torsdag 28 september 2017 - 19:55

När jag är 78.

Dags att återvända till frågestunden jag hade på bloggen för en evighet och ett glasögonbyte sedan! Jag lovade att svara på alla frågor, och ett löfte är ett löfte också när åren går.

Jolanta frågar:

Var är du, vad gör du och vad drömmer du om om fem år? femtio?

 

Kul fråga! Jag gnider spåkulan och ser följande framtid:

Om fem år, det vill säga år 2022... jobbar jag utomlands med utvecklingssamarbete eller misson. Låt oss säga att jag är informatör för Finska Missionssällskapet i Thailand (råkade se en sån arbetsannons för länge sedan och den fastnade). Då är jag 33 år och lever livet. Jag har blivit klar med den terapi jag förhoppningsvis snart ska börja och känner mig gladare och tillfreds med livet. Jag lär mig thailändsk matlagning och hänger i lokala kyrkor. Jag reser runt i Sydostasien och ser med medkänsla på mitt tidigare jag som kämpade så otroligt den där hösten 2016 i Hongkong. Jag drömmer om en familj och ett hem på en ö.

Om femtio år, år 2067 är jag 78 år gammal om Gud så vill och jag får leva. Då har jag en stuga i skärgården som jag krypplar runt kring efter bästa förmåga. Jag rensar fisk som om jag aldrig gjort annat, kör en liten snabb motorbåt och mjölkar min get (allt detta är förmågor jag saknar 2017). Börjar säkert dagen med ett yogapass. Jag drömmer om de jag älskar och saknar. Fantiserar om himlen.

[Samtidigt i ett alternativt universum:]

Om fem år är jag en konstnär som, förutom att ägna sig åt konsten, leder samtalsgrupper och drar en och annan gudstjänst då och då. Jag lever nära andra människor i ett kollektiv eller en familj. Naturen är nära.

Om femtio år uppträder jag med expressiva dansnummer på små UF-lokaler i Österbotten. Jag äter ett kokt ägg till frukost och ägnar timmar åt romanläsning och stretchning till klassisk musik.

--

Ptja. Samtidigt som det är roligt att leka framtidsleken, så känns det också lite ångestfyllt att skriva ut såna här planer. Vill jag verkligen något av detta? Spelar det någon roll? Är inte alla framtidscenarior deprimerande, trots försöken att göra dem roliga? Jag har nog alltid haft lite svårt för att fundera på framtiden. Det känns som att jag inte klarar av att drömma fram den bästa möjliga framtiden och att alla scenarier bara visar hur meningslöst livet är.

Kan ni känna igen er? Den bästa medicinen som jag har hittat mot framtidsångest är att acceptera att jag inte kan påverka framtiden. Att mina planer är futila, att livet alltid tar andra vägar än de vi tänkt oss. Det finns något tröstsamt i det. Framtiden är något vi omöjligt kan planera. Har du andra mediciner mot framtidsångest?

Tack för frågan Jolanta!

torsdag 12 maj 2016 - 21:12

Evighetslistan

Här kommer min giv på Linns evighetslista. Lite sent ute, men det är väl alltid någon som ska vara sist. Eller som ska vara den första att vara retro. 

 

1. Så här tänker jag kring vacciner: Rätt mycket just nu i och med en stundande Taiwanfärd. Varför är det en liten skruttig lapp som alla mina vacciner står på? Kan de inte finnas bokförda i något moln? Var finns min skruttiga lapp. Såna tankar. Jag jag jag. Än så länge bryr jag mig skit i om barnen ska få nålar i sig eller inte.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: I was born this way hey.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: De där som gjordes för tio år sedan var snygga, såg nästan handmålade ut. Nuförtiden ser de ut som billigt krafs, som att någon limmat på en stor mumin-tarra. Kan inte fatta att folk samlar?

4. Ska barn synas på sociala medier? Nä. Jag har flera gånger varit i en situation där en vän/familjemedlem/pojkvän lite förläget sagt att det inte var så kul att jag nämnde dem på min blogg. Nämnde. Inte ens ett foto. Och hur vet man att en liten degklump har gett sitt medgivande eller inte? Huuur? Det här gäller mest bloggen, slutna instagramkonton är jag mycket liberalare med. (Obs: jag kommer säkert att ändra mig när/om jag fått världens sötaste unge som jag vill visa upp för hela världen likt Rafiki med Simba i famnen ute på Jylhäkallio.)

5. Är jag feminist eller inte? Ja, sedan jag var typ tio och slog upp ordet i klassens ordbok. För att det finns så oerhört mycket att vara tacksam för gentemot tidigare generationers feminister. Och för att det finns så oerhört mycket kvar att kämpa för.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Som jag funderat på detta. Jag är en ihärdig antikapitalist, men å andra sidan tror jag att de sugigaste sidorna av konsumismen kunde bekämpas genom att rättvisa och ekologiska företag fick synlighet och blev den nya normen. Ni förstår, så att de företag som inte är rättvisa och ekologiska var tvungna att märka sina produkter med "unfairly produced" och "harmed the environment so and so much". För att uppnå det kunde jag faktiskt tänka mig att ge sådana företag synlighet på min blogg. Men bara för produkter som jag köpt själv. Jag tycker nämligen att hela trovärdigheten går förlorad om bloggaren fått produkten gratis. Visst är det så? Klart det är lätt att skryta när det inte kostar.

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Ja. Och puffärmar. Volanger. Långt hår. Glitter. Hårspännen. Guldiga kjolar. Stora fjärilsvingar. Nagellack. Behöver ni fler tips är det bara att ringa.

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag? Jag är så tacksam för mitt eget dop att det absolut är något jag vill ge vidare om jag en dag får barn. Att jag är döpt som bebis har hjälpt mig massor i min prestationsångest, åtminstone när det kommer till tro. Om Gud tog emot mig redan då, utan att jag hade presterat ett jota, ja då tror jag att hen tar emot mig med lika öppna armar också idag. Religionsfrihet betyder också frihet till religion. Och vårt religionsbehov startar inte först när vi är 18.

9. Bloggska - är det ett viktigt språk? Ja. Jag har inte alltid skrivit så här bra. (För visst skriver jag bra? Ja!) Mina första dagboksinlägg på Lunarstorm var knappast det korrektaste språket, men bara det att ha en egen plattform där jag bestämde innehållet var så oerhört viktigt. Jag skulle knappast våga lita på mitt skrivande idag om min enda övning hade varit skoluppsatserna. Once upon a time, this journalist wrote bloggska.

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen? Jag älskar bloggar som "visar allt", och har svårt med bloggar som bara är polerad yta. I en värld som hela tiden pumpar ut prestationskrav över oss ser jag det inte som en kärleksgärning att visa upp ännu en polerad fasad. Men jag visar ändå inte allt på min blogg, mest för att jag bara inte hinner, men också av hänsyn till andra, eller till mig själv. Det finns mycket jag gärna skulle skriva om (typ vestibulit, relationsångest, att känna sig oälskad, vänskapsångest, preventivmedel, att alltid vara vikarie) men locket är på. Det finns bloggläsare och det finns nära vänner, de är inte alltid samma sak.

 

Och på tal om nära vänner, i morgon har jag äran att få en sådan på besök! Ylva du är välkommen.

 

13180972 10156913458975422 1690858686 nHär är jag på vandring i Noux med bärarlaget. Och funderar givetvis ut svaren på dessa kluriga evighetsfrågor. Joanna Lindén-Montes har fotat. (På tal om reklam på bloggar – Joanna tyckte att jag borde börja göra bloggsamarbeten med Fjällräven, när jag nu liksom har väskan och naturen kirrad.)

måndag 7 mars 2016 - 21:55

Ett samtal till abiturient-Liisa

Rebecca frågar:

Har du någon bloggförebild? Vad ska en blogg bjuda på för att du ska vara riktigt nöjd läsare? Om du fick ringa ett samtal genom tiden till dig själv som abiturient, vad skulle du då säga?

 

Jag tror att mitt problem är att jag har för många bloggförebilder. Det finns så många bra bloggar och jag vill blogga som dem alla vilket stundom leder mig till prestationsångest. Sen tar myslurvsgenen ändå över och jag fortsätter så som jag alltid gjort.

Bloggförebilder (nej jag orkar inte länka men jag tror ni vet hur google funkar): 

Underbara Clara

Linn Jung

Minimal Millenial

Karins Konstgrepp

Cirkus i skogen

Nanó Wallenius

Ulrika Fellman

Amanda Audas-Kass

Jag trivs med en blogg som bjuder på högt och lågt, som ifrågasätter men också tramsar. Jag tycker om outfits. Det är inte viktigt för mig att en blogg uppdateras ofta, egentligen tröttnar jag fort på bloggar som uppdateras i jättesnabb takt. Speciellt om det är åsikt på åsikt på åsikt. C'moon, give me some trams säger jag bara. Men så är jag också rätt kräsen med tramset. Det ska vara roligt på något sätt, inte bara random bilder av nyköpta saker (om inte de här sakerna råkar vara något helt sjukt roligt från loppis, typ hundra my little ponies på rad).

---

Så till den roligaste av Rebeccas frågor: om jag skulle få ringa ett samtal till mig själv som abiturient, vad skulle jag säga? (Om vi bara antar att mitt abiturient-jag inte skulle slänga på luren genast.)

Kanske det här: Hej Liisa! Det var nog ingen på penkis som riktigt fattade din Frida Kahlo-outfit, förutom några lärare. Det är okej. Om några år kommer du att känna flera människor som fattar, ja, ni kommer till och med att kunna förflytta er i samtalet från Friedas ihopväxta ögonbryn till att faktiskt tala om hennes konst, om smärtan och färgerna.

Du oroar dig för studentskrivningarna, men vet du, så här är det: De tre åren du gått på gymnasiet har förberett dig för dem. Resultaten hänger inte på hur mycket du lyckas plugga under läsledigheten, utan på att du suttit på alla de där lektionerna och skrivit alla de där uppsatserna. Läsledigheten är föresten något du kommer att njuta av, ja det kommer att lägga grunden för det som under studietiden kommer att vara ditt största intresse, ja nästan passion.

Och kärleken. Jag minns inte vem du är kär i just nu under abitiden, kanske ingen kanske alla. Du oroar dig över saken, tror att det är något unikt fel med dig som gör att ingen av dem som du är kär i kan bli kär i dig. Det är inte sant. Den där andra rösten djupt inom dig har rätt: du är skapad precis så som du ska vara, inget är fel, allt är rätt. Kärleken kommer att omfamna dig – men antagligen inte precis så som du hoppats på. För det finns också annan kärlek än den romantiska. Det finns den familjära, den vänskapliga, den gudomliga. Utforska dem först. Så kommer nog hånglet och myset sen.

Och du kommer att få flytta hemifrån snart. Jag lovar, det är helt bakom knuten. Beklagar spoilers nu, men om åtta år kommer du att åka motorcykel till Kökar med den här killen:

Skarmklipp 2016 03 07 21.36.52

Och du kommer att vara så här äventyrlig...:

Liisa Kokar2

...och så här glad:

Kokar LiisaDu kommer att vara helt absurdt klädd på grund av kall sommar och minimalistpackning, men det gör inget. För du är fri.

 

Tack för frågorna Rebecca!

onsdag 20 januari 2016 - 11:45

Min avgud

Linn undrar: 

Vem är din idol?

Nåja! Nu ska jag ta chansen att do the theologian. Som alla som gått skriban vet betyder ju ordet idol avgud och en ansenlig del av mitt liv går faktiskt ut på att identifiera, skärskåda och slutligen försöka rensa bort mina avgudar. Det är inte så lätt att se dem, begripa sig på dem och hitta på praktiker för att träna bort avguderiet. Men jag försöker.

(Psst! Om du inte orkar läsa mina kunnon deep shitti-tankar som kommer nu, så kan du scrolla ner till slutet för att se vilka människor jag faktiskt beundrar och ser upp till. För visst vet jag att det egentligen var något sånt Linn ville ha svar på. Nu tillbaka till hur jag försöker träna bort mina avgudar.)

En avgud jag just nu kämpar med att förstå är pengar. Jag har månadslön nu, men jag är fortsättningsvis rätt billig i drift. Det betyder att jag kan spara en hel del varje månad (jag skapar Pippipengar, för att använda Isabella Löwengrips terminologi i den fascinerande boken Economista). Det är väl snarare det här sparandet som är avguden, inte de döda slantarna i sig. Jag sparar för att ha en buffert i september när jag inte längre har ett jobb. Jag sparar för att kunna köpa bostad någon gång (har prickat in kalendern exakt när jag ska se till att skaffa ett bostadssparkonto). Jag sparar för den där regniga dagen.

Sparandet är en spännande mekanism. Vad gör det med mig? Att jag varje månad går in på mitt konto och flyttar över en ansenlig summa till ett sparkonto. Att jag kollar vilka fonder min bank kan erbjuda, att jag läser på om bankens etiska alternativ. Att jag pratar om studielånets avbetalning med mina vänner. Att jag nöjer mig med en lite sämre yogakurs på arbis i stället för en bättre kurs på någon plats som till skillnad från arbis inte är stans billigaste. Det är konkreta saker jag gör. Små övningar. Som formar mitt tänkande och därmed mina värderingar och mitt sätt att bemöta andra människor. Men vill jag låta sparandet forma mig som person? Det finns ju inget övre tak på sparandet heller. Det är aldrig nog.

Det är ju inte en dålig sak att vara sparsam. Det är faktiskt vettigt. Och på något sätt gör det mig lugnare i det här turbulenta samhällsklimatet. Det känns inte som att välfärdsstaten kommer att fånga upp mig längre om jag faller, så då känns det tryggt att ha de där Pippipengarna. Och det är just i den här trygghetskänslan jag tror faran ligger. I att jag sätter min tillit till pengar i stället för till mina relationer, min tro, Guds omsorg.

Och här finns hela tiden frestelsen: men är det så farligt då? Att lita på pengar, de funkar ju? Till skillnad från människor så ger de alltid vad de lovar, till skillnad från Gud så är ju pengar faktiskt något jag kan se på, röra vid och ha i min ficka.

Ja, jag är fortfarande i skärskådningsfasen. Har inte fattat ännu. Jag har inte kommit på någon bra praktik för att träna bort mig från sparandets avgud men jag anar att det handlar om relationer. Kanske om öppna middagsbord. Gästfrihet. Generositet. Gåvor utan baktankar. De tre G:na, vem vet, kanske det blir ett begrepp.

AvokadoTypiskt irritationsmoment för den som har sparande som sin avgud: en avokado som är mera kärna än frukt. Den här betalade jag en gång 1,60 för och blev fruktansvärt störd över innehållet.

 

---

 

Enough with the deep shitti. Vem är min idol? Vem beundrar jag, vem ser jag upp till?

Nå till exempel Rabbe, Laura, Ylva, Adrian, Maija, Hanna, Elina, Laura H, Riikka, Suvi-Tuulia, mamma, pappa, mina kolleger, mina lärare, Anna-Lena, Nina Simone, PJ Harvey, Patti Smith, JESUS förstås, Outi Pyy, många släktingar, Elin, Fredrik, Alfred, Linnea, Clara, Sandra, Amanda, Linda, Martina, Joanna, Mische, Samu, Robban, Mixo –  och förstås även Jung Linn.

Och så många fler. Tänk att det finns så många fina, kärleksfulla, kloka människor. Människor som kan vara slackers på utsidan men världens omtänksammaste på insidan. Människor som kämpar med allt världens, men ändå utan att tveka väljer den medmänskliga vägen när valet väl ska göras. Människor som är lynniga och svåra att förstå, men som vid utvalda tillfällen lättar på garden och låter en annan människa komma nära inpå. Människor som är ankaren.

Tack för frågan Linn!

torsdag 17 december 2015 - 11:05

Det går att göra uppror

Min goda vän och trogna läsare Ylva undrar:

Jag vet att du, liksom jag, har en svaghet för kläder och skönhet, samtidigt som du är kritisk mot modeindustrin och ytlighetssamhället - kan du inte berätta om hur du hanterar den spänningen? Och skriv jättegärna mer om klädminnen, loppisfynd och andra filosofier och historier kring kläder, jag tycker det är vansinnigt skoj att läsa. Har du ångrat att du lade ner Morgonminuter-bloggen, har du nångång tänkt på att göra ett liknande projekt eller blir det ofrånkomligt en prestationsfråga att klä sig på morgonen i så fall?

 

Jag ångrar inte att jag lade ner Morgonminuterna, och planerar inget liknande projekt. Det var en rolig tid, att samla så mycket tankar om kläder på ett enda ställe. Det kändes inte som en prestationsgrej, för jag fotade outfits bara när jag verkligen ville dela en rolig eller sällsynt lyckad outfit. I dag hinner jag inte lägga så mycket tid på kläder om morgnarna, så mina outfits har blivit lite tråkigare. Och tid för att fota kläderna finns det ännu mindre av.

Men här är ändå en gårdagens, bara för att:

outfitdec

Slakajeans från Kårens gratisloppis i Åbo. Vit skjorta från en hemma-gratisloppis. Vit NoaNoa-kofta från Krakow i Polen (där jag shoppade som en tok mellan förintelselägerbesöken, verkligen bisarrt). Den stora gula yllehalsduken fyndade mamma på loppis till min Frida Kahlo-outfit på penkis. Handväskan är loppis. Skorna är ett par Duckfeet som äntligen börjar bli lite mjukare nu under tredje vintern i bruk. Filtret heter något med Bokeh och jag missbrukar det med stor glädje.

 

Så till Ylvas huvudfråga: Hur hanterar jag spänningen mellan å ena sidan svaghet för kläder och skönhet, och å andra sidan kritiken av modeindustrin och ytlighetssamhället?

Jag tror att det går att göra uppror, och faktiskt – jag tror att det kan göras just genom att tränga djupare in i kläderna och skönheten. Den kommersiella modeindustrin är enligt mig en förvrängning av något som i sig är gott. En korruption. Det är inget fel med att uppskatta skönhet och att tycka om att uttrycka sig själv genom kläder. Men det kan bli fel om vi tar för lättvindigt på det.

Om vi inte stannar upp och tänker och känner efter. Varifrån kommer det här plagget? Vem har gjort det? Hur har fibrerna kommit till? Hur mycket kläder behöver en människa egentligen? Det kan låta som snobberier men jag tror att det är livsviktigt. Vi måste sluta utnyttja de människor som tar enorm skada i den globala klädproduktionen.

Skarmklipp 2015 12 16 20.54.45

En HBL–artikel av Julia Wiraeus som jag använde i min gradu. 

 

Jag tycker om kläder. För att kunna göra det med gott samvete försöker jag:

1. Köpa så lite nytt som möjligt.

2. Reparera de kläder jag har.

3. Sy om gamla kläder när jag får nya behov. 

4. Hitta det jag behöver på loppisar och klädbytartillfällen.

5. Fråga efter ursprunget. När jag väl har behov av något nytt så strävar jag efter att alltid fråga efter plaggets ursprung. Var görs tyget? Vem syr kläderna? Hurdana arbetsförhållanden har de? Får de organisera sig fackligt och hur långa är arbetsdagarna? Ofta möts jag av en förbluffande okunskap. På sistone har inhemska R-collection och Sievi fått gott betyg av mig, medan ett besök i Karhus flaggskeppbutik i Helsingfors centrum var direkt pinsamt. Det finns inget finskt med deras skor, förutom brändet och designen. Inget etiskt heller för den delen. Åtminstone kunde försäljaren inte påvisa något övertygande, utan började i stället pika mig för mina converse-skor (som jag ärvt av min syster och som är trådslitna och reparerade flera gånger). Ska jag stå där och efterlysa etik med de skorna liksom.

6. Leka med kläderna. Jag gör små brott mot normerna. Det finns för tusan inga stilregler som är eviga.

Skarmklipp 2015 12 16 21.09.29Bild.

 

Tack för frågan, Ylva! Jag ska försöka posta mera outfits och klädhistorier, för sånt är ju faktiskt vansinnigt skoj.

 

PS. En orsak till att jag lade ner Morgonminuterna-bloggen var att jag fick så få kommentarer, fastän statistiken visade på många besökare. Så, om du gillar en blogg och vill att den ska fortsätta finnas: försök kommentera då och då, som ett tack för att du får gratis underhållning. Kommentarerna betyder massor för min motivation att blogga, jag blir så glad varje gång jag ser någon annans rader än mina i den här bloggen.

söndag 13 december 2015 - 17:11

Inte lipat på jobbet ännu

Nästa fråga! Nu handlar det om yrke och utbildning. Du kan ännu ställa nya frågor här. Det kommer bilder mot slutet av inlägget, så håll ut!

Julia undrar:

hur gammal är du? hur är det att jobba på Krykpressen? vad är dina arbetsuppgifter etc. Vad har du gått för utbildning?

 

27 jordsnurr är jag. Hade min första ålderskris i oktober när jag sörjde över att jag inte kunde förbli 26, det var en så himla bra ålder.

-

Jag trivs VÄLDIGT bra på Kyrkpressen. Där får jag chansen att göra mera fördjupande journalistik än på en dagstidning (ordentlig research före intervjun, tänka över temat några extra varv, diskutera det hela) och dessutom är mina kolleger läsande människor med intressanta tankar och åsikter så luncherna och kaffepauserna är roliga. Än så länge har jag inte gråtit på jobbet (vilket förr eller senare händer på alla jobb) så det är ett mycket gott betyg för stressnivån och trivseln.

-

Mina arbetsuppgifter är dels att skriva artiklar till Kyrkpressen, men eftersom jag också jobbar på bokförlaget Fontana Media marknadsför jag även böcker. Jag layoutar annonser, sköter ett facebook-konto och pratar med kunder. Ibland är det stressigt att ha två olika arbetsgivare, men när det funkar tidsmässigt så är det skönt att ibland få släppa journalistjaget och bara fundera på snygga layouter ett tag. Förutom de här två blocken har jag en massa mindre och plottrigare arbetsuppgifter som ibland gör mig lite yr. Då ritar jag en mindmap och försöker ha feng shui igen.

-

Jag har studerat teologi vid Åbo Akademi i Åbo. Mitt huvudämne var Teologisk etik med religionsfilosofi, jätteintressant för den som obotligt funderar på livets mening. Förutom det har jag läst lite litteraturvetenskap (verkligen lite, men ändå) och som ett stort biämne Masskommunikation vid ÅA i Vasa, alltså media/journalistik. För att gå den utbildningen ska man vara verkligt motiverad för arbetsmängden är stor och tempot hetsigt. (Jag fick en utmattningsdepression under Vasaåret, men det berodde även på andra faktorer än utbildningen.) I våras blev jag klar teologie magister.

-

Lite bildregn på det:

mediaaret

2013. Mina studiekaveris på masskommunikation: Sören, Linn och Catrin. Daniel saknas på bilden. Liten men fin kärntrupp.

 

mediaaret2Så här såg jag själv ut under medieåret. Trött, sliten och med inre krav på att vara snygg och "mediecool" framför alla dessa kameror. På den här bilden har vi freezefreimat en väldigt rak mun.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.43.54

Min sista boktent vid ÅA innehöll de här böckerna. Jag måste ännu akta så att jag inte dreglar när jag ser den här typen av litteratur.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.45.42

Hopla. Nervositet inför en övningsgudstjänst, med min kurskamrat Claus. "Liturgiska övningar" är en av de roligaste kurserna jag gått vid Åbo Akademi. Vi fick lära oss allt som präster ska kunna i gudstjänster. Svårare och mera meningsladdat än vad man kunde tro.

 

Tack för frågorna Julia!

lördag 12 december 2015 - 14:22

Kvaliteten på Sevendaysbloggarna

Äntligen är det lördag, och äntligen har jag tid att blogga. (I övrigt har tiden gått åt till firmajulfest, simning, jobb, gräl, lenkki och byk-kaos.)

Nu ska jag börja svara på era frågor (som man för övrigt gärna får fortsätta ställa här).

Sofie frågar:

Vad tror du krävs för att få blogga på sevendays? Det är ju många av bloggarna här som inte blivit uppdaterade sen i somras, så kvalitén på många av bloggarna är ju usel.. Var du med från början på sevendays? Vad fick dig att börja blogga här? :)

 

Jag vet inte exakt vad som krävs för att få blogga Sevendays. Men jag har förstått att ett mål är att ha ett väldigt brett utbud av bloggar. Därför är det inte bara de vanligaste bloggtyperna som finns här (de vanligaste tror jag är mamma-, tränings-, mat-, inredning-, mode- och skönhetsbloggar), utan även andra nischer som kan tilltala andra människotyper än de vanligaste bloggläsarna. (Typ män.)

Den som inte driver de vanligaste bloggtyperna håller egentligen på och bryter ny mark. Har man en speciell nisch så är det svårt att veta hurdan ton man ska ha i bloggen, hur man ska balansera mellan fakta och personligt flashande. Det kan lätt leda till bloggtorka. Alla som bloggar här på Sevendays har inte en jättestor bloggvana, men sitter ändå på intressant kunskap och berättelser.

Sedan tror jag inte att bra kvalitet på en blogg nödvändigtvis behöver innebära att den uppdateras ofta. Bloggar som uppdaterar mera sällan kan ändå leverera otroligt bra innehåll. Som till exempel Patricia Rodas fotoblogg.

 

Skarmklipp 2015 12 12 15.03.11Min gamla blogg, liteskrik.blogspot.fi.

 

Jag har bloggat på Sevendays sedan starten i februari. Innan sajten öppnades var det en öppen ansökan som jag deltog i, och blev vald. Till en början var jag tveksam till om just jag passar här. Det kändes så kommersiellt och en stor del av det jag bloggat om tidigare handlar ju uttryckligen om konsumtionskritik. Jag var på något sätt rädd för att bli utnyttjad, för att "sälja ut mig". Haha. Gjorde till och med en lista på hur jag förhåller mig till annonsering, för att inte glömma var hjärtat står.

Jag övervanns ändå av frestelsen att få fler läsare, att få prata om mina hjärtefrågor med fler människor. Att uppgradera mitt bloggande (som jag ändå hållit på med i typ tio år). Och så är jag så förtjust i Linn (som jag studerade journalistik med). Därför är jag på Sevendays.

Tack för frågan Sofie! 

 

Skarmklipp 2015 12 12 15.03.42Mitt allra första inlägg på Sevendays.

tisdag 8 december 2015 - 15:20

Frågestund!

Koksselfie Fragestund

Detta go'vänner har aldrig hänt förr: En frågestund på Lite skrik.

Det ni ser här på bloggen är ju bara en liten del av vem jag är och vad jag tänker och gör. Precis som med allt annat där man bara ser en liten bit så finns det en del luckor i helhetsbilden. Jag har själv en massa små infoluckor om många olika bloggare – Var hittar hon tid till att träna så där saakelis mycket? Är hon nu tillsammans med den där typen eller inte? Hur rik är hon egentligen som har råd med så där många resor om året..? 

Därför tänker jag att det kanske finns luckor också hos er som läser min blogg.

Så här går frågestunden till: Du kära läsare ställer en fråga i kommentarerna till det här inlägget. Och jag – jag tänker faktiskt lova att svara på alla frågor.

Fråga på, kommentarsfältet är ert!

 

PS. Om du är totalt ointresserad av min person, så är det här också ett gyllene tillfälle att fråga till exempel om konsumtionskritik, ekologisk livsstil eller hur det är att vara en sån här snåljåp. Eller varför inte fråga om livet! Jag tänker på det hela tiden nämligen, på dess mening kontra meningslöshet och skönhet kontra fulhet. Eller fråga om tro!

PS2. Eller berätta om vad du önskar att jag skulle skriva om. Vad är det du hoppas ska finnas här när du klickar in dig på min blogg?