Visa inlägg taggade med 'jobb'

onsdag 29 mars 2017 - 12:30

Att blotta strupen

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

söndag 13 december 2015 - 17:11

Inte lipat på jobbet ännu

Nästa fråga! Nu handlar det om yrke och utbildning. Du kan ännu ställa nya frågor här. Det kommer bilder mot slutet av inlägget, så håll ut!

Julia undrar:

hur gammal är du? hur är det att jobba på Krykpressen? vad är dina arbetsuppgifter etc. Vad har du gått för utbildning?

 

27 jordsnurr är jag. Hade min första ålderskris i oktober när jag sörjde över att jag inte kunde förbli 26, det var en så himla bra ålder.

-

Jag trivs VÄLDIGT bra på Kyrkpressen. Där får jag chansen att göra mera fördjupande journalistik än på en dagstidning (ordentlig research före intervjun, tänka över temat några extra varv, diskutera det hela) och dessutom är mina kolleger läsande människor med intressanta tankar och åsikter så luncherna och kaffepauserna är roliga. Än så länge har jag inte gråtit på jobbet (vilket förr eller senare händer på alla jobb) så det är ett mycket gott betyg för stressnivån och trivseln.

-

Mina arbetsuppgifter är dels att skriva artiklar till Kyrkpressen, men eftersom jag också jobbar på bokförlaget Fontana Media marknadsför jag även böcker. Jag layoutar annonser, sköter ett facebook-konto och pratar med kunder. Ibland är det stressigt att ha två olika arbetsgivare, men när det funkar tidsmässigt så är det skönt att ibland få släppa journalistjaget och bara fundera på snygga layouter ett tag. Förutom de här två blocken har jag en massa mindre och plottrigare arbetsuppgifter som ibland gör mig lite yr. Då ritar jag en mindmap och försöker ha feng shui igen.

-

Jag har studerat teologi vid Åbo Akademi i Åbo. Mitt huvudämne var Teologisk etik med religionsfilosofi, jätteintressant för den som obotligt funderar på livets mening. Förutom det har jag läst lite litteraturvetenskap (verkligen lite, men ändå) och som ett stort biämne Masskommunikation vid ÅA i Vasa, alltså media/journalistik. För att gå den utbildningen ska man vara verkligt motiverad för arbetsmängden är stor och tempot hetsigt. (Jag fick en utmattningsdepression under Vasaåret, men det berodde även på andra faktorer än utbildningen.) I våras blev jag klar teologie magister.

-

Lite bildregn på det:

mediaaret

2013. Mina studiekaveris på masskommunikation: Sören, Linn och Catrin. Daniel saknas på bilden. Liten men fin kärntrupp.

 

mediaaret2Så här såg jag själv ut under medieåret. Trött, sliten och med inre krav på att vara snygg och "mediecool" framför alla dessa kameror. På den här bilden har vi freezefreimat en väldigt rak mun.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.43.54

Min sista boktent vid ÅA innehöll de här böckerna. Jag måste ännu akta så att jag inte dreglar när jag ser den här typen av litteratur.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.45.42

Hopla. Nervositet inför en övningsgudstjänst, med min kurskamrat Claus. "Liturgiska övningar" är en av de roligaste kurserna jag gått vid Åbo Akademi. Vi fick lära oss allt som präster ska kunna i gudstjänster. Svårare och mera meningsladdat än vad man kunde tro.

 

Tack för frågorna Julia!

fredag 6 februari 2015 - 11:29

Ge mig jobb

Mitt jobbsökande är över för den här gången. Voi hoho så intensiva de här processerna är.

Det börjar med visioner, geografiska prioriteringar, mentala färdigheter. Vad vill jag, vad kan jag, var vill jag? Sen ansökningsmaskineriet: självförtroendeboosten i att skriva arbetsansökningar. Först något trevande med ett jag har studerat det här, sedan vrids växeln plötsligt till femman och jag inser alla möjliga meriter som på något sätt kan knytas till min person. Det här och det här och det här och visst har jag ett strategiskt kunnande i sociala medier och visst har jag dragit workshops hit och dit och visst har jag jobbat på finska, svenska och engelska. Så där håller det på, in absurdum.

Sedan inser jag vilken skrytmåns jag är och att det mesta bara är självklarheter som lyfts fram som finesser. Tio olika jobb har jag sökt i vår och därmed gått genom den här processen tio gånger. Jag växlar mellan att vara lite förlägen och totalt övertygad om att jag är bäst. Det vill säga att jag är bäst tills det blir dags att vänta på kallelse till intervju och jag blir utan. Jag filar ytterligare på mitt CV, byter till en snyggare bild. Pumpar upp självförtroendet ännu några varv, greppar luren och ringer en redaktion, säger att jag är journalist hej vill ni ge mig sommarjobb?

Det är så mycket annat som blivit lidande medan jag sprungit runt i den här rumban. I dag tänkte jag egentligen skriva doptal och predikan och höfta lite boktent men mest har jag bara suttit och skickat mejl hit och dit, väntat på besked från olika håll och medan jag väntat har jag klämt ur internet allt det hade ett ge om mina eventuella nya sommarjobb, nya boningsorter, nya äventyr.

Något förvånad är jag över att valet slutligen föll på det mest spännande alternativet. Hopla!