tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

torsdag 7 april 2016 - 20:54

8 saker jag gör i stället för att blogga

Vet ni, jag har varit en så otroligt trött mask på sistone. Jag känner mig som en betydligt slappare version av den slaka kuken (visst har ni sett på Full Patte?). Skulle inte orka leka kurragömma. Jag är en grå mask som släpar sig till jobb varje morgon, ger all sin energi där och som sedan släpar sig hem via matbutiken.

Heltidsjobb, I don't get you. Du är så rolig men du gör mig så trött.

Eftersom jag sitter mycket framför en dator på jobbet har det inte alls lockat att närma mig bloggy när jag väl släpat mig hem. I stället har jag:

1. Tagit tupplurer. Älsk på det.

2. Yogat. (Fortfarande med Adriene.)

3. Tupplurat.

4. Läst böcker. 

Här har jag verkligen överträffat mig själv och hittat tillbaka till slukaråldern. Sedan årets början har jag läst

Oneiron av Laura Lindstedt OK 
Arra av Maria Turschaninoff OK ++
Wild av Cheryl Strayed OK +
Taivaslaulu av Pauliina Rauhala OK ++
Missdåd av Karin Erlandsson OK +

På gång: Women Who Run With the Wolves av Clarissa Pinkola Estés 

Som den systematiskt lagda märker har jag ett system: Eftersom ett av mina mål för i år är att göra min 95-procentiga finska till 100-procentig har jag bestämt att var tredje bok jag läser ska vara på finska. Efter den finska får jag koppla av med en svensk och en engelsk bok och sedan börjar varvet om från början. Har funkat bra hittills!

Så fortsätter listan över vad jag gjort i stället för att blogga:

5. Använt all google-fu jag kunnat uppbåda för att hitta bilder av den här ryggsäcken in action. Sedan har jag köpt den och inspirerad av Wild  har jag börjat drömma om att vandra. Det är ju bara att gå. Jag kan gå. 

6. Provat ungefär hundra olika glasögon med Rabbe som smakråd innan jag slutligen valde dessa:

Skarmklipp 2016 04 07 21.10.48Här kan man leka med tanken att det inte är min tunga som sticker ut ur munnen utan att det där helt enkelt är min underläpp. 

 

7. Jag har köpt färgpennor som blir vattenfärg. Ja, det är fantastiskt. Dessutom har jag målat lite med dem.

8. Jag har noterat att min underström inte är glad! Ni vet, den som vilar under ytan. På ytan kan jag ha glädjetoppar och frustrationsdalar, men den där stadiga strömmen som löper under alltihopa: den är inte glad. Jag saknar den glada underströmmen, är trött på den här jag har i stället: den trötta, cyniska, modfällda. Så tillsammans med Rabbe har jag funderat över vad det är som saknas, va jere som feilas. Vi utarbetade Glädjehanden:

GladjehandenDet finns sex olika områden som inverkar på glädjen för en Liisa. De symobliseras av handens fem fingrar och handflatan.

Tummen är kärleksrelation (den där andra tummen som skymtar är Rabbes), pekfingret är andra relationer, till vänner, familj, kolleger. Långfingret är kreativitet, ringfingret är jobb och trygg inkomst. Lillfingret är motion och hälsa och handflatan symboliserar inre frid och gudsrelation. Det är inte realistiskt att alla fingrarna ska vara fulla med färg hela tiden, det går upp och ner.

Medan jag målade den här kom jag på vilket område som just nu bara ekar tomt. Handflatan. Det är bra, då vet jag vad jag behöver skapa rum för i min vardag. (Att faktiskt skapa det där rummet är svårare.) 

Sådär. Känns väldigt privat att dela med mig av Glädjehanden men tänker att kanske någon av er också kan få ut något av den.

 

Det var allt för den här gången. Ses igen om typ några veckor om den här bloggtakten håller i sig. Ha det bra!

måndag 7 mars 2016 - 21:55

Ett samtal till abiturient-Liisa

Rebecca frågar:

Har du någon bloggförebild? Vad ska en blogg bjuda på för att du ska vara riktigt nöjd läsare? Om du fick ringa ett samtal genom tiden till dig själv som abiturient, vad skulle du då säga?

 

Jag tror att mitt problem är att jag har för många bloggförebilder. Det finns så många bra bloggar och jag vill blogga som dem alla vilket stundom leder mig till prestationsångest. Sen tar myslurvsgenen ändå över och jag fortsätter så som jag alltid gjort.

Bloggförebilder (nej jag orkar inte länka men jag tror ni vet hur google funkar): 

Underbara Clara

Linn Jung

Minimal Millenial

Karins Konstgrepp

Cirkus i skogen

Nanó Wallenius

Ulrika Fellman

Amanda Audas-Kass

Jag trivs med en blogg som bjuder på högt och lågt, som ifrågasätter men också tramsar. Jag tycker om outfits. Det är inte viktigt för mig att en blogg uppdateras ofta, egentligen tröttnar jag fort på bloggar som uppdateras i jättesnabb takt. Speciellt om det är åsikt på åsikt på åsikt. C'moon, give me some trams säger jag bara. Men så är jag också rätt kräsen med tramset. Det ska vara roligt på något sätt, inte bara random bilder av nyköpta saker (om inte de här sakerna råkar vara något helt sjukt roligt från loppis, typ hundra my little ponies på rad).

---

Så till den roligaste av Rebeccas frågor: om jag skulle få ringa ett samtal till mig själv som abiturient, vad skulle jag säga? (Om vi bara antar att mitt abiturient-jag inte skulle slänga på luren genast.)

Kanske det här: Hej Liisa! Det var nog ingen på penkis som riktigt fattade din Frida Kahlo-outfit, förutom några lärare. Det är okej. Om några år kommer du att känna flera människor som fattar, ja, ni kommer till och med att kunna förflytta er i samtalet från Friedas ihopväxta ögonbryn till att faktiskt tala om hennes konst, om smärtan och färgerna.

Du oroar dig för studentskrivningarna, men vet du, så här är det: De tre åren du gått på gymnasiet har förberett dig för dem. Resultaten hänger inte på hur mycket du lyckas plugga under läsledigheten, utan på att du suttit på alla de där lektionerna och skrivit alla de där uppsatserna. Läsledigheten är föresten något du kommer att njuta av, ja det kommer att lägga grunden för det som under studietiden kommer att vara ditt största intresse, ja nästan passion.

Och kärleken. Jag minns inte vem du är kär i just nu under abitiden, kanske ingen kanske alla. Du oroar dig över saken, tror att det är något unikt fel med dig som gör att ingen av dem som du är kär i kan bli kär i dig. Det är inte sant. Den där andra rösten djupt inom dig har rätt: du är skapad precis så som du ska vara, inget är fel, allt är rätt. Kärleken kommer att omfamna dig – men antagligen inte precis så som du hoppats på. För det finns också annan kärlek än den romantiska. Det finns den familjära, den vänskapliga, den gudomliga. Utforska dem först. Så kommer nog hånglet och myset sen.

Och du kommer att få flytta hemifrån snart. Jag lovar, det är helt bakom knuten. Beklagar spoilers nu, men om åtta år kommer du att åka motorcykel till Kökar med den här killen:

Skarmklipp 2016 03 07 21.36.52

Och du kommer att vara så här äventyrlig...:

Liisa Kokar2

...och så här glad:

Kokar LiisaDu kommer att vara helt absurdt klädd på grund av kall sommar och minimalistpackning, men det gör inget. För du är fri.

 

Tack för frågorna Rebecca!

torsdag 27 november 2014 - 10:03

Saker jag är stolt över den här hösten

  • att jag lyckats gå på danstimmar två gånger i veckan hela hösten (i Helsingfors var det en pärs att släpa mig till yoga en gång i veckan).
  • att jag vågade sluta i kören, vars ledare emellanåt hade ett destruktivt sätt att leda.
  • att jag fått fason på min gradu.
  • att jag klarade mig undan med bara fyra dagar höstnedstämdhet. Måste betyda att jag har lyckats skapa så bra och trevliga ramar i min vardag att nedstämdheten inte riktigt hade någon chans att hänga kvar längre än så. (Peppar, peppar.)
  • att jag bloggat nästan lika frekvent som 2009.
  • över att det faktiskt har kommenterats på min blogg på sistone! Sug i er nu, jag är så stolt över att ni orkat reagera och knappa in kommentarer. Och det är inga onödiga diskussioner vi haft i kommentarsfälten. Ni har kommit med intressanta inlägg och jag har lärt mig så mycket av er. Heja heja, ni är bäst!

Tack till er, high five!






tisdag 28 oktober 2014 - 16:01

Återhämtning

Oj hoho, vilket hålligång mitt liv varit på sistone. Jag har varit till maxmo, firat födis två gånger, hängt på extra körövningar, danstimmar, bussar, gått på opera. Besökt min pojkvän, skrivit gradu, skrivit på en text för Astra (som äntligen blev klar i dag, hurra hurra I feel like singing and dancing).

Mitt i allt detta har min egna tid alltför lätt makat på sig. Den där tiden jag behöver för att varva ner och må bra. Då när jag gör mat i lugn och ro (i stället för att bara äta en halv fetaost och en banan, fantastisk kombo i och för sig), lyssnar på podcasts och plockar i mitt hem. Då när jag ser på McLeods daughters och reparerar kläder. När jag ligger på sängen med fötterna upp mot väggen och läser kunnon deep shitti alltså Vampire Academy.

Jag tror det får bli så i kväll.

torsdag 21 augusti 2014 - 21:14

Inte där än

Det är konstigt detta mellanrum 
En vecka sedan arbetande människa i Helsingfors
Om en vecka studerande i Åbo

Nu: limbo

Nu ska kroppen
Hjärnan
Cellerna
– Själen! 
Anpassa sig till förändringen
Anmäla närvaro till universitetet
Ansöka om bostadsbidrag
Fundera på rutiner för le gradu

Det är nu jag ska vara vis av erfarenhet
Akta mig för att säga ja till en masse
Inte klotta kalendern full

Det är fokus som gäller nu
På konsumism
(Åh himmel så intressant!)

Det blir distans snart dessutom
Tio minuters promenad
Blir tio minuters promenad plus
Två timmar i tåg plus en kvart i lokalbuss

Att inte få mys när en behöver mys!
I stället inte denna helg men kanske nästa
(Försök säga det till en kropp som behöver mys!)
(En själ som behöver mys!)

Men jag är inte där än
Ännu har jag Helsingforsasfalt under sulorna
Ännu finns en kram på tio minuters avstånd
(Även om kramen just nu är sjukt upptagen med annat)

tisdag 12 augusti 2014 - 18:54

Dagens K och G

Dagens kyrie:
  • Den här böljande känslan av att tiden flyr och att jag aldrig kommer att göra något stort i mitt liv. Livsverket kommer aldrig att hända, för jag övar mig aldrig på det. Jag ser bara på McLeods daughters och tvättar kläder.
  • Jeansen jag ville ha på mig idag var för små. Ett år sedan passade de bra. Nu fick jag kämpa med knapparna.

Dagens gloria:
  • Jag hörde idag på jobbet att det blir avskedskaffe för mig på torsdag. Avskedskaffe. För mig!
  • Jag fick inte ångest av att jeansen var för små. Lade dem bara nonchalant i loppishögen.
  • Jag har blivit riktigt förtjust i detta med kvällsdans.

Kyrie och gloria är mitt bästa sätt att sortera tankarna. Kyrie är tummen ner, gloria tummen upp. Kyrie är det jag behöver hjälp med, det som smärtar. Gloria är det som gör mig tacksam. Lever du också i en kyrie-gloria-värld? Eller hur sorterar du dina tankar?

tisdag 15 juli 2014 - 21:11

En hälsosam dos självömkan

Just nu tänker jag mycket på hur jag stressar av. Min väldigt dyra (och väldigt kompetenta) fysioterapeut har frågat det av mig två gånger nu. Hur kopplar du av? Eh. Jag gör mat? Som jag skyfflar över på ett fat varifrån jag skyfflar in den i min mun medan jag ser på McLeods Daughters och i fyrtio minuter är jag någon annanstans.

Simmar du? Dansar du? Sjunger du? Träffar vänner? Nej jag orkar inte. Efter jobbet slungar jag mig in i en matbutik och tänker noga på vad jag köper så inte ryggsäcken blir för tung när jag cyklar hem. Väl hemma lyssnar jag på en podcast för att alls orka göra den där maten och fylla den där tvättmaskinen. Sen ser jag på McLeods Daughters (som tur är jag inne på sista säsongen, så snart kan jag äntligen sluta).

Jag yogar inte längre. Handarbetar inte. Ibland läser jag för att somna, det är allt. Det låter vekt och jag är vek. Vek och trött. Alltid så himla trött, och för varje gång jag blir supertrött är det lite jobbigare att knåda fram livsglädjen igen. Det går. Förstås går det. Men det blir jobbigare för den hopplösa tröttheten försvinner inte. Det går inte att knåda sig pigg en gång för alla. Det ska knådas om och om igen.

Ingen annan kan spruta in energi i min tinning. Fastän det vore så skönt om det funkade så. Att jag klagade tillräckligt länge för någon och sen kunde den personen sätta sitt finger mot min tinning och tzzing, ge mig energi.

Men något som just nu funkar är att tillåta mig själv en hälsosam dos självömkan. Sitta i ett hörn av min killes säng, hulka lite och riktigt intensivt tänka på hur det blir jobbigare att knåda fram livslusten för varje gång jag behöver göra det. Snora ner en kudde, en kjol. Riktigt så att jag nuddar botten, smetar bottenkladd i ansiktet. Det är mörkt och det är eländigt och energin kommer aldrig någonsin tillbaka igen. Men sedan tar gråten slut, och syret kommer lättare in genom näsan och lungorna. Jag simmar uppåt mot ytan och gnuggar bort bottenkladdet från ansiktet. Tar av mig den snorvåta kjolen och hittar ett par mjuka långkalsonger i sängen. Tar på mig dem och ligger på rygg som ett ägg, med benen i famnen. Gungar fram och tillbaka tills jag fått rätt fart och kraft och kan kasta benen mot taket och göra det som på yogaspråk heter skulderstående men på barnspråk helt enkelt är att kanske kunna nå taket om man tar tillräckligt mycket sats. 

Jag håller på och siktar med tårna mot taket tills tårarna torkat och huden kring ögonen blivit stram och mjuk samtidigt. Då inser jag att min kille har lagt på musik och att jag verkligen vill dansa bort all trötthet. Då gör jag det, jag dansar den tuffaste och starkaste dansen någonsin och plötsligt kan jag andas normalt igen.

lördag 2 november 2013 - 15:48

Pang

Så kom den, lika oväntat som väntat: höstnedstämdheten. Med ett pang. Jag är inne på dag fem och det känns fortfarande pangpangpang.
Fastän allt egentligen är bra. Fin pojkvän, bra sysselsättning, fin lägenhet, bra vänner. Tacksamhetslistan brukar vara mitt bästa medel mot deppigheten. Jag skriver ner min tacksamhet, tvingar mig att se allt det fina som förunnats mig. Och så dansar jag. Då brukar deppigheten försvinna.
Men inte när det handlar om höstnedstämdheten, för den är inte svagare än jag. Vi är lika starka. Vi är jämnstarka. Vi brottas.

Med ett pang blir det omöjligt att känna genuin glädje över tacksamhetslistan. Med ett pang blir jag bara trött och gråtig av att dansa. Med ett pang tycker jag inte längre att jag är vacker.

Höstnedstämdheten tar inte bara bort glädjen, utan också förmågan att känna glädje. Den säger att inget egentligen någonsin blir bra. Alla försök att känna glädje är futila, futtiga. Plåster på ett sår som skulle kräva stygn eller amputering.

Men i dag kan jag skriva om det. Det är bra. Det betyder att jag stigit upp, skakat på kroppen, blivit medveten om min styrka. Jag måste ännu andas i några dagar. Försöka ta promenader, springa bort från tyngden. Sen saakeli.