbrändhet?" här ovan berättar hon vad stressen gjorde med hennes slutledningsförmåga för 1,5 år sedan. 

Själv är jag så himla nöjd över att min sjukskrivning inföll just nu, för jag tycker det pratas så mycket om utmattning överallt (t.ex Vasabladet har skrivit många artiklar den senaste tiden, X3M har börjat etc.). Och i Facebook-gruppen Finlandssvenska bloggare tycker jag titlar som innehåller ordet "utmattning" figurerar allt oftare. Eller så är det bara för att jag råkar vara extramottaglig just nu. Men hur som helst. Skitbra! Fortsätt så! 

fredag 28 oktober 2016 - 20:00

"Men varför blev inte folk utbrända förr i tiden?". Del 2.

33

 

"En sak som jag funderat på är varför detta fenomen kommit så starkt det senaste årtiondet. Våra mammor hade säkert lika jobbigt (om inte värre) med korta mammaledigheter - och vårdledighet fanns ju inte ens på kartan. Man började jobba fem månader efter förlossningen och takten var säkert minst lika hård som nu. Hur klarade de sig med jobb, barnskötsel och hemmets skötsel? På den tiden var inte männen särskilt delaktiga i hemsysslorna heller. Kallade man månne sjukdomen något annat då?"

 

 

Yass, vilken bra fråga. Varför just vår generation är så utsatt för den här typen av problem är så intressant att spekulera i. För enligt många människors logik borde allt vara bättre nu än .. hmm .. "förr i tiden".

Ändå är vi mer drabbade än någonsin.

Och det roliga är ju att det finns de som gärna lyfter fram att folk förr i tiden minsann jobbade på åkern från gryning till solnedgång, hade 10 hungriga, skitiga ungar som alla fick kallbrand och dog. Allt medan skörden sket sig, vargen tog korna och gubben sköt sig (OCH INTE ENS DÅ BLEV MAN UTBRÄND!!). I det skedet måste jag dölja mitt hysteriska skratt i tröjärmen.

För ja, jag vet inte riktigt om vi ska jämföra plågor på det viset. Eller förstås, om ni vill kan vi göra det, men jag tror ingen blir klokare av det.

Den vanligaste orsaken folk älskar att gapa från är "DET ÄR DE SOCIALA MEDIERNAS FEL ATT FOLK BLIR UTBRÄNDA I DAG!!!!!". Det är det säkert, men ingalunda är de ensamt skyldiga. Men om jag en gång måste jämföra förr och nu, så finns det - tro det eller ej - många små element som gör det svårare att leva som ung kvinna i dag än då mamma, mommo och gamlamommo var unga. Att vi har bättre hälsa, mer pengar, fred och möjligheter betyder tyvärr inte att allt är bättre nu.

Nu är det här bara mina egna personliga spekulationer, så jag uppskattar om ni protesterar eller fyller på. Jag är expert på att vara ut och cykla. Kanske också just i dag. Här kommer 10 små punkter på varför jag tror livet och vardagen är pikulite mer hardcore 2016.

 

1. Dygnet tar aldrig slut. Förr gick man till sängs när det blev mörkt. När mörkret föll var dagen klar. Nu funkar det mesta dygnet runt. Det blir aldrig mörkt. Du kan kontakta folk när som helst. Du är tillgänglig dygnet runt. Affärerna är öppna. Det kommer program på tv. Internet stänger inte ner. Allt bara pågår, pågår, pågår. Säkert var det skitjobbigt och ångestfyllt för torparhustrun när hon gick till sängs, men hennes dag och hennes värld hade kanske ändå ... ett tydligare slut? Som betydde vila.

 

2. Ojämt hemmalass. Vi kvinnor som lever i dag har större yrkesmässiga möjligheter. Ingen förväntade sig att torparhustrun skulle avancera karriärmässigt. Oavsett om hon diggade den eller ej, så var kravbilden klar (och totalt annorlunda från i dag). I dag tror vi oss, tack och lov, veta att kvinnor och män är lika kunniga och kompetenta på arbetsmarknaden (hmm, nåja, där kanske man kunde tillägga något). Men någonstans (t.ex på hemmafronten) sackar vi efter. Där säger statistiken att kvinnor fortfarande tar större ansvar.


3. Vi överlever sannolikt. Vilket ger oss mer utrymme till annat. Torparhustrun satt väl där med sina hängtuttar, inombordsfinnar och sina sorgerynkor utan att ha någon ingen aning om att det var något man kunde skämmas över (antagligen hade hon fullt upp med att få mat på bordet, inte frysa ihjäl, inte begrava ännu en kallbrandsunge och såna små vardagsbestyr).


4. Mindre hjälp nära. I regel bodde man nära släktingar (kanske rent av på samma gård) som kunde jeesa med barnvakt när man jobbade över, datorn crashade eller kon kalvade.


5. Klasstillhörighet inte konstant. Vi lever i en tid som värderar yrkesmässig och ekonomisk framgång högre än mycket annat. Vi har matats med framgångshistorier så länge vi kan minnas, om att alla kan bli vad de bestämmer sig för att bli. Tror det här skapar en konstig förväntan om att man måste "bli något". Ingen vet riktigt varför, men många vill bli något större, bättre och rikare (än det de kom från?).

 

6. Vi speglar oss i andra. Förr fanns inga sociala medier att mäta sig mot (mamma kanske jämförde sig med grannen och hon hade lika rotin bil). Kanske någon kändis var spännande i tv:n, men de var ändå ouppnåeliga. Via sociala medier har alla de här supermodellerna, idrottskvinnorna och superbegåvade typerna blivit mer mänskliga och vanliga. Och plötsligt är de inne i flödet bland våra vänner. Och VIPS känns det helt rimligt att mäta sig med .. typ J.Lo. Ähh, jag vet inte, jag gissar bara.


7. Utseende är viktigare nu. Jag behöver inte ens kommentera det här desto mer, för ni vet nog. Att vara rätt sorts snygga kvinna 2016 är fan ett heltidsjobb.

 

8. Maxade intryck varje dag. Jag har ingen aning, men ibland undrar jag om det bara är bra att vi överöses med intryck och information överallt. Jag är en SÅN GUBBE, men ibland blir jag osäker på om våra sinnen är utrustade för den här typen av intag. All den här massiva mängden info vi får in under ett dygn - vad gör den egentligen med oss? Om torparhustrun skulle se alla blinkande skärmar och alla trafikstockningar vi utsätts för varje dag skulle hon säkert tuppa av i ren teknikstress. Tror ni att evolutionen har hunnit anpassa oss till allt det här när utvecklingen har gått framåt i så huisig takt?


9. Barnuppfostan i förändring. Jag kan ha fel, men barnuppfostan är inte som förr. För att vara en vettig förälder i dag krävs så mycket mer. Barnet ska vara svettigt minst tre timmar per dag (oklart vem som ska tillreda det ekologiska kostcirkelslångkoket under tiden). Barnet behöver också cirka en timme högläsning. Kanske också ett fritidsintresse (kanske t.o.m två - och skjuts till båda). De ska också ha tid över för kompisar, ha tid att gå på alla kalas, ordna egna kalas och så ska de förstås också lägga sig tidigt. Föräldrarna ska gärna också lyssna på sina barn, leka med sina barn, gå på varsin jumppa och ha egentid och träffa kompisar. Tror torparhustrun nöjde sig om barnen blev "som folk".


10. Det känns ibland som om det krävs lite mer av en kvinna. Ta nu föregående punkt och barnuppfostran som exempel. Som pappa räcker det med att du går ett varv runt kvarteret med barnvagnen för att du ska få komplimanger och fem leende tanter efter dig. Han är nog en "så bra pappa". För att samma tanter ska le åt mig ska jag stå på händerna i fyra dygn, baka 17 plåtar bulla, virka en sovsäck och springa ett maratonlopp. Men då står de väl vid mållinjen och skakar på huvudet "ska hon verkligen hålla på så där?". Ja ni fattar.

 

Slutsats: Högre krav, mindre vila, större pattar.


Vad tror ni?

Eller kan det kanske helt enkelt vara så att vi 2016 kvinnor är lite gnälligare, lite svagare? Eller att vi är de första som vågar säga högt hur vi känner utan att bli slängda i ett dårhus?

Vilken spännande kväll det här ska bli! Fyll mitt kommentarsfält!

fredag 28 oktober 2016 - 12:30

"När kommer den där jävla väggen?" Del 1.

linnjung

 

För mig kom aldrig den berömda väggen emot.

I hela mitt vuxna liv har jag på något sätt accepterat att väggen någon gång ska komma. Men den kom aldrig. Veckorna innan jag sjukskrevs hoppades jag nästan att den skulle dyka upp och slå mig på käften. Så jag slapp ta tag i skiten själv.

Men icke.

Jag har alltid haft förmågan att daska liv i mig själv och fortsätta framåt. Mitt förhållande till mig själv har alltid varit gränslöst. Jag vet innerst inne att jag kan och orkar nästan precis vad som helst. Min tilltro till mig själv är snudd på övermänsklig.

Hur fattar man då att det är dags? För mig handlar det nästan alltid om att jag måste bli rädd först. Och det blev jag (hur trögt det än låter) först när jag fick den där grötiga trögheten i huvudet som fick orden att ramla av kärran i samtal med kollegor. De där små hackiga blackoutsen som säkert ingen märkte, förutom jag.

Men jag lät det passera. De första veckorna. Men visst var jag rädd för att tappa talförmågan (eller att jag var sjuk på riktigt). Men kanske ändå inte tillräckligt rädd för att göra något åt det. 

Även om jag sov helt okej kände jag ändå en förlamande trötthet varje morgon. Att kliva upp ur sängen och ta mig hela vägen in i duschen var så fruktansvärt jobbigt. Men jag gjorde det. Visste ju att jag lägger alla andra i skiten annars. Tog en extrakopp kaffe. Medan jag duschade var pulsen upp i det dubbla. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Vad ska vi äta? Måste göra det och det och det. Kändes som om mina personliga marginaler alltid var för korta.

Fattade kanske inte riktigt då hur äckligt det var, men nu när jag ser på det i efterhand var mina morgnar så oerhört ångestfyllda. Och det blev ju inte bättre av att all stress gjorde mina nerver så korta. Jag skällde på barnen för att de klädde på sig långsamt och åt långsamt (och så klumpen i halsen efteråt, för vilken bra förälder gör sånt?).

När man kommer ur den onda cirkeln fattar man inte varför man så krampaktigt höll sig fast. Men det kändes totalt orimligt att släppa taget. Så ansvarslöst, så fegt, så jävla okamratligt att sjukskriva sig - med tanke på att alla andra gör samma sak som jag och ändå orkar. Så jag negligerade vuxet varningssignalerna och hittade mina egna överlevnadsstrategier. Tills jag också fick vissa problem med närminnet.

Allt säger mig att stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem. Och så gott som all statistik jag har läst kan jag skriva in mig i. Jag är kvinna (check), jag är morsa (check), jag är högpreseterare (check), jag har en uniexamen (check), jag har studerat och jobbat medan jag fick barn (check), jag har levt med ett pressande jobb eller osäkra anställningar (check, check). Jag är exakt en sån de kallar för "en arbetsgivares dröm - ända tills de bränner ut sig".

Problemet med sådana som jag är att ansvarskänslan går över allt annat. Jag stänger av kroppens egen självbevarelsedrift för att "fixa lite till". Läste ett rätt så intressant blogginlägg om kvinnor vs. män i ansvarsfrågan, med den provocerande rubben "Framgångsrika män och utbrända kvinnor. Läs här. Kan det ligga något i det?

Det kom aldrig någon "vägg" eller någon "krasch" för mig. Inget ögonblick "när allting rasade". Inte visste jag heller att "nu är det dags att söka hjälp". Det ligger inte i min natur att erkänna sånt.

Däremot visste jag nog hela tiden att någonting var fel. Att varje morgon vakna med gråten i halsen, att varje dag tampas med tryckande ångest över bröstet, att fråga samma frågor om och om igen, att glömma bilen på jobbet, att stamma när jag pratar. Att alltid vara på minus när man lägger sig om kvällen.

Då har det redan gått för långt.

Jag grät mig igenom de första dagarna av min semester i somras. Jag var så innerligt, innerligt trött. Jag var trettio år och hade min första betalda semester någonsin. Trodde det skulle bli härligt att ba släppa allt - inte att jag skulle stå i duschen och skakgråta i ren utmattning. Jag önskade att väggen skulle komma emot, att jag skulle få segla ner på golvet och bara vänta på att någon plockade upp mig.

Men så är det ju tyvärr inte.

Utan det var bara att stänga kranen, torka sig, skärpa dig litegrann och ringa jättejobbiga samtal. Utmattning handlar aldrig om att man ska "skärpa sig", förutom i en enda situation, och det är just den här. När du ska ringa och be om hjälp. Hur för jävligt det än är, så måste man bara göra det (det är ju sannerligen mycket lättare att göra det före man ligger avsvimmad någonstans). Sami var i Gambia på jobb, så var det någon som skulle ringa så var det jag själv.

Så hur visste jag att det har gått för långt?

Svar: Inte visste jag, men är man osäker ska man fråga en läkare eller en psykiater. Det kan ju aldrig skada, tänker jag. I mitt fall visade sig att det hade gått för långt (men gränslös som jag är hade jag tyvärr missat den lilla detaljen). 

 

Tack för era frågor. Vi fortsätter med del två en annan gång. 

torsdag 27 oktober 2016 - 18:30

Fråga fritt!

Precis som jag skrev igår, så är det väldigt många som hör av sig just nu för att fråga hur man vet när väggen kommer emot (räknade just till 15 chattar på facebook där jag svarar på ungefär samma frågor). Så för att jag själv ska komma lättare undan tänkte jag skriva ett längre inlägg (ställ gärna frågor i kommentarsfältet, varsågoda) som jag i fortsättningen kan hänvisa till.

Förvisso svarar jag gärna på era frågor helt privat också, för det gör mig på riktigt helt förbryllad (och förbannad!) att jag varje kväll besvarar samma frågor från heeeelt olika personer. Fatta att på bara några veckor har 15 hel- och halvbekanta till mig tagit kontakt. Liksom femton kvinnor som jag på ett eller annat sätt känner. Som är i samma sits. Det är ju en helt sjuk höst det här. Liksom KÄNNER jag ens femton personer?

Och nästan alla undrar i princip samma. Hur visste jag att gränsen var nådd? Vad ska man göra? Hur ska man tackla omgivningen? Etcetera, etcetera.

Jag vill också poängtera att jag absolut inte är någon expert på området (tvärtom: jag är klient och patient myself). Ni ska också kontakta er hälsostation eller arbetshälsovård. Jag kan bara svara på frågor utgående från mitt eget perspektiv. Men ja - är det något jag har glömt att berätta som ni ännu undrar över? I så fall - ställ din fråga i kommentarsfältet!

onsdag 26 oktober 2016 - 14:30

Mitt i veckan-rapport.

oppet fonster

 

I dag fick jag en riktigt ovanlig känsla i kroppen efter morgonkaffet. Jag längtade tillbaka till jobbet. Det har inte hänt sedan jag senast jobbade. Ännu bara för någon vecka sedan brast jag i gråt i ett terapirum - bara för att jag ens pikulite tänkte tanken på att jobba. Men vet ni - i dag kände jag ett litet glatt pirr någonstans djupt där inne när jag tänkte på vad det innebar att leta i mina rojsiga anteckningar, hacka frenetiskt på ett tangentbord och färdigställa en sida.

Å andra sidan tror jag det har varit väldigt nyttigt att bara få syssla med lustfyllt skrivande den senaste tiden. Jag älskar att klottra i den här bloggen. Det är på riktigt det bästa jag vet (de som kan vara bloggare på heltid har på riktigt världens bästa jobb). Jobbpirret tolkade jag som något positivt.

Men.

Något annat som inte är så positivt är att jag sedan Mileas kalas förra lördagen (det är onsdag i dag) har sovit cirka tre timmar långa tupplurer varje dag. Jag blev så himla trött av det. Det var en väldigt nyttig mätare. Nu vet jag ungefär vad det kostar i återhämtning när jag maxar. Hela den här veckan har gått helt till spillo rent ork-mässigt. Har inte orkat nåt. Bra att veta!

Nu kanske ni undrar varför jag skriver sån här superointressant smörja, men det är delvis för att jag själv ska minnas i framtiden (vem orkar skriva dagbok anyways?). Men också för att vissa av er har feedbackat mig så bra. Jag har förstått på mejl och fb-mess ni skickar att det jag skriver hjälper er i någon utsträckning. Det gör mig glad.

Jag vet att jag generellt har lägre skamtröskel än många andra. Jag skäms för nästan ingenting. Så om det kan hjälpa någon att jag skriver om utmattning, så gör jag det gärna. Alla vill verkligen inte. Vågar inte. Kan inte. Men det där känner jag egentligen aldrig av. Må det bära eller brista - men hålla tillbaka i den här bloggen. Det orkar jag faktiskt inte. 

Hela november ska jag ännu vara hemma. Jag tror det kommer bli den bästa novembermånaden någonsin. Det är ju en av de allra äckligaste månaderna på året, tycker jag. Men i år ska jag verkligen leva ut november på bästa möjliga sätt. Ska skriva mycket, motionera mycket, sova mycket, läsa mycket. Bara fokusera på att kroppen, knoppen och människan Linkero Jung ska må så huipput som möjligt.

Hur tycker ni annars att hösten har börjat?