Visa inlägg taggade med 'ekonomi'

onsdag 30 november 2016 - 13:35

Kulturfonden och livet just nu

 Kulturfonden selfie

 

Boom, nu har jag lämnat in min ansökan till Kulturfonden. Då är det bara att hoppas att jag ska få pengar för att måla tavlor till en utställning. Hah, det är ju helt overkligt att kunna skriva ut det och veta att det är sant och varken lögn, förbannad lögn eller statistik. Jag är på konstvägen nu vänner och det känns BRA.

Jag bara måste ge en eloge till Kulturfondens ansökningssystem. Det är så enkelt, överskådligt och vänligt på något sätt. Oavsett om vi som söker om pengar får dem eller inte så har vi tvingats fundera över budgeter, målsättningar, tidsplaner. Tvingats glömma artighetsfraserna och bara kontakta dem som kunde funka som samarbetsparter i projektet. Det var verkligen bra för mig att grunna i några dagar på den där ansökan för mitt kommande konstår känns mycket mera verkligt nu. Jag har ju en tidsplan, en samarbetspartner och en budget (vilket inte är det samma som att jag hade pengar, men ändå: en budget).

De senaste veckorna har varit så otroligt intensiva. Det har hänt så mycket på så många fronter (bara en sån sak att jag plötsligt har mer vänner här än jag hinner umgås med) att jag är helt slut, trots att jag precis varit på en tre dagars "semester" i Ascension House och vilat upp mig. Ascension House är ett gästhem som drivs av skandinaviska volontärer här i Hongkong (tycker aboslut att du ska ansöka om att bli volontär där om du funderar på att ta ett mellanår). Min kompis Anna är där som volontär och det är alltid en ynnest att få hälsa på där. Och dessa tre nätter då jag fick sova i en dubbelsäng var helt himmelska. Att bo på tre kvadrat är inte så bra för själen, men att få ta semester från det lilla kvarteret: DET är alla sorters bra för själen.

Tack för era frågor till podden (se förra inlägget)! Jag har tyvärr inte ännu hunnit spela in den, men hoppas hinna göra det nästa vecka. Så om du ännu kommer på någon fråga om mitt hongkongliv: knattra gärna in det i kommentarsfältet.

Yesbox, nu dags för efterlängtat Girlmore Girls-maraton för den här tjejen som by the way har ny frisyr.

 

onsdag 20 januari 2016 - 11:45

Min avgud

Linn undrar: 

Vem är din idol?

Nåja! Nu ska jag ta chansen att do the theologian. Som alla som gått skriban vet betyder ju ordet idol avgud och en ansenlig del av mitt liv går faktiskt ut på att identifiera, skärskåda och slutligen försöka rensa bort mina avgudar. Det är inte så lätt att se dem, begripa sig på dem och hitta på praktiker för att träna bort avguderiet. Men jag försöker.

(Psst! Om du inte orkar läsa mina kunnon deep shitti-tankar som kommer nu, så kan du scrolla ner till slutet för att se vilka människor jag faktiskt beundrar och ser upp till. För visst vet jag att det egentligen var något sånt Linn ville ha svar på. Nu tillbaka till hur jag försöker träna bort mina avgudar.)

En avgud jag just nu kämpar med att förstå är pengar. Jag har månadslön nu, men jag är fortsättningsvis rätt billig i drift. Det betyder att jag kan spara en hel del varje månad (jag skapar Pippipengar, för att använda Isabella Löwengrips terminologi i den fascinerande boken Economista). Det är väl snarare det här sparandet som är avguden, inte de döda slantarna i sig. Jag sparar för att ha en buffert i september när jag inte längre har ett jobb. Jag sparar för att kunna köpa bostad någon gång (har prickat in kalendern exakt när jag ska se till att skaffa ett bostadssparkonto). Jag sparar för den där regniga dagen.

Sparandet är en spännande mekanism. Vad gör det med mig? Att jag varje månad går in på mitt konto och flyttar över en ansenlig summa till ett sparkonto. Att jag kollar vilka fonder min bank kan erbjuda, att jag läser på om bankens etiska alternativ. Att jag pratar om studielånets avbetalning med mina vänner. Att jag nöjer mig med en lite sämre yogakurs på arbis i stället för en bättre kurs på någon plats som till skillnad från arbis inte är stans billigaste. Det är konkreta saker jag gör. Små övningar. Som formar mitt tänkande och därmed mina värderingar och mitt sätt att bemöta andra människor. Men vill jag låta sparandet forma mig som person? Det finns ju inget övre tak på sparandet heller. Det är aldrig nog.

Det är ju inte en dålig sak att vara sparsam. Det är faktiskt vettigt. Och på något sätt gör det mig lugnare i det här turbulenta samhällsklimatet. Det känns inte som att välfärdsstaten kommer att fånga upp mig längre om jag faller, så då känns det tryggt att ha de där Pippipengarna. Och det är just i den här trygghetskänslan jag tror faran ligger. I att jag sätter min tillit till pengar i stället för till mina relationer, min tro, Guds omsorg.

Och här finns hela tiden frestelsen: men är det så farligt då? Att lita på pengar, de funkar ju? Till skillnad från människor så ger de alltid vad de lovar, till skillnad från Gud så är ju pengar faktiskt något jag kan se på, röra vid och ha i min ficka.

Ja, jag är fortfarande i skärskådningsfasen. Har inte fattat ännu. Jag har inte kommit på någon bra praktik för att träna bort mig från sparandets avgud men jag anar att det handlar om relationer. Kanske om öppna middagsbord. Gästfrihet. Generositet. Gåvor utan baktankar. De tre G:na, vem vet, kanske det blir ett begrepp.

AvokadoTypiskt irritationsmoment för den som har sparande som sin avgud: en avokado som är mera kärna än frukt. Den här betalade jag en gång 1,60 för och blev fruktansvärt störd över innehållet.

 

---

 

Enough with the deep shitti. Vem är min idol? Vem beundrar jag, vem ser jag upp till?

Nå till exempel Rabbe, Laura, Ylva, Adrian, Maija, Hanna, Elina, Laura H, Riikka, Suvi-Tuulia, mamma, pappa, mina kolleger, mina lärare, Anna-Lena, Nina Simone, PJ Harvey, Patti Smith, JESUS förstås, Outi Pyy, många släktingar, Elin, Fredrik, Alfred, Linnea, Clara, Sandra, Amanda, Linda, Martina, Joanna, Mische, Samu, Robban, Mixo –  och förstås även Jung Linn.

Och så många fler. Tänk att det finns så många fina, kärleksfulla, kloka människor. Människor som kan vara slackers på utsidan men världens omtänksammaste på insidan. Människor som kämpar med allt världens, men ändå utan att tveka väljer den medmänskliga vägen när valet väl ska göras. Människor som är lynniga och svåra att förstå, men som vid utvalda tillfällen lättar på garden och låter en annan människa komma nära inpå. Människor som är ankaren.

Tack för frågan Linn!

torsdag 5 april 2012 - 09:08

Skärtorsdag, sammanfattningsdag

Nu vänner börjar fastan lida mot sitt slut, och med bara fyra dagar kvar av totala 47 sammanfattar jag nu vad jag lärt mig av att leva på hälften mindre pengar än vanligt:

  • Veckohandla är hejsan. Att handla på mätt mage med inköpslista vinner 5-0 mot att handla trött och hungrig utan inköpslista. Det är otroligt skönt att kunna gå raka vägen hem efter en studiedag och veta att där finns allt jag behöver den här veckan, dessutom är det billigare i längden.
  • Att låta konsumtion ta tid skalar bort onödiga inköp. Under fastan har jag många gånger tänkt "det där ska jag köpa sen när fastan tar slut", men nu kommer jag inte längre ihåg vad det var som var så viktigt att köpa, alltså kan det inte ha varit så viktigt trots allt. De enda saker som står sig kvar i minnet är en symaskin och en "groddningslåda", och båda känns som långsiktiga investeringar. 
  • Brödbak är en njutning. Man kan lyssna på en bra podcast medan man knådar, och slänger man in bröden i frysen har man färskt bröd varje morgon. Man får själv bestämma mängden rågmjöl, och slänga i lite sojakross om man vill ha proteinrikt bröd. Och helt sjukt billigt är det.
  • Det finns värre saker än att ha constant bad hair day. Det är de facto ganska spännande att se vad mitt hår hittar på när jag inte utsätter det för frissabesök.
  • Det behöver inte kosta att ha fritid. Min bästa belöning efter en studiedag just nu är att se på film jag lånat på bibban medan jag reparerar kläder jag hittat i min garderob. Kostnad? Nada!
  • Jag har haft råd att köpa fair trade-produkter fastän jag levt på 3,35 om dagen. När jag på påskdagen återgår till 6 euro om dagen borde jag alltså ha råd med ekoprodukter också.
  • Det är en lyx att resa.

Det känns som att jag vunnit.

måndag 26 mars 2012 - 21:31

Vill du resa gratis måste du gå

Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.
 
Jag vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett distansförhållande. Varje gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.
 
Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och  ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:
 
Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?
 
Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...
 
 
...vara turist i ett turistlöst Eritrea,


...hoppa runt på operan i Oslo,


...undra var Sacre Coeur är i Paris,
 
 
...hitta tomtens renar i Delhi,
...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.
Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?
 

onsdag 14 mars 2012 - 16:23

Inte så fattigt trots allt

Idag fick jag sitta en hel lunch och bara formulera mig om fattigdomsfastan med Nina från KP. Och jag kom på att det är lite töntigt att kalla min fasta för fattigdomsfasta. För jag känner mig inte fattig, och jag klarar mig bra. Det är inte alls jobbigt att leva på hälften av vad jag brukar. Jag bara planerar min mat lite bättre. De facto är jag mättare, gladare och generösare som "fattig". Och Nina hade en viktig poäng i att man nog inte kan kalla självvald fattigdom för fattigdom, det är liksom lite fräckt. Min tanke med fattigdomsfastan var ju inte att vara fräck utan solidarisk, men just nu känns det som att jag bara njuter av de goda frukterna av "fattigdom":

Jag har koll på min ekonomi, och jag känner mig väldigt fri från konsumtionshjulet. Jag har börjat uppskatta billiga råvaror framför dyra halvvägsprodukter. Jag har börjat se på vin, fetaost och avokado som en stor lyx, något jag kan njuta av då och då, inget jag "förtjänar" bara för att jag har en lång studiedag bakom mig när jag står i matbutiken och söker tröst.

Jag har det lite för bra för att kalla mig fattig, så hädanefter talar jag om enkelhetsfasta.

måndag 12 mars 2012 - 14:01

Budgetera mera

Har ni upptäckt Marthaförbundets bokföringsverktyg? Ni hushållsrävar där ute kanske tycker att sånt här är gammal skåpmat, men för mig är det här första gången jag har full kontroll över min ekonomi. Aldrig tidigare har bokföring och privatekonomi har varit så här spännande.

torsdag 23 februari 2012 - 09:46

"studiestödsmetoden"

Min syster Maija berättade om ett klokt sparsätt när jag funderade på hur min fattigdomsfasta månne kommer att gå. Så enkelt, så imponerande:
"När vi bostadssparade hade vi "studiestödsmetoden". Vi lämnade just så mycket pengar som studiestödet var då på kontot, och om vi hade hundra mark (!) kvar var i slutet av månaden fick vi gå ut och äta. Aldrig har jag ätit så ofta ute på restaurang som då vi "sparade"."

PS. Jag lovar att snart sluta skriva bara om pengar här på bloggen, det är ju inte en pengablogg ni yrat in er till. Och inte en pengabinge heller för den delen, hehe

måndag 20 februari 2012 - 18:21

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.



måndag 20 februari 2012 - 13:25

Fattigdomsfasta


Startpunkt ett.
En komma fyra miljarder människor lever på mindre än en euro per dag, i dag. Deras tillstånd kallas extrem fattigdom.

Startpunkt två.
Jag har länge drömt om att åka någonstans långt bort och göra volontärarbete. För att göra världen lite bättre och utvidga mina inre vyer (alternativt växa som människa, upptäcka mitt inre jag, finna harmoni, låta bitarna falla på plats, ja ni fattar).

Startpunkt tre.
Min väns bror åkte till ett afrikanskt land ett år för att volontärarbeta.  Året präglades något oväntat av en stark otillräcklighetskänsla. Vad hjälper det att en person åker ut och jobbar häcken av sig och sedan reser tillbaka? Situationen återgår snart till vad det var innan volontären gjorde sin insats. Volontärarbetaren kanske har utvidgat sina vyer (upptäckt sitt inre jag), men har situationen blivit bättre i världen? Bara volontärens flygresor räcker till för att radera det goda han jobbat för gratis under ett helt år. Min väns bror kom fram till att det bästa sättet att förbättra världen inte är att en massa vilsna människor letar sig till volontärprojekt för att kompensera för sitt dåliga västvärldssamvete. Det bästa sättet att förbättra världen, enligt honom, är att stanna där man är, gå en bra utbildning, få ett bra jobb och - här kommer poängen - leva så anspråkslöst som möjligt och ge bort allt överflöd till en pålitlig biståndsorganisation.

Hur sorgligt det än är så blir inte världen bättre av att jag reser till andra sidan jorden för att rädda sköldpaddor från tjuvskytte eller lära analfabeter att läsa. Världen blir inte bättre av att jag får göra den resan. Men världen kan bli bättre av att jag lever anspråklöst och ger bort mitt överflöd till en pålitlig organisation som vet vad de gör.

Men fasta?
Den kristna världen går på onsdag in i en fyrtio dagar lång fasta, en tid att avstå från något onödigt för att i stället fokusera på något nödvändigare. Den moderna människans fasta brukar ofta handla om att avstå från t.ex. alkohol, godis, kött eller bakelser. Jag tänkte i år testa på en fasta som antagligen tvingar mig att avstå från alla fyra sakerna. Jag tänkte fattigdomsfasta, inspirerad av min väns brors upplevelse. Hur det går till i praktiken berättar jag snart!