tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.

 

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

tisdag 17 januari 2017 - 17:24

Tre snabba

Hu, så trött jag varit på sistone. Förra veckan jobbade jag som barnskötare, avverkade frilansdeadlines och förhandlade om ett översättningsuppdrag. I helgen tog jag dessutom första stegen till att möblera om mitt hem till en ateljé.

Igår var jag till psykolog och det var så bra så bra. Fick en massa bra tankegods med mig och är nu hoppfull angående min mentala hälsa. Inte illa!

Här är tre grejer jag velat blogga om på sistone:

1. Helsingfors är en ljuvlig stad. Det här är en helt ny insikt för mig. Efter återkomsten från Hongkong är jag faktiskt lite kär i den här staden. Arkitekturen, tystnaden, snön, kaféerna, muséerna, simhallarna, de lustiga typerna. Att havet är så nära. Att stan e så otroligt liten. På minuslistan (jämfört med HK) finns att alkoholen är så synlig överallt. Mitt på dagen i spårvagnen: spritlukt från en man mitt i vagnen som halsar ur en starkspritflaska, fzzz-ljud längst bak i vagnen när två personer i min ålder öppnar varsin öl. Jag ba: I Hongkong är det förbjudet att både dricka och äta i allmänna färdmedel! (Psst föresten: i den här veckans Kyrkpressen kan ni läsa min essä om vad mission är i Hongkong, tips tips.)

2. Jag har en känsla av att mitt konstår kommer att handla ganska mycket om att komma underfund med arbetslivet. Om jag ska jobba 40 år till före jag får gå i pension, då måste jag ju (jaja, priviligierad_tjej_88 här hej) ha ett arbetsliv som inte tar musten ur mig. Jag vill jobba, men jag vill inte jobba på ett sånt sätt att jag blir sjuk. Konståret är ett sätt att ta kontroll över det här. Jag vill testa att ha ett arbetsliv där jag kan ta pauser när jag behöver det. Det går ju liksom inte att säga på ett vikariat: Ni vet nästa vecka när det är så där extra mycket jobb här på kontoret? Jag tror inte jag pallar det, så jag stannar hemma den veckan och går på muséer i stället. 

Jag är trött på att jobba så saakelis hårt och ändå gå runt med en känsla att det jag gör inte duger till. Det måste ju finnas en lösning.

3. Ansökningstiden för kursen Min Mission (som jag gick för att få resa till Hongkong) har förlängts till 27.1. Här läser du mera om kursen. Jag träffade Charlotte i morse (den underbara kvinnan som drar utbildningen) och hon sa att det kommit tillräckligt med anmälningar för att kursen ska bli av (jei!) men att det ännu finns plats. Så alla ni som vaknat sent, ta chansen nu att gå en högklassig utbildning som ger dig chans att åka utomlands på praktik!

 

Regnbagrum i Light ChurchInspirationsbild för dig som funderar på att åka ut på praktik. Tänk om du hamnar i en kyrka där alla rum är inredda enligt olika färger! I just det här rummet har jag spelat pick-up-a-stick-game med roliga skolbarn och haft ett ganska genant möte med en Chinese Medicine Practicioner.

söndag 8 januari 2017 - 18:21

Podcast från Hongkong!

Här är äntligen min podcast från Hongkong! Jag hade stora planer på att klippa in lite ljud från staden, men ni vet hur det går. Det som ska vara ett litet roligt projekt sväller upp och blir för stort och oöverkomligt. Så nu lägger jag bara upp den utan spännande ljudvärldar. Jag tycker det håller ihop rätt bra ändå, helt utan klipp!

 Skarmklipp 2017 01 08 19.00.01

Klicka på skärmdumpen för att komma till podden. 

 

Och här är en fråga jag glömde svara på i podden: 

Hillevi frågar: Är engelskkunskaperna bättre i Hongkong än i Finland? 

Nej. Trots att Hongkong varit en brittisk koloni och trots att alla skolor undervisar i engelska är kunskaperna inte bättre än i Finland. Det finns en stor rädsla för att prata engelska, och många säger också att det är otroligt svårt för en kines att lära sig engelska.

Jag jobbade en gång i veckan med engelskundervisning i en kantonesisk kyrka, med tre pensionerade herrar som kollegor. Trots att de alla jobbat hela sina liv som engelsklärare så var det faktiskt ganska begränsat hur mycket vi kunde förstå varandra. I vissa fall var det enklare att kommunciera med barnen som vi undervisade. En speciellt smärtsam situation var när en flicka på 8 år läste högt ur textboken I would like to have som French fries och läraren rättade henne och sa att det heter Flench flies, och om och om igen skulle hela gruppen upprepa detta.

Men å andra sidan: jag klarade mig bra utan att kunna kantonesiska i de centrala delarna av Hongkong. De flesta butiksägare kan engelska och ifall jag var på en restaurang och personalen inte kunde engelska så var det alltid någon annan kund som kunde översätta.

 

Hoppas ni gillar podden!

 

Och PS. Ifall du blev intresserad av att åka på en liknande missionspraktik så kan du ännu på måndag 9.1 anmäla dig till Finska Missionssällskapets kurs Min Mission. Trots att min egen praktik var ganska jobbig så kan jag ändå varmt rekommendera att ta den här chansen att åka ut i världen! Det går också bra att gå kursen utan att åka på praktik. Det här är definitivt något för dig som har ett hjärta som klappar för global rättvisa.

 

OBS! Ansökningsdatumet till kursen har förlängts till 27.1. Så ännu hinner du!

söndag 8 januari 2017 - 10:53

Livstecken från en känslig blomma

Hej på er. Det är som om bloggen och jag själv försvann in i ett tomt vakuum de sista veckorna i Hongkong. Det är dags att ge ifrån mig lite livstecken så ni inte tror att.. tja, att något hemskt hänt eller så.

Jag är tillbaka i Finland nu, och rockar sakta igång mitt år som konstnär och frilansare. Just nu är det mest fokus på frilansande, som går oväntat bra. Det bara flyger in projekt genom fönster och dörrar.

Men jag är väldigt trött också. Den sista veckan i Hongkong fick jag panikattacker. Dem ska jag snart bearbeta med en psykolog, för att inte fastna i rädsla för att göra äventyrliga saker. Det har varit väldigt tungt att vara i Hongkong, har jag insett nu när jag är tillbaka i tryggheten och kan låta de tunga känslorna få lite mera dagsljus. Där var jag liksom tvungen att bearbeta saker snabbt för att överleva dagen, men här finns det möjlighet att bearbeta allt som hänt och kanske landa i deppighet och ångest utan att det är hela världen.

Nu klamrar jag mig fast i goda rutiner för att så småningom börja må bättre. Jag knaprar kosttillskott, undviker socker, yogar varje dag (är det någon annan som hakat på Adrienes 31 day yoga revolution?), försöker meditera en kvart om dagen* och lyssnar väldigt ofta på den här radiosnutten som min kloka hongkong-vän Anna tipsade mig om:

 

Tove Folkesson – Får man vara en så känslig blomma?

 

 

 

 

 

*ja min meditationstyp är kristen djupmeditation, så ni behöver inte vara oroliga, alla ni varmt troende kristna som nu och då skriver oroliga meddelanden åt mig om hur farligt det är med yoga och "österländsk vishet". Jag är trygg i att kombinera yoga och kristen tro och någon dag ska jag blogga uttömmande om det. But it is not this day.

lördag 10 december 2016 - 14:02

Koppnudlar

So are you still sick? I think it's because you're eating all those potnoodles. Så säger min waelsiska granne när hon ertappar mig med att tillreda dagens lunch i form av – just det, cupnoodles. Jag känner redan lite skam för att jag vet att hon med största sannolikhet vaknat lika många gånger som jag i natt, av mina våldsamma hostattacker. Ni vet de där hostattackerna som låter ödesdigra. Ihåliga, som att en mörk värld inne i lungorna har vaknat till liv. Det är hon och mina fem övriga grannar som vakat med mig.

There's like no nutritions in those.

Jag skrattar och försöker ihärdigt påstå att det visst är bra för mig att äta cupnoodles när jag är sjuk. Det känns så bra mot halsen att sörpla i sig het nudelsoppa till frukost, lunch, middag. Och jag har en massa frukter där inne i rummet, säger jag, väl medveten om att den massan är en multivitaminburk och några bananer.

Vi delar sjukdomsberättelser en stund. Skrattar så vi kiknar åt hur jobbigt det är att snabbt klättra ner från loftsängen om man vaknar och har diarrékänningar. Om båda toaletterna dessutom är upptagna. Oj oj.

Jag stänger min dörr och ställer i ordning datorn så att jag kan se på Gilmore Girls medan jag sörplar mina nudlar. Kommer på att jag borde ha sagt åt henne att jag ju äter havregrynsgröt! Minst en gång om dagen, kanske två. Med torkade blåbär i, och nötter, och jordnötssmör. Och sojamjölk! Där har vi nutritions minsann. Alltid ska man komma på de smarta replikerna när momentum passerat.

Men visst har hon rätt. Vad är det här för kostcirkel egentligen? Helt värdelös. Men det är talande för min sjukdomslathet att jag inte ens tänkt tanken att nudlar kanske inte är så näringsrika, att de inte gör mig friskare direkt.

I dag var min sista dag av engelskaskola med de härliga ungarna jag jobbat med hela hösten. Vi skulle ha Christmasbuffet for everybody. Jag kunde inte delta på grund av den här arma hostan. Farbröderna som drar skolan tröstade mig genom att skicka en massa bilder på whatsapp. Där sitter eleverna i en enda stor ring med sina föräldrar, och alla är så glada. Och tuffa. Önskar jag hade kunnat vara med.

Nu har jag stora förhoppningar på medicinen jag köpte med hjälp av google translate. I morgon vill jag vara frisk!

torsdag 8 december 2016 - 11:39

Att frilansa är att trotsa sin flunssa

Hej på er och TACK för all pepp efter gårdagens inlägg! Det känns lite som good old bloggdays igen, där bloggen är mera personligt babbel med alla kranar öppna och kommentarerna rullar in och kommunikationen är rak och varm och fin. I stället för kolumnaktiga skriverier, eller tematiska helheter som liknar tidningsartiklar. Det är ju de här öppna tårkanalerna som gör det roligt att blogga.

Jag är fortfarande sjuk men tack vare ett flitigt användande av näskannan (prisar min egen klarsynthet för att jag tog med den från Finland!) har halsontet förvandlats till snorande (alltid en vinst när man når det steget i en förkylningsprocess) och tack vare dubbla täcken har frysandet mattats av. Men yrseln och trögheten sitter i.

På grund av detta har jag stannat hemma också idag, men varit tvungen att jobba på en artikel som jag hade deadline för i dag. Så otrooligt segt gick det. Försökte läsa in mig på inbördeskriget i Myanmar men var till slut tvungen att lägga mig platt och inse att just den här artikeln får klara sig utan den infon. Som tur hade jag skrivit största delen av artikeln under friskare dagar så nu var det bara att göra en slutredigering (utan inbördeskrige-infon). Nu har jag skickat in artikeln och en svag eufori sprider sig i kroppen. Nu kan jag ägna resten av dagen åt vila, Netflix och cupnoodles (dags att testa den nya smaken i kväll, whohoo!).

Känner en viss mani inför att se klart alla gamla Gilmore Girls-avsnitt så fort som möjligt. Så att jag kan se de nya avsnitten så länge som åtminstone nån annan bloggande människa ser dem. Vill liksom vara med i analysen, diskussionen. Min enda åsikt hittills är att jag blir rädd för Lorelais ansikte i trailern. Tänk så mycket skönare om hon inte var så konstigt sminkad för att se ung ut, utan i stället fick se ut som sin ålder. Obs, inte menat som att skamma henne. Jag blev bara rädd.

Skarmklipp 2016 12 08 18.02.03Och så en bild på en bläckfisk-bibimbap, bara för att jag är så sugen på en sådan just nu. Men cupnoodles, det är ju också nåt.

 

onsdag 7 december 2016 - 14:18

Från hjärtat

För många år sedan kunde jag använda bloggen som terapi. Skriva om allt som kändes skit och med ordens (och peppande bloggläsares!) makt blev det lite lättare att hålla ihop livet. Sedan jag flyttade bloggen till Sevendays har jag varit skyggare för att göra på det sättet, ni är så många fler som läser och kan missförstå. Behovet att terapiskriva har inte heller funnits på samma sätt eftersom jag haft vänner omkring mig.

Men nu sitter jag här, kutryggad på en obekväm liten stol i min lilla klaustrofobiska lägenhet i Hongkong och känner att så mycket just nu är piss. Kanske en klassisk hiss och diss-lista kan hjälpa.

DISS

  • Jag har ont i halsen och feberkänningar. Hela dagen har gått i självömkandets tecken.
  • Solen sken och jag fick sån lust att gå ut ett varv, bara för att köpa cupnoodles och ingefära (och provköra mina nya solglasögon). Men luften var otroligt förorenad idag, så jag var tvungen att hålla handen för munnen och näsan hela vägen. Så äckligt med luftföroreningar, tänk att människor faktiskt inte tar tag i sitt miljöskadebeteende fastän de bor mitt i den här sheissen.
  • Den här missionspraktiken är verkligen inte alls vad jag tänkt mig. (Betyder inte att min organisation skulle ha gjort något på ett dåligt sätt, men idag känner jag bara sån besvikelse över att vara i en miljonstad och inte i en by på landet och syssla med getuppfödning.)
  • Jag har i flera veckor försökt ordna en semesterresa åt mig själv min sista vecka i Sydostasien. Här finns ju så många fina platser att se; stränder, fester, kulturer, bara en kort flygresa bort. Men jag är för trött på att fixa allt själv, på att inte ha någon att åka med och ja – på att inte egentligen ha pengar för att göra en resa till Bali, Vietnam eller Borneo. Så jag stannar i Hongkong den där sista lediga veckan, och hoppas innerligt att jag ska få plats på ett gästhus på en ö här utanför.
  • Fick höra att det här med att göra kubistiska kaniner bara är en typisk bildkonstuppgift i alla gymnasier och därmed inget konstnärligt intressant och unikt. Naturligtvis gjorde det här mig arg över att vara så missförstådd.
  • Tänker kaostankar om konståret, att det ska skita sig och att jag bara inbillat mig att jag har konstnärlig förmåga.
  • Jag saknar verkligen möjligheten att hänga i en soffa i stället för att balansera på en äcklig liten pall.
  • Jag blev så irriterad på en hongkong-kompis igår. Tyckte hon var för krävande med var vi skulle äta middag. Jag var hungrig och sjuk och ville bara äta nudlar i ett sunkigt köpcentrum nära mitt hem medan hon med viss överlägsenhet tyckte jag var en löjlig västerlänning som går med på att luras av köpcentrets dyra priser och med bestämda steg släpade hon iväg mig till ett litet nudelhak, som – bör medges – var mycket charmigare än köpcentrets dito, och billigare, MEN som kanske ändå inte helt var värt att en sjuk kvinna ska traska iväg femton minuter extra genom människo- och trafikmyllret. Jäkla kulturskillnader.
  • Stor diss: Hjärtat gör så ont att jag är frestad att bli likgiltig.
  • Nu fick jag någon sorts huvudvärk/tandvärk också.

 

HISS

  • Jag klarade av att avboka mitt kvällsjobb pga sjukdomen. Det är alltid svårt att göra folk besvikna, men speciellt svårt känns det här i Hongkong där folk sällan verkar stanna hemma och vila när de är sjuka. De bara proppar i sig mediciner och tar på sig en kirurgmask. Jag fick svaret "human is important than work" på whatsapp och det gjorde mig glad.
  • Det känns faktiskt lite roligt att tänka på att jag ska ha staycation en vecka på en ö här. Det kommer inte att vara tropiskt varmt, men typ som en kall finsk sommar.
  • Jag har hittat en ylletröja som är 100% ull. Helt otroligt i den här staden av plast.
  • Jag har tolv dagar kvar i Hongkong och jag räknade precis antalet rena trosor: tolv. Aaw yiss.
  • Om cirka 14 dagar kommer jag att sitta i en bastu och sedan slänga mig i en vak. Aah, den känslan i huden. Jag har blivit en sån FINNE medan jag varit borta från Finland.
  • Jag gjorde en lista på det jag åstadkommit i kommunikationsväg under praktiken och blev väldigt överraskad av hur lång den var. Jag har liksom bara jobbat med kommunikation två dagar i veckan men ändå skrivit två kolumner, två artiklar, bloggat, instagrammat och dessutom spelat in en pod? (Poden tänkte jag klippa och lägga upp på fredag om Gud så vill.)
  • Under mitt skrivbord finns hela tre cupnoodles-burkar, varav en har en helt ny smak.
  • Jag har hittat tillbaka till Sandra Beijers blogg. Hade glömt att hon faktiskt är inspirerande, inte bara ångestframkallande med sitt till synes underbara liv.
  • På fredag ska jag få äta italiensk pizza i bra sällskap.

 

Tack för terapistunden kära läsare. Nu ska den här murveln klättra upp till sitt trånga loft och sova. Och bli frisk.

onsdag 30 november 2016 - 13:35

Kulturfonden och livet just nu

 Kulturfonden selfie

 

Boom, nu har jag lämnat in min ansökan till Kulturfonden. Då är det bara att hoppas att jag ska få pengar för att måla tavlor till en utställning. Hah, det är ju helt overkligt att kunna skriva ut det och veta att det är sant och varken lögn, förbannad lögn eller statistik. Jag är på konstvägen nu vänner och det känns BRA.

Jag bara måste ge en eloge till Kulturfondens ansökningssystem. Det är så enkelt, överskådligt och vänligt på något sätt. Oavsett om vi som söker om pengar får dem eller inte så har vi tvingats fundera över budgeter, målsättningar, tidsplaner. Tvingats glömma artighetsfraserna och bara kontakta dem som kunde funka som samarbetsparter i projektet. Det var verkligen bra för mig att grunna i några dagar på den där ansökan för mitt kommande konstår känns mycket mera verkligt nu. Jag har ju en tidsplan, en samarbetspartner och en budget (vilket inte är det samma som att jag hade pengar, men ändå: en budget).

De senaste veckorna har varit så otroligt intensiva. Det har hänt så mycket på så många fronter (bara en sån sak att jag plötsligt har mer vänner här än jag hinner umgås med) att jag är helt slut, trots att jag precis varit på en tre dagars "semester" i Ascension House och vilat upp mig. Ascension House är ett gästhem som drivs av skandinaviska volontärer här i Hongkong (tycker aboslut att du ska ansöka om att bli volontär där om du funderar på att ta ett mellanår). Min kompis Anna är där som volontär och det är alltid en ynnest att få hälsa på där. Och dessa tre nätter då jag fick sova i en dubbelsäng var helt himmelska. Att bo på tre kvadrat är inte så bra för själen, men att få ta semester från det lilla kvarteret: DET är alla sorters bra för själen.

Tack för era frågor till podden (se förra inlägget)! Jag har tyvärr inte ännu hunnit spela in den, men hoppas hinna göra det nästa vecka. Så om du ännu kommer på någon fråga om mitt hongkongliv: knattra gärna in det i kommentarsfältet.

Yesbox, nu dags för efterlängtat Girlmore Girls-maraton för den här tjejen som by the way har ny frisyr.