Att blotta strupen

onsdag 29 mars 2017 - 12:30 | 9 Kommentarer

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?

Kategorier:

Arbete

9

Kommentarer

  • Sandra

    29.03.2017 15:18 (2 månader sen)

    Definitivt intressant! Och jättebra! Också sjukt bra fråga att ställa på intervju, den ska jag komma ihåg. Jag jobbar själv med att människor ska inkluderas arbetslivet trots sjukdom eller andra hinder och det låter ju som om du har fått prata med arbetsgivare som tar det här med inkluderande arbetsliv på allvar. Gillar också hur du på bilden i inlägget vänder dig mot samma virtuella sol og ler, bredvid dig själv i profilbilden. :)

    • Liisa Mendelin

      29.03.2017 16:07 (2 månader sen)

      Haha, helt klart samma virtuella sol på båda bilderna! Det är på tiden att det lyser in lite mer sol här på bloggen. Intressant att höra att du jobbar med inkludering i arbetslivet. Du har så många sidor! Det finns förstås en risk att jag bara råkar ha fått tala med bra arbetsgivare. Knappast är alla lika förstående, och det påverkar säkert bemötandet att de tre cheferna alla finns i den ideella/kyrkliga sektorn. Men jag tänker mig ändå att vi som arbetstagare har rätt att få ha den här inställningen gentemot framtida arbetsgivare: ni har ett ansvar för vårt välmående.


  • Fredrica

    29.03.2017 16:58 (2 månader sen)

    Oj, det här behövde jag verkligen läsa! Tack för det, Liisa! Är ju själv sjukskriven för utmattning och svår depression sen nästan två år tillbaka, och länge har jag tänkt att jag aldrig kommer att få jobb efter min långa sjukskrivning, men det här inlägget gav hopp också till mig (som förhoppningsvis klarar av att börja skriva gradu på hösten). Allt gott till dig!

    • Liisa Mendelin

      29.03.2017 17:36 (2 månader sen)

      Tack för din kommentar, Fredrica! Jag tror att dina erfarenheter från sjukskrivningen ger dig ett kunnande som kan vara en styrka i ett framtida jobb. Styrkekram och lycka till med gradun!


  • Ileea

    29.03.2017 19:34 (2 månader sen)

    Det här inlägget gör mig så glad. Att det finns sådana arbetsgivare! Jag tror för övrigt stenhårt på kaffepauser. Många kaffepauser. Kan inte backa upp det med något vetenskapligt, men jag är övertygad om att världen blir en bättre plats genom kaffepauser.

    • Liisa Mendelin

      29.03.2017 19:42 (2 månader sen)

      De finns! Jag är numera lite dubbelt inställd till kaffepauser. Det är bra att de finns, jag tycker inte om arbetsplatser utan dem. Men det är rätt sällan jag känner mig utvilad och upplivad efter en kaffepaus på en arbetsplats, snarare uttömd på energi efter den sociala ansträngningen. Jag vill ha kaffe. Och arbetsgemenskap. Men ibland kan det kännas som en extra arbetsuppgift att kläcka fram lämpliga samtalsämnen med samma människor som jag druckit kaffe med fyra dagar i rad. Vet inte vad lösningen är, att ibland bara ta en promenad runt kvarteret i stället för kaffepausen?

      • Ileea

        29.03.2017 21:14 (2 månader sen)

        Kaffemugg i ena handen och promenad runt kvarteret. Absolut gångbar kaffepaus. Eller kaffe med dagens tidning. Förstår din tanke om att kaffepauser kan bli ett ansträngingsmoment istället för en vila - och DET gör ju inte världen till en bättre plats, nej.


  • Christa

    13.04.2017 13:54 (2 månader sen)

    Så intressant om kaffepauser! För i nästan alla fall dräneras jag på energi när det handlar om social samvaro. Men väldigt lite på jobbets kaffepauser. Jag tror att det har att göra med att jag inte upplever att det finns något krav på mig att behöva leva upp till några sociala förväntningar på kaffepauserna, medan en orsak till att social samvaro i andra fall gör mig utmattad för att jag måste lägga mycket energi på att klura ut om personerna egentligen hellre skulle göra något annat än att vara med mig.

    • Liisa Mendelin

      14.04.2017 14:06 (2 månader sen)

      Kanske det handlar om att du varit på kaffepauser med ungefär samma människor så länge? Att du liksom hunnit bli bekväm med dem på alla möjliga sätt och inte längre funderar i efterhand om du sa något olämpligt eller berättade för mycket eller för lite om din själ. Jag tror att det tar mycket lång tid att bygga upp en sån ro om man som jag (och så många av oss!) är högkänslig. Än så länge har jag inte haft en tillräckligt lång anställning för att kunna bli helt återuppväckt av en kaffepaus.


Skriv kommentar