söndag 12 mars 2017 - 11:09

Morgonlistan

Skarmklipp 2017 03 12 11.37.20

När stiger du upp?
Nu under sjukledigehten råder det lite anarki över det här. Vardagar har jag mitt alarm på 8, men kan snooza en halvtimme eller bara ligga i sängen och scrolla instagram. Lämnar sängen typ 9? På helger är alarmet på 9, så då lämnar jag sängen typ 10.


Vad är det första du gör varje morgon?
Går på toa och borstar tänderna. Jag bekänner mig till åskådningen "det är bättre att borsta tänderna före frukost än efter för att undvika att skrubba bort tändernas emalj efter frukostens syra-attack".

 

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
En vanlig hemmadag är jag klar på en kvart. Om det är en duschdag (vilket är typ varannan dag) så är jag en kvart längre i badrummet. Om det är en gå-ut-dag så sätter jag tio minuter extra på att sminka mig och fixa håret, men det sker oftast först efter frukost.

 

Bild 12 03 2017 kl. 11.31 5


Är frukost viktigt?
Ja. Ibland är tanken på frukost det enda som får mig att stiga upp överhuvudtaget.


Vad äter du till frukost?
Smörgåsar, c-vitaminbrus och ett fancy koffeinfritt ekologiskt te (försöker med alla medel undvika koffein just nu). Kanske bärsmoothie om det finns i kylen. En palett av näringstillskott: d-vitamin, zink och magnesium. Kanske en chokladbit som avrundning. Är det en dag när jag tänkt gå ut steker jag ett ägg för att hållas mätt lite längre.

 

Skarmklipp 2017 03 12 11.38.40

 

Är du morgontrött?
Ja, men det värsta går över när jag kommit mig ur sängen. Då sätter jag oftast på musik och blir lite sprittande och dansant av mig.


Vad har du för alarm?
Summer storm från appen Sleep for Android. Det är en app som bokför mitt sovande. Osäker på om det är något jag vill ha med mig i långa loppet, men just nu känns det bra att ha koll på att jag sover tillräckligt och får nog av djupsömnen.


Hur ser en perfekt morgon ut?
Jag vaknar av mig själv. Det är mulet ute = noll press på att gå ut. Jag rullar ut yogamattan och sätter på skön musik och yogar lite i egen takt. Sen läser jag tidningen i soffan med en trevlig frukost bredvid mig.


Vad är det bästa med morgonen?
Att det är en nystart och att mitt humör nuförtiden är allra bäst då.


Hur går du helst klädd på morgonen?
Mysbyxor, yllesockor, linne och munkjacka.

 

Bild 12 03 2017 kl. 11.32 3Låtom oss glädjas åt att jag råkar ha en tänd glödlampa ovanför mitt huvud på den här bilden. Så kan det gå när man spionerar på grannen.

 

Lista från Niotillfem.

fredag 10 mars 2017 - 20:22

Provocerande med massage?

Skarmklipp 2017 03 09 12.35.18

 

Den eminenta bloggen Bloggkoll gjorde mig uppmärksam på att det kanske inte är helt självklart för alla varför det kunde vara provocerande för någon att jag massagefastar i år. Som jag alltså skrev i det här blogginlägget.

Det är det egocentriska i det hela som jag tänker mig kan provocera. Fastan ska enligt den kristna traditionen inte vara ännu ett av dessa individualistiska självförbättringsprojekt som vår kultur redan är full av, utan något som handlar om att avstå från något kroppsligt för att få mera rum för Gud och medmänniskan. Men i stället för att fasta från något dåligt beteende så fastar jag alltså i år till något. Och detta något är inget som vid första anblicken ter sig särskilt medmänskligt eller andligt.

Min massagefasta går ut på att gå på massage en gång i veckan, eller göra något annan kärleksbehandling för min kropp. Jag har svårt för det här, eftersom jag ser det som något som bara extremt privilegierade och rika människor kan göra. Pengar ska gå till mat och kläder, inte till världsligt bjäfs. Typ. 

Men min utmattning har gjort att jag just nu har väldigt låg kapacitet och lust att vara till för någon annan människa än mig själv. Jag har inte samma intresse för andras liv och mående som jag hade tidigare. Jag orkar inte gå till de asylsökandes demonstration på järnvägstorget och visa mitt stöd. Jag har till och med gått förbi den några gånger, med god tid men totalt utan lust att sätta mig in i andra människors situation. Just nu är jag väldigt egoistisk. Jag vill bli något annat än det.

Min kungstanke med massagefastan är att jag genom att lära mig vara nådig mot mig själv kan lära mig att a) vara nådig mot andra och b) återfinna lusten att vara en god medmänniska. För att kunna göra det behöver jag hitta tillbaka till Guds kärlek till varje människa, även mig. Bara därifrån kan jag ösa ut kärlek till andra utan att själv bli ett tomt skal.

Hittills i massagefastan har jag varit på massage en gång, simmat en gång, tvättat mig med en hemgjord skrubb (superenkel att göra av olja och socker) och lackat naglarna. Känner redan att jag behöver mer, mer.

 

 

PS. Har ni märkt att fastan på sistone har blivit något som allt fler människor känner till vad det är? My och Joppe på x3m fastar från sociala medier (om jag hörde rätt genom bruset när jag borstade tänderna), likaså gör Anne Hietanen och Karkki kör ekofasta. Och även Ellen? Bara det här att ordet fasta blivit mer etablerat (i stället för typ strejk och detox), och att människor verkar veta att det kan handla om annat än att fasta från mat eller banta. Så var det verkligen inte för några år sedan när jag fattigdomsfastade och folk bara va va va? Kul att medvetenheten ökar!

 

torsdag 9 mars 2017 - 10:31

Bananasböckerna!

Bananasbocker

De här böckerna och tidningarna köpte jag igår när jag gick bananas på Akadmen. Erika och Sandra frågade, så här kommer rapport!

 

Vi börjar med orsaken till att jag gick in till bokhandeln överhuvudtaget:

 

Bananasbocker2

Huili. En liten tidskrift som jag tänker ska hjälpa mig att lära mig vila.

 

Bananasbocker3

I den finns till exempel tips på hur man reparerar stickade grejer. Det visste jag redan, men det fanns en massa annat skönt att vila ögonen på också.

 

Bananasbocker6

Som till exempel en artikel om mitt favoritämne: textilindustrin och förbättringen av den. Det här temat är extra intressant för mig just nu eftersom jag har blivit tillfrågad att hålla en peppföreläsning kring temat på Global Aktion i slutet av april. Global Aktion är Finska Missionssällskapets nätverk för unga vuxna som vill förändra världen. Jag ska prata den 22 april kl 10.30 på Observatoriegatan 18 i Helsingfors. Förutom mitt peppande ordnas det klädswap. Välkommen!

 

Bananasbocker4

Jag köpte också den här tidningen. Maailman kuvalehti. Jag har tydliga minnen av den från när jag var liten. Den fanns alltid hos äldre släktingar, på ett bord bredvid en läsfåtölj. Då var layouten helt annan. Stram och allvarlig med rött och svart och raka linjer. Min nyfikenhet på den här förnyelsen avgjorde köpbeslutet.

 

Bananasbocker5

Den innehåller en massa bilder och intressanta reportage om världen.

 

Bananasbocker7

När jag såg den här bjässen började jag nästan dregla. Tänkte först att den knappast kan lära mig så mycket nytt, jag har ändå läst och tänkt en hel del kring klädindustrin de fem-sex senaste åren. Men boken visade sig vara ganska fackmässigt uppbyggd, men på ett estetiskt sätt. Så jag ser den mera som ett uppslagsverk att gå till när jag till exempel funderar på vad regenatfibrerna egentligen heter när de står på tvättlappen.

 

Bananasbocker8

Dregel, dregel. Vänligen notera att jag lackat naglarna. Detta är något jag inte gjort på evigheter, men som jag gjort nu som en del av massagefastan. Att ta hand om och piffa min kropp är att ta hand om och piffa min själ.

 

Bananasbocker9

En fibertabell!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Bananasbocker10

Den här boken har jag väntat på ända sedan jag läste Oneiron och upptäckte att Koko Hubara (som driver bloggen/webbzinet Ruskeat tytöt) hade kritiserat den ganska hårt för kulturell appropriering, något som jag inte alls tänkt i läsningen av första halvan av Oneiron. När jag fortsatta läsa andra halvan var det med helt andra ögon. Laura Lindstedt använder sig väldigt starkt av stereotyper i boken. Jag är fortfarande osäker på om det är avsiktligt och därför smart på någon metanivå eller om det bara är slarvigt. Ser fram emot att läsa Koko Hubaras egen bok!

 

En annan bok lämplig att införskaffa på kvinnodagen är denna:

 

Bananasbocker11

En klassiker, säger så många. Dags att ta reda på!

 

Urk, nu måste jag bara läsa klart de sista 70 sidorna av Goldfinch av Donna Tartt. Jag vet att det här ska vara en jättebra bok, men jag har nog läst den i helt fel tid i livet. Meningarna är för långa och förvirrande för min utmattade hjärna. Jag får bara korta stunder av flow i läsandet och den där boken är ju så himla tjock! 

onsdag 8 mars 2017 - 21:50

En otypiskt bra sjukskrivningsdag

I dag var en bra dag. Jag var till en sjukskötare som sade att mitt beslut att göra slut var väldigt järkevä (vettigt) men att det nu bara är så att känslorna får stå ut med att bli påtrampade av förnuftet ett tag. De är liksom lite långsammare. Sjukskötaren hade glasögon som fick hennes ögon att se lite större ut. Hon rekommenderade mindfulness.

Efter det gick jag till Georgsgatans simhall (bra att passa på när jag ändå kommit mig ut ur lägenheten) och lyckades för första gången i min historia av besök vid denna inrättning tajma besöket så att jag fick ha nästan hela "snabba simmare"-banan för mig själv. Det! Och jag simmade utan att räkna varven, försökte i stället njuta av att min kropp klarar av att simma. Vara i vattnet, njuta av rörelsen, fantisera att jag är en fisk (jag kan väl inte vara den enda som gör det?). 

Sedan gick jag till Akademen och gick bananas. Köpte lite för mycket böcker och tidningar. Men det var bra grejer, lovar. När jag satt i en fåtölj där inne och avsvettade mig – ni vet när man går inomhus för länge med vinterjacka och pälsmössa och bara behöver ta av jackan och sätta sig ner en kvart – så då whatsappade Suvi-Tuulia mig och bjöd in till häng och kamratstöd medan hon skulle visa upp sin nuvarande lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Jag gick dit och glömde totalt bort alla möjliga andra evenemang jag kunde ha deltagit i på kvinnodagen. Det fanns ju så många bra, men det bästa var nog ändå att få vara en stund i Suvi-Tuulias närhet. Hon är så rolig och vettig och obrydd precis där det är vettigt att vara obrydd ("de som kommer hit på visning har berättat så mycket om sig själva i sina mejl, men jag bryr ju mig inte alls").

Väl hemkommen har jag ätit ravioli med stekt-vitlök-och-spenat-röra. Det är min bästa enkla mat just nu. Jag alternerar den rätten med Dr Oetkers spenatpizza on and on and on. Måste komma på nån rätt utan spenat snart annars kommer jag att överdosera det gröna guldet.

Så i dag var en bra dag. Men nu på kvällen känner jag igen hur hjärtat börjar bulta snabbare och ångesten kommer krypande. Det känns som att tinningarna trycker in några millimeter mot hjärnan och som att jag får en klump i halsen. Försökte vara förutseende och ta ångestmedicin i god tid, men det hann bli ett glapp här innan den kickar in. Bara att andas 4-5-6-andningen* och distrahera mig med bloggskrivning tills det går över.

Nu sömn. Tror jag behöver vila hela morgondagen efter de här eskapaderna.

 

Skarmklipp 2017 03 08 22.24.53En trött nyckelpiga på Femkantens hälsostation i dag. Jag var piggare än den och kände mig lite skadeglad.

 

 

*Andas in medan du räknar till 4, håll andan medan du räknar till 5, andas ut medan du räknar till 6. Smart tips från en av Sandra Beijers bloggläsare. Förstår ni varför jag stormgillar hennes blogg just nu?

tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.

 

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

tisdag 17 januari 2017 - 17:24

Tre snabba

Hu, så trött jag varit på sistone. Förra veckan jobbade jag som barnskötare, avverkade frilansdeadlines och förhandlade om ett översättningsuppdrag. I helgen tog jag dessutom första stegen till att möblera om mitt hem till en ateljé.

Igår var jag till psykolog och det var så bra så bra. Fick en massa bra tankegods med mig och är nu hoppfull angående min mentala hälsa. Inte illa!

Här är tre grejer jag velat blogga om på sistone:

1. Helsingfors är en ljuvlig stad. Det här är en helt ny insikt för mig. Efter återkomsten från Hongkong är jag faktiskt lite kär i den här staden. Arkitekturen, tystnaden, snön, kaféerna, muséerna, simhallarna, de lustiga typerna. Att havet är så nära. Att stan e så otroligt liten. På minuslistan (jämfört med HK) finns att alkoholen är så synlig överallt. Mitt på dagen i spårvagnen: spritlukt från en man mitt i vagnen som halsar ur en starkspritflaska, fzzz-ljud längst bak i vagnen när två personer i min ålder öppnar varsin öl. Jag ba: I Hongkong är det förbjudet att både dricka och äta i allmänna färdmedel! (Psst föresten: i den här veckans Kyrkpressen kan ni läsa min essä om vad mission är i Hongkong, tips tips.)

2. Jag har en känsla av att mitt konstår kommer att handla ganska mycket om att komma underfund med arbetslivet. Om jag ska jobba 40 år till före jag får gå i pension, då måste jag ju (jaja, priviligierad_tjej_88 här hej) ha ett arbetsliv som inte tar musten ur mig. Jag vill jobba, men jag vill inte jobba på ett sånt sätt att jag blir sjuk. Konståret är ett sätt att ta kontroll över det här. Jag vill testa att ha ett arbetsliv där jag kan ta pauser när jag behöver det. Det går ju liksom inte att säga på ett vikariat: Ni vet nästa vecka när det är så där extra mycket jobb här på kontoret? Jag tror inte jag pallar det, så jag stannar hemma den veckan och går på muséer i stället. 

Jag är trött på att jobba så saakelis hårt och ändå gå runt med en känsla att det jag gör inte duger till. Det måste ju finnas en lösning.

3. Ansökningstiden för kursen Min Mission (som jag gick för att få resa till Hongkong) har förlängts till 27.1. Här läser du mera om kursen. Jag träffade Charlotte i morse (den underbara kvinnan som drar utbildningen) och hon sa att det kommit tillräckligt med anmälningar för att kursen ska bli av (jei!) men att det ännu finns plats. Så alla ni som vaknat sent, ta chansen nu att gå en högklassig utbildning som ger dig chans att åka utomlands på praktik!

 

Regnbagrum i Light ChurchInspirationsbild för dig som funderar på att åka ut på praktik. Tänk om du hamnar i en kyrka där alla rum är inredda enligt olika färger! I just det här rummet har jag spelat pick-up-a-stick-game med roliga skolbarn och haft ett ganska genant möte med en Chinese Medicine Practicioner.

söndag 8 januari 2017 - 18:21

Podcast från Hongkong!

Här är äntligen min podcast från Hongkong! Jag hade stora planer på att klippa in lite ljud från staden, men ni vet hur det går. Det som ska vara ett litet roligt projekt sväller upp och blir för stort och oöverkomligt. Så nu lägger jag bara upp den utan spännande ljudvärldar. Jag tycker det håller ihop rätt bra ändå, helt utan klipp!

 Skarmklipp 2017 01 08 19.00.01

Klicka på skärmdumpen för att komma till podden. 

 

Och här är en fråga jag glömde svara på i podden: 

Hillevi frågar: Är engelskkunskaperna bättre i Hongkong än i Finland? 

Nej. Trots att Hongkong varit en brittisk koloni och trots att alla skolor undervisar i engelska är kunskaperna inte bättre än i Finland. Det finns en stor rädsla för att prata engelska, och många säger också att det är otroligt svårt för en kines att lära sig engelska.

Jag jobbade en gång i veckan med engelskundervisning i en kantonesisk kyrka, med tre pensionerade herrar som kollegor. Trots att de alla jobbat hela sina liv som engelsklärare så var det faktiskt ganska begränsat hur mycket vi kunde förstå varandra. I vissa fall var det enklare att kommunciera med barnen som vi undervisade. En speciellt smärtsam situation var när en flicka på 8 år läste högt ur textboken I would like to have som French fries och läraren rättade henne och sa att det heter Flench flies, och om och om igen skulle hela gruppen upprepa detta.

Men å andra sidan: jag klarade mig bra utan att kunna kantonesiska i de centrala delarna av Hongkong. De flesta butiksägare kan engelska och ifall jag var på en restaurang och personalen inte kunde engelska så var det alltid någon annan kund som kunde översätta.

 

Hoppas ni gillar podden!

 

Och PS. Ifall du blev intresserad av att åka på en liknande missionspraktik så kan du ännu på måndag 9.1 anmäla dig till Finska Missionssällskapets kurs Min Mission. Trots att min egen praktik var ganska jobbig så kan jag ändå varmt rekommendera att ta den här chansen att åka ut i världen! Det går också bra att gå kursen utan att åka på praktik. Det här är definitivt något för dig som har ett hjärta som klappar för global rättvisa.

 

OBS! Ansökningsdatumet till kursen har förlängts till 27.1. Så ännu hinner du!

söndag 8 januari 2017 - 10:53

Livstecken från en känslig blomma

Hej på er. Det är som om bloggen och jag själv försvann in i ett tomt vakuum de sista veckorna i Hongkong. Det är dags att ge ifrån mig lite livstecken så ni inte tror att.. tja, att något hemskt hänt eller så.

Jag är tillbaka i Finland nu, och rockar sakta igång mitt år som konstnär och frilansare. Just nu är det mest fokus på frilansande, som går oväntat bra. Det bara flyger in projekt genom fönster och dörrar.

Men jag är väldigt trött också. Den sista veckan i Hongkong fick jag panikattacker. Dem ska jag snart bearbeta med en psykolog, för att inte fastna i rädsla för att göra äventyrliga saker. Det har varit väldigt tungt att vara i Hongkong, har jag insett nu när jag är tillbaka i tryggheten och kan låta de tunga känslorna få lite mera dagsljus. Där var jag liksom tvungen att bearbeta saker snabbt för att överleva dagen, men här finns det möjlighet att bearbeta allt som hänt och kanske landa i deppighet och ångest utan att det är hela världen.

Nu klamrar jag mig fast i goda rutiner för att så småningom börja må bättre. Jag knaprar kosttillskott, undviker socker, yogar varje dag (är det någon annan som hakat på Adrienes 31 day yoga revolution?), försöker meditera en kvart om dagen* och lyssnar väldigt ofta på den här radiosnutten som min kloka hongkong-vän Anna tipsade mig om:

 

Tove Folkesson – Får man vara en så känslig blomma?

 

 

 

 

 

*ja min meditationstyp är kristen djupmeditation, så ni behöver inte vara oroliga, alla ni varmt troende kristna som nu och då skriver oroliga meddelanden åt mig om hur farligt det är med yoga och "österländsk vishet". Jag är trygg i att kombinera yoga och kristen tro och någon dag ska jag blogga uttömmande om det. But it is not this day.