Visa inlägg taggade med 'breakup'

fredag 26 maj 2017 - 13:00

Som playdough.

Jag försvann in i mitt nya jobb den senaste månaden, och har inte synts till här på bloggen därav. Jag jobbar med radioandakter och det är väldigt roligt men gör mig också trött. Slut på lägesrapport, över till breakup-tankar!

 

Skarmklipp 2017 05 26 12.55.28

 

Jag har storkonsumerat internetberättelser om breakups på sistone, och ett tema som förekommer i många av dem är detta med att plocka upp spillrorna av sig själv. Det är både skitjobbigt och faktiskt lite spännande. För mig är fördelningen 60% skitjobbigt och 40% lite spännande.

Cissi Wallin sa i det första avnsittet av den nya podden Penntricket att män ofta är som betongklumpar som inte förväntas anpassa sig efter sin omgivning. "Han är nu sådär bara, det är bara att ta honom som han är!" Kvinnor däremot är ofta som playdough, som modellera, alltså flexibla och formbara. De förväntas anpassa sig så att de inte stör andra. Den här förväntningen är internaliserad hos de flesta kvinnor, så att vi liksom självanpassar oss före nån ens hinner be oss att göra det.

Jag känner  igen mig. Wallins tes gäller på ett allmänt plan, men för mig blir den extra tydlig i förhållanden. När jag är ihop med nån förstärks de sidor av mig som är kompatibla med honom, eventuellt på bekostnad av mina egna preferensers blomstring. När jag var ihop med Fredrik (för länge sen!) spelade jag till exempel en massa teve-spel och åt chips. Det är något jag tycker om att göra, men inget jag någonsin självmant skulle få till stånd. Jag tror inte ens att jag köpt en påse chips sen vi gjorde slut 2013. Kom att tänka på det förra veckan när Laura köpte hem chips och dipp och vi nästan förgicks av hur otroligt gott det var. Det här var en viktig del av mitt liv i två år, men inte längre.

Jag tror mig vara en ganska stel modellera. Säger nej skärp dig om en pojkvän för tydligt kräver anpassning, typ om det är något som gäller mitt utseende. Men trots att jag är stel modellera så är jag ändå en pleaser, en person som automatiskt försöker vara andra till lags. Har en pojkvän en gång sagt att jag ser tjock ut eller har fula glasögon så stannar det kvar och mala i huvudet, trots att jag lagt ner foten och argumenterat högt och klart för att det där är fula ord som inte betyder nånting alls i den här galaxen, kanske är de guld värda i Malströmsgalaxen men inte här.

De vassa kommentarerna lämnar kvar i medvetandet, likaså de snällare kommentarerna som kanske kunde klassas som konstruktiv feedback. Och om förhållandet sakta sluttar neråt och jag känner mig oälskad så är det som att de där kommentarerna ersätter alla positiva och självsäkra tankar jag har om mig själv. Jag ger arga blickar åt min putande mage, jag skaffar nya glasögon trots att ögonläkaren säger att de inte behöver förnyas. Kan alla mina fel bara rättas till så kanske jag kan bli älskad. Ett hemskt tankemönster.

Under 3,5 år har jag hunnit göra en miljon mikroanpassningar. En del av dem är säkert helt vanligt sunt beteende i ett förhållande, förstås formas man av sin partner. Men alltför många av mina mikoranpassningar är beklagliga, för nu står jag här utan att riktigt veta vem jag är längre. Vad är Liisa och vad är den Liisa som anpassat sig efter Rabbe?

Det här kommer att ta tid att reda ut. Krashen var hård och spillrorna flög ut lite varstans. I dag planterar jag om mina krukväxter. Riktiga Liisa eller Liisa som anpassat sig? Riktiga Liisa. I morgon ska jag på krokikurs. Riktiga Liisa? Jo, men också en Liisa uppmuntrad av Rabbe.

Fokus nu är alltså på att definiera mina egna konturer igen. Den här gången med vattenfast tusch. Aldrig mera vill jag vara en pleaser. Det är slutkompromissat nu.

Kan du känna igen dig i det här? Som kvinna eller man, som playdough eller betong?

 

onsdag 8 mars 2017 - 21:50

En otypiskt bra sjukskrivningsdag

I dag var en bra dag. Jag var till en sjukskötare som sade att mitt beslut att göra slut var väldigt järkevä (vettigt) men att det nu bara är så att känslorna får stå ut med att bli påtrampade av förnuftet ett tag. De är liksom lite långsammare. Sjukskötaren hade glasögon som fick hennes ögon att se lite större ut. Hon rekommenderade mindfulness.

Efter det gick jag till Georgsgatans simhall (bra att passa på när jag ändå kommit mig ut ur lägenheten) och lyckades för första gången i min historia av besök vid denna inrättning tajma besöket så att jag fick ha nästan hela "snabba simmare"-banan för mig själv. Det! Och jag simmade utan att räkna varven, försökte i stället njuta av att min kropp klarar av att simma. Vara i vattnet, njuta av rörelsen, fantisera att jag är en fisk (jag kan väl inte vara den enda som gör det?). 

Sedan gick jag till Akademen och gick bananas. Köpte lite för mycket böcker och tidningar. Men det var bra grejer, lovar. När jag satt i en fåtölj där inne och avsvettade mig – ni vet när man går inomhus för länge med vinterjacka och pälsmössa och bara behöver ta av jackan och sätta sig ner en kvart – så då whatsappade Suvi-Tuulia mig och bjöd in till häng och kamratstöd medan hon skulle visa upp sin nuvarande lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Jag gick dit och glömde totalt bort alla möjliga andra evenemang jag kunde ha deltagit i på kvinnodagen. Det fanns ju så många bra, men det bästa var nog ändå att få vara en stund i Suvi-Tuulias närhet. Hon är så rolig och vettig och obrydd precis där det är vettigt att vara obrydd ("de som kommer hit på visning har berättat så mycket om sig själva i sina mejl, men jag bryr ju mig inte alls").

Väl hemkommen har jag ätit ravioli med stekt-vitlök-och-spenat-röra. Det är min bästa enkla mat just nu. Jag alternerar den rätten med Dr Oetkers spenatpizza on and on and on. Måste komma på nån rätt utan spenat snart annars kommer jag att överdosera det gröna guldet.

Så i dag var en bra dag. Men nu på kvällen känner jag igen hur hjärtat börjar bulta snabbare och ångesten kommer krypande. Det känns som att tinningarna trycker in några millimeter mot hjärnan och som att jag får en klump i halsen. Försökte vara förutseende och ta ångestmedicin i god tid, men det hann bli ett glapp här innan den kickar in. Bara att andas 4-5-6-andningen* och distrahera mig med bloggskrivning tills det går över.

Nu sömn. Tror jag behöver vila hela morgondagen efter de här eskapaderna.

 

Skarmklipp 2017 03 08 22.24.53En trött nyckelpiga på Femkantens hälsostation i dag. Jag var piggare än den och kände mig lite skadeglad.

 

 

*Andas in medan du räknar till 4, håll andan medan du räknar till 5, andas ut medan du räknar till 6. Smart tips från en av Sandra Beijers bloggläsare. Förstår ni varför jag stormgillar hennes blogg just nu?

tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.