Visa inlägg taggade med 'humörsvängar'

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.

 

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

onsdag 7 december 2016 - 14:18

Från hjärtat

För många år sedan kunde jag använda bloggen som terapi. Skriva om allt som kändes skit och med ordens (och peppande bloggläsares!) makt blev det lite lättare att hålla ihop livet. Sedan jag flyttade bloggen till Sevendays har jag varit skyggare för att göra på det sättet, ni är så många fler som läser och kan missförstå. Behovet att terapiskriva har inte heller funnits på samma sätt eftersom jag haft vänner omkring mig.

Men nu sitter jag här, kutryggad på en obekväm liten stol i min lilla klaustrofobiska lägenhet i Hongkong och känner att så mycket just nu är piss. Kanske en klassisk hiss och diss-lista kan hjälpa.

DISS

  • Jag har ont i halsen och feberkänningar. Hela dagen har gått i självömkandets tecken.
  • Solen sken och jag fick sån lust att gå ut ett varv, bara för att köpa cupnoodles och ingefära (och provköra mina nya solglasögon). Men luften var otroligt förorenad idag, så jag var tvungen att hålla handen för munnen och näsan hela vägen. Så äckligt med luftföroreningar, tänk att människor faktiskt inte tar tag i sitt miljöskadebeteende fastän de bor mitt i den här sheissen.
  • Den här missionspraktiken är verkligen inte alls vad jag tänkt mig. (Betyder inte att min organisation skulle ha gjort något på ett dåligt sätt, men idag känner jag bara sån besvikelse över att vara i en miljonstad och inte i en by på landet och syssla med getuppfödning.)
  • Jag har i flera veckor försökt ordna en semesterresa åt mig själv min sista vecka i Sydostasien. Här finns ju så många fina platser att se; stränder, fester, kulturer, bara en kort flygresa bort. Men jag är för trött på att fixa allt själv, på att inte ha någon att åka med och ja – på att inte egentligen ha pengar för att göra en resa till Bali, Vietnam eller Borneo. Så jag stannar i Hongkong den där sista lediga veckan, och hoppas innerligt att jag ska få plats på ett gästhus på en ö här utanför.
  • Fick höra att det här med att göra kubistiska kaniner bara är en typisk bildkonstuppgift i alla gymnasier och därmed inget konstnärligt intressant och unikt. Naturligtvis gjorde det här mig arg över att vara så missförstådd.
  • Tänker kaostankar om konståret, att det ska skita sig och att jag bara inbillat mig att jag har konstnärlig förmåga.
  • Jag saknar verkligen möjligheten att hänga i en soffa i stället för att balansera på en äcklig liten pall.
  • Jag blev så irriterad på en hongkong-kompis igår. Tyckte hon var för krävande med var vi skulle äta middag. Jag var hungrig och sjuk och ville bara äta nudlar i ett sunkigt köpcentrum nära mitt hem medan hon med viss överlägsenhet tyckte jag var en löjlig västerlänning som går med på att luras av köpcentrets dyra priser och med bestämda steg släpade hon iväg mig till ett litet nudelhak, som – bör medges – var mycket charmigare än köpcentrets dito, och billigare, MEN som kanske ändå inte helt var värt att en sjuk kvinna ska traska iväg femton minuter extra genom människo- och trafikmyllret. Jäkla kulturskillnader.
  • Stor diss: Hjärtat gör så ont att jag är frestad att bli likgiltig.
  • Nu fick jag någon sorts huvudvärk/tandvärk också.

 

HISS

  • Jag klarade av att avboka mitt kvällsjobb pga sjukdomen. Det är alltid svårt att göra folk besvikna, men speciellt svårt känns det här i Hongkong där folk sällan verkar stanna hemma och vila när de är sjuka. De bara proppar i sig mediciner och tar på sig en kirurgmask. Jag fick svaret "human is important than work" på whatsapp och det gjorde mig glad.
  • Det känns faktiskt lite roligt att tänka på att jag ska ha staycation en vecka på en ö här. Det kommer inte att vara tropiskt varmt, men typ som en kall finsk sommar.
  • Jag har hittat en ylletröja som är 100% ull. Helt otroligt i den här staden av plast.
  • Jag har tolv dagar kvar i Hongkong och jag räknade precis antalet rena trosor: tolv. Aaw yiss.
  • Om cirka 14 dagar kommer jag att sitta i en bastu och sedan slänga mig i en vak. Aah, den känslan i huden. Jag har blivit en sån FINNE medan jag varit borta från Finland.
  • Jag gjorde en lista på det jag åstadkommit i kommunikationsväg under praktiken och blev väldigt överraskad av hur lång den var. Jag har liksom bara jobbat med kommunikation två dagar i veckan men ändå skrivit två kolumner, två artiklar, bloggat, instagrammat och dessutom spelat in en pod? (Poden tänkte jag klippa och lägga upp på fredag om Gud så vill.)
  • Under mitt skrivbord finns hela tre cupnoodles-burkar, varav en har en helt ny smak.
  • Jag har hittat tillbaka till Sandra Beijers blogg. Hade glömt att hon faktiskt är inspirerande, inte bara ångestframkallande med sitt till synes underbara liv.
  • På fredag ska jag få äta italiensk pizza i bra sällskap.

 

Tack för terapistunden kära läsare. Nu ska den här murveln klättra upp till sitt trånga loft och sova. Och bli frisk.

måndag 15 februari 2016 - 20:13

Misslyckanden och morgonilska

Jag var så arg i morse. Trots att helgen varit trevlig – nej, ljuvlig – med snusande på ett riktigt nykommet syskonbarn och besök i både kyrka och simhall med två plötsligt mycket äldre syskonbarn. Trots solsken och trots generöst slappande.

Det är som om ilskan inte förstod att jag inte bäddat för den. Jag hade ju manglat lakanen för lyckan, friden, feng shuin. Det var inte hopplösheten, irritationen och utsiktslösheten som skulle få trycka sina huvuden mot de omsorgsfullt påträdda dynvaren.

Jag var nästan trotsigt arg. Jag höll i härdigt fast i ilskan, trots att morgonbussen kom bara en minut efter att jag ställt mig för att vänta på den. Trots att jag fick en sittplats. Trots att jag kunde se havet när bussen rullade över bron från Drumsö. Ilskan var min rättighet, min, bara min. Så ofta som jag går runt och är en snällis så har jag ju liksom tjänat in ett helt lass ilska. Jag bibehöll stadigt min ilska trots att min arbetsplats i dag inledde sitt gratisloppis.

På lunchen var jag arg över att efterrätten – apelsinkvark – såg så god ut i all sin icke-veganskhet, på eftermiddagskaffet var jag arg över att jag inte fick äta av chokladen på bordet, på grund av någon löljig skenhelig idé om fasta som jag kommit på.

Så arg, så arg. Till slut grävde jag ändå fram sockrigt ingefäragodis ur min arbetsgömma, och norpade den nästsista fazers blå ur skålen på kaffebordet. Hällde mjölk i teet av bara farten.

Jag får väl börja om fastan i morgon. Herrens nåd är var morgon ny sägs det.

---

Tog en tupplur när jag kom hem. Pratade med Laura. Läste lite Dagens lösen (min nya favoritandaktsbok, det berättar jag mera om i torsdagens KP), läste lite bibel, och läste slutligen lite i Martina Moliis-Mellbergs mästerverk till bok A och fastnade för orden:

och Atlas, han står där. väntar på att någon annan ska
fatta hans beslut. gör du inte det, Atlas? väntar du
på mig? på att jag ska krossa sanden med mina ord och
mina viljor. på att jag ska tvinga himlen ur händerna på
dig. du är svag, Atlas. hur många himlar du än orkar bära
är du svag tills du låter bli.

---

Jag vill låta bli.

 

Skarmklipp 2016 02 15 20.39.22En tidigare stund av surpuppighet, från min instagram @liteskrik som sover så sjuttons efter min adventsfasta. Har inte ännu uppbådat tillräckligt driv för att att raclaima mitt instagrammande. Kanske när det blir ljusare igen. Kanske när ilskan släpper.