tisdag 17 januari 2017 - 17:24

Tre snabba

Hu, så trött jag varit på sistone. Förra veckan jobbade jag som barnskötare, avverkade frilansdeadlines och förhandlade om ett översättningsuppdrag. I helgen tog jag dessutom första stegen till att möblera om mitt hem till en ateljé.

Igår var jag till psykolog och det var så bra så bra. Fick en massa bra tankegods med mig och är nu hoppfull angående min mentala hälsa. Inte illa!

Här är tre grejer jag velat blogga om på sistone:

1. Helsingfors är en ljuvlig stad. Det här är en helt ny insikt för mig. Efter återkomsten från Hongkong är jag faktiskt lite kär i den här staden. Arkitekturen, tystnaden, snön, kaféerna, muséerna, simhallarna, de lustiga typerna. Att havet är så nära. Att stan e så otroligt liten. På minuslistan (jämfört med HK) finns att alkoholen är så synlig överallt. Mitt på dagen i spårvagnen: spritlukt från en man mitt i vagnen som halsar ur en starkspritflaska, fzzz-ljud längst bak i vagnen när två personer i min ålder öppnar varsin öl. Jag ba: I Hongkong är det förbjudet att både dricka och äta i allmänna färdmedel! (Psst föresten: i den här veckans Kyrkpressen kan ni läsa min essä om vad mission är i Hongkong, tips tips.)

2. Jag har en känsla av att mitt konstår kommer att handla ganska mycket om att komma underfund med arbetslivet. Om jag ska jobba 40 år till före jag får gå i pension, då måste jag ju (jaja, priviligierad_tjej_88 här hej) ha ett arbetsliv som inte tar musten ur mig. Jag vill jobba, men jag vill inte jobba på ett sånt sätt att jag blir sjuk. Konståret är ett sätt att ta kontroll över det här. Jag vill testa att ha ett arbetsliv där jag kan ta pauser när jag behöver det. Det går ju liksom inte att säga på ett vikariat: Ni vet nästa vecka när det är så där extra mycket jobb här på kontoret? Jag tror inte jag pallar det, så jag stannar hemma den veckan och går på muséer i stället. 

Jag är trött på att jobba så saakelis hårt och ändå gå runt med en känsla att det jag gör inte duger till. Det måste ju finnas en lösning.

3. Ansökningstiden för kursen Min Mission (som jag gick för att få resa till Hongkong) har förlängts till 27.1. Här läser du mera om kursen. Jag träffade Charlotte i morse (den underbara kvinnan som drar utbildningen) och hon sa att det kommit tillräckligt med anmälningar för att kursen ska bli av (jei!) men att det ännu finns plats. Så alla ni som vaknat sent, ta chansen nu att gå en högklassig utbildning som ger dig chans att åka utomlands på praktik!

 

Regnbagrum i Light ChurchInspirationsbild för dig som funderar på att åka ut på praktik. Tänk om du hamnar i en kyrka där alla rum är inredda enligt olika färger! I just det här rummet har jag spelat pick-up-a-stick-game med roliga skolbarn och haft ett ganska genant möte med en Chinese Medicine Practicioner.

söndag 8 januari 2017 - 18:21

Podcast från Hongkong!

Här är äntligen min podcast från Hongkong! Jag hade stora planer på att klippa in lite ljud från staden, men ni vet hur det går. Det som ska vara ett litet roligt projekt sväller upp och blir för stort och oöverkomligt. Så nu lägger jag bara upp den utan spännande ljudvärldar. Jag tycker det håller ihop rätt bra ändå, helt utan klipp!

 Skarmklipp 2017 01 08 19.00.01

Klicka på skärmdumpen för att komma till podden. 

 

Och här är en fråga jag glömde svara på i podden: 

Hillevi frågar: Är engelskkunskaperna bättre i Hongkong än i Finland? 

Nej. Trots att Hongkong varit en brittisk koloni och trots att alla skolor undervisar i engelska är kunskaperna inte bättre än i Finland. Det finns en stor rädsla för att prata engelska, och många säger också att det är otroligt svårt för en kines att lära sig engelska.

Jag jobbade en gång i veckan med engelskundervisning i en kantonesisk kyrka, med tre pensionerade herrar som kollegor. Trots att de alla jobbat hela sina liv som engelsklärare så var det faktiskt ganska begränsat hur mycket vi kunde förstå varandra. I vissa fall var det enklare att kommunciera med barnen som vi undervisade. En speciellt smärtsam situation var när en flicka på 8 år läste högt ur textboken I would like to have som French fries och läraren rättade henne och sa att det heter Flench flies, och om och om igen skulle hela gruppen upprepa detta.

Men å andra sidan: jag klarade mig bra utan att kunna kantonesiska i de centrala delarna av Hongkong. De flesta butiksägare kan engelska och ifall jag var på en restaurang och personalen inte kunde engelska så var det alltid någon annan kund som kunde översätta.

 

Hoppas ni gillar podden!

 

Och PS. Ifall du blev intresserad av att åka på en liknande missionspraktik så kan du ännu på måndag 9.1 anmäla dig till Finska Missionssällskapets kurs Min Mission. Trots att min egen praktik var ganska jobbig så kan jag ändå varmt rekommendera att ta den här chansen att åka ut i världen! Det går också bra att gå kursen utan att åka på praktik. Det här är definitivt något för dig som har ett hjärta som klappar för global rättvisa.

 

OBS! Ansökningsdatumet till kursen har förlängts till 27.1. Så ännu hinner du!

söndag 8 januari 2017 - 10:53

Livstecken från en känslig blomma

Hej på er. Det är som om bloggen och jag själv försvann in i ett tomt vakuum de sista veckorna i Hongkong. Det är dags att ge ifrån mig lite livstecken så ni inte tror att.. tja, att något hemskt hänt eller så.

Jag är tillbaka i Finland nu, och rockar sakta igång mitt år som konstnär och frilansare. Just nu är det mest fokus på frilansande, som går oväntat bra. Det bara flyger in projekt genom fönster och dörrar.

Men jag är väldigt trött också. Den sista veckan i Hongkong fick jag panikattacker. Dem ska jag snart bearbeta med en psykolog, för att inte fastna i rädsla för att göra äventyrliga saker. Det har varit väldigt tungt att vara i Hongkong, har jag insett nu när jag är tillbaka i tryggheten och kan låta de tunga känslorna få lite mera dagsljus. Där var jag liksom tvungen att bearbeta saker snabbt för att överleva dagen, men här finns det möjlighet att bearbeta allt som hänt och kanske landa i deppighet och ångest utan att det är hela världen.

Nu klamrar jag mig fast i goda rutiner för att så småningom börja må bättre. Jag knaprar kosttillskott, undviker socker, yogar varje dag (är det någon annan som hakat på Adrienes 31 day yoga revolution?), försöker meditera en kvart om dagen* och lyssnar väldigt ofta på den här radiosnutten som min kloka hongkong-vän Anna tipsade mig om:

 

Tove Folkesson – Får man vara en så känslig blomma?

 

 

 

 

 

*ja min meditationstyp är kristen djupmeditation, så ni behöver inte vara oroliga, alla ni varmt troende kristna som nu och då skriver oroliga meddelanden åt mig om hur farligt det är med yoga och "österländsk vishet". Jag är trygg i att kombinera yoga och kristen tro och någon dag ska jag blogga uttömmande om det. But it is not this day.

lördag 10 december 2016 - 14:02

Koppnudlar

So are you still sick? I think it's because you're eating all those potnoodles. Så säger min waelsiska granne när hon ertappar mig med att tillreda dagens lunch i form av – just det, cupnoodles. Jag känner redan lite skam för att jag vet att hon med största sannolikhet vaknat lika många gånger som jag i natt, av mina våldsamma hostattacker. Ni vet de där hostattackerna som låter ödesdigra. Ihåliga, som att en mörk värld inne i lungorna har vaknat till liv. Det är hon och mina fem övriga grannar som vakat med mig.

There's like no nutritions in those.

Jag skrattar och försöker ihärdigt påstå att det visst är bra för mig att äta cupnoodles när jag är sjuk. Det känns så bra mot halsen att sörpla i sig het nudelsoppa till frukost, lunch, middag. Och jag har en massa frukter där inne i rummet, säger jag, väl medveten om att den massan är en multivitaminburk och några bananer.

Vi delar sjukdomsberättelser en stund. Skrattar så vi kiknar åt hur jobbigt det är att snabbt klättra ner från loftsängen om man vaknar och har diarrékänningar. Om båda toaletterna dessutom är upptagna. Oj oj.

Jag stänger min dörr och ställer i ordning datorn så att jag kan se på Gilmore Girls medan jag sörplar mina nudlar. Kommer på att jag borde ha sagt åt henne att jag ju äter havregrynsgröt! Minst en gång om dagen, kanske två. Med torkade blåbär i, och nötter, och jordnötssmör. Och sojamjölk! Där har vi nutritions minsann. Alltid ska man komma på de smarta replikerna när momentum passerat.

Men visst har hon rätt. Vad är det här för kostcirkel egentligen? Helt värdelös. Men det är talande för min sjukdomslathet att jag inte ens tänkt tanken att nudlar kanske inte är så näringsrika, att de inte gör mig friskare direkt.

I dag var min sista dag av engelskaskola med de härliga ungarna jag jobbat med hela hösten. Vi skulle ha Christmasbuffet for everybody. Jag kunde inte delta på grund av den här arma hostan. Farbröderna som drar skolan tröstade mig genom att skicka en massa bilder på whatsapp. Där sitter eleverna i en enda stor ring med sina föräldrar, och alla är så glada. Och tuffa. Önskar jag hade kunnat vara med.

Nu har jag stora förhoppningar på medicinen jag köpte med hjälp av google translate. I morgon vill jag vara frisk!

torsdag 8 december 2016 - 11:39

Att frilansa är att trotsa sin flunssa

Hej på er och TACK för all pepp efter gårdagens inlägg! Det känns lite som good old bloggdays igen, där bloggen är mera personligt babbel med alla kranar öppna och kommentarerna rullar in och kommunikationen är rak och varm och fin. I stället för kolumnaktiga skriverier, eller tematiska helheter som liknar tidningsartiklar. Det är ju de här öppna tårkanalerna som gör det roligt att blogga.

Jag är fortfarande sjuk men tack vare ett flitigt användande av näskannan (prisar min egen klarsynthet för att jag tog med den från Finland!) har halsontet förvandlats till snorande (alltid en vinst när man når det steget i en förkylningsprocess) och tack vare dubbla täcken har frysandet mattats av. Men yrseln och trögheten sitter i.

På grund av detta har jag stannat hemma också idag, men varit tvungen att jobba på en artikel som jag hade deadline för i dag. Så otrooligt segt gick det. Försökte läsa in mig på inbördeskriget i Myanmar men var till slut tvungen att lägga mig platt och inse att just den här artikeln får klara sig utan den infon. Som tur hade jag skrivit största delen av artikeln under friskare dagar så nu var det bara att göra en slutredigering (utan inbördeskrige-infon). Nu har jag skickat in artikeln och en svag eufori sprider sig i kroppen. Nu kan jag ägna resten av dagen åt vila, Netflix och cupnoodles (dags att testa den nya smaken i kväll, whohoo!).

Känner en viss mani inför att se klart alla gamla Gilmore Girls-avsnitt så fort som möjligt. Så att jag kan se de nya avsnitten så länge som åtminstone nån annan bloggande människa ser dem. Vill liksom vara med i analysen, diskussionen. Min enda åsikt hittills är att jag blir rädd för Lorelais ansikte i trailern. Tänk så mycket skönare om hon inte var så konstigt sminkad för att se ung ut, utan i stället fick se ut som sin ålder. Obs, inte menat som att skamma henne. Jag blev bara rädd.

Skarmklipp 2016 12 08 18.02.03Och så en bild på en bläckfisk-bibimbap, bara för att jag är så sugen på en sådan just nu. Men cupnoodles, det är ju också nåt.

 

onsdag 7 december 2016 - 14:18

Från hjärtat

För många år sedan kunde jag använda bloggen som terapi. Skriva om allt som kändes skit och med ordens (och peppande bloggläsares!) makt blev det lite lättare att hålla ihop livet. Sedan jag flyttade bloggen till Sevendays har jag varit skyggare för att göra på det sättet, ni är så många fler som läser och kan missförstå. Behovet att terapiskriva har inte heller funnits på samma sätt eftersom jag haft vänner omkring mig.

Men nu sitter jag här, kutryggad på en obekväm liten stol i min lilla klaustrofobiska lägenhet i Hongkong och känner att så mycket just nu är piss. Kanske en klassisk hiss och diss-lista kan hjälpa.

DISS

  • Jag har ont i halsen och feberkänningar. Hela dagen har gått i självömkandets tecken.
  • Solen sken och jag fick sån lust att gå ut ett varv, bara för att köpa cupnoodles och ingefära (och provköra mina nya solglasögon). Men luften var otroligt förorenad idag, så jag var tvungen att hålla handen för munnen och näsan hela vägen. Så äckligt med luftföroreningar, tänk att människor faktiskt inte tar tag i sitt miljöskadebeteende fastän de bor mitt i den här sheissen.
  • Den här missionspraktiken är verkligen inte alls vad jag tänkt mig. (Betyder inte att min organisation skulle ha gjort något på ett dåligt sätt, men idag känner jag bara sån besvikelse över att vara i en miljonstad och inte i en by på landet och syssla med getuppfödning.)
  • Jag har i flera veckor försökt ordna en semesterresa åt mig själv min sista vecka i Sydostasien. Här finns ju så många fina platser att se; stränder, fester, kulturer, bara en kort flygresa bort. Men jag är för trött på att fixa allt själv, på att inte ha någon att åka med och ja – på att inte egentligen ha pengar för att göra en resa till Bali, Vietnam eller Borneo. Så jag stannar i Hongkong den där sista lediga veckan, och hoppas innerligt att jag ska få plats på ett gästhus på en ö här utanför.
  • Fick höra att det här med att göra kubistiska kaniner bara är en typisk bildkonstuppgift i alla gymnasier och därmed inget konstnärligt intressant och unikt. Naturligtvis gjorde det här mig arg över att vara så missförstådd.
  • Tänker kaostankar om konståret, att det ska skita sig och att jag bara inbillat mig att jag har konstnärlig förmåga.
  • Jag saknar verkligen möjligheten att hänga i en soffa i stället för att balansera på en äcklig liten pall.
  • Jag blev så irriterad på en hongkong-kompis igår. Tyckte hon var för krävande med var vi skulle äta middag. Jag var hungrig och sjuk och ville bara äta nudlar i ett sunkigt köpcentrum nära mitt hem medan hon med viss överlägsenhet tyckte jag var en löjlig västerlänning som går med på att luras av köpcentrets dyra priser och med bestämda steg släpade hon iväg mig till ett litet nudelhak, som – bör medges – var mycket charmigare än köpcentrets dito, och billigare, MEN som kanske ändå inte helt var värt att en sjuk kvinna ska traska iväg femton minuter extra genom människo- och trafikmyllret. Jäkla kulturskillnader.
  • Stor diss: Hjärtat gör så ont att jag är frestad att bli likgiltig.
  • Nu fick jag någon sorts huvudvärk/tandvärk också.

 

HISS

  • Jag klarade av att avboka mitt kvällsjobb pga sjukdomen. Det är alltid svårt att göra folk besvikna, men speciellt svårt känns det här i Hongkong där folk sällan verkar stanna hemma och vila när de är sjuka. De bara proppar i sig mediciner och tar på sig en kirurgmask. Jag fick svaret "human is important than work" på whatsapp och det gjorde mig glad.
  • Det känns faktiskt lite roligt att tänka på att jag ska ha staycation en vecka på en ö här. Det kommer inte att vara tropiskt varmt, men typ som en kall finsk sommar.
  • Jag har hittat en ylletröja som är 100% ull. Helt otroligt i den här staden av plast.
  • Jag har tolv dagar kvar i Hongkong och jag räknade precis antalet rena trosor: tolv. Aaw yiss.
  • Om cirka 14 dagar kommer jag att sitta i en bastu och sedan slänga mig i en vak. Aah, den känslan i huden. Jag har blivit en sån FINNE medan jag varit borta från Finland.
  • Jag gjorde en lista på det jag åstadkommit i kommunikationsväg under praktiken och blev väldigt överraskad av hur lång den var. Jag har liksom bara jobbat med kommunikation två dagar i veckan men ändå skrivit två kolumner, två artiklar, bloggat, instagrammat och dessutom spelat in en pod? (Poden tänkte jag klippa och lägga upp på fredag om Gud så vill.)
  • Under mitt skrivbord finns hela tre cupnoodles-burkar, varav en har en helt ny smak.
  • Jag har hittat tillbaka till Sandra Beijers blogg. Hade glömt att hon faktiskt är inspirerande, inte bara ångestframkallande med sitt till synes underbara liv.
  • På fredag ska jag få äta italiensk pizza i bra sällskap.

 

Tack för terapistunden kära läsare. Nu ska den här murveln klättra upp till sitt trånga loft och sova. Och bli frisk.

onsdag 30 november 2016 - 13:35

Kulturfonden och livet just nu

 Kulturfonden selfie

 

Boom, nu har jag lämnat in min ansökan till Kulturfonden. Då är det bara att hoppas att jag ska få pengar för att måla tavlor till en utställning. Hah, det är ju helt overkligt att kunna skriva ut det och veta att det är sant och varken lögn, förbannad lögn eller statistik. Jag är på konstvägen nu vänner och det känns BRA.

Jag bara måste ge en eloge till Kulturfondens ansökningssystem. Det är så enkelt, överskådligt och vänligt på något sätt. Oavsett om vi som söker om pengar får dem eller inte så har vi tvingats fundera över budgeter, målsättningar, tidsplaner. Tvingats glömma artighetsfraserna och bara kontakta dem som kunde funka som samarbetsparter i projektet. Det var verkligen bra för mig att grunna i några dagar på den där ansökan för mitt kommande konstår känns mycket mera verkligt nu. Jag har ju en tidsplan, en samarbetspartner och en budget (vilket inte är det samma som att jag hade pengar, men ändå: en budget).

De senaste veckorna har varit så otroligt intensiva. Det har hänt så mycket på så många fronter (bara en sån sak att jag plötsligt har mer vänner här än jag hinner umgås med) att jag är helt slut, trots att jag precis varit på en tre dagars "semester" i Ascension House och vilat upp mig. Ascension House är ett gästhem som drivs av skandinaviska volontärer här i Hongkong (tycker aboslut att du ska ansöka om att bli volontär där om du funderar på att ta ett mellanår). Min kompis Anna är där som volontär och det är alltid en ynnest att få hälsa på där. Och dessa tre nätter då jag fick sova i en dubbelsäng var helt himmelska. Att bo på tre kvadrat är inte så bra för själen, men att få ta semester från det lilla kvarteret: DET är alla sorters bra för själen.

Tack för era frågor till podden (se förra inlägget)! Jag har tyvärr inte ännu hunnit spela in den, men hoppas hinna göra det nästa vecka. Så om du ännu kommer på någon fråga om mitt hongkongliv: knattra gärna in det i kommentarsfältet.

Yesbox, nu dags för efterlängtat Girlmore Girls-maraton för den här tjejen som by the way har ny frisyr.

 

fredag 18 november 2016 - 11:40

Podfrågor!

Skarmklipp 2016 11 18 18.15.55

Hej på er, och tack för den översvallande positiva responsen på mitt galna beslut att bli fri konstnär. (Känns fortfarande helt världsfrånvänt att skriva ut det.) Jag har också haft flera samtal med mina kolleger om beslutet och jag är så förvånad över att alla är så peppande. Ingen har sagt att det är ansvarslöst, själviskt, inbillningssjukt eller något annat otrevligt. Så TACK för det!

En helt annan sak: jag tänkte spela in en pod om vad det egentligen är som jag gör här i Hongkong. Det är ju inte så att jag bara köper XL-byxor och fattar stora (XL-)livsbeslut. Jag är ju här på missionspraktik för Finska Missionssällskapet. Men vad betyder det?

För att inte den här podden ska bli en enda långtråkig monolog tänkte jag bygga upp den kring frågor från er. För visst har ni frågor? Det kan ju inte vara helt självklart för er vad jag gör här och varför? Därför är nu kommentarsfältet ert (som det förstås alltid är): Ställ en fråga om vad jag fyller dagarna med i Hongkong!  Senast på måndag 22.11 behöver jag ha era frågor.

 

15058688 10154590523905856 1168524775 nÄr det månne det här Liisa gör i Hongkong? Utövar märkliga tempelritualer med en massa blingbling runtomkring? Bara den som frågar kan få ett svar.

 

PS. Jag vet att jag fortfarande inte har besvarat alla frågor från min tidigare frågestund evigheter sedan, fastän jag lovade att svara på allt. Löftet står fast. Jag tänker svara på dem alla, men eftersom jag vill ge ordentliga svar tar det tid. Men svaren kommer, I promise. De är nästan här.

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

torsdag 10 november 2016 - 11:00

Valet som var överallt

Det kändes som att USA:s presidentval var närvarande var jag än rörde mig i Hongkong igår.

På förmiddagen hade jag ett möte på University of Hong Kong. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng amerikanska utbytesstudenter och följde med rapporteringen om valresultaten från de olika delstaterna. Ett nervöst vankande av och an, dåliga skämt och en växande misstro när allt fler delstater valde Trump.

Under lunchen var jag ännu övertygad om att Hillary skulle vinna. Läste nyheterna på mobilen medan jag åt mina vegetariska vårrullar.

I metron visade teveskärmarna bilder från de olika valmötena. Trump, Hillary, Trump, Hillary. Jag förstod inget eftersom det var på kantonesiska.

Medan jag vandrade genom en park till lågstadieskolan där jag hänger varannan vecka passerade jag en tonårskille som utbrast i sin telefon: What? He got Arizona too? I can't believe it!

Framme vid skolan började jag småprata med en mamma. (Min uppgift vid skolan är väldigt diffus, i går handlade det mest om att stå och se på medan unga scouter lärde sig marshera på ett ytterst militärsikt sätt.) Mamman var illa till mods dels över det politiska läget i Hongkong, som förvärrats avsevärt de senaste dagarna, men också över den allt större sannolikheten att Trump faktiskt skulle bli vald. There is no safe place on this earth anymore. Vi fortsatte småprata medan vi betraktade de små uniformklädda barnen lära sig vika sin scoutflagga på exakt rätt sätt. När alla barnen hade lärt sig vikningen kollade jag på min telefon. Trump har blivit vald. Luften gick ur både mig och mamman och vi klappade varandra på axlarna. So this eveneing we need to pray for the world, sa hon innan vi skildes åt.

Det var dags för mig att gå vidare till den kantonesiska kyrkan där jag hjälper till med läxhjälp för ett gäng spralliga barn. När jag steg in på kontoret var det första vi pratade om valresultatet. Did you forget the world was crazy, Liisa? Ja, jag hade väl gjort det. Men det är ju sant, världen är galen på så många sätt. Det är inte så stor idé att förvänta sig något annat än galenskaper av den. Men att en så här obildad man kan ha så där stort förtroende..? Jag förstår bara inte.

Det är än en gång dags att borsta av sig besvikelsen och se framåt. Världen är delad i små och stora bubblor av likatänkare. De senaste åren har det blivit tydligt hur destruktivt det är för civilisationerna att dess medborgare finns i små bubblor av välbehag. Det är dags att spräcka de där bubblorna och satsa ännu mera på gränsöverskridande gemenskaper. Lite mera ögonkontakt är steg ett.