söndag 17 september 2017 - 10:10

U become famous

I våras var jag på en inspelningsplats och pratade om livet, tron, besvikelserna och naturen. Kastade lite stenar i vattnet. Det blev ett nätt litet program på 6 minuter i Himlen TV7. Här kan du kolla på det.

Älskar att min vän Rachel från Hong Kong kommenterade videon så här på Facebook: "U become famous! I'm sure you would attract even more people from this clip."

Ja, tänk om jag blir en kändis nu.

onsdag 26 april 2017 - 20:30

Heliga listan

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

I de senaste tidernas personliga sorger och bedrövelser har jag märkt att min längtan efter det heliga blivit starkare. Som en sista levande rottråd i en våtmark full av ruttnade mossa. Jag är en helighetsperiodare som emellanåt behöver ta mina tvivel på allvar och känna mig sekulär – men som i andra perioder inte kan få nog av andlig musik och tysta stunder framför ikonen på fönsterbrädet.

Nu är jag nyfiken på andra bloggares förhållande till helighet, anlighet och förundran över universums storhet. Så jag knåpade ihop en blogglista. I present to you: Heliga listan!

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.14

 

De här platserna är heliga för mig:

Simhallars bastun, kyrkor, bibliotek och biosalonger. Och varhelst jag rullar ut min yogamatta. Och naturen.

 

Den här stunden i min vardag är helig:

Frukosten, bordsbönen, matlagningen. Ibland också diskandet.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.32.13

 

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!

Mitt kors-halsband, min frälsarkrans (ett modernt meditationsarmband). Ikonen på fönsterbrädet (fast egentligen tycker jag den är ful, skulle gärna ha ett annat motiv). Yogamattan, bönepallen. Häromdagen köpte jag en meditationskudde också. Åh, psalmboken. Fast den är väl knappast krimskrams.

 

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag går i kyrkan de flesta söndagar. Jag har lyxen att ha tre bra gudstjänster på promenadavstånd varje söndag. Dem varvar jag emellan beroende på när jag är klar att gå ut. Klockan 11, 12 eller 15. Baptistförsamlingen, Johanneskyrkan, Missionskyrkan (som alltså är lutherska kyrkans missionsorganisations kyrka, inte att förväxlas med frikyrkan Missionskyrkan).

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.48

 

Jag älskar när...

ett samtal flyter på utan ansträngning och friskt blandar högt och lågt. Meningen med livet och spända rumpmuskler. Lidandets problem och nytt nagellack.

 

Min minst heliga stund:

Inträffar när jag dras med i ett samtal där det snackas skit om andra och jag kommer med egna hemska bidrag till diskussionen.

 

Det här kunde jag vallfärda till:

En festival med Frida Hyvönen, Patti Smith OCH PJ Harvey (den heliga treenigheten ju). Och på sistone har jag börjat fundera på att vandra till Santiago de Compostela, eller så den nya nordiska pilgrimsleden! (Jaja, jag hör till gruppen som läst Wild och fått för mig att vandring ju bara är att gå. Jag kan gå.)

 

Ord eller tystnad?

Tystnad.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.23.17

 

Musik eller konst?

Båda!

 

Musiktips?

David Åhlén och så den här psalmskivan på spotify.

 

Ensam eller i grupp?

Ofta är jag en andlig ensamvarg. Men det är något så oändligt fint med den där söndagsrufsiga skaran av alla möjliga typer som samlas i en kyrka en söndag förmiddag – så fint att jag i en kniven-mot-strupen-situation ändå skulle välja grupp före ensam.

 

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

kan jag bara gapa och förundras.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.24.00

 

That's it. Kopiera gärna listan till din egen blogg, men kom ihåg när du fyller i att värna om ditt innersta. Det finns vissa upplevelser av helighet som är dina egna hemligheter. I ett senare skede kan du ångra om du delat med dig av dessa och kanske mötts av missförstånd eller förlöjliganden (i denna härliga tid av faith-shaming). Det finns en gräns mellan personligt och privat osv.

 

OBS OBS OBS. Du behöver inte ha en religiös identitet för att svara på listan, förstås! Ju fler startlägen desto mer lär vi oss av varandras listor.

 

Länka gärna ditt blogginlägg här under i kommentarerna! <3

 

***

Heliga listan hos andra:

Yoga hjärta löpning

Ponks

Poppelin

Pranayama i Rom

Stillhet NU

fredag 10 mars 2017 - 20:22

Provocerande med massage?

Skarmklipp 2017 03 09 12.35.18

 

Den eminenta bloggen Bloggkoll gjorde mig uppmärksam på att det kanske inte är helt självklart för alla varför det kunde vara provocerande för någon att jag massagefastar i år. Som jag alltså skrev i det här blogginlägget.

Det är det egocentriska i det hela som jag tänker mig kan provocera. Fastan ska enligt den kristna traditionen inte vara ännu ett av dessa individualistiska självförbättringsprojekt som vår kultur redan är full av, utan något som handlar om att avstå från något kroppsligt för att få mera rum för Gud och medmänniskan. Men i stället för att fasta från något dåligt beteende så fastar jag alltså i år till något. Och detta något är inget som vid första anblicken ter sig särskilt medmänskligt eller andligt.

Min massagefasta går ut på att gå på massage en gång i veckan, eller göra något annan kärleksbehandling för min kropp. Jag har svårt för det här, eftersom jag ser det som något som bara extremt privilegierade och rika människor kan göra. Pengar ska gå till mat och kläder, inte till världsligt bjäfs. Typ. 

Men min utmattning har gjort att jag just nu har väldigt låg kapacitet och lust att vara till för någon annan människa än mig själv. Jag har inte samma intresse för andras liv och mående som jag hade tidigare. Jag orkar inte gå till de asylsökandes demonstration på järnvägstorget och visa mitt stöd. Jag har till och med gått förbi den några gånger, med god tid men totalt utan lust att sätta mig in i andra människors situation. Just nu är jag väldigt egoistisk. Jag vill bli något annat än det.

Min kungstanke med massagefastan är att jag genom att lära mig vara nådig mot mig själv kan lära mig att a) vara nådig mot andra och b) återfinna lusten att vara en god medmänniska. För att kunna göra det behöver jag hitta tillbaka till Guds kärlek till varje människa, även mig. Bara därifrån kan jag ösa ut kärlek till andra utan att själv bli ett tomt skal.

Hittills i massagefastan har jag varit på massage en gång, simmat en gång, tvättat mig med en hemgjord skrubb (superenkel att göra av olja och socker) och lackat naglarna. Känner redan att jag behöver mer, mer.

 

 

PS. Har ni märkt att fastan på sistone har blivit något som allt fler människor känner till vad det är? My och Joppe på x3m fastar från sociala medier (om jag hörde rätt genom bruset när jag borstade tänderna), likaså gör Anne Hietanen och Karkki kör ekofasta. Och även Ellen? Bara det här att ordet fasta blivit mer etablerat (i stället för typ strejk och detox), och att människor verkar veta att det kan handla om annat än att fasta från mat eller banta. Så var det verkligen inte för några år sedan när jag fattigdomsfastade och folk bara va va va? Kul att medvetenheten ökar!

 

fredag 16 september 2016 - 17:36

5 saker jag kommer att sakna från Kyrkpressen

Wohoo, igår var min sista dag på Svenskfinlands största tidning (det visste ni väl att Kyrkpressen är?). Det är wohoo eftersom jag nu kan fokusera fullt på att förbereda min Hongkong-avfärd, men det är också buhuu på grund av att det alltid är lite lessamt att lämna ett bra jobb.

En hommage till Kyrkpressen är på sin plats. Här är fem saker jag kommer att sakna:

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.48.09

1. Kaffepauserna

En tidningsredaktion utan kaffepauser är oftast en otrevlig plats där de enda orsakerna att prata med en kollega har med arbetsuppgifter att göra. Inte ett helt vetenskapligt underbyggt påstående men men. Utan gemensamma kaffepauser blir det lätt klickbildning och hård stämning på en redaktion. Det är trots allt ett snabbt tempo och hårda ord kan yttras när en stackars nybörjare är för långsam med att våga ringa politiker och ställa svåra frågor. Man behöver få se sina kolleger som snällisar också. Kyrkpressen har två kaffepauser om dagen (Hur långa de är? En branschhemlighet).

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.51.39

 

2. Absurditetsgraden

För någon vecka sedan hajade jag till när jag hörde Christa säga åt Sofia i rapp ton för att avsluta en diskussion om arbetsfördelning: "Okej så om du tar domprostgården så tar jag helgmålsringningen? Bra." Trots att det är så vardag att skriva om kyrkrelaterade grejer så kommer ändå de där sällsynta stunderna av klarhet när man inser hur absurdt det är att vi sitter där och är superkompetenta experter på något som kan te sig som ett ganska begränsat ämne. (Vilket kyrka förstås inte är – ja Ted och Kaj I'm looking at you – eftersom kyrkan ändå är människors försök att tillsammans hantera livets samlade mängd av sheisse och glädje – och livet, gott folk, kommer aldrig att sluta vara något att skriva om.)

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.56.32 

3. Kreativiteten

En person på redaktionen som har en lite osynlig roll just nu är redaktionssekreteraren Nina, som alltså på redaktionspråk är det som kallas nyhetschef. Hennes namn syns sällan i tryck men det är hon som koordinerar hela kaoset till en tidning varje vecka. Men inte bara det, hon kommer ständigt med nya idéer för det där lilla extra, de små grejerna som gör det roligare att läsa tidningen.

Vi hittar en rolig bild till den där notisen! Vi beställer färgläggningsbilder i stället för de vanliga illustrationerna! Vi lägger upp dem på webben när hela serien är klar! Vi skapar en spotify-lista med de nya psalmerna, och förstås också för de där sacred harp-sångerna! Jag ringer präster som har hundar och frågar om det tror att hunden får komma med till himlen! Sådär håller hon på.

Det har varit en ynnest att få handledas i sitt skrivande av en så kreativ person som Nina, som ofta har ett helt annat perspektiv än jag. Hennes lekfullhet och kreativitet smittar av sig på resten av redaktionen och alla vågar leva ut sin egen kreativitet lite mer. Så bra.

 

Skarmklipp 2016 09 16 17.03.33

4. Kvaliteten

I dessa mediekristider har det varit en otrolig lyx att få jobba på en redaktion som redan gjort sina sparåtgärder. I stället riktar man blickarna framåt och ger sig attan på att varje vecka göra den bästa tidningen som just den veckan kan ge. Vi har bra samtal över innehållet, nödvändiga feedbackmöten och vettiga redaktionsrutiner. Bara det att min text i regel passerar två par ögon innan tryck är oerhört i jämförelse med en dagstidning där jag bara täcktes be en upptagen kollega läsa de texter som jag verkligen var osäker på.

Det är kul att vara bra på nånting. På en vanlig nyhetsredaktion har ju alla lite olika områden som de är bra på, men ofta får journalisterna ändå jobba med teman som de är oinsatta i. För någon kan det vara just det som är kul med journalistjobbet – att på en kvart sätta sig in i vad Regulation of a Transcription Factor Activating Protease kan innebära – men jag är alldeles för mycket av en perfektionist för att klara av att höfta fram en intervju på ett tema jag inte är ens lite insatt i. På Kyrkpressen har jag njutit av att slippa den där enorma startsträckan. De flesta uppdrag har jag redan haft den där grundläggande kunskapen i, så att jag lätt kunnat läsa in mig på temat. Med en veckodeadline hinner texterna dessutom hänga med i bakhuvudet en lite längre tid, och det är lyx. Medan tandborsten rumlar runt i munnen kan jag inse att en kolumn jag skrev under dagen inte är helt hundra. Bara att justera nästa dag då.

  

Skarmklipp 2016 09 16 17.09.04

 

5. Människorna

Förstås, tänkte jag skriva. Men det är ju inte alls en självklarhet att man trivs med sina kollegor. Ändå har jag mått så väl med människorna på Kyrkpressen och Fontana Media. Alla är sig själva och ingen har något att förlora på att vara trevlig. Det finns så mycket snällhet och omtänksamhet på Sandvikskajen! Inte en enda kollega har gett mig anledning att skämmas för hur jag går klädd vissa dagar eller för att jag rätt ofta bara lägger mig raklång på min trasmatta.

Att jobba på en plats som producerar andlig litteratur (Fontana Media) och djuplodande personporträtt (Kyrkpressen) gör att samtalsämnena lätt går från yta till djup vilket ju är något av det bästa jag vet. Å andra sidan finns det också en självklar förståelse för när det helt enkelt är bäst att snacka om finlandssvenska dialekter eller vegetarisk matlagning eller dåliga böcker man läst på sistone.

Det här är människor som gärna ordnar gratisloppis i mötesrummet, som öser bakverk över kaffebordet, som tar med sina telningar ibland och som letar reda på en missionärsbiografi över Ethel Witting-Chow åt mig (Witting-Chow åkte i slutet av 1960-talet till just Hongkong dit också jag ska åka om två veckor). Så tokigt fina är de!

---

Se där, vilken lovsång det blev. Märker att jag fortfarande talar om denna arbetsplats som vi. Dags att öva bort det nu, och styra in skutan mot nya äventyr!

tisdag 16 augusti 2016 - 19:37

Ett bildregn och en lovsång till Humlefestivalen

I morse låg jag länge i sängen och scrollade genom en massa some-flöden. Folk har haft det så roligt i helgen! Det har varit flow-festival i Helsingfors och Vasa open air (med the cardigans, weeping willows och manic street preachers!) eller så har folk varit på fina skogsvandringar. Trots att andra verkar ha haft det så bra så kände jag noll avundsjuka, för vet ni, jag har själv haft det så otroligt bra i helgen. Det finns nämligen inget jag hellre skulle ha gjort än vara på lilla mysiga Humlefestivalen i Monäs utanför Nykarleby.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.18.45

 

De senaste åren har jag noterat att arrangörerna av Humlefestivalen verkar ha fått ett ryck: ny energi, nytt engagemang. Dit borde jag åka, har jag tänkt många gånger – utan att det blivit av. 

Men i år fanns festivalen inskriven i kalendern långt före, eftersom jag skulle medverka i programmet. Jag är så glad att det blev av att åka dit. Och att Rabbe kom med, vilken fullträff. (Det här kan mycket väl kompensera att vi inte hade råd att åka på någon resa utomlands på tumis i år. Faktiskt. Behöver ni en tumisresa? Boka in Humlefestivalen nästa år.)

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.20.00

Tygtryck, kanske den populäraste workshopen.

Skarmklipp 2016 08 16 18.19.35

Hej hej, här står Rabbe, jag och Patrik. Man kunde ju tro att jag spexar till det lite här, men nej, jag försökte faktiskt ha en normal min när jag såg att Petter höjde kameran. Borde kanske öva.

 

Humlefestivalen är en konst- och musikfestival som ordnas av ett gäng baptister. Ja, det är en kristen festival men jag tycker stämningen var så öppen och ledig (haha, som om det inte skulle vara öppen och ledig stämning på övriga kristna sammanhang...att jag inte har några dubier att rekommendera Humlefestivalen för den som ser sig som en sökare, agnostiker, ja varför inte ateist eller allmänt bara obrydd om andlighet. Det är konsten och musiken som står i fokus, även om det också finns andligare inslag i programmet. Men som på alla festivaler så deltar man ju bara i det man själv vill delta i.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.21.05

Skarmklipp 2016 08 16 18.24.58

 

Det var en lyx att vara på ett evenemang där alla detaljer var så genomtänkta. Allt från dekoren med trasiga bildäck och korrugerad plåt (temat var ”In my backyard!”) till kokosbollarna och det ekologiska teet i kaféet till valet av kortfilmer och att bjuda in afghaner och syrier att fixa maten (och spontant uppstod en barberarsalong när det visade sig att någon av syrierna kände någon som var en skicklig frisör). Och plantering av tallplantor i mörkret, så genomtänkt och fint. Det var också ett genidrag att spänna upp en slackline mellan några träd.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.21.58

Afgansk mat, nam nam.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.17.37

Och brunch på morgonen, slurps.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.22.24

Här deltar jag i "Talking heads". Vi pratade om gemenskap, engagemang, världsförbättring. Jag berättade om att shoppingfasta och att skippa kött på tallriken...

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.20.36

... och direkt efter talkshowen gick jag runt på loppiset och köpte inte bara en utan fyra klänningar. Senare på kvällen åt jag också grillad kyckling eftersom falafeln var slut. Jaja, lika bra att vara öppen med det. >>>Det går inte alltid att leva som man lär.<<<

 

Jag vet ingen annat sammanhang där jag på kvällen kan dansa mig svettig till högklassig musik (Amelie goes to Belgrad!), bli oändligt berörd av David Åhléns sakrala inde-gitarrplinkplonk – bada bastu mitt i natten – OCH på morgonen dimpa ner på en meditationspall och delta i tidebön och sjunga taizésånger. Det brukar liksom vara antingen eller. Antingen är man på en högklassig musikfestival eller så är man på någon kristen sammankomst där allt kretsar kring det som snävt kallas ”andlighet”. Som Patrik sa när jag nämnde det här: ”Här får hela jag vara.” Precis. Så kändes det, som att man inte behövde tona ner någon del av sig själv.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.23.27

Skarmklipp 2016 08 16 18.24.33

Vilket band alltså, Amelie goes to Belgrad. Redan på första tonerna kände jag och Rabbe ett otroligt sug att stiga upp och dansa, och inte långt efter oss kom en massa människor upp på dansgolvet. Unga, barn, äldre, nyfinländare. Vi fick lära oss nya danssteg, så bra grej!


Skarmklipp 2016 08 16 18.26.29

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.25.53

Mellan konserterna ordnades en konstvandring med små tallplantor.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.27.21

Till slut fick plantorna åka ner i jorden.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.28.14

 

Det slog mig först i nattbastun att hela evenemanget faktiskt var alkoholfritt. Att jag hade haft sommarens roligaste kväll utan en enda droppe alkohol i blodet. Bara endorfiner. Därför var det också en väldigt liten effort att kravla sig upp ur sängen nästa morgon för att gå på tidebön. Kläder på bara.

Alla bilder i det här inlägget är tagna av skickliga Petter West. Tack för attt jag fick använda dem! Så roligt att blogga när jag för en gångs skull hade bra bilder.

torsdag 25 februari 2016 - 16:53

Yoga i KP

När jag var i Indien för fem evigheter sedan sa en lokal yogi något i stil med:

"Yoga is always spiritual, even if you say it's only fitness – eventually you need to see the spiritual part of it."

Jag nickade igenkännande men tänkte inombords "jaja, yoga är jumppa". Men den tanken funkar inte längre för mig. 

Nu har jag fått chansen att skriva en essä om kristet yogande till Kyrkpressen. Jag öser ur mina egna tankar, men har gjort en hel del research och pratat med Jyri Komulainen som forskar i kristendomens möte med nyandlighet. Han har funderat mycket på vad kyrkan borde göra för alla de finländare som utövar yoga. Och så bemöter han åtta vanliga kristna argument mot yoga.

Så, om du är intresserad av yoga och får Kyrkpressen hem till dig i dag (torsdag är ju som bekant Kyrkpressendag) så rekommenderar jag att du läser texten Mantra eller Fader vår? . Jag gör antagligen en kortare webbversion i morgon, men the real thing hittas fortfarande i papperstidningen.

Yoga Gympa5 MA webbJag trodde det skulle vara svårt att fota bilder som inte är för "sexy yoga for super flexible girls" (jag är så allergisk för de där yogabilderna som skapar mera prestationsångest än feelgood), men märkte fort att det inte alls var svårt. Jag är ju en myslurv, inte en yogagirl. Det är min kollega Malin Aho som har fotat.

lördag 19 december 2015 - 13:52

Det ordnar sig

julkrubba2

 

Det gick lite som det brukar gå med goda intentioner. I min krönika i Sevendaystidningen (s.21) skrev jag om mina planer att göra en DIY-julkrubba med  synnerligen låga ambitioner. Lite toapappersrullar, lite tändstickor. Trots de låga ambitionerna blev det inget av det, men suget efter en julkrubba fanns kvar. Så fann jag mig själv på Stockmann en söndag, inklämd mellan varma kroppar som i sin tur var inklämda i varma vinterjackor.

En julkrubba, en julkrubba, ett kungarike för en julkrubba!

Där fanns miljoner olika julpynt (till exempel små städer med sockerhöga barn, snögubbar och julklappar, och oändliga variationer av rödklädda tomtar), men inte en enda liten krubba fann jag. Egentligen borde jag väl inte vara förvånad.

Lösningen på min krubbelängtan fanns till slut betydligt närmare: i nedersta våningen i huset där jag jobbar finns Sacrum. Det är en kristen bokhandel med åtminstone tio(tusen) olika sorters julkrubbor. Krubbor i sten från Kenya, krubbor av bananblad, olivträd, porslin, gummi, krubbor att hänga i granen och krubbor att montera vartefter advent framskrider.

Till slut valde jag en minimal keramisk krubba från Peru. Jag har svårt att sätta ord på glädjen över den här minigrejen. Där står den på köksbordet i mitt stökiga hem, i mitt kaotiska liv – och bara utstrålar lugn. Där ligger ett litet barn och myser. Och utsätter sig frivilligt för den här världens kyla och mörker. Trots att det finns så mycket mörker verkar han ta det hela med ro. Det ordnar sig.

 

Nu tar jag julpaus i några dagar. Fridfull jultid till er alla!

onsdag 25 november 2015 - 21:25

Jerusalem

Det är mycket länge sedan jag tipsat om teve på nätet. Dels är mitt nät uselt nu, och dels har mitt liv de senaste månaderna varit så kaotiskt att jag inte haft tid att bara bänka mig och se på saker medan jag handarbetar.

Men nu: Den fyradelade serien Jerusalem finns på Arenan.

Den baserar sig på Selma Lagerlöfs utomordenltiga roman Jerusalem, som handlar om en väckelserörelse i Sverige under förra sekelskiftet.

Medan jag såg på serien slogs jag av hur rätt min kollega Erika hade när hon vid kaffebordet en dag sa att Selma Lagerlöf skriver så att man har medkänsla för dem som ingår i väckelsen. Jag tycker också att serien är gjord så.

Ofta när man skriver eller gör teve om svärmiska rörelser och sekter framstår människorna som galna. Läsaren eller tittaren får ingen ordentlig förklaring till varför människor kan gå så upp i någonting att de helt förlorar all rim och reson. I stället utgår gestaltningen ofta från att den som går med i en sekt faktiskt inte går med, utan dras med. För att hen är svag, mentalt sjuk eller bara en elak människa som vill känna sig bättre än alla andra. Visst kan också sådant ligga bakom, men det är inte schysst att ha ett så snävt perspektiv. 

I serien tycker jag att Karin är en sådan karaktär som breddar min förståelse. Hon är stark, smart, självständig. Ändå går hon till slut med i väckelserörelsen med det briljanta namnet "helgumianerna", och blir en så drivande kraft i den att självaste väckelsepredikanten Helgum får vika undan. Hur gick det till? Vad hände? Det finns svar, gott folk. Det finns svar.

 

Skarmklipp 2015 11 25 21.45.41

Se det som ett tips! Ett bra sådant.

torsdag 12 november 2015 - 18:35

Vettigt tänkande människor

Tror att jag fick en fråga i Jessicas blogginlägg om tro och otro:

"Jag kan bara inte förstå hur en vettigt tänkande människa kan tro på detta istället för att tro på vetenskaperna. Hur jorden blev till? Hur människorna kom till? Hur ett barn blir till?"

Här läser jag helt fräckt in mig själv i "vettigt tänkande människa", hehe.

---

Här är mitt svar:

Jag tror att vetenskaperna svarar på frågan hur. Hur kom jorden till, hur utvecklades människorna. På de frågorna finns komplicerade svar som på molekylnivå kan teoretisera hur det gick till. Det är bra, det kan vi behöva.

Jag tror inte att religionernas uppgift är att svara på den kliniska frågan hur. Snarare på varför. Varför finns det människor? Varför finns det så mycket vackert och fascinerande i världen? Varför finns det ondska?

Religionernas svar på de frågorna är inte kliniska. Deras svar är inte rätt i alla situationer. Ofta använder religionerna mytologiska berättelser för att fundera på frågan varför. Där finns Adam och Eva (är det inte fascinerande att tänka att de här berättelserna är åtminstone 6000 år gamla och antagligen levde i en muntlig tradition långt innan de skrevs ner? Tänk om de handlar om något annat än det kliniska hur som vår tid är så besatt av?) och där finns detta med att Maria födde Jesus utan att ha haft sex. Ja där vet jag inte vad jag ska tro. Det är faktiskt inte en viktig fråga för mig, men jag antar att om nu Gud är alltings början och slut så kan det väl inte ha varit så svårt att fixa en jungfrufödsel.

Så kan man ju ställa frågan hur på ett annat sätt också. Inte det kliniska exakta sättet, det mätbara. Utan den mycket mera brännande frågan om hur tusan vi ska leva. Hur ska vi klara av att leva med all smärta och skönhet som finns i den här världen? Och där är jag glad över att få ingå i en gemenskap över tid och rum som jobbar med samma fråga. För på egen hand klarar jag inte av det här.

Och för att svara på Jessicas fråga om det inte är fel att höra till kyrkan om man inte kan formulera varför man gör det:

Jag tycker inte att det är fel att vilja höra till kyrkan för att ha nån slags slutplats när man dör. För att känna gemenskap. Det är faktiskt helt okej att höra till kyrkan "bara" för att ens föräldrar gjort det, för att man vill fortsätta en tradition, för att man tycker att det hör till ens kultur. Det är okej att höra till kyrkan fastän man inte kan formulera nån annan orsak än att man vill gifta sig i en fin lokal.

Det som berör vårt allra innersta (och allra yttersta) är så svårt att sätta ord på. Du behöver inte formulera varför du vill höra till kyrkan. Det finns andra som kan göra det. Alla behöver inte vara verbala.

 

Kyrkpressenfie5Smällde av en jobbselfie i dag men kände inte att jag kunde lägga tid på att peta ihop ett blogginlägg på arbetstid. Så ni får bilden nu. Plus ett filter. Nej två.

 

 

söndag 18 oktober 2015 - 20:59

Det svåra ordet

När mitt sommarjobb närmade sig sitt slut fick jag framtidspanik. Jag stod inför min första höst någonsin utan studier. Utan jobb, utan ett självklart ställe att bo på, utan säkra framtidsplaner. Så jag gjorde något absurdt: jag anmälde mig till en kurs i mission.

Skarmklipp 2015 10 18 19.39.00

Ordet mission är något jag haft så innerligt svårt med. Det har fått mig att associera till kolonialism, hänsynslöshet, högfärd och bananer som någon tuschat "Jesus älskar dig" på. Efter teologistudierna har min bild nyanserats lite, men jag har ändå haft svårt att se det angelägna i att folk från Finland reser nånstans långt bort för att berätta om kristendomen. Finns det inte tillräckligt att göra här? Kan inte icke-kristna få ha sin icke-kristenhet i fred?

I helgen var jag i höstsköna Karis på kursens andra träff. Många tankar brusar i mitt huvud nu:

– Mycket av det jag själv länge tänkt om global rättvisa och kyrkans grunduppgifter verkar konstigt nog förverkligas i det här udda ordet mission.

– Det kristna elementet i utvecklingsarbetet är en mycket större resurs än vad vi här i sekulariserade Norden ofta tror. Gemenskap, hopp, svar på frågan varför.

– Finska Missionssällskapet (FMS) verkar vara en otroligt proffsig organisation, och hittills har jag fått goda svar på alla mina (i mitt tycke) kluriga och kritiska frågor. Tro mig: jag har utnyttjat alla anonyma frågelappar och börjat många meningar med "men alltså..?"

– Det finns en "code of conduct" som FMS följer för att inte göra övertramp.

– Största delen av missionärerna åker ut därför att de är kallade från fältet: en systerkyrka har kontaktat FMS och sagt "hej, just nu behöver vi en präst/en hälsovårdare/någon som undervisar i engelska" och då skickar FMS ut en sådan.

– Det är destruktivt att tänka att utvecklingsarbete har en tydlig givare (den rika västerlänningen) och en tydlig mottagare (den fattiga i ett utveckingsland). Den som behöver humanitär hjälp är antagligen en större expert på problemet än den som nu råkar ha resurser att dela med sig av.

– FMS känns som en väldigt feministisk och maktkritisk organisation. Det gör mig glad.

 

Skarmklipp 2015 10 18 20.42.04

Just nu scrollar jag genom listan på FMS praktikplatser nästa höst: Skyddshem för unga mödrar i Thailand, engelskaundervisning i Kina, stöduppgifter i Taiwans lutherska kyrkas drogavvänjningscentral för kvinnor...

Mina världsförbättrarvägar hittills har varit konsumtionskritiken, vegetarianismen och kristendomen. Det kanske är dags att ta det ett steg längre.

Kanske.

Om det där svåra ordet blir lättare.