onsdag 30 november 2016 - 13:35

Kulturfonden och livet just nu

 Kulturfonden selfie

 

Boom, nu har jag lämnat in min ansökan till Kulturfonden. Då är det bara att hoppas att jag ska få pengar för att måla tavlor till en utställning. Hah, det är ju helt overkligt att kunna skriva ut det och veta att det är sant och varken lögn, förbannad lögn eller statistik. Jag är på konstvägen nu vänner och det känns BRA.

Jag bara måste ge en eloge till Kulturfondens ansökningssystem. Det är så enkelt, överskådligt och vänligt på något sätt. Oavsett om vi som söker om pengar får dem eller inte så har vi tvingats fundera över budgeter, målsättningar, tidsplaner. Tvingats glömma artighetsfraserna och bara kontakta dem som kunde funka som samarbetsparter i projektet. Det var verkligen bra för mig att grunna i några dagar på den där ansökan för mitt kommande konstår känns mycket mera verkligt nu. Jag har ju en tidsplan, en samarbetspartner och en budget (vilket inte är det samma som att jag hade pengar, men ändå: en budget).

De senaste veckorna har varit så otroligt intensiva. Det har hänt så mycket på så många fronter (bara en sån sak att jag plötsligt har mer vänner här än jag hinner umgås med) att jag är helt slut, trots att jag precis varit på en tre dagars "semester" i Ascension House och vilat upp mig. Ascension House är ett gästhem som drivs av skandinaviska volontärer här i Hongkong (tycker aboslut att du ska ansöka om att bli volontär där om du funderar på att ta ett mellanår). Min kompis Anna är där som volontär och det är alltid en ynnest att få hälsa på där. Och dessa tre nätter då jag fick sova i en dubbelsäng var helt himmelska. Att bo på tre kvadrat är inte så bra för själen, men att få ta semester från det lilla kvarteret: DET är alla sorters bra för själen.

Tack för era frågor till podden (se förra inlägget)! Jag har tyvärr inte ännu hunnit spela in den, men hoppas hinna göra det nästa vecka. Så om du ännu kommer på någon fråga om mitt hongkongliv: knattra gärna in det i kommentarsfältet.

Yesbox, nu dags för efterlängtat Girlmore Girls-maraton för den här tjejen som by the way har ny frisyr.

 

fredag 18 november 2016 - 11:40

Podfrågor!

Skarmklipp 2016 11 18 18.15.55

Hej på er, och tack för den översvallande positiva responsen på mitt galna beslut att bli fri konstnär. (Känns fortfarande helt världsfrånvänt att skriva ut det.) Jag har också haft flera samtal med mina kolleger om beslutet och jag är så förvånad över att alla är så peppande. Ingen har sagt att det är ansvarslöst, själviskt, inbillningssjukt eller något annat otrevligt. Så TACK för det!

En helt annan sak: jag tänkte spela in en pod om vad det egentligen är som jag gör här i Hongkong. Det är ju inte så att jag bara köper XL-byxor och fattar stora (XL-)livsbeslut. Jag är ju här på missionspraktik för Finska Missionssällskapet. Men vad betyder det?

För att inte den här podden ska bli en enda långtråkig monolog tänkte jag bygga upp den kring frågor från er. För visst har ni frågor? Det kan ju inte vara helt självklart för er vad jag gör här och varför? Därför är nu kommentarsfältet ert (som det förstås alltid är): Ställ en fråga om vad jag fyller dagarna med i Hongkong!  Senast på måndag 22.11 behöver jag ha era frågor.

 

15058688 10154590523905856 1168524775 nÄr det månne det här Liisa gör i Hongkong? Utövar märkliga tempelritualer med en massa blingbling runtomkring? Bara den som frågar kan få ett svar.

 

PS. Jag vet att jag fortfarande inte har besvarat alla frågor från min tidigare frågestund evigheter sedan, fastän jag lovade att svara på allt. Löftet står fast. Jag tänker svara på dem alla, men eftersom jag vill ge ordentliga svar tar det tid. Men svaren kommer, I promise. De är nästan här.

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

torsdag 10 november 2016 - 11:00

Valet som var överallt

Det kändes som att USA:s presidentval var närvarande var jag än rörde mig i Hongkong igår.

På förmiddagen hade jag ett möte på University of Hong Kong. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng amerikanska utbytesstudenter och följde med rapporteringen om valresultaten från de olika delstaterna. Ett nervöst vankande av och an, dåliga skämt och en växande misstro när allt fler delstater valde Trump.

Under lunchen var jag ännu övertygad om att Hillary skulle vinna. Läste nyheterna på mobilen medan jag åt mina vegetariska vårrullar.

I metron visade teveskärmarna bilder från de olika valmötena. Trump, Hillary, Trump, Hillary. Jag förstod inget eftersom det var på kantonesiska.

Medan jag vandrade genom en park till lågstadieskolan där jag hänger varannan vecka passerade jag en tonårskille som utbrast i sin telefon: What? He got Arizona too? I can't believe it!

Framme vid skolan började jag småprata med en mamma. (Min uppgift vid skolan är väldigt diffus, i går handlade det mest om att stå och se på medan unga scouter lärde sig marshera på ett ytterst militärsikt sätt.) Mamman var illa till mods dels över det politiska läget i Hongkong, som förvärrats avsevärt de senaste dagarna, men också över den allt större sannolikheten att Trump faktiskt skulle bli vald. There is no safe place on this earth anymore. Vi fortsatte småprata medan vi betraktade de små uniformklädda barnen lära sig vika sin scoutflagga på exakt rätt sätt. När alla barnen hade lärt sig vikningen kollade jag på min telefon. Trump har blivit vald. Luften gick ur både mig och mamman och vi klappade varandra på axlarna. So this eveneing we need to pray for the world, sa hon innan vi skildes åt.

Det var dags för mig att gå vidare till den kantonesiska kyrkan där jag hjälper till med läxhjälp för ett gäng spralliga barn. När jag steg in på kontoret var det första vi pratade om valresultatet. Did you forget the world was crazy, Liisa? Ja, jag hade väl gjort det. Men det är ju sant, världen är galen på så många sätt. Det är inte så stor idé att förvänta sig något annat än galenskaper av den. Men att en så här obildad man kan ha så där stort förtroende..? Jag förstår bara inte.

Det är än en gång dags att borsta av sig besvikelsen och se framåt. Världen är delad i små och stora bubblor av likatänkare. De senaste åren har det blivit tydligt hur destruktivt det är för civilisationerna att dess medborgare finns i små bubblor av välbehag. Det är dags att spräcka de där bubblorna och satsa ännu mera på gränsöverskridande gemenskaper. Lite mera ögonkontakt är steg ett.

 

fredag 4 november 2016 - 05:50

Vlogg: mini-lägenheten i Hongkong!

Hehe, här är min första videoblogg någonsin! Det känns ytterst pinsamt att publicera den, i denna totalt oredigerade version. Men det är väl bra att ge den här polerade somevärlden lite authenticity. Exakt så här aningslös och pinsam kan jag vara. OCH RÖD I FEJSET.

Alltså: videon är en rundtur i mitt lilla lilla hem i Hongkong. Lägenheten kan inte vara mer än 3,5 kvadrat, har jag räknat ut. Jag filmade det här redan för några veckor sedan, när jag precis flyttat in. Därför pratar jag om min praktikpartner som om hon ännu bodde i Hongkong, och därför har jag redan varit på bröllopet vars inbjudan jag visar upp i videon (det var inte så annorlunda än en finsk vigsel). Det högljudda bruset kommer från luftkonditioneringen som står på för fullt hela tiden, dag som natt. Det är först när jag ser videon som jag inser att det där bruset faktiskt är konstant.

PS. I nästa nummer av FMS tidning Mission kommer en krönika där jag berättar mera om hur det är att bo så här smått. Läs den! (Här kan du prenumerera på tidningen. Helt gratis. Välproducerad och snyggt layoutad info om hur världen faktiskt blir lite bättre hela tiden. Läsning som ger hopp.)

Kan ni gissa hyran för den här?

fredag 28 oktober 2016 - 11:38

Wow, I didn't know you were so curvy!

Kläder. Jag försökte tänka igenom dem väldigt noga när jag packade inför Hongkong. Anade att det kunde vara svårt att hitta plagg i min storlek i Asien. Ändå gick det så att jag fort fick ett behov av ett par lösa stilfulla byxor, som går ner över halva vaden (de kallas visst culottes i modesammanhang?). Svala men täckande. Alla byxor jag packat var för varma och alla kjolstyg lite för korta för att passa i de mer städade sammanhangen.

Så jag begav mig ut i detta konsumtionsmecka.

En affär hade väldigt bra urval av precis den typen av byxor jag sökte. Olika material, färger, skärningar. I storlek M. Det är ofta den storleken jag har hemma i Finland så jag plockade glatt med mig tio par byxor och gick mot provrummen. På vägen dit frågade jag av en försäljare om de också har större storlekar ifall de här byxorna inte passade. Yes, yes. But you try these first.

Jag frustade mig igenom de där tio paren och insåg att inget av dem passade på mig. Ifall jag lyckades få dem över låren och höfterna så var jag tvungen att dra in magen något oerhört för att få dem fastknäppta. I de flesta fall stannade försöket halvvägs över knäna. Om det var något par som jag fick på mig helt så var de för korta på mig, mera shorts än culottes liksom.

Väl ute ur provrummet bad jag en annan försäljare att hämta en större storlek av de tre paren som jag trodde kunde passa om bara storleken var lite större. But noo, only one size sa hon. One size fits all. Förutom mig då. Den klumpiga västerlänningen.

I en annan affär hittade jag ett par snygga linnebyxor, i storlek M. Den här gången bad jag om en större storlek redan innan jag gick in i provrummet. Försäljaren granskade mig med en proffsig blick. No. M is fine for you. Okej, hon visste säkert bättre än jag hur det här snofsiga märkets kläder passar på olika kroppar. Så jag provade. Och förstås var de för tighta, även om jag faktiskt fick dem på mig helt utan problem. När jag bad om en större storlek fick jag den uppskattande kommentaren Wow, I didn't know you were SO CURVY! Nej, inte jag heller.

Det visade sig ändå att även L var för tight, så jag bad om en ännu större storlek. Jag fick en mycket förvånad, lite tom blick. But L is the biggest size. Så jag fick överge de vackra linnebyxorna och köpa ett par stretchiga jerseybyxor –  supercomfy, right? – som faktiskt fanns i storlek XL.

Jag skulle förstå svårigheten att hitta stora storlekar om det var så att alla här faktiskt var pyttesmå. Visst, majoriteten av kvinnorna har väldigt smala höfter (och smalt allt annat också) och de flesta människor är kortare än jag. Men jag ser dagligen också människor i min egen storlek, som till och med har större rumpor än jag. Vaaar köper ni era kläder, vaaar? har jag lust att fråga. Alla klädaffärer jag hittills vadat omrking i säljer så fruktansvärt små kläder. Asian sizes.

 

Outfit G.O.D. jersey culotte pants, red linen topSo so curvy. Ryggsäcken är Anello (typ en japansk Fjällräven), linnetopp från loppiset Punavuoren Patina, skorna är Birkenstock och byxorna är G.O.D (ett fancy Hongkong-märke). Gatan är utanför min arbetsplats. Fotograf är min handledare Upu. I magen finns en bibimbap.

tisdag 18 oktober 2016 - 10:00

Jag kämpar med ätandet

I dag har jag varit i Hongkong i 19 dagar och börjar så småningom vänja mig vid att det är här jag ska vara. För exakt en vecka sedan åkte min praktikpartner hem till Finland. Det var meningen att vi skulle vara tillsammans här i 2,5 månader men hon var tvungen att avbryta sin praktik. Sedan dess har jag försökt vänja mig vid tanken att vara här ensam.

Helt ensam är jag absolut inte. Jag har min handledare, mina grannar, både finska och kinesiska kolleger på de två arbetsplatser jag hänger på. Så jag träffar en hel del människor. Men det finns ingen som det är självklart att jag ska äta mina middagar med.

Platsen jag bor på är ett lägenhetshotell. Jag har ett litet rum på fyra kvadrat och delar badrum och "kök" med en hel våning människor. Kylskåpet är fullspäckat av 25 människors mat och det finns egentligen inga möjligheter att kocka ordentlig måltider. Så om jag ska äta annat än frukt, gröt och flingor så är det restauranger och gatukök som gäller. Det är en helt annan sak att äta ensam hemma med sin favorittidning än att äta ute på restaurang ensam. När matstället dessutom finns i en helt annan kultur med annat språk och andra tankar om vad som är självklar mat så är det faktiskt rätt jobbigt.

Faktiskt så pass jobbigt att jag rätt ofta gör något jag skulle ha fnyst åt tidigare: Jag varvar Starbucks, McDonalds och Pret A Manger flera gånger i veckan. Egentligen gör jag bara som hongkongborna – de älskar verkligen dessa kedjor. 

Det är så dumt. För jag tycker faktiskt om sydkinesisk mat, åtminstone allt det som inte innehåller djur. Vilket ju det mesta gör, och de mest udda delarna av djuren dessutom. Tarmar, fötter, lever. Det är egentligen väldigt fint hur odramatisk inställning kineserna har till mat. Allt kan ätas. Tyvärr tyvärr förmår jag bara inte. Jag har varit vegetarian lite för länge för att klara av att äta det mesta som serveras på lokala ställen. Det var lättare att våga sig på kinesiska diners när vi var två. Jag måste helt klart öva mig på att beställa vegetarisk mat på kantonesiska. Min förmåga där är just nu noll.

Nu ska jag packa ihop mig från hipsterkaféet jag sitter på och leta reda på en biograf. Ska se Snowden-filmen tänkte jag mig. Tänkte kategorisera det som allmänbildning.

tisdag 27 september 2016 - 22:21

Missions-bonanza på instagram!

Hej hej, det är lite för tyst här på bloggen nu. Jag skulle så gärna vilja dokumentera upptakten till mitt Hongkong-farande, men jag har inte sinnesro nog att göra blogginlägg. Som tur är det jag som har hand om sevendays instagramkonto den här veckan, och där går jag bananas över min stundande avfärd. 

Bland annat har jag fått sevendays följare att säga pip pip pip och så har jag delgett mina viktigaste tankar kring vad mission egentligen är. In och följ! @sevendays.fi heter instagramkontot, och mitt eget instagrammande hittar du på @liteskrik.

 

Skarmklipp 2016 09 27 22.28.12Jaja, några (långa) steg ifrån att kunna titluera mig selfie-queen men jag jobbar på det.

onsdag 21 september 2016 - 21:36

Kom med på demo!

Efter att jag slutade jobba förra veckan har jag äntligen haft tid att läsa tidningen ordentligt på morgnarna, och fundera över nyheterna medan jag diskat undan. Fundera över samhället överlag, sånt som jag tydligen inte kan kombinera med heltidsjobb. Och mitt hjärta vill bara sucka.

För någon dag sedan läste jag Lina Teirs text om att vara "teoretisk tolerant" på Wee see you:s fb-sida. (Gå in och gilla den sidan för övrigt!) Lina Teirs text fick mig att skämmas, med rätta. Jag hör till den där tysta majoriteten. Den som är tolerant i teorin*. Hon ställer en mycket viktig fråga: 

Jag känner så många människor som säger sig vara toleranta, som gillar artiklar på facebook om medmänsklighet och som tycker att det är förfärligt med rasismen i vårt land. Många av dem känner ändå inte en enda asylsökande personligen. Kanske tänker de att de asylsökande kan bli kompis med integrationskonsulten. Hur ska Matias (Linas vän från Irak) kunna gissa att de inte är rasister?

Ja, autch. Hur ska den som är utsatt veta att jag är på hens sida när jag gör så lite för att visa det? Jag är den som delar info, visst. Jag ber. Men jag är också den som blir stum när en kvinna i parken börjar prata om hur "nämä mustalaiset" kommer och skräpar ner i stan. Nej, jag känner inte en enda asylsökare eller flykting, inte på djupet. Hur ska de då veta att jag inte är en medlöpare, en rasist? Jag vill inte vara den tysta snällisen.

We shall have to repent in this generation , not so much for the evil deeds of the wicked people, but for the appalling silence of the good people.
– Martin Luther King, Jr.

Det ordnas en stor demonstration mot rasismen på lördag i Helsingfors (Peli poikki!- fb-event här). Om du är i stan: kom med. Det är det minsta vi kan göra för att visa att vi finns, att vi ser. Klockan tolv på Medborgartorget.

 

 

Skarmklipp 2016 09 21 22.30.59

Dags att slipa slagorden. Inga rasister på våra gator!

 

*Jag vill ändå klämma in en liten reservation mot att anävnda ordet tolerant. För mig uttrycker tolerans en minsta möjliga mänsklig hållning – att tolerera en annan människa. Jag vill ha högre mål än så, typ gränslös kärlek.

fredag 16 september 2016 - 17:36

5 saker jag kommer att sakna från Kyrkpressen

Wohoo, igår var min sista dag på Svenskfinlands största tidning (det visste ni väl att Kyrkpressen är?). Det är wohoo eftersom jag nu kan fokusera fullt på att förbereda min Hongkong-avfärd, men det är också buhuu på grund av att det alltid är lite lessamt att lämna ett bra jobb.

En hommage till Kyrkpressen är på sin plats. Här är fem saker jag kommer att sakna:

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.48.09

1. Kaffepauserna

En tidningsredaktion utan kaffepauser är oftast en otrevlig plats där de enda orsakerna att prata med en kollega har med arbetsuppgifter att göra. Inte ett helt vetenskapligt underbyggt påstående men men. Utan gemensamma kaffepauser blir det lätt klickbildning och hård stämning på en redaktion. Det är trots allt ett snabbt tempo och hårda ord kan yttras när en stackars nybörjare är för långsam med att våga ringa politiker och ställa svåra frågor. Man behöver få se sina kolleger som snällisar också. Kyrkpressen har två kaffepauser om dagen (Hur långa de är? En branschhemlighet).

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.51.39

 

2. Absurditetsgraden

För någon vecka sedan hajade jag till när jag hörde Christa säga åt Sofia i rapp ton för att avsluta en diskussion om arbetsfördelning: "Okej så om du tar domprostgården så tar jag helgmålsringningen? Bra." Trots att det är så vardag att skriva om kyrkrelaterade grejer så kommer ändå de där sällsynta stunderna av klarhet när man inser hur absurdt det är att vi sitter där och är superkompetenta experter på något som kan te sig som ett ganska begränsat ämne. (Vilket kyrka förstås inte är – ja Ted och Kaj I'm looking at you – eftersom kyrkan ändå är människors försök att tillsammans hantera livets samlade mängd av sheisse och glädje – och livet, gott folk, kommer aldrig att sluta vara något att skriva om.)

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.56.32 

3. Kreativiteten

En person på redaktionen som har en lite osynlig roll just nu är redaktionssekreteraren Nina, som alltså på redaktionspråk är det som kallas nyhetschef. Hennes namn syns sällan i tryck men det är hon som koordinerar hela kaoset till en tidning varje vecka. Men inte bara det, hon kommer ständigt med nya idéer för det där lilla extra, de små grejerna som gör det roligare att läsa tidningen.

Vi hittar en rolig bild till den där notisen! Vi beställer färgläggningsbilder i stället för de vanliga illustrationerna! Vi lägger upp dem på webben när hela serien är klar! Vi skapar en spotify-lista med de nya psalmerna, och förstås också för de där sacred harp-sångerna! Jag ringer präster som har hundar och frågar om det tror att hunden får komma med till himlen! Sådär håller hon på.

Det har varit en ynnest att få handledas i sitt skrivande av en så kreativ person som Nina, som ofta har ett helt annat perspektiv än jag. Hennes lekfullhet och kreativitet smittar av sig på resten av redaktionen och alla vågar leva ut sin egen kreativitet lite mer. Så bra.

 

Skarmklipp 2016 09 16 17.03.33

4. Kvaliteten

I dessa mediekristider har det varit en otrolig lyx att få jobba på en redaktion som redan gjort sina sparåtgärder. I stället riktar man blickarna framåt och ger sig attan på att varje vecka göra den bästa tidningen som just den veckan kan ge. Vi har bra samtal över innehållet, nödvändiga feedbackmöten och vettiga redaktionsrutiner. Bara det att min text i regel passerar två par ögon innan tryck är oerhört i jämförelse med en dagstidning där jag bara täcktes be en upptagen kollega läsa de texter som jag verkligen var osäker på.

Det är kul att vara bra på nånting. På en vanlig nyhetsredaktion har ju alla lite olika områden som de är bra på, men ofta får journalisterna ändå jobba med teman som de är oinsatta i. För någon kan det vara just det som är kul med journalistjobbet – att på en kvart sätta sig in i vad Regulation of a Transcription Factor Activating Protease kan innebära – men jag är alldeles för mycket av en perfektionist för att klara av att höfta fram en intervju på ett tema jag inte är ens lite insatt i. På Kyrkpressen har jag njutit av att slippa den där enorma startsträckan. De flesta uppdrag har jag redan haft den där grundläggande kunskapen i, så att jag lätt kunnat läsa in mig på temat. Med en veckodeadline hinner texterna dessutom hänga med i bakhuvudet en lite längre tid, och det är lyx. Medan tandborsten rumlar runt i munnen kan jag inse att en kolumn jag skrev under dagen inte är helt hundra. Bara att justera nästa dag då.

  

Skarmklipp 2016 09 16 17.09.04

 

5. Människorna

Förstås, tänkte jag skriva. Men det är ju inte alls en självklarhet att man trivs med sina kollegor. Ändå har jag mått så väl med människorna på Kyrkpressen och Fontana Media. Alla är sig själva och ingen har något att förlora på att vara trevlig. Det finns så mycket snällhet och omtänksamhet på Sandvikskajen! Inte en enda kollega har gett mig anledning att skämmas för hur jag går klädd vissa dagar eller för att jag rätt ofta bara lägger mig raklång på min trasmatta.

Att jobba på en plats som producerar andlig litteratur (Fontana Media) och djuplodande personporträtt (Kyrkpressen) gör att samtalsämnena lätt går från yta till djup vilket ju är något av det bästa jag vet. Å andra sidan finns det också en självklar förståelse för när det helt enkelt är bäst att snacka om finlandssvenska dialekter eller vegetarisk matlagning eller dåliga böcker man läst på sistone.

Det här är människor som gärna ordnar gratisloppis i mötesrummet, som öser bakverk över kaffebordet, som tar med sina telningar ibland och som letar reda på en missionärsbiografi över Ethel Witting-Chow åt mig (Witting-Chow åkte i slutet av 1960-talet till just Hongkong dit också jag ska åka om två veckor). Så tokigt fina är de!

---

Se där, vilken lovsång det blev. Märker att jag fortfarande talar om denna arbetsplats som vi. Dags att öva bort det nu, och styra in skutan mot nya äventyr!