Som playdough.

fredag 26 maj 2017 - 13:00 | 6 Kommentarer

Jag försvann in i mitt nya jobb den senaste månaden, och har inte synts till här på bloggen därav. Jag jobbar med radioandakter och det är väldigt roligt men gör mig också trött. Slut på lägesrapport, över till breakup-tankar!

 

Skarmklipp 2017 05 26 12.55.28

 

Jag har storkonsumerat internetberättelser om breakups på sistone, och ett tema som förekommer i många av dem är detta med att plocka upp spillrorna av sig själv. Det är både skitjobbigt och faktiskt lite spännande. För mig är fördelningen 60% skitjobbigt och 40% lite spännande.

Cissi Wallin sa i det första avnsittet av den nya podden Penntricket att män ofta är som betongklumpar som inte förväntas anpassa sig efter sin omgivning. "Han är nu sådär bara, det är bara att ta honom som han är!" Kvinnor däremot är ofta som playdough, som modellera, alltså flexibla och formbara. De förväntas anpassa sig så att de inte stör andra. Den här förväntningen är internaliserad hos de flesta kvinnor, så att vi liksom självanpassar oss före nån ens hinner be oss att göra det.

Jag känner  igen mig. Wallins tes gäller på ett allmänt plan, men för mig blir den extra tydlig i förhållanden. När jag är ihop med nån förstärks de sidor av mig som är kompatibla med honom, eventuellt på bekostnad av mina egna preferensers blomstring. När jag var ihop med Fredrik (för länge sen!) spelade jag till exempel en massa teve-spel och åt chips. Det är något jag tycker om att göra, men inget jag någonsin självmant skulle få till stånd. Jag tror inte ens att jag köpt en påse chips sen vi gjorde slut 2013. Kom att tänka på det förra veckan när Laura köpte hem chips och dipp och vi nästan förgicks av hur otroligt gott det var. Det här var en viktig del av mitt liv i två år, men inte längre.

Jag tror mig vara en ganska stel modellera. Säger nej skärp dig om en pojkvän för tydligt kräver anpassning, typ om det är något som gäller mitt utseende. Men trots att jag är stel modellera så är jag ändå en pleaser, en person som automatiskt försöker vara andra till lags. Har en pojkvän en gång sagt att jag ser tjock ut eller har fula glasögon så stannar det kvar och mala i huvudet, trots att jag lagt ner foten och argumenterat högt och klart för att det där är fula ord som inte betyder nånting alls i den här galaxen, kanske är de guld värda i Malströmsgalaxen men inte här.

De vassa kommentarerna lämnar kvar i medvetandet, likaså de snällare kommentarerna som kanske kunde klassas som konstruktiv feedback. Och om förhållandet sakta sluttar neråt och jag känner mig oälskad så är det som att de där kommentarerna ersätter alla positiva och självsäkra tankar jag har om mig själv. Jag ger arga blickar åt min putande mage, jag skaffar nya glasögon trots att ögonläkaren säger att de inte behöver förnyas. Kan alla mina fel bara rättas till så kanske jag kan bli älskad. Ett hemskt tankemönster.

Under 3,5 år har jag hunnit göra en miljon mikroanpassningar. En del av dem är säkert helt vanligt sunt beteende i ett förhållande, förstås formas man av sin partner. Men alltför många av mina mikoranpassningar är beklagliga, för nu står jag här utan att riktigt veta vem jag är längre. Vad är Liisa och vad är den Liisa som anpassat sig efter Rabbe?

Det här kommer att ta tid att reda ut. Krashen var hård och spillrorna flög ut lite varstans. I dag planterar jag om mina krukväxter. Riktiga Liisa eller Liisa som anpassat sig? Riktiga Liisa. I morgon ska jag på krokikurs. Riktiga Liisa? Jo, men också en Liisa uppmuntrad av Rabbe.

Fokus nu är alltså på att definiera mina egna konturer igen. Den här gången med vattenfast tusch. Aldrig mera vill jag vara en pleaser. Det är slutkompromissat nu.

Kan du känna igen dig i det här? Som kvinna eller man, som playdough eller betong?

 

Kommentarer

  • Ulrika Fellman

    26.05.2017 14:00 (5 månader sen)

    Oj vad jag känner igen mig i tankarna! Det är så lätt och sorgligt att tappa bort sig själv i ett förhållande där man försöker för mycket att forma sig och bli omtyckt. Har delvis upplevt det själv och känt den där osäkerheten: är det här faktiskt jag? Numera tänker jag att all förändring man gör pga. andra (vare sig det är partner, familj eller vänner) är varken bra eller dålig. Den är naturlig och positiv så länge man själv trivs med de nya sidorna hos en själv (eller de nya hobbyn/vanor/beteenden man plockar upp). När man märker att man formats av en partner som man inte längre är tillsammans med vill man ju kanske komma ifrån det men att liksom förfäras, bli arg eller ledsen på sig själv hjälper ju inte! Inte heller är det ju nån vits i sig att bli fri från dedär upplockade "är det jag eller inte jag"-delarna bara för att de kanske kommit pga. den andre. Jag tycker inte det är nån mening med att slå sig fri från sånt bara för sakens skull, för att visa att man minsann är stark och oformbar och ska tillbaka till den man var innan - för den personen finns ju inte längre. Nu är man så mycket mer. Jag kommer att tänka på ett inlägg på fi.sv.fem. på insta av en tjej som förebrådde sig själv för att hon flyttat efter sin pojkvän, för att det kändes o-feministiskt. Men alltså, det behöver inte vara patriarkalt. Det kan vara kärlek. Faktiskt. Idag har vi skapat vissa lustiga (jobbiga) mallar på hur man ska vara som självständig/jämställd/feminist/kvinna etc. som inte direkt har med attityden eller värdefrågor att göra utan bara uttrycket. Så kanske man kan se formbarheten också? Inget fel med det i sig. Det handlar inte alltid om behov av bekräftelse utan även om kärlek och beundran av den andres hobbyn, åsikter, vanor, kommunikation, beteende.. Sen är det en annan sak att tillintetgöra sig själv och leva i ett förhållande där bara den ena har plats, eller att få höra kommentarer som man blir ledsen av - sånt är ju aldrig okej! Ja, det var de tankar som väcktes hos mig :) Sånt här älskar jag att fundera på så tack för inlägget och att du delar med dig så nära och öppet! Hoppas du hittar den nya Liisa som du vill vara! <3

    • Liisa Mendelin

      27.05.2017 20:19 (5 månader sen)

      Tack för dina tankar! Intressant läsning. Det är nog det negativa anpassandet jag vill rensa bort ur mitt liv. Det som sker på bekostnad av mitt jag, och ett kompromissande som sker utan att den andra ens vet att en uppoffring görs. Jag vill inte radera de senaste åren från mitt liv, eller återvända till någon tidigare version av mig själv. Men jag vill lära känna mig själv som jag är just nu. Se vilka rutiner i vardagen som är mina egna, så att jag senare kan vara medveten om att jag avviker från dem och därmed kunna ställa mig själv frågan om detta är okej. Är jag okej med att oftast vara den som lever ur en ryggsäck för att en gemensam vardag ska löpa? Är jag okej med att jag formar mig efter en partners kommentarer om mitt utseende? Jag vill ha koll på min egen grund så att jag kan kommunicera åt den andra när jag faktiskt gör en kompromiss. Jag har på många sätt utvecklats till en bättre person de senaste åren. Blivit klokare, vidsyntare. Men det är också en stor förändring till det bättre att inte längre konstant vara under kritisk bedömning. Och det är ilskan över det som nu får mig att vilja göra upp med den skiten – gärna för gott. Jag kan kompromissa om mycket, men inte kring min egen person.


  • Maria

    26.05.2017 17:26 (5 månader sen)

    Oj va roligt att du är tillbaka! Eller åtminstone ger ifrån dig ett litet livstecken. Tack för ett tankeväckande inlägg. Jag är själv en people-pleaser som alltid anpassar mig efter min omgivning, tyvärr. Har väldigt svaga konturer i mig själv. Men jag har i mogen ålder kommit fram till att det är nu sådan jag är. Jag är en liten människa som formas lätt av andra och får kämpa lite hårdare för att hitta sig själv. En bra bit på vägen har jag kommit. Jag känner mig själv betydligt bättre nu då jag närmar mig 50-strecket än då jag var runt 20. Det känns skönt. Dessutom har jag blivit bättre på att vara snäll mot mig själv. En tanke som slog mig bara då jag läste ditt inlägg; är det nu så farligt då om man påverkas av människor i ens närhet? Naturligtvis ska man absolut inte göra våld på sig själv eller gå så helt upp i någon annan så att man glömmer bort sig själv (har gjort båda). Men ett visst mått av förändring eller påverkan måste få vara okej. Vi är inte mer än människor, och att kräva av oss själva att vi ska kunna gå genom livet helt opåverkade av andra människor och alltid veta exakt vem vi är och vad vi tycker om, är nog omöjligt tror jag. Vi formas av livet, men också av de människor som korsar vår väg. Hoppas du hittar tillbaka till dig själv, det är inte lätt. Men den Liisa du hittar kommer att vara en annan Liisa än den du var före ert förhållande. Och det är så det ska vara. Du duger! Tack för en fin blogg som jag läser med stor behållning. (...och jag väntar fortfarande på inlägget om din syn på yoga & kristen tro... ?)

    • Liisa Mendelin

      27.05.2017 20:33 (5 månader sen)

      Tack Maria, jag blir så glad av din kommentar! Det har länge känts lite motigt att blogga, så då är det extra roligt att få ett så här fint bemötande när jag äntligen slänger fram något. Tack. Nej, du har helt rätt. Det är inte farligt att påverkas av andra människor. Det är säkert helt naturligt, märkligt vore det ju om vi inte anpassade oss alls till varandra. Men det är något med den nära relationen som jag tycker gör det farligt att anpassa sig i blindo, för då blir det som du så bra beskriver det: man gör våld på sig själv. Något av det finaste i en parrelation är ju ändå att man tillsammans kan hitta nya sidor hos sig själv. Som att spela tv-spel och äta chips. En fantastik sida. Eller att göra motionssimning till en vana, inspirerad av en partner. Jättebra. Men den negativa anpassningen handlar väl om att man sätter sig själv och sina egna intressen i andra rummet. Man umgås mera med partnerns vänner än sina egna, ger avkall på sina drömmar för att den andra inte är intresserad av att delta i dem, slår knut på sig själv för att duga och bli älskad. Inte bra alls. Svaret är knappast att vi alla blir betongklumpar, utan kanske att vi hittar partners som är lyhörda och inte missbrukar ens anpassningsförmåga. Oj vet du, yoga och kristen tro-inlägget är nära nu.


  • Christa

    29.05.2017 08:52 (5 månader sen)

    Bra inlägg! Sen är det ju så att i långa förhållanden formas man ofta som modellera i början men det kan också gå så att man långsamt antar mer av sin ursprungliga form med tiden. Det kan kännas lite jobbigt för den som trott att ens partner ÄLSKAR att spela innebandy, vara på stugan och klä sig i pastellfärger. Till exempel, alltså.

    • Liisa Mendelin

      01.06.2017 11:06 (5 månader sen)

      BRA synpunkt! Och tröstande på något vis. Att den "ursprungliga formen" ändå kan komma tillbaka med tiden.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.