fredag 15 september 2017 - 14:19

Nu eller aldrig

Skarmklipp 2017 09 15 14.26.02

Det blev ännu en av dessa bloggtystnader. Men det är ni ju bekanta med om ni följt min blogg. Nu tänkte jag bryta den, den här gången med – hör och häpna – inställningen att blogga kravlöst. Hehe, det har ni nog aldrig hört förr!

Jag tänker liksom bara knattra och publicera, utan att granska inläggen före de åker ut. Och: jag tänker faktiskt att det här får saakeli vara sista gången jag kommer tillbaka från en bloggtystnad. Om jag inte får det att funka den här gången heller så slutar jag helt. Hårda bud, men jag behöver ein bisschen piskrapp.

Vad är på gång då? Nytt jobb, nytt dejtande och bara i allmänhet ett nytt liv.

Let's break it down:

Det bästa med mitt nya arbetsliv är att jag jobbar 80 procent. Jag är alltså ledig varje fredag. Världens bästa grej. Mitt jobb går ut på att vara informatör för de tre svenska evangelisk-lutherska församlingarna i Helsingfors. Jag får layouta (älsklingssyssla!), göra kommunikationsplaner och visionera. Det är roligt men också väldigt splittrat. Jag kunde göra hundra grejer men måste själv sätta gränser så att arbetsmängden blir rimlig. 

Och vet ni vad? Jag har faktiskt blivit bättre på att sätta gränser. Jag har blivit en nej-sägare! För att lyckas med det har det varit viktigt med såna sunda grejer som att våga rulla ut yogamattan på jobbet (alla är ju stentrötta i något skede av arbetsdagen, då måste man få ligga ner och bara blunda eller jumpa lite) och rita tankekartor och babbla med kolleger om ditt och datt. Många pauser är nyckeln till att orka jobba. Det måste vara okej att emellanåt bara stå och titta ut genom fönstret, också en stressig dag.

Nytt dejtande! Spännande visst? Jag är inte ännu på nåt sätt färdigt repad efter mitt förra förhållande och hade egentligen planerat att vara en ensam, empowered singel länge till. Men: Jos haluat saada Jumalan nauramaan, tee sunnitelmia. (Om du vill få Gud att skratta: gör planer.) Livet är ju så att det egentligen är ytterst lite vi har kontroll över. Vi bara lever och får ta emot det som ges oss, som så ofta är något vi aldrig kunde fått för oss att planera.

Men att dejta alltså. Det är så roligt, och helande på nåt vis. Det är märkligt att umgås med en kille som inte vill ändra på mig, utan faktiskt verkar tycka om mig precis så som jag är. Hela mitt jag får vara jag. Så enormt skönt att slippa prestera. Återstår att se vad det hela leder till, men just nu är han en helande miljö för mig.

Nytt liv! Serr? Ja, kanske ett lite pampigt påstående men det känns faktiskt som att jag lever ett nytt liv. Ett halvår efter uppbrottet innebär ett halvår av nya minnen, nya bekantskaper (och fördjupade vänskaper!) och nya rutiner. Det är jag som bestämmer mina morgon- och kvällsrutiner. Jag yogar mera, springer oftare och tar faktiskt mera tid för kreativitet. Häromveckan målade jag ett par fötter. Igår anmälde jag mig till två arbiskurser i konst. Varje gång jag går på konstmuseum känner jag en stor lust att skapa något liknande. Det känns nytt.

Skarmklipp 2017 09 15 15.05.05Jag behöver större papper.

onsdag 29 mars 2017 - 12:30

Att blotta strupen

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?

tisdag 17 januari 2017 - 17:24

Tre snabba

Hu, så trött jag varit på sistone. Förra veckan jobbade jag som barnskötare, avverkade frilansdeadlines och förhandlade om ett översättningsuppdrag. I helgen tog jag dessutom första stegen till att möblera om mitt hem till en ateljé.

Igår var jag till psykolog och det var så bra så bra. Fick en massa bra tankegods med mig och är nu hoppfull angående min mentala hälsa. Inte illa!

Här är tre grejer jag velat blogga om på sistone:

1. Helsingfors är en ljuvlig stad. Det här är en helt ny insikt för mig. Efter återkomsten från Hongkong är jag faktiskt lite kär i den här staden. Arkitekturen, tystnaden, snön, kaféerna, muséerna, simhallarna, de lustiga typerna. Att havet är så nära. Att stan e så otroligt liten. På minuslistan (jämfört med HK) finns att alkoholen är så synlig överallt. Mitt på dagen i spårvagnen: spritlukt från en man mitt i vagnen som halsar ur en starkspritflaska, fzzz-ljud längst bak i vagnen när två personer i min ålder öppnar varsin öl. Jag ba: I Hongkong är det förbjudet att både dricka och äta i allmänna färdmedel! (Psst föresten: i den här veckans Kyrkpressen kan ni läsa min essä om vad mission är i Hongkong, tips tips.)

2. Jag har en känsla av att mitt konstår kommer att handla ganska mycket om att komma underfund med arbetslivet. Om jag ska jobba 40 år till före jag får gå i pension, då måste jag ju (jaja, priviligierad_tjej_88 här hej) ha ett arbetsliv som inte tar musten ur mig. Jag vill jobba, men jag vill inte jobba på ett sånt sätt att jag blir sjuk. Konståret är ett sätt att ta kontroll över det här. Jag vill testa att ha ett arbetsliv där jag kan ta pauser när jag behöver det. Det går ju liksom inte att säga på ett vikariat: Ni vet nästa vecka när det är så där extra mycket jobb här på kontoret? Jag tror inte jag pallar det, så jag stannar hemma den veckan och går på muséer i stället. 

Jag är trött på att jobba så saakelis hårt och ändå gå runt med en känsla att det jag gör inte duger till. Det måste ju finnas en lösning.

3. Ansökningstiden för kursen Min Mission (som jag gick för att få resa till Hongkong) har förlängts till 27.1. Här läser du mera om kursen. Jag träffade Charlotte i morse (den underbara kvinnan som drar utbildningen) och hon sa att det kommit tillräckligt med anmälningar för att kursen ska bli av (jei!) men att det ännu finns plats. Så alla ni som vaknat sent, ta chansen nu att gå en högklassig utbildning som ger dig chans att åka utomlands på praktik!

 

Regnbagrum i Light ChurchInspirationsbild för dig som funderar på att åka ut på praktik. Tänk om du hamnar i en kyrka där alla rum är inredda enligt olika färger! I just det här rummet har jag spelat pick-up-a-stick-game med roliga skolbarn och haft ett ganska genant möte med en Chinese Medicine Practicioner.

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

fredag 1 januari 2016 - 18:24

Årslistan 2015

Tillbaka från julpausen! Och årets försa dag! Innan jag dyker in i det nya året (och innan jag forstätter svara på era underbara frågor) så vill jag sammanfatta mitt 2015 med hjälp av Underbara Claras lista (eller vems det nu är). Jag kör:

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Bodde på Åland i somras. Jag hade aldrig tidigare varit där (förutom eventuellt som spädbarn) och fick alltid svara nej på den ständigt återkommande frågan "Hur är det egentligen, har du kanske... någon ålandskoppling?".

Aland

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag tog steget från studerande till arbetsliv, vilket förändrat min vardag något oerhört.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nix (nu får ni rätta mig om jag har fel!), men Rabbe fick ett nytt syskonbarn så jag har ändå fått en bra dos av mys-med-bebis-med-hamsterkinder.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Inget, jag minns datum väldigt dåligt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Men en person jag nyligen lärt känna dog nu i mellandagarna. Det är så konstigt, där har vi gillat och kommenterat varandras instagrambilder och till och med träffats några gånger och så finns hon inte mer här på jorden. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Vilka länder besökte du?
Vilken dålig fråga att ha precis efter döden-frågan. Men hmm. England, Norge, Sverige. Alltså London, Oslo, Stockholm. Tog flyget till alla förutom Stockholm, har lite dåligt samvete på grund av det.

Bästa köpet?
Konjac-svampen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Rabbe flög till Mariehamn i somras när jag var där. Att vi åkte ut till Kobba Klintar med picknick och simkläder. Att vi firade 2 år tillsammans.

Skarmklipp 2015 12 30 17.56.25
Saknade du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Så stadiga grundvalar att min energi kunde räcka till volontärarbete.

Vad önskar du att du gjort mer?
Hjälpt till när flyktingarna kom. Jag gjorde ingenting, förutom att klicka och dela och kommentera. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat. Inte så originellt men dit for en massa tid som kunde använts till läsning, vila, dans, yoga, intagning av frisk luft.

Favoritprogram på TV?
SVT:s julkalender Tusen år till julafton, förstås. 

Bästa boken du läste i år?
Svårt att välja den bästa, jag läste många bra böcker. Började året med Tracks av Robyn Davidson som lärde mig massor om kameler, öken och självvald ensamhet. I övrigt blev det en hel hord av finlandssvenska böcker. På sommaren läste jag fantastiska A av Martina Moliis-Mellberg och Hush Baby av Johanna Holmström. På hösten läste jag Anaché (som nog tillsammans med A får bli årets bästa!) och Maresi av Maria Turtschaninoff. Mot slutet av året läste jag Ulla-Lena Lundbergs Is, som också den var riktigt bra. Årets sista bok blev Seth Grahame-Smiths Unholy Night som är en ultragore-nyberättelse om de tre vise männen och Jesusbarnet. Jag gillade faktiskt hans tidigare Pride and Prejudice and Zombies, men Unholy Night var mer tunn och frustrerande än rolig. Men tyckte ändå om att läsa den under julen, kul att hamna i Betlehem-stämning utan det överdrivna gullandet.

Största musikaliska upptäckten?
Att PJ Harvey kommer till Helsingfors i sommar. Jag är rätt dålig på att hitta ny musik i den här världen där cd-skivan inte längre är kung, men har desto bättre koll på gamla favoriter.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag överhuvudtaget fick ett journalistjobb (visst, ett vikariat men ändå) i en tid med väldigt många arbetslösa journalister. Och att jag i somras klarade av att varje dag producera ett kulturuppslag till Nya Åland. Kan ännu få stress-flashbacks från Nyan när jag ska somna.

Största framgång på det privata planet?
Att jag numera bor i samma stad som Rabbe.

RabbeLiisa

Största misstaget på det privata planet?
Misstag är ett starkt ord men jag harmas över att jag inte umgicks mera med mina syskonbarn.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Som humörsmänniska är jag mycket glad och mycket ledsen varje år. Men kanske gladare ändå 2015 än 2014. Många pusselbitar föll på plats, även om en del pusselbitar revs upp och tuggades på ordentligt av ettåring/hund/termiter.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, mat och försäkringar.

Något du önskade dig och fick?
En gul gradu.

Gulgradu

Något du önskade dig och inte fick?
Nya glasögon. Först hade jag inte råd och sedan hade jag inte tid. Men i år ska det bli av!

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Bjöd mina nya kolleger på punschrullar och kokosbollar. Blev bjuden på middag på Sandros av Rabbe. Drack en hel del rosé. Fick ett Plantagen-presentkort av Laura och en Lisa Ekdahl-konsert av Rabbe. Kanonbra födispresenter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Större trygghet i privata saker. Mera tillit överlag.

Vad fick dig att må bra?
Simning! Simmade mera 2015 än jag gjort på länge. Lärde mig till och med nån typ av crawl.
Uimahalli

Vem saknade du?
När jag bodde i Åbo saknade jag Rabbe. När jag bodde på Åland saknade jag alla. När jag bor i Helsingfors saknar jag Ylva och Adrian, Riikka, Suvi-Tuulia. Vänner. I mitt liv finns också ständigt en saknad efter mina syskon och deras familjer, men den saknaden är på något sätt grundtonen som alltid är där. Vi har existerat mera ifrån varandra än nära varandra.

De bästa nya människorna du träffade?
Inte helt nya människor, men i höst har min anpassning till Helsingfors förbättrats rejält av att jag fått ett "Bärarlag". Vi är sex fantastiskt smarta och empatiska kvinnor som träffas då och då och delar liv, verkligen delar det. Mörkt och ljust, högt och lågt. Och vi bär upp varandra. Det är jag otroligt glad och tacksam för.

Mest stolt över?
Att jag blev klar med studierna. Efter åtta år. Jag är stolt över att jag börjat inse att utbildningen faktiskt gett mig en viss kompetens. När jag jobbat på dagstidningar är det få kolleger som fattat vad min specialkunskap går ut på, men på KP är det ofta någon säger "men Liisa, du som är teolog, vet du hur...?". Och ofta vet jag faktiskt.
Jag är också stolt över att jag skapade nätverket Åbofeministerna (som numera sover, men kanske det vaknar till liv i år? Om du är intresserad av att vara med i nätverket ska du söka upp Åbofeministerna på Facebook och be om att få komma med i gruppen).

Högsta önskan just nu?
Att finländarna ska bli gästfriare, att konsumenterna ska börja prioritera etiska och ekologiska företag mera. Att vi alla ska flyga mindre, för det är otroligt skrämmande att läsa om hur mycket flygtrafiken smutsar ner vår jord. Så stor del av flygresorna är fullständigt onödiga.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Jag ska försöka ordna mitt liv så att jag inte flyger alls under 2016.

VikingGraceI stället kan jag ju åka båt.

fredag 14 augusti 2015 - 17:34

Hejdå Åland!

Skarmklipp 2015 08 14 17.36.46

Mer än så här behövs inte. Inte för 2 sommarmånader i möblerad lägenhet.

 

Snabbt gick det. Att flytta till Åland, skaffa cykel, börja jobba, sluta jobba, sälja cykel, packa väskor, stiga på båten och glida iväg mot Åbo (och därmed Ylva och Adrians bröllop och min semester! Jeeeee!).

--

Jag sitter på Viking Grace. Det är min fjärde resa med den här båten och äntligen har jag lyckats hitta en lugn plats att sitta och jobba på. Utan alla högtalarinfon och irriterande människor. Jag ser havet glida förbi och lyssnar på loungemusik. Men saakeli att det alltid är så kallt på den här båten. Fryser rejält trots att jag har långbyxor och varm tröja. Skänker längtande tankar till mina vinterskor.

--

Åland har varit riktigt bra. Har älskat mitt jobb, även om jag inte älskat att jobbdetaljer snurrat i huvudet när jag försökt somna. Har älskat mitt boende, även om jag inte älskat att cykla långa sträckor varje dag till jobbet. Har älskat att befinna mig i det närmaste jag kommit Mumindalen, även om jag inte älskat att alla vänner och älskade varit på annat håll. Helt klart yin och yang. Kanske lite mera yin ändå (obs obs, mycket ovanligt).

Skarmklipp 2015 08 14 17.35.04

Havet. Jag älskar det. Och jag älskar att det finns så mycket av den varan på Åland.

 

Sakta börjar höstens planer utkristallisera sig. Men jag måste hålla mig i skinnet ännu i några veckor innan jag börjar nysta på jobbgrejer igen. Måste vila nu.* Måste få bli pigg igen. Härmed ordinerar jag mig själv semester. 

 

* Insikt från radioprogrammet Kropp och själ - 35 och sönderstressad.

onsdag 20 augusti 2014 - 11:39

"Är jag ovanligt lat?"

Jess, Clara Lidström skriver igen om downshifting och kanske främst om känslan av att inte räcka till, att inte vara kapabel till det 9 till 5-liv som förväntas av goda medborgare. Läs Om oviljan att anpassa mig av UnderbaraClara.


lördag 16 augusti 2014 - 16:08

Sayonara!

Bam, där tog det slut. Nio till halv fem-jobbet, informatörskapet. Jag fick kaka och blommor och kramar och presentkort till Akademen. Aldrig tidigare har jag fått en så fin avtackning, så stor och dramatisk blombukett. Kan förstås bero på att jag aldrig tidigare haft ett så långt arbetsavtal.

Nu är jag lös och ledig, likt en fladdrig flanellskjorta i vinden. Nu blir det två veckor LEDIGT och sedan fladdrar den här skjortan iväg till Åbo och le gradu.

Vad jag lärt mig från jobbet:
Hur kyrklig förvaltning funkar
Hur Twitter kan vara grundverktyget i ett arbete (nog visste ni väl att kyrkan har ett eget twitterkonto? @kyrkans_komm heter det, följ följ)
Hur fint det kan vara att jobba med människor som brinner för något gemensamt
Hur frustrerande det kan vara att ha ett kontorsjobb
Hur mycket stryk kroppen kan ta av att bara sitta sitta sitta
Hur fantastiskt det är med arbetshälsovård