Alla dessa krokar

söndag 12 februari 2017 - 20:29 | 4 Kommentarer

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

Kommentarer

  • J

    12.02.2017 23:40 (4 månader sen)

    Jag har lite samma känsla just nu. Nästan alla som jag är bekväm med att spontanskicka åt och fråga om de känner för kaffe/promenad/vadsomhelst bor annanstans än i min stad just nu, och även om det inte är jättelångt till en del av dem så kräver det ändå planering och ett beslut att träffas. Och då handlar det ju om en träff om några dagar eller veckor, inte genast när jag känner för sällskap, typ när sambon är borta och det skulle vara kul med nån som vill komma med på promenaden. Nog finns det många människor kvar här som jag känner, men när jag inte känner dem jättebra så blir det ibland så himla svårt att kasta ut de där krokarna, jag börjar tvivla på varför någon skulle ha ett intresse av att hänga med mig och sånt, och så blir det lätt att jag låter bli att kasta ut krokar helt.

    • Liisa Mendelin

      13.02.2017 08:33 (4 månader sen)

      Förstår känslan. Du har byggt upp ett socialt nätverk men så flyttar alla. Jag tror det är jättevanligt på gränsen mellan studielivet och vuxenlivet. Men så ledsamt, för det känns ju på nåt sätt som att de övergivit en och att man nu måste starta om hela nätverksbygget från början och det är ju på nåt sätt orättvist när man redan gjort det. Men det kan ju också vara en start på nåt nytt och spännande att börja kompisdejta igen. Vem vet hurdan relation som utvecklas av att gå på promenad med nån man inte känner så bra? Kan bli hur kul som helst.


  • Miia

    13.02.2017 08:16 (4 månader sen)

    Kraft till dig! Hoppas du får ett år av vila och aktivitet i lämplig dos. Utmattning är inget som frågar om du har jobb eller inte. Har själv "mattats ut" av livsomständigheter för 10 år sedan. fått krafterna tillbaka, mattats av jobb och fått börja pånytt igen. :) Jag har aldrig hört om ett bärarlag ( förstår att det kanske rör sig om en stödgrupp av vänner?) Kan du berätta mer om vad ett bärarlag är? Jag tror att vi alla behöver människor som går vid vår sida.

    • Liisa Mendelin

      13.02.2017 08:43 (4 månader sen)

      Tack Miia! Det här med utmattning verkar vara något som väldigt lätt kommer tillbaka. Det här är min andra omgång, och jag tror det handlar mycket om att jag inte stannade upp ordentligt senast. Bara fortsatte på nytt projekt. Nu ska jag ta tag i det här ordentligt och luska ut hur jag behöver jobba för att inte bli sjuk. Ett bärarlag är precis som du gissade en stödgrupp av vänner. Jag har aldrig haft ett naturligt kompisgäng så för typ ett år sedan var vi sex kvinnor som skapade ett kompisgäng åt oss. Det är lite som en cellgrupp, men mera homogent och ostrukturerat. Vi förhåller oss alla till kristen tro och det är nog där bärandet ligger. Ett kristet girl gang.


Skriv kommentar