Visa inlägg taggade med 'vasa'

onsdag 30 augusti 2017 - 16:00

Drive in-bio i Vasa.

Alltid när jag hänger med mamma och Lotta märker jag hur jag skryter hejdlöst om hur braaaa allt är i Vasa jämfört med hur det är i Raseborg. Spelar ingen roll om det gäller väder, kulturutbud, fritidsintressen eller attityder överlag. Jag brer på för allt vad samvetet håller (i synnerhet om syrrans man är med - han längtar alltid pikulite tillbaka till Vasa, så den kniven vrider man ju gärna om, moahah).

Allt är inte grönare här, men överlag tycker jag faktiskt att Vasa är en stad där det är lätt att vara lycklig. Tycker det ständigt dyker upp små prickar över i:en och gräddlitrar på mosen (öööh, sa jag faktiskt igår att jag äntligen kan formulera meningar igen?).

Nå, anyway. Tycker Vasa är bra på att erbjuda sina invånare små malenamiska guldkanter i vardagen. Ta till exempel kryddodlingen i parken vid Kuntsi ifjol där vem som helst fick plocka åt sig av örterna. En så harmlös liten grej, men likväl en sympatisk gest.

Månadens gulliga guldkant är definitivt drive in-bion på torget som visas nu varje måndag-torsdag, helt grade. I går packade vi bilen full av ungar och såg Mumin på Rivieran. Här kan du se vilka filmer som ännu visas. Jag har ännu tänkt gå på 'Hundraettåringen som smet från notan och försvann' och barnen hade en önskan om Lego Batman. Varje dag visas en barnfilm och en vuxenfilm, tänk vilken service!

Jag var nu inte så farligt förtjust i Mumin-filmen (har redan sett den), men åkte med för att jag såg en chans till godis. My var nog inte heller så förtjust i filmen (hon sov sig igenom hela), men hon hade inte åldern inne för att vara ensam hemma. Alla andra var mkt nöjda. Ta det som ett tips!

 

Vasa drive in bio

 

För den som undrar kommer ljudet via en radiokanal. 103,8 för att vara exakt.

fredag 18 augusti 2017 - 11:15

Barnkalas i Vasa.

2017 08 18 11.00.38 2

 

Jag undrar om vi har haft en enda barnkalasfri vecka på hela sommarlovet. Någon enstaka vecka kanske har förflutit, men det är inte många. Och gladast är väl jag, när kalas-sms:en plingar till. Så tacksam att barnen har kompisar, att de blir bjudna. Också ikväll väntar ett kalas på Hoplop!

Det fick mig att tänka på barnkalas överlag.

Ända tills i år har vi haft kalasen hemma hos oss. Jag har hittills lekt principfast och sagt att vi minsann inte ska göra kalasen till en big deal, barnen får nöja sig med lite kaka och lek hemma hos oss. Men som den orubbliga och karaktärsstarka förälder jag är fick jag lov att ändra mig. Det blev ohållbart med hundra svettiga vildingar på dryga 90 kvadrat. Även om jag tycker det är aningen störigt att kalas också kan bli en sport man numera ska prestera i (störst och bäst kalas vinner!).

Men det var ändå främst för Samis och min del som vi beslöt oss för att outsourca kalasen någon annanstans. Volymen här hemma överskred rekommenderad nivå redan innan alla hade fått av sig skorna. #tinnitus #burnout #barnout

Utbudet av outsourcade barnkalas har ökat rejält i Vasa de senaste åren, vilket man som förälder uppskattar. Dock kan man kanske diskutera huruvida det är rimligt att lägga flera hundra euro på en 2 timmars grej (inte för att det precis är gratis att ställa till kalas hemma heller). Milken fyller sju om två månader och hon snackar redan om kalaset (hurudant kalas hon ska ha varierar från timme till timme). Här är en minneslista (främst till mig själv) över kalas jag hört talas om lately:

 

- Leklandskalas på Hoplop 
- Leklandskalas på Swingeling
- Bowlingkalas (med discobowling dårå, förstås)
- Flätkalas på frisörsalong
- Filmkalas på bion
- Klätterkalas på Zip-park
- Bondgårdskalas på Alkulan tila
- Utklädningskalas på Österbottens museum
- Picnickalas i en park
- Kalas på Wasa sports gym
- Tidsresakalas på Brages friluftsmuseum

 

Av de alternativen valde vi inget. När Matheo fyllde 9 hyrde vi en inomhusplan (en futsalplan) på Tennis center. Han ville ha ett fotbollskalas, vilket vi tyckte var fullständigt rimligt med tanke på hans galna intresse för fotboll. Vi körde via Lidl och köpte några glasskakor och kex och sånt (här kan man säga att vi kom lätt undan) och så körde vi till Tennis center och dukade lite i mötesrummet ovanför planen. Sedan spelade kalasbarnen fotboll i en timme (tror de var 12 st allt som allt). Tror banhyran låg på cirka 40 euro för en timme.

Att inte behöva kalasstäda före och efter kalaset är ju i sig värt 100 000 euro. Det här var det bästa kalaset vi haft!

Nu hamnade vi verkligen ut på villovägar här, men det jag skulle säga var: jag såg att någon efterlyste tips på bra UF-företag som behövs här i trakten (ni vet, såna där ung företagare-företag som unga startar när de studerar typ företagsekonomi) i en grupp på Facebook. Här kommer ett URBRA tips från mig: Kan någon av er starta ett företag som satsar på sportkalas utomhus? Allt som behövs är en gräsplatt och en glad ungdom som styr upp och dömer fotbollsmatchen (eller vilken sport man nu väljer) - och typ hämtar en glasskaka från Lidl? Vintertid kanske det kan vara lite knepigt att äta glasskaka i en snödriva, men då kanske man kan byta ut den mot varm choklad. Aj så jag skulle bli glad! Snälla säg att någon kan starta en sån tjänst! Nära kalasbarnets hem - okomplicerat och lätt!

I övrigt kan ni gärna tipsa om andra sorts kalas i kommentarsfältet. Tack på förhand! Let's make barnkalas enkelt igen.

tisdag 1 augusti 2017 - 13:00

Förlossningsberättelsen.

10.00

Alla förlossningsberättelser börjar alltid med "hela dagen hade jag känt mig konstig" eller något annat som antyder att personen ändå hade en aning om att något var på gång. Det enda jag kände mig var frustrerad. Det var fredag och 39+4. Och iiiinget verkade hända. Så jag tvättade två fönster i ilskorna. Dammsög. 

 

12.00

Hade sakta börjat få någon mensvärksliknande grej i ryggen medan jag gick an här hemma. Men det var jag ju van vid. Foglossning och ryggvärk var vardagsmat, så jag orkade inte ens hoppas på en ny besvikelse. Men den tilltog och började komma mer i vågor. Barnen hade kompisar här och vi åt lunch. Tinade bullar. Åt frustrationsbulle.

 

13.30

Här vågade jag nästan vågade hoppas på att det var allvar. Vi jagade ut alla kompisar (förlåt!) och Sami skjutsade barnen till Vörå. Bara för att ha det gjort. Men fortfarande var min ryggvärk så pass oregelbunden, kraftlös och menlös att jag hoppade på fysiobollen och twerkade urfult - i hopp om action. Jag gissade att nåt var på gång, men tänkte att det  - som vanligt - var falskt alarm. Eller att det bara var ett förstadie som kan resultera i barn om ett sekel eller så. Messar lite med Malin om att något eventuellt kan vara på G. Funderar lite på huruvida Sami faktiskt ska åka på jobb denna afton.

 

15.00

Messar Malin att jag tar tillbaka mina ord. Att jag återigen simmar i Döda havet. Allt stannar upp när jag ligger, sitter eller vilar. Jag kan trigga värkar genom att gå runt som en tok. Men orkar inte riktigt. För hur jag än går så blir de ändå aldrig regelbundna. Blir jätteirriterad och sover en stund. Får kanske två ordentliga sammandragningar under timmen jag sover. Fattar inte vad det betyder. Kan kroppen bestämma sig? Malin tipsar att jag kan åka in och kolla för säkerhetsskull, om jag sku råka vara öppen, men jag surar och säger nej. Riktiga värkar bråkar inte så här.

 

17.00 

Sami åker på jobb. Jag säger att han kan försöka hålla sig så nära Vasa som möjligt, ifall det händer nåt mer. 

 

19.30

Mess från Malin. 

 

mess1

 

 

20.00

Jag bestämmer mig ändå för att ringa in till förlossningen och fråga vad de tycker. För nu har jag ändå rätt så kraftiga värkar mellan varven. Men jag känner nästan ingenting av dem när jag sitter på bollen (som Sara har lärt mig) och profylaxandas (som youtube har lärt mig). Det gör ju inte SÅ ont, så där som jag minns värkarna från tidigare gånger. Därför skäms jag när jag ringer upp sjukhuset. Jag menar, om man ska föda ska det ju göra riktigt ont. Inte ska man väl kunna använda "sitta på en boll" som smärtlindring?

Råkar få en ordentlig värk medan jag pratar med förlossningen och hon säger att jag kan komma in och kolla upp mig. Jag bor ju ändå så nära, så det är ju helppo nakki att åka hem igen.

 

20.10

Oookej, bestämmer mig för att åka in på koll dårå. Ringer således till Sami och frågar om han kan komma hem från jobbet. Men han är fast på en keikka. Blir nervös eftersom jag plötsligt får lite tätare värkar. Tio minuter senare messar han att en avbytare är på väg. Att han åker via polisstationen och byter om, lämnar vapen och kommer så snabbt han kan. Kan pusta ut. Här triggar jag värkar allt vad jag kan genom att powerwalka i vardagsrummet. Vågar inte sitta ner eftersom jag vet att allt stannar av då.

 

21.00

Startar upp en kisastudiochat med mamma och syrran. Berättar att vi åker in och kollar läget. Tycker å ena sidan att jag är lite löjlig. Tycker å andra sidan att jag har tillräckligt kraftiga värkar för att något sku kunna vara på gång. Förbereder mig på besvikelse.

 

20614371 1670275256339740 1334562164 n

 

21.15

Flåsar så kraftigt när jag kommer in på Vasa Centralsjukhus att jag får gå förbi undersökningsrummet och gå direkt till förlossningssalen. Barnmorskan kopplar på en CTG och det visar sig att värkarna är rätt så oregelbundna (jag har ju ändå lagt mig ner, så allt blir såklaaart lugnare). Men ingen antyder något om att jag ska åka tillbaka och jag får ligga kvar. 

OCH - den inre undersökningen visar att jag är 6 cm öppen! Vi jublar som tokar! Sami är hungrig, springer till Sale och handlar. Fattar inte att stor del av öppningsskedet är över. Och att jag bara har fyra ynka centimeter kvar. "Hur kan jag ha pallat sex centimeter utan desto mer smärta?" upprepar jag tusen gånger. Är så glad. Nu är det PÅ GÅNG! Barnmorskan säger att jag andas jättefint. Och jag tycker faktiskt det samma. "Världens bästa förlossning" mumlar jag mellan chokladtuggorna.

Jag koncentrerar mig på det Sara har sagt. Att hålla händerna och ansiktet avslappnade. Andas i jämn takt. Slappnar av i hela kroppen, även om ryggen och magen krampar. Det är inte helt lätt. Men jag tycker jag gör det bra.

 

22.00

Barnmorskan säger att hon läst min Ipana (rådgivningens digitala tjänst där all info och alla ens önskemål finns) och sett att jag har önskat mig en epidural. Här velar jag lite inombords, eftersom jag inte riktigt tycker att jag behöver den. Men jag säger ändå "ja, tack" för jag minns ändå epiduralen som det ljuvligaste någonsin från Matheos förlossning.  Jag tycker trots allt inte att smärta är något man behöver eftersträva. Så det kommer en helt fantastisk narkosläkare (Anna nånting?) och lägger den omedelbart. 

Och när den kickar in kan jag inte sluta upprepa "Men herregud, det här är ju helt sjukt! Jag känner ingenting!". Även om jag ser på skärmen att jag har värkar. Om än oregelbundna. 7 cm öppen. Chattar med alla familjära kisastudior som följer min förlossning hemifrån sina soffor. 

 

22.30 

Är så glad att det går undan nu. För 1,5 timme sedan hade jag ännu ingen aning om att förlossningen var i gång! Nu är jag tre centimeter från mål och känner absolut ingen smärta. Jag läser en massa dåliga tidningar, äter choklad, pompar på fysiobollen för att ha något att göra. Tycker det är sjukt att vi har kommit till 7 cm helt utan att smärta. Och nu är jag 100 % bedövad. Hur kan man ha det så bra? 

Värkarna kommer ännu så sällan (cirka en på 10 minuter) så barnmorskan säger vi ska ta hål på fostervattnet. Oh yes, speed it up, säger jag. Ska vi hinna få barn innan midnatt, månntro? Jag gissar på nej. 22.35 spräcker barnmorskan hinnorna och det forsar all over the place.

 

23.30

Sedan går det undan. Eller det känner jag ju inte. För jag är 100 % bedövad av epiduralen. Läser en Allers, pratar med Sami. Och frågar med jämna mellanrum om han kan se på skärmen om jag alls har värkar. Men tydligen har jag hela tiden. Lotta frågar med jämna mellanrum hur det går:

 

 

mess2

 

 

00.00

Här förflyter en halvtimme där inget annat händer förutom att jag får galen frossa. Jag är 10 cm öppen, men har inga krystvärkar, så vi inväntar dem. Jag skakar så benen hoppar i sängen. Jag fryser så jag tror jag ska förgås. Bm säger det är för att livmodern jobbar så kraftigt. Undrar lite över hur det ska gå att krysta utan någon smärta. Hur ska man veta när man ska ge an om man inte känner sina värkar? Säger till Sami att jag börjar vara lite nervös. För nu börjar ju det galnaste. Krystningsskedet. Är ändå helt AMAZED att man kan öppna sig från 0 till 10 cm utan smärta. 

 

00.35

Nu börjar jag känna att bedövningen släpper litegrann, vilket gör mig lättad. Vill ändå ha lite vägledning av kroppen om när jag ska krysta. Känner mig stark och adrenalinstinn. Har ju inte gjort av med nån kraft ännu. Så känner att jag har allt att ge här på slutet.

Jag känner att en värk är på antågande, så barnmorskan säger att jag kan testa krysta om jag vill. Jag gör några tafatta försök, men har ändå inget särdeles stort krystbehov, så jag känner mig bara töntig som försöker trycka efter lite på måfå. 

Får sniffa oxytocinspray två gånger för värkstimulering och DÅ får jag äntligen lite krystbehov. Har svårt att hitta en bra ställning. Men barnmorskan (som för övrigt heter Jaana och passar mig utmärkt) klär på mig ett par strumpor och säger att jag ska dra i strumpkanten och sedan trycka efter allt vad jag kan. 

Jag klämmer efter och morrar så halsen och rösten ger vika. Det gör ungefär lika ont i halsen som i kroppen. Jag tycker att det inte alls det går framåt, men ganska snabbt kommer barnmorska nummer 2 in i rummet och de säger att jag bara har någon enstaka krystning kvar innan babyn är ute. Är såklart helt övertygad om att de säger så bara för att få mig att orka. 

En gång får jag panik och skriker "JAG FÅR PANIK, NU GÖR DET SÅ FÖRFÄRLIGT ONT! HJÄLP MIG, JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN!". Då minns jag att Jaana säger "LYSSNA PÅ MIG! Nu gör det ont för huvudet är mitt i, men vid nästa värk tar du i, tre gånger på en värk - och då kommer babyn!".

Känner att hela kroppen totalkrampar av frossa, försöker slappna av, men den bara hoppar åt alla håll. Kommer dock ner i varv när jag hör hur jag ska andas. Jag nickar, accepterar och laddar om. Flåsar som den mest andfådda stövaren efter älgjakten.

Och när värken tar sats är jag livrädd för att jag ska spricka i två delar och dö och explodera i atomer och aldrig mer finnas till. Men jag hinner snabbt tänka att det enda sättet att komma ur den här smärtan är att trycka allt vad jag kan. Det gör så ont att skriker högt, högt, högt - fast jag försöker hålla tillbaka. 

 

00.50

... men så känns det som om luften går ur och allt lättar. "KOM DEN UUUT?!" ropar jag förvånat. "Ja, ska bara hjälpa lite här" säger Jaana och tvinnar av navelsträngen som ligger två varv runt halsen. Voi lättnaden när jag kastar mig bakåt i sängen. Hinner inte ens landa i kudden innan det slår mig: "HERREGUD, VAD BLEV DET, FÖRRESTEN?". Och då ser jag att det är en snippbaby som kommer farande mot mig. En flicka! Herregud, en flicka! Krystningsskedet blev exakt 13 minuter långt. Och jag säger säkert hundra gånger att det här måste vara den bästa förlossningen i hela världshistorien på VCS. Av alla fem timmar som förlossningen pågick var ungefär 10 minuter av dem smärtsamma. Kan ni tro det?

Någon gång drar sig barnmorskorna ljudlöst tillbaka och vi ligger vi där i en timme och bara andas och tar in allt det stora. Lamporna släcks ner och vi får den berömda brickan. Ammar och pratar och fotar och bara tittar. Att VCS är ett babyfriendly hospital märks och känns. 

Där ligger en helt ny människa på mitt bröst och jag tycker allt känns så overkligt. Som om hjärnan inte riktigt hängde med när allt gick så smort och smärtfritt. Hade liksom förväntat mig att jag skulle vara lite mer besatt av en djävul. Det gick så lätt att jag hela tiden undrar om det verkligen har hänt på riktigt. Först nu slår det mig att förlossningen verkligen var igång. Tro det eller ej - men det här var ju inget falskt alarm!

Vi har så roligt åt att hon är så rund och go - liknar på inga vis våra andra barn. Massa svart hår. Och massa, massa hull. Är så slö i hjärnan att jag säger "Men gud Sami, har du haft en affär med brevbäraren?". Innan jag förstår att jag har otur när jag tänker. HAHA.

Naturligtvis skickar vi bilder till alla i kisakatsomo och de får på basen av bild gissa kön. Alla gissar rätt. Hon är flicka i fejset. 

 

mess3

 

Slutsats: En bättre förlossning kan man ju knappast ha. När man en halvtimme efter barnets ankomst upplever att man mår "nästan som vanligt". När man endast 10 minuter av totalt fem timmar upplever att det gör ont. När man så gott som hela tiden känner att man har fullständig kontroll över situationen i förlossningssalen. Jag var välförberedd (rekommenderar verkligen profylax och avslappningsövningar!) och orkade hur bra som helst ända in i mål. Är speciellt stolt över att jag tog de första 6 centimetrarna LIKE A BOSS, ensam hemma i vardagsrummet. Jag må vara rätt så usel på graviditeter, men det här med att föda barn - det kan jag tycka att jag är rätt så bra på ändå.

Nu har jag testat på sätesförlossning, kejsarsnitt och en helt vanlig drömförlossning. Precis som jag önskade mig. Har också fått erfarenhet av barn i varierande storlek (2,9 och 1,1 och 4,0 kg). 

Apgarpoängen för min förlossning påminner om poängen för vår dotter: 10/10/10. Nu kan jag sannerligen vara nöjd. Stort tack också till Vasa Centralsjukhus som gjorde allt så fruktansvärt bra. Förevigt tacksam.

tisdag 18 juli 2017 - 17:30

Äta ute.

lunch vasa

 

Om det är något jag fullkomligt älskar med sommaren så är det att andelen uteluncher ökar markant. Det vill säga luncher man själv slipper tillreda. Och alla vet vi ju att mat som någon annan gör alltid slår ens egen.

Jag snackade om det här med uteätandet med min svägerska för ett tag sedan och först då tror jag det gick upp för mig hur ofta vi egentligen äter ute, i alla fall sommartid. Om man tänker på hur det var när man själv var barn - ja, då var det ju närmast megafest om man en gång på tusen lyckades tjata till sig en kotipizza (alltid skinka och ananas!) på vägen hem från stan.

Känns som om det mest var på utlandsresor man gottade sig i restauranger på den tiden (kan ju förstås också bero på att det helt enkelt inte fanns ett så hejdundrande utbud av bra restauranger i Karis på 90-talet). Och när man väl åt ute - ja, då kändes det lite högtidligare än vanligt. 

Nu är det ju närmast vardag att jag (naturligtvis med muminmammans ljuva tonläge) frågar "hören upp, familjen, vad skulle vi säga om lite thaibuffé denna soliga förmiddag?". Jag tycker det är närmast omänskligt att under sommarlovet föda upp en familj på hemgjord föda. Eller i alla fall om man är en sån som jag. Jag orkar inte. Och allt jag gör just nu blir bara äckligt. Har verkligen ingen lust. 

Någon kanske tycker det här är fullständigt förkastligt. Att äta luncher ute flera gånger i veckan. Gissar att någon kanske vill påpeka att maten man kunde göra hemma är mer näringsrik än den man äter på restaurang. Men där håller jag inte alls med. Tycker t.ex de flesta ställen vi väljer har urbra salladsbord (och barnen tenderar vara bra på just sallad - och fisk! alltid fisk!). Möjligtvis kan man kanske klaga på att det är dyrt, men vi vet ju alla att mat är livet.

Tycker också det finns en klar fördel i att barnen är megavana restauranggäster. De vet precis vad de vill ha och fattar hur saker och ting funkar. Och är det något man som förälder uppskattar, så är det ju just det. Får utslag när jag tänker på att de sku tjata medan man väntar och ropa att det är eeeklit efteråt.

Tror vi har en ganska bra cirkulation på matställen i Vasa. När barnen är med äter vi oftast på Magokoro, Chili & Lime, K.Atchi, Selmas, Kaffehuset August, Bank, Strampen, Faros, Svenska klubben (och så Arken när vi är på Replot, även om jag stör mig så ofantligt på att de förstör den fantastiska abborrburgaren med KETCHUP - liksom vem gör sååååå mot utsökta abborrfiléer?). Och när ni nu en gång tjatar, så kan jag säga att mina big no no-ställen är Wazaca, Pancho Villa och Amarillo. 

Både igår och i dag har jag haft urbra lunchsällskap. Igår fick jag äta med Anna-Lena och Agnes på Chili & Lime och i dag fick jag möta upp Nadia för långlunch på Strampen.  Jag bokar upp mig som en tok nu varje dag - mest i hopp om att en dag få avboka. 

Men alltså, nu vet jag inte varför det här spårade ur så här, för orsaken till att jag överhuvudtaget öppnade detta blogginlägg var att jag skulle fråga om ni skulle kunna tipsa om bra lunchutflykter utanför Vasa. Max en timmes avstånd från sjukhuset, säger vi. Om man vill få dagarna att gå genom att äta sig igenom Vasas grannar - vart ska man då dra?

Tack för hjälpen!

torsdag 1 juni 2017 - 08:00

Testa VBL gratis i 30 dagar.

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med HSS Media
***

 

vbl 30 dagar


Uppmuntra hela familjen att vara
nyfiken på sin omvärld. 

 

Det är ju mycket man önskar sina barn här i världen (don't get me started). Men för att göra deras liv och deras uppväxt lite mer intressant önskar man ju att de får med sig en bred allmänbildning och ett medfött intresse för sin omvärld redan från start. Ofta när jag lyssnar till Matheos funderingar tänker jag att han är såå sju-huuukt mycket smartare än jag var i hans ålder. 

Han kan och vet så himla mycket om sånt som händer i världen (för att inte tala om fotboll - han kan allt om fotboll). Och det svårt att inte förgås av stolthet när han har nytta av all kunskap han samlat på sig. Aj että.

Kan tycka att det hör till de finare gåvor man kan ge sina barn och sin familj. Att tillsammans se på nyheter, förklara och prata om sånt som händer runt omkring oss. Matheo är ju en ovanligt frågvis människa (garanterat flest frågor per capita). Ingen frågar så mycket som han om vad allt betyder. Tycker det är en mkt bra egenskap (att låtsas veta har aldrig varit en särskilt hållbar strategi).

 

vbl gratis 30 juni

 

När vi vuxna läser tidningen här hemma händer det ofta att något av barnen läser rubrikerna eller förstasidan och ställer frågor. Det brukar oftast resultera i givande diskussioner som lätt kan anpassas till barnens nivå. Låter så sjukt pretto när jag säger det så här (jag hör precis hur jag låter). Men som jag har sagt så många gånger förr: Jag tycker det är urviktigt att vi ger barnen en möjlighet att förstå världen.

För oss funkar dagstidningen som en ypperlig diskussionsöppnare flera gånger i veckan (precis som tv-nyheterna, Lilla Aktuellt och såklart skolundervisningen som är bra på att ta upp aktuella teman). Vasabladet har blivit en naturlig del av vår vardag och jag hoppas ju såklart också att de väljer sin lokala dagstidning den dag de flyttar hemifrån.

Jag vet inte om ni ser på bilden, men Masses nyaste hang up är det historiska arkivet på Vbl. Han läser gamla tidningar från 1800-talet, från Samis födelsedag -78 eller varierande årtal från sin egen födelsedag den 22 februari. Roligast är förstås alla annonser från 50-60-talet (med priser i mark!).

 

vbl gratis 30 dagare

 

Min sista dag på jobbet kände jag mig som en megasnällis och tog med mig 100 gratiskoder som berättigar till 30 dagar gratisläsning av alla våra e-tidningar. 

Om du vill ha en kod som ger dig tillgång till Vasabladets, ÖT:s eller Sydins e-tidning en månad, helt gratis, ska du mejla mig på linn@hssmedia.fi så skickar jag en kod till dig så fort jag hinner. Med koden får också tillgång till alla Plus-nyheter på webben samt Kundklubbens förmåner. Och du behöver inte ange dina kreditkortsuppgifter (hate when that happens on a gratismånad).

Så här startar du din gratismånad: Välj vilken tidning du vill läsa. Klicka här om du vill ha Vasabladet. Klicka här om du vill ha ÖT. Klicka här om du vill ha Sydin. 

Sedan är det bara att fylla i din kod där den efterfrågas. Koderna är i kraft till 30.6.2017. Före det ska du starta din prenumeration. Prenumerationen gäller en månad fr.o.m startdatum. Woop!

Vi hörs på min mejl, va?

torsdag 20 april 2017 - 19:00

Sommaraktiviteter i Österbotten.

vaasa vasa

 

Jag fick ett mejl häromdagen som jag tänkte att ni skulle kunna hjälpa mig med. En läsare hörde av sig och efterlyste tips. Hon ska göra en roadtrip med sin 4-åring och 7-åring längs kusten och undrar vad man ska göra med barnen när man besöker Vasatrakten.

Mina barn brukar tycka om Österbottens museum, att gå någon naturstig (rekommenderar i så fall rutten runt Saltkaret på Björkö! glöm inte körven!) och kanske Aava Kertun Kotitila om man diggar djur. Sedan kanske Zip Adventure-parken funkar om man gillar att klättra! Glöm inte middag och pingis på Faros.

Men jag är säker på att ni har bättre förslag än mig. Tack jättemycket på förhand!

lördag 5 november 2016 - 14:30

Hederlig brändöromantik.

Till min egen stora förvåning tackade jag ja när barnen frågade om jag kommer med på Pokémon-jakt. 8 kilometer skulle upp till 10 och vi tvinnade på i våra egna kvarter medan solen värme våra ansikten. Ah, visst är det fint här på vår plats på jorden! Hur mycket november det än må vara!

 

brando vasa 1

brando vasa 3

brando vasa6

brando vasa 2

brando vasa7

brando vasa8

brando vasa11

brando vasa10

brando vasa9

brando vasa12

brando vasa2

brando vasa14

brando vasa15

söndag 30 oktober 2016 - 10:00

10 tankar från en Kent-konsert.

 

1. Alltid när jag går på någon större konsert tänker jag: "Uuuh, det är så dyrt att sprätta flera hundra på en kväll". När man går därifrån tänker man "På riktigt, vi måste gå oftare!". Och det man gladeligen betalar för är ju basen. För det är ju faktiskt det bästa med liveuppträdanden i klass med ishallskonserter. När man tror att hjärtat ska stanna av kraften och vibrationen i luften. När musiken liksom välter omkull en och tar över. Ah, bästa känslan.

 

2. Att träffa sina bästisar på en snabb familjepizza och dela på en skumpa före måste vara bästa möjliga uppladdningen för en Kent-konsert (den här kvällen var för övrigt vårt överraskningsfödelsedagskalas för Elvis-Ronnie). Ursäkta min alkoholromantik här, men alltså några känslosamma skumpaglas innanför bombern gör att det liksom SPRITTER i min kropp när Kent kör igång. Tror jag ska svämma över.

 

3. Låten som finns längst upp här, Den vänstra stranden, är min absoluta favorit på Vasakonserten. Även om jag får lite kramp i kinden av Förlåtelsen (många ord som bränner). Ska lyssna på vänstra stranden på repeat hela dagen. Gör det du också.

 

4. Jocke Berg ska inte prata så mycket ("om jag måste höra en krystad kärleksförklaring till så går jag hem"). Stackars bandet som måste lyssna till det där varje kväll. Men som låtskrivare är han otrolig (om Dylan kan få nobelpris för att han skapat nya poetiska uttryck så tycker jag nästan Jocke Berg kan få det om tio år eller så).

 

5. Är pikulite trött på artister eller i allmänhet folk som står på stora scener som försöker locka till kärleksapplåder med kamrathistorier om "hur fulla vi varit tillsammans". Kom på na nyyytt, va. Och släpp det där publikfrieriet om bastu i Finland, va.

 

6. Hannah Norrena brukar prata om en sidu morjens-faktor som ibland kan vara mer eller mindre hög på finlandssvenska evenemang och institutioner. Det kan man sannerligen säga om gårdagens Kent-keikka. Jag tror både mitt Insta-flöde och hela Österbotten fanns i publikhavet. När La Belle Epoqe spelades pingade min telefon två gånger (med typ samma innehåll): "Du är dom som går in i väggen. Du är dom som går genom rutan" (skrattade, puss på er!). 

 

7. Kören är fantastisk. Tycker de lyfte så många låtar till helt nya nivåer. Gillade Carolina Wallin Pérez för några år sedan när hon gjorde mjuka Kent-covers. Roligt att se henne i kören.

 

8. Alla hästar och barn. Bakgrundseffekterna på scenen är väldigt gripande. Jag blir så tagen av barnen på rad (att jag nu helt har glömt vilken låt den spelades i) att jag knappt kan andas när barnen svänger om och går. Känns väldigt finländsk asylpolitik 2016 (du följer väl #weseeyou-kampanjen?). Hästarna, skogarna, allt är så visuellt skitsnyggt. Bra.

 

9. En ishall är en ishall. Varje gång jag är i ishallen på något annat än hockey tänker jag att Vasa verkligen skulle förtjäna ett ordentligt musikhus. Gud vad det är svårt att skapa riktigt bra fiilis i en ishall. För det är ju ändå vad det är - en ishall. Hoppas någon (Vasa stad?) någon gång (inom tio år?) har råd att bygga något musikaliskt superhus. 

 

10. Det här var en sjukt jävla bra konsert. Kom inte å säg na ana.

torsdag 8 september 2016 - 13:30

Emma Maris.

Linn Jung

 

Förr var jag ju en sådan som bytte frisör exakt lika ofta som jag gick till frisören. Jag tyckte det var spännande att testa på nya (eller det kan ju bero på att ingen någonsin levererade riktigt fullt ut - det hände väldigt sällan att jag gick ut med wow-känsla ur en salong, hittills bara mina hemmafrissor Hannah och Marica som lyckats med det). Ofta håret färgade jag på i min ensamhet hemma i badrummet. 

Men det var ända tills jag via ett bloggsamarbete förra hösten kom i kontakt med Emma. Förvisso hade jag hört det gamla ordspråket "Once you go Emma - you always come back", men trodde inte att det gällde mig. Jag var ju frissasurfare! Också efter att bloggsamarbetet, efter två besök tog slut, fortsatte jag återkomma till Emma.

Och nu för tiden är det ingen annan än Emma Maris som rör mitt hår. Basta.

Det är inte så att Emma bara är en fantastiskt duktig frisör - hon är också en så himla bra typ. Igår var jag skittrött när jag skulle till Emma. Och hade barnen i släptåg. Och jag hade massor att rätta till i håret. Tog flera timmar. Ändå gick det urbra. Emma har värsta bästa effekten på folk. Man blir lugn, glad och får skratta. Och så masserar hon hårbotten som en guuuuuud. Kommer med bra idéer Och klipper alltid exakt som man vill ha det. Hon är just en sådan som man vill att det ska gå svinbra för. 

För Emma har gjort så himla mycket bra för mig (inte minst för mitt hår). Därför vill att hon ska vara uppbokad hela resten av livet. Kom ihåg det nästa gång ni ska klippa håret i Vasa. Använd min frissa. För hon är den allra bästa.

Ta det som ett pålitligt tips. 

Kan langa kontaktuppgifter om ni behöver.

tisdag 6 september 2016 - 13:30

Sött hus.

img745021228290601948

 

Eftersom jag är en sucker för gamla flervåningsträhus från början av 1900-talet har jag ett gott tips till alla som just nu letar efter ett trevligt hem att bo i. Sevendays bloggare Marie Håkans säljer sin trähustrea i Vasa. Påminner lite om vårt hus. Spana in, vetja!