söndag 17 juli 2016 - 22:28

Läst på sistone!

Hej från Öja! Den här veckan är jag och Rabbe på hans föräldrars stuga och njuter av allt möjligt somrigt. Mitt i allt kommer det regniga dagar och jag får tid att blogga.

Medan jag packade inför den här resan föll min blick på mitt nattduksbord. Böckerna där är verkligen laidasta laitaan (allt möjligt). Se bara:

 

13576611 10154197862745856 1248223743 n

Bibeln, Dagens lösen och missionshistoria varvat med Lena Dunham och en handbok i ashtanga-yoga. Lite akademisk feminism och så Rabbes pappas ordlösa serieroman Neri. Det här är en av orsakerna till att jag tycker om böcker: att det går att dyka in i så vitt skilda verkligheter bara genom att snusa lite på torra sidor i olika böcker.

Sedan jag senast gjorde en läserapport i april, har jag läst följande:

 

Teemestarin kirja av Emmi Itäranta OK ++

The Life-changing Magic of Tidying Up av Marie Kondo OK ++

Not That Kind of Girl av Lena Dunham OK –

Det händer när du vilar av Tomas Sjödin OK +

 

Jag hade alltför höga förväntningar på Lena Dunhams bok. Underrubriken är typ "A young woman tells you what she´s 'learned' " och det stämmer verkligen inte. Eller så har jag missförstått citattecknen kring learned. Kanske det faktiskt ska betyda att hon inte har lärt sig någonting alls. Boken är enbart en lång räcka observationer som Lena Dunham gjort under sitt livs gång. Helt intressanta saker i och för sig, men det kommer aldrig en tillstymmelse till lärdom i texten. Vad är det hon har lärt sig? Jag vet inte. Men jag vet nu väldigt mycket om hennes sexuella erfarenheter och att hon verkar ha haft någon sorts ångestproblem i barndomen. Det som stör mig är att det här bara beskrivs rakt upp och ner, utan någon egentlig röd tråd eller struktur. (Jag får lust att ta på mig hårdhandskarna och redigera boken riktigt ordentligt.) Jag hade gärna läst vad hon till exempel lärt sig om att älska sin kropp, men jag får bara en lång beskrivning av en bantningskur som misslyckas. Jag trodde jag skulle få ett lass med pepp och "älska dig själv som du är", men nej.

Marie Kondos bok däremot var superbra, även om jag förstår att man kan bli provocerad av hennes principfasthet. Och visst finns det problem: är det verkligen ansvarsfullt att göra sig av med alla grejer som inte "spark joy"? Vad händer med de grejerna, vem ska ta hand om dem? Om jag har ett par vinterskor som är bra och etiskt producerade men inte "spark joy", ska jag bara göra mig av med dem och köpa nya? För vilka pengar? Nåja, problemen till trots tycker jag att boken verkligen lyckades inspirera mig till att göra en sista stor utrensning i år, en gång för alla. Det är ju inte kul att hela tiden gå runt och granska sina grejer med en kritisk blick (tycker jag verkligen om dig? vad ska du vara bra för?). Rensandet måste få nå sitt mål någon gång, och tack vare Marie Kondo tror jag faktiskt att målet är i sikte nu.

Har du läst någon av de här böckerna? 

tisdag 28 juni 2016 - 21:13

Springivern och Malenas sommarprat

Malena Björndahls sommarprat, det är så bra. Hur bra? Så bra att jag orkade springa mycket längre än vanligt på en av mina sällsynta kvällslenkkin. Maigad så långt jag sprang, och hårt (för att vara jag). Jag orkade till och med göra solhälsningar och armhävningar lite här och där under vägen. Tack Malena, det var ett ärligt och bra sommarprat. Som hjälpte mig att tänka nya tankar och springa underverk.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att springa, även om jag ända sedan gymnasiet försökt komma in i det. Ivern har fort bytts till total motivationsbrist. De senaste åren jag ändå i långsam takt tagit en lenkki typ en gång i månaden eller så. Ofta driven ut av ångestskäl. Lufta skallen och lillhjärtat. Men det har sakta börjat vända, till att jag nu plötsligt klarade av att springa från Rödbergen till Olympiaterminalen och tillbaka längs med Eirastranden (jag mäter aldrig mina sträckor i kilometer, siffror har väldigt lite med mitt motionerande att göra).

Här är några saker som gjort det lättare för mig att springa:

1. Mina fivefingers. Barfotaskorna är inte bara fruktansvärt snygga utan även sköna att springa i. Jag får inte ont i knäna av dem, vilket alltid var ett problem tidigare med konventionella springskor. Tycker fortfarande efter ett år att det är roligt att klä på mig dem, och det motiverar mig att ta en lenkki. Känner mig också mera som en earthling när jag springer med dem.

2. Alla mina jumppakläder hänger på samma galge. Lätt att ta på sig, lätta att hänga av sig. Jag tvättar dem bara när de börjar lukta för äckligt.

3. Något år sedan fick jag tipset att springa så långsamt att det känns töntigt, och det har verkligen ökat lusten att springa. Jag får sällan ont i sidan längre, inte heller blodsmak och grisflås. Jag springer i maklig takt och njuter av syret och utsikten. Mot slutet kan jag klämma in lite hårdare fart för att kunna landa med ett ordenlitgt flås på innergårdens stenplattor.

4. Ett powerplagg. Det är mycket lite lättare att masa sig ut om jag vet att det är min Led Zeppelin-t-skjorta som hänger på jumppagalgen. Med den på är jag inte bara en röd flåsare, jag är också en tuffing.

5. Sporadiskt sällskap. Ibland händer det att jag springer med Rabbe. Det är bra dels för att det är mysigt (obviously) men också för att han kan höja min ribba lite. De gånger jag springer ensam är det lätt att ta det lite för lugnt, så att jag blir besviken efteråt när endorfinerna inte infunnit sig. Med Rabbe springer jag lite längre, och eventuellt lite hårdare.

6. Springandet är en belöning, inte ett straff. Det här är egentligen Rabbes visdom. Det är mycket mera motiverande att byta om till springkläder om det är själva springandet som lockar i stället för någon skräpmatsbelöning efteråt. (Även om blåbärs-kardemummaglassen i frysen ofta hägrar i tankarna när jag är på språng.)

fivefingersOskarpa fivefingers i Mariehamn. Fötterna liknar tassar på en varelse i Mumindalen, sa Ylva en gång. Fjantiga, sa Rabbe. Åsikterna haglar men jag står fast vid att de är snygga och framför allt tuffa.

tisdag 28 juni 2016 - 13:16

Världens lättaste snyggfrisyr

Kyrkpressenfie11

Hejhå, länge sedan en jobbselfie syntes här (och lika bra är väl det med tanke på att jobb antagligen inte betyder att ta selfies). Men jag fick bara en känsla av att dagens frisyr måste visas upp.

Jag har hållit på ett tag nu med komplicerade flätor som tar enormt med armmuskler och morgonnerver att få till stånd. I morse var tiden ändå knappare än vanligt, så jag slängde bara ihop något. Och det visade sig vara en rätt classy hairdo. Först en halvknut, sedan en halvknut under det. Fäst med minisnoddar.

I detta hår har jag i dag layoutat annonser och lagt sista handen vid ett pressmeddelande om sommarens och höstens nya böcker från vårt förlag (Fontana Media). Vi har så många bra böcker på gång! Lite pirrig känsla alltid efter att man skickat ut ett pressmeddelande. Kommer det att nappa? Blir det en stor personintervju eller en liten notis, eller bara absolut inget alls? Det kan man inte så noga veta.

Efter lunchen tog jag en snabb sväng via loppiset på Sandvikens torg. Och hittade linneskjortan som ska göra min sommar:

SkjortaVuokko är ett finskt märke som typ bara gör kvalitet. Men så kostade skjortan också skjortan, hehe. Men försäljaren sa att den passar bra med mina ögon så då är den säkert värt det.

 

 

 

onsdag 15 juni 2016 - 20:43

3 screenshots på det som gör mig glad just nu

Ibland måste man bara skramla ihop det som gör en glad. Trots att det först kan kännas omöjligt ("inget i hela världen kan göra mig glad!") så kan det ändå efter en stund dyka upp enkla ting som gör livet lite gladare. Här är mina tre banala ting. Vilka är dina?

 

 

 

1. Flätor är min nya vardagskreativitet.

När jag tänker på mitt behov av kreativitet i vardagen ser jag framför mig stora målardukar och bestämda penseldrag, kanske att jag lär mig en ny bellydance-move från youtube eller att jag skriver något skönlitterärt eller varför inte komonerar skön ljuv musik.

Det är ju fina visioner men inget jag lärt mig att kombinera med ett heltidsjobb. Ändå vill jag har kreativiteten. Och då har flätning visat sig vara det jag både hinner och vill göra. Min kusin Jenni Petänen är något så roligt som en lettitaiteilija (flätningskonstnär) och hennes och min syster Lauras bok Letille har varit en jättebra hjälp för att komma igång. Plötsligt kan jag göra fiskbensflätor.

Skarmklipp 2016 06 15 21.16.18

Klicka på bilden för att komma till Jennis youtubekanal.

 

 

2. Ibland är konsumtion faktiskt en bra lösning.

Jag har de senaste veckorna blivit orimligt arg på mina byxor och kjolar, ja de har alltså blivit för små. Att de täcks! Eller att min mage täcks. Trots att jag äter helt okej, motionerar helt okej och älskar min kropp helt okej, – trots detta gör min kropp uppror. Att den täcks.

Nåjah, den lyckligaste dagen den här veckan var när jag gick in i den etisk-ekologiska affären Nudge och bad expediten hjälpa mig hitta rätt jeansstorlek. Jeans! Det är åratal sedan jag köpt sådana senast, och antagligen evigheter sedan jag köpt jeans som faktiskt är rätt storlek och modell för mig. Det är också första gången jag köpt ekologiska och etiska sådana (har inte orkat forska så mycket, men så påstod lapparna). Kings of Indigo - K.O.I heter de.

Skarmklipp 2016 06 15 21.01.16Ett klick på bilden för dig till Nudges webshop.

 

 

3. B-teveserier från Australien

Yle har äntligen gett oss en ersättare till McLeods daughters, den australiensiska B-teveserien som jag var helt fast i för typ två år sedan. Ersättaren heter Mako Mermaids. Tre sjöjungfrur blir utkickade från sitt stim, och får skäl att försöka agera landpeople.

Stundom väldigt dåligt skådespel och manus, men stundom helt briljanta scener. Som när tjejerna första gången ska walk with legs. Är det nån annan än jag som slappnar av väldigt bra till halvbra konstiga teveserier från Australien?

 

Skarmklipp 2016 06 15 20.49.45Bilden är länkad till serien på Arenan.

 

tisdag 7 juni 2016 - 22:49

Insikten!

Jag har fått en insikt i klass med min Roger Pontare-insikt häromåret.

Detta kom till mig när jag duschade i kväll: Nordmans låt Vandraren handlar ju om människan. Som i hela mänskligheten; detta att vara människa. Den handlar om dig och just nu handlar den väldigt mycket om mig.

Det gör ont, men gå ändå

du kan aldrig vända om

det gör ont, men gå ändå

du är här och kom hit som en vandrare

Hur många gånger har jag inte läst om vandringen som en allegori för livet? Säkert tusen.

Att jag inte sett det här uppenbara tidigare måste bero på att jag hade en så stark och självklar tolkning av låten som barn. När jag första gångerna hörde den i min grannes flickrum så tog jag Vandraren som en väldigt konkret berättelse.

Om en mystisk Vandrare, som bara går och går, från by till by. Det fanns något hotfullt i att han (varför just en han?) aldrig kunde vända om. Vad hade han gjort för hemskheter i byn han senast kom från? Varför fick han inte gå tillbaka? Varför var han dömd till detta eviga vandrande? Den här kriminella tolkningen underströks av att vi hade hört att Nordman suttit i fängelse. För vad? Det varken visste eller förstod vi. Men förstås måste sagan i låten ha en självbiografisk underton. Vandraren var alltså Nordmans alter ego.

Men alltså inte bara Nordmans alter ego! Allas alter ego. Och just nu känns det här ofantligt upplyftande för mig. Det gör ont, men gå ändå. Medlidandet, medvandrarskapet. Åh, min andliga törst måtte vara stor när trösten kommer i något så sönderspelat som Nordmans Vandraren.

(Kanske är det detta som sommarteologerna får lov att sjunga för mig när jag ligger på bäddavdelningen i framtiden? I stället för Blott en dag.)

 

måndag 6 juni 2016 - 21:48

Staycation-inspiration

De senaste veckorna har jag varit en av de tröttaste Liisorna på länge. Så trött att Ylva var tvungen att säga det rakt ut för att jag skulle fatta allvaret. Hon ringde i de rätta utbrändhets-varningsklockorna, de som jag borde klara av att ringa i själv vid det här laget. Eller så kanske det faktiskt är meningen att man inte ska fatta sånt själv, att det är ens vänner och nära som ska säga till.

NÅ, ANYWAYS. Förutom att försöka åtgärda den inre perfektionisten och trappa ner på alla möjliga inre krav, så innebär min trötthet också att jag längtar något oerhört efter min semester i juli.

Jag har funderat från och till på hur jag ska få ut det mesta av de fyra lediga veckorna, hur jag ska klämma in de häftigaste upplevelserna och den skönaste avslappningen. En interail till södra Frankrike, en kompisresa till Rigabukten, en kärleksresa till vart-som-helst-annanstans. En yogaretreat på en skärgårdsö.

Planerna var stora men i dag insåg jag och Rabbe faktum: vi kommer inte att ha råd med svulstiga resor. Eftersom han precis har startat egen firma är det en stor bedrift att han överhuvudtaget kan vara ledig en hel månad. Och jag själv behöver inse att om jag ska klara av att vara utan inkomst i 3-4 månader när jag reser till Taiwan i höst så ska sparlågan ska definitivt vara på nu.

Så det blir inget sånt här med andra ord:

Skarmklipp 2016 06 06 22.01.40

Inget sol- och värmedyrkande på franska Rivieran.

Skarmklipp 2016 06 06 22.02.29Inget scooterkråtas i Nice.

 

Men i stället: en chans att ha en hel månad utan bokningar, utan tider att passa. En möjlighet att äntligen testa den där idén om att vandra, tälta och paddla av hjärtats lust. Besöka alla häftiga öar runt Helsingfors. Vara i Österbotten så länge att vi faktiskt tröttnar. Läsa böckerna till slut. Motionera så mycket kroppen bara orkar. Och faktiskt hinna umgås med de människor vi träffar.

(Minns med viss skam en sommardag något år sedan när jag och Rabbe på morgonen körde från Maxmo till Storkyro för att hänga med mina kusiner och morföräldrar superintensivt i en timme, sedan göra alla besvikna och köra till Vörå för att snabbt slafsa i oss en lunch hos Jennys familj, för att sedan köra till Riksåttan och lämna bilen på ett gömställe och hoppa på bussen till Kokkola. Galet, så bråttom kan man ju inte ha på en semester.)

Så vi ska göra något som tydligen kallas staycation. Att semestra på egen mark. Och det är väl inte så underligt egentligen. Det underliga är väl snarare att bränna pengar på att resa iväg från Finland just när det börjar bli som härligast att befinna sig här.

Så här fint kan det ju faktiskt vara i Finland på sommaren (varning, bildbomb, scrolla lååångsamt):

Skarmklipp 2016 06 06 22.18.46

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.19.21

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.21.11

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.23.03

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.24.49

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.25.07

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.25.28

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.25.48

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.26.18

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.26.36

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.27.10

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.30.41

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.30.25

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.29.52

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.30.07

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.30.59

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.31.17

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.31.40

 

 


Skarmklipp 2016 06 06 22.32.07

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.33.09

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.34.46

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.35.09

 

 

 

Skarmklipp 2016 06 06 22.35.34

 

 

 

Så: ge mig hav, himmel, bastu och kajaker så är jag nöjd. Nej vänta, en snygg (och framför allt schangdåbel) man och ett trevligt sällskap vill jag ju också ha. Och lite överraskningar.

Fastän sparlågan är på är vi ju ändå så fruktansvärt lyckligt lottade som har föräldrar och vänner som ger oss möjlighet att hänga i vackra miljöer. Gäller att komma ihåg det.

torsdag 12 maj 2016 - 21:12

Evighetslistan

Här kommer min giv på Linns evighetslista. Lite sent ute, men det är väl alltid någon som ska vara sist. Eller som ska vara den första att vara retro. 

 

1. Så här tänker jag kring vacciner: Rätt mycket just nu i och med en stundande Taiwanfärd. Varför är det en liten skruttig lapp som alla mina vacciner står på? Kan de inte finnas bokförda i något moln? Var finns min skruttiga lapp. Såna tankar. Jag jag jag. Än så länge bryr jag mig skit i om barnen ska få nålar i sig eller inte.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: I was born this way hey.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: De där som gjordes för tio år sedan var snygga, såg nästan handmålade ut. Nuförtiden ser de ut som billigt krafs, som att någon limmat på en stor mumin-tarra. Kan inte fatta att folk samlar?

4. Ska barn synas på sociala medier? Nä. Jag har flera gånger varit i en situation där en vän/familjemedlem/pojkvän lite förläget sagt att det inte var så kul att jag nämnde dem på min blogg. Nämnde. Inte ens ett foto. Och hur vet man att en liten degklump har gett sitt medgivande eller inte? Huuur? Det här gäller mest bloggen, slutna instagramkonton är jag mycket liberalare med. (Obs: jag kommer säkert att ändra mig när/om jag fått världens sötaste unge som jag vill visa upp för hela världen likt Rafiki med Simba i famnen ute på Jylhäkallio.)

5. Är jag feminist eller inte? Ja, sedan jag var typ tio och slog upp ordet i klassens ordbok. För att det finns så oerhört mycket att vara tacksam för gentemot tidigare generationers feminister. Och för att det finns så oerhört mycket kvar att kämpa för.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Som jag funderat på detta. Jag är en ihärdig antikapitalist, men å andra sidan tror jag att de sugigaste sidorna av konsumismen kunde bekämpas genom att rättvisa och ekologiska företag fick synlighet och blev den nya normen. Ni förstår, så att de företag som inte är rättvisa och ekologiska var tvungna att märka sina produkter med "unfairly produced" och "harmed the environment so and so much". För att uppnå det kunde jag faktiskt tänka mig att ge sådana företag synlighet på min blogg. Men bara för produkter som jag köpt själv. Jag tycker nämligen att hela trovärdigheten går förlorad om bloggaren fått produkten gratis. Visst är det så? Klart det är lätt att skryta när det inte kostar.

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Ja. Och puffärmar. Volanger. Långt hår. Glitter. Hårspännen. Guldiga kjolar. Stora fjärilsvingar. Nagellack. Behöver ni fler tips är det bara att ringa.

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag? Jag är så tacksam för mitt eget dop att det absolut är något jag vill ge vidare om jag en dag får barn. Att jag är döpt som bebis har hjälpt mig massor i min prestationsångest, åtminstone när det kommer till tro. Om Gud tog emot mig redan då, utan att jag hade presterat ett jota, ja då tror jag att hen tar emot mig med lika öppna armar också idag. Religionsfrihet betyder också frihet till religion. Och vårt religionsbehov startar inte först när vi är 18.

9. Bloggska - är det ett viktigt språk? Ja. Jag har inte alltid skrivit så här bra. (För visst skriver jag bra? Ja!) Mina första dagboksinlägg på Lunarstorm var knappast det korrektaste språket, men bara det att ha en egen plattform där jag bestämde innehållet var så oerhört viktigt. Jag skulle knappast våga lita på mitt skrivande idag om min enda övning hade varit skoluppsatserna. Once upon a time, this journalist wrote bloggska.

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen? Jag älskar bloggar som "visar allt", och har svårt med bloggar som bara är polerad yta. I en värld som hela tiden pumpar ut prestationskrav över oss ser jag det inte som en kärleksgärning att visa upp ännu en polerad fasad. Men jag visar ändå inte allt på min blogg, mest för att jag bara inte hinner, men också av hänsyn till andra, eller till mig själv. Det finns mycket jag gärna skulle skriva om (typ vestibulit, relationsångest, att känna sig oälskad, vänskapsångest, preventivmedel, att alltid vara vikarie) men locket är på. Det finns bloggläsare och det finns nära vänner, de är inte alltid samma sak.

 

Och på tal om nära vänner, i morgon har jag äran att få en sådan på besök! Ylva du är välkommen.

 

13180972 10156913458975422 1690858686 nHär är jag på vandring i Noux med bärarlaget. Och funderar givetvis ut svaren på dessa kluriga evighetsfrågor. Joanna Lindén-Montes har fotat. (På tal om reklam på bloggar – Joanna tyckte att jag borde börja göra bloggsamarbeten med Fjällräven, när jag nu liksom har väskan och naturen kirrad.)

tisdag 10 maj 2016 - 11:15

Kyrkpressenfie 10

Kyrkpressenfie10

Plötsligt tycker jag mig hinna med en mini-kreativ paus på jobbet. Dags för en Kyrkpressenfie alltså. En tämligen grynig sådan.

---

Jag har i några dagar gått runt med lite mixed feelings. Över allt möjligt i livet, men också över min Taiwan-praktik. Efter min första eufori över att få åka till Taiwan har jag plötsligt en hel hop andra känslor som knackar på.

Jag har lite svårigheter att skaka loss min tidigare vision om att åka till Nepal på praktik (det var min plan A, som ändrades pga nya visumföreskrifter i Nepal), med allt vad det innebär av mat, kultur, annan livsrytm och Indiensaknad. Jag har försökt sopa undan de tankarna och fokusera på Taiwan med alla mina sinnen, men tja. Det är inte så motiverande att lära sig kinesiska om man går runt och tänker på Nepal.

I morse bestämde jag mig i stället för att omfamna mina Nepal-tankar, så jag klädde mig i en gammal tunika jag köpt i Indien. Jag känner det tunna bomullstyget mot huden och låter alla tankar komma. Nu ska Nepal sörjas ut så att jag på nytt kan börja längta efter Taiwan.

 

 

 

måndag 11 april 2016 - 21:27

Mandarin!

Jag hade tänkt bärga mig några dagar men jag kan inte. Måste få berätta, nu genast:

I morse skickade jag ett mejl till FMS (Finska Missionssällskapet) där jag skrev ungefär så här: Ja, skicka mig till Taiwan!

Och nu verkar det faktiskt inte sämre än att jag ska få tillbringa tre månader i höst i TAIWAN på missionspraktik. Kreisi! Här är Taiwan:

 

Skarmklipp 2016 04 11 21.33.38En vidunderligt skapad ö utanför Kina. En stor del av befolkningen härstammar från Kina eftersom hela det kinesiska ledarskapet flydde dit 1949, i samband med att Mao Zedong utropade den nya kommunistiska staten Folkrepubliken Kina.

 

Och här är min bästa app just nu:

 

Screenshot 2016 04 11 20 55 19ChineseSkills heter den. Jag kan redan säga jag är kvinna (wu shi nv ren), du är man (ni shi nan ren). Tydligen är det där språkundervisningen i mandarinkinesiska startar.

 

PS. Det måste ju vara det här som högstadie-smartskallarna hade i kikaren när de stundvis kallade mig för det fyndiga öknamnet Liisa Mandarin.

torsdag 7 april 2016 - 20:54

8 saker jag gör i stället för att blogga

Vet ni, jag har varit en så otroligt trött mask på sistone. Jag känner mig som en betydligt slappare version av den slaka kuken (visst har ni sett på Full Patte?). Skulle inte orka leka kurragömma. Jag är en grå mask som släpar sig till jobb varje morgon, ger all sin energi där och som sedan släpar sig hem via matbutiken.

Heltidsjobb, I don't get you. Du är så rolig men du gör mig så trött.

Eftersom jag sitter mycket framför en dator på jobbet har det inte alls lockat att närma mig bloggy när jag väl släpat mig hem. I stället har jag:

1. Tagit tupplurer. Älsk på det.

2. Yogat. (Fortfarande med Adriene.)

3. Tupplurat.

4. Läst böcker. 

Här har jag verkligen överträffat mig själv och hittat tillbaka till slukaråldern. Sedan årets början har jag läst

Oneiron av Laura Lindstedt OK 
Arra av Maria Turschaninoff OK ++
Wild av Cheryl Strayed OK +
Taivaslaulu av Pauliina Rauhala OK ++
Missdåd av Karin Erlandsson OK +

På gång: Women Who Run With the Wolves av Clarissa Pinkola Estés 

Som den systematiskt lagda märker har jag ett system: Eftersom ett av mina mål för i år är att göra min 95-procentiga finska till 100-procentig har jag bestämt att var tredje bok jag läser ska vara på finska. Efter den finska får jag koppla av med en svensk och en engelsk bok och sedan börjar varvet om från början. Har funkat bra hittills!

Så fortsätter listan över vad jag gjort i stället för att blogga:

5. Använt all google-fu jag kunnat uppbåda för att hitta bilder av den här ryggsäcken in action. Sedan har jag köpt den och inspirerad av Wild  har jag börjat drömma om att vandra. Det är ju bara att gå. Jag kan gå. 

6. Provat ungefär hundra olika glasögon med Rabbe som smakråd innan jag slutligen valde dessa:

Skarmklipp 2016 04 07 21.10.48Här kan man leka med tanken att det inte är min tunga som sticker ut ur munnen utan att det där helt enkelt är min underläpp. 

 

7. Jag har köpt färgpennor som blir vattenfärg. Ja, det är fantastiskt. Dessutom har jag målat lite med dem.

8. Jag har noterat att min underström inte är glad! Ni vet, den som vilar under ytan. På ytan kan jag ha glädjetoppar och frustrationsdalar, men den där stadiga strömmen som löper under alltihopa: den är inte glad. Jag saknar den glada underströmmen, är trött på den här jag har i stället: den trötta, cyniska, modfällda. Så tillsammans med Rabbe har jag funderat över vad det är som saknas, va jere som feilas. Vi utarbetade Glädjehanden:

GladjehandenDet finns sex olika områden som inverkar på glädjen för en Liisa. De symobliseras av handens fem fingrar och handflatan.

Tummen är kärleksrelation (den där andra tummen som skymtar är Rabbes), pekfingret är andra relationer, till vänner, familj, kolleger. Långfingret är kreativitet, ringfingret är jobb och trygg inkomst. Lillfingret är motion och hälsa och handflatan symboliserar inre frid och gudsrelation. Det är inte realistiskt att alla fingrarna ska vara fulla med färg hela tiden, det går upp och ner.

Medan jag målade den här kom jag på vilket område som just nu bara ekar tomt. Handflatan. Det är bra, då vet jag vad jag behöver skapa rum för i min vardag. (Att faktiskt skapa det där rummet är svårare.) 

Sådär. Känns väldigt privat att dela med mig av Glädjehanden men tänker att kanske någon av er också kan få ut något av den.

 

Det var allt för den här gången. Ses igen om typ några veckor om den här bloggtakten håller i sig. Ha det bra!