tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.

söndag 7 augusti 2016 - 19:48

Tre år, schalom!

Häromdagen inträffade Rabbes och min treårsdag.

Alltid när årsdagar, födelsedagar eller vändagar närmar sig sänker sig en kladdig filt över mig. Som från ingenstans börjar jag drömma om storslagna romantiska gester. Rabbe ska hitta på en massa klurigt, överraskande och speisigt program. Det ska vara gåvor och musik och jag ska vara prinsessa, och gärna är det nu jag ska få chansen att instagramma något helt extraordinärt.

Det är som om all jämställdhet blåst ur skallen och ersatts med amerikanska romantiska filmer, för det är ju så kärlek ska se ut. Att han bara ska anstränga sig och hon bara ska vara söt. Men det är ju totalt orättvist. Varför ska han behöva ha sådana krav på sig? Varför skulle jag – mer än han – ha förtjänat att vara en liten prinsessa? Kan vi inte båda få vara prinsessor?

Jag jamsade på i de här spåren dagen före vår årsdag. Att jag ville att han skulle hitta på något speciellt och annorlunda. En upplevelse. Att vårt förhållande behövde något extra just nu. Jams jams.

När årsdagen väl kom hade han faktiskt tänkt ut ett program (skulle väl bara våga göra annat). Efter jobbet körde vi motorcykel genom duggregnet till Sompasauna, en olaglig (tja, åtminstone saknar den bygglov) skrotbastu, och badade bastu tillsammans med ett gäng okända nakna karlar. Klättrade nerför en sned trappa till havet och tvättade oss bäst vi kunde.

– Du ville ju ha en upplevelse, sa han.

Sant. Och det var en fin upplevelse.

 

13942357 10157252033805029 662624524 n

Se där, en ballerina och en yogini. 

13933244 10157252033890029 817690665 n

 

13940895 10157252039915029 1256663740 n

Väl hemma uppmuntrade/bad/tvingade jag min syster Laura att ta treårsfoton av oss (måste ju mata instagram). Jag är så glad att hon gick med på det, hon är en så otroligt bra fotograf. Och det handlar inte bara om att mata instagram (och bloggen hehe) utan om att foton är viktiga. Jag vill kunna minnas den här tiden i mitt liv när jag är gammal. Jag vill kunna påminnas också nu om hur roligt det var att gå ner på gatan och flamsa fram roliga poseringar. Hur vi nästan blev påkörda.

Jag vill minnas hur otroligt glad jag är över att ha Rabbe i mitt liv.

 

måndag 7 mars 2016 - 21:55

Ett samtal till abiturient-Liisa

Rebecca frågar:

Har du någon bloggförebild? Vad ska en blogg bjuda på för att du ska vara riktigt nöjd läsare? Om du fick ringa ett samtal genom tiden till dig själv som abiturient, vad skulle du då säga?

 

Jag tror att mitt problem är att jag har för många bloggförebilder. Det finns så många bra bloggar och jag vill blogga som dem alla vilket stundom leder mig till prestationsångest. Sen tar myslurvsgenen ändå över och jag fortsätter så som jag alltid gjort.

Bloggförebilder (nej jag orkar inte länka men jag tror ni vet hur google funkar): 

Underbara Clara

Linn Jung

Minimal Millenial

Karins Konstgrepp

Cirkus i skogen

Nanó Wallenius

Ulrika Fellman

Amanda Audas-Kass

Jag trivs med en blogg som bjuder på högt och lågt, som ifrågasätter men också tramsar. Jag tycker om outfits. Det är inte viktigt för mig att en blogg uppdateras ofta, egentligen tröttnar jag fort på bloggar som uppdateras i jättesnabb takt. Speciellt om det är åsikt på åsikt på åsikt. C'moon, give me some trams säger jag bara. Men så är jag också rätt kräsen med tramset. Det ska vara roligt på något sätt, inte bara random bilder av nyköpta saker (om inte de här sakerna råkar vara något helt sjukt roligt från loppis, typ hundra my little ponies på rad).

---

Så till den roligaste av Rebeccas frågor: om jag skulle få ringa ett samtal till mig själv som abiturient, vad skulle jag säga? (Om vi bara antar att mitt abiturient-jag inte skulle slänga på luren genast.)

Kanske det här: Hej Liisa! Det var nog ingen på penkis som riktigt fattade din Frida Kahlo-outfit, förutom några lärare. Det är okej. Om några år kommer du att känna flera människor som fattar, ja, ni kommer till och med att kunna förflytta er i samtalet från Friedas ihopväxta ögonbryn till att faktiskt tala om hennes konst, om smärtan och färgerna.

Du oroar dig för studentskrivningarna, men vet du, så här är det: De tre åren du gått på gymnasiet har förberett dig för dem. Resultaten hänger inte på hur mycket du lyckas plugga under läsledigheten, utan på att du suttit på alla de där lektionerna och skrivit alla de där uppsatserna. Läsledigheten är föresten något du kommer att njuta av, ja det kommer att lägga grunden för det som under studietiden kommer att vara ditt största intresse, ja nästan passion.

Och kärleken. Jag minns inte vem du är kär i just nu under abitiden, kanske ingen kanske alla. Du oroar dig över saken, tror att det är något unikt fel med dig som gör att ingen av dem som du är kär i kan bli kär i dig. Det är inte sant. Den där andra rösten djupt inom dig har rätt: du är skapad precis så som du ska vara, inget är fel, allt är rätt. Kärleken kommer att omfamna dig – men antagligen inte precis så som du hoppats på. För det finns också annan kärlek än den romantiska. Det finns den familjära, den vänskapliga, den gudomliga. Utforska dem först. Så kommer nog hånglet och myset sen.

Och du kommer att få flytta hemifrån snart. Jag lovar, det är helt bakom knuten. Beklagar spoilers nu, men om åtta år kommer du att åka motorcykel till Kökar med den här killen:

Skarmklipp 2016 03 07 21.36.52

Och du kommer att vara så här äventyrlig...:

Liisa Kokar2

...och så här glad:

Kokar LiisaDu kommer att vara helt absurdt klädd på grund av kall sommar och minimalistpackning, men det gör inget. För du är fri.

 

Tack för frågorna Rebecca!

söndag 16 augusti 2015 - 13:22

Yldrian

Skarmklipp 2015 08 16 13.36.27

Mina kära vänner Ylva och Adrian gifte sig igår, och det var på så många sätt helt fenomenalt.

Den inhyrda lokalbussen som tog oss ut till kyrkan. Bussvärden.

Den gamla medeltida stenkyrkan som är så lik den kyrka i Karis där Ylva dansat så otroligt häftigt en gång.

Prästen Malena som satte ord på solidaritet och knöt ihop vigseln med prideparaden som ägde rum samma dag.

Brudens bror som sjöng Into my arms av Nick Cave and the Bad Seeds. Jag älskar den låten och du milde så den passade bra till just den vigseln.

Och festen sen.

En massa tal som kom direkt från hjärteroten, om till exempel vikten av att ha en kärleksrosvas i hemmet.

Och ett dansgolv som fick mig att släppa alla hämningar.

image 746757

Den här bilden fotad av Malin får summera min och Rabbes upplevelse av festen. Så mycket glädje.

fredag 28 november 2014 - 16:21

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

 

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

 

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.

måndag 9 december 2013 - 15:52

Det där med de tusen orden


Den här mannen har jag förälskat mig i. Ni ser ju varför.


(Foto från Elna Rombergs Facebook)


tisdag 27 augusti 2013 - 08:07

Om en tvättmaskin men ändå inte.

Tvättmaskinen snurrar på. Bubblar, kurrar och ökar takten för lite centrifugering. Den har hållit på länge, den är långsam. Jag väntar.
Det är inte min maskin, inte min tvätt. Jag skulle inte behöva vänta på den, jag kunde sticka iväg till mig och mitt. Men jag hänger gärna kvar en stund till hos honom och hans. Han är på jobb, jag är ledig. Tömmer jag inte maskinen nu så töms den först på kvällen och då luktar den kakka.

Det är kanske inte det här jag borde berätta först. Att jag sitter hemma hos en kille och väntar på att få tömma hans tvättmaskin. Det ger säkert helt fel bild. Men jag tänker att ni vet bättre. Ni fina ljuvliga läsare som jag saknat att ha kontakt med. Ni vet bättre än att tro att jag blivit femtiotalsfru.

Jag kunde i stället berätta om hur det känns att cykla genom Helsingfors med honom, hur staden liksom blivit vackrare. Hur det plötsligt finns picknickplatser överallt. Hur havet på något sätt alltid är med. 

Om vin, sång och bra samtal. Om dans. Om hur mitt liv den senaste månaden har varit en enda lång fest.

Men det går inte, orden liksom flyr mig. Det blir för hemligt, för personligt. Så då berättar jag om tvättmaskinen i stället.

Där. Snett bakom brudparet. Där dansar vi. Och festen bara fortsätter.
Foto: Världens bästa bröllopsfotograf