Visa inlägg taggade med 'kläder'

tisdag 26 september 2017 - 21:13

Att konstant köpa större byxor

Skarmklipp 2017 09 26 21.09.43

Med Zara Larsson och Destiny's Child i lurarna länkade jag i dag fram längs havskajen och funderade på kroppen.

Det senaste halvåret har jag köpt nya byxor fler gånger än jag kan räkna, samtidigt som jag sorterat bort för små byxor – även det fler gånger än jag kan räkna. Varje gång jag gått till UFF eller Fida har jag jagat så stora byxor att jag helt säkert ska slippa köpa större nånsin igen. Jag har letat i XXL-räckena och provat kopiösa mängder byxor för att hitta ett par – det hittas alltid bara ett par – som inte skaver nånstans när jag sitter eller går. Och likt förbannat har byxorna blivit för små andra gången jag ska använda dem.

Hallå kroppen! Vad är det här för jånor? Det har varit lite kämpigt att bära på en kropp i förändring i detta kapitalistiska samhälle som matar och profiterar på kvinnors kroppshat. Men idag när jag sprang fram i havsvinden och kände en enorm hästkraft i benen slog det mig att den här nya kroppen är rätt bra den med. Därav denna lista:

 

Vad jag lärt mig om kroppen av att konstant köpa större byxor

1. Kroppen slutar inte förändras efter puberteten. Länge trodde jag att den kropp jag hade som 21-åring skulle fortsätta att vara min bara jag hade lite disciplin. Nu har jag i och för sig inte haft någon jämt flytande ström av kroppslig disciplin de senaste 7 åren men hävdar ändå att detta är sant: Kroppen fortsätter att förändras längs med åren. Hållning, vikt, hud, ansikte, hår. Allt utvecklas.

2. Det finns andra sätt att se på kroppen än den kapitalistiska. Simhallar, omklädningsrum, crouquis-timmar, body positivity-instagramkonton. Det går att träna upp en mera älskande attityd till sin egen och andras kroppar, men då gäller det att regelbundet mata sin blick med andra bilder än ***Reklamkroppen***.

3. Det finns en ny, stark skönhet i min nya kropp. De större byxorna behövs för att jag fått mera mage, höfter, rumpa och lår. Ibland känns det fortfarande klumpigt med den här nya kroppen som inte är lika lätt att yoga med som den en gång var, som tar upp mera plats i kollektivtrafiken och behöver större handdukar. Men det som gör den här kroppen vackrare än min tidigare kropp är: mina ben som liksom har lika delar mera muskler och pondus nuförtiden, och mina silvriga tigerränder som dykt upp här och där. Jag har hört att de kallas bristningar men jag fattar inte: inget har brustit. Tvärtom har det inre ljuset brutit fram. Snyggare än alla tatueringar i världen.

4. Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig. Nu kan det ju hända att ingen annan märkt av denna förändring. Jag går åtminstone inte runt och kollar om andra gått upp fyra numror i byxstorlek sen senast, men den inre vetskapen om att det finns mera centimetrar av mig är hisnande. Mera Liisa i världen.

Varsågoda. Dela gärna med er om ni fått liknande insikter!

fredag 16 juni 2017 - 10:54

Yogabrallor

Varför är det så att de yogabrallor som marknadsförs till kvinnor ser ut så här:

Skarmklipp 2017 06 16 10.55.24

 

...medan de yogabrallor som marknadsförs till män ser ut så här?

Skarmklipp 2017 06 16 10.55.45

Båda skärmdumparna är från yogishop.fi, men jag tycker mig se samma fenomen på de fler ställen.

Kvinnor får välja mellan en massa olikfärgade snortighta tights, medan män har betydligt färre färger att välja mellan. Men framför allt är männens yogabyxor korta och luftiga.

För mig känns det som att kvinnor vinner i färgval men förlorar enormt på komfort. Jag har gått på den här idén om tighta yogapants och köpt ett par såna där dyra mandala tights, men det är ju inte alls kul att yoga i dem. Trots att jag provade många olika storleka för att hitta tillräckligt stora byxor så känns det ändå äckligt att yoga i dem. De skär in i magen och försvårar andningen. Det är ju så viktigt i yoga att ha fri rörlighet i bäckenbottenmusklerna, men de här tightsen bara låser fast musklerna i ett läge, känns det som. Den låsningen gör det omöjligt för mig att slappna av. Och yoga för mig är att hitta en fri rörlighet mellan avslappning och fysisk ansträngning.

Så numera är mina bästa yogabyxor lösa shorts eller sladdriga brallor.

Har nån annan reagerat på det här?

 

fredag 28 oktober 2016 - 11:38

Wow, I didn't know you were so curvy!

Kläder. Jag försökte tänka igenom dem väldigt noga när jag packade inför Hongkong. Anade att det kunde vara svårt att hitta plagg i min storlek i Asien. Ändå gick det så att jag fort fick ett behov av ett par lösa stilfulla byxor, som går ner över halva vaden (de kallas visst culottes i modesammanhang?). Svala men täckande. Alla byxor jag packat var för varma och alla kjolstyg lite för korta för att passa i de mer städade sammanhangen.

Så jag begav mig ut i detta konsumtionsmecka.

En affär hade väldigt bra urval av precis den typen av byxor jag sökte. Olika material, färger, skärningar. I storlek M. Det är ofta den storleken jag har hemma i Finland så jag plockade glatt med mig tio par byxor och gick mot provrummen. På vägen dit frågade jag av en försäljare om de också har större storlekar ifall de här byxorna inte passade. Yes, yes. But you try these first.

Jag frustade mig igenom de där tio paren och insåg att inget av dem passade på mig. Ifall jag lyckades få dem över låren och höfterna så var jag tvungen att dra in magen något oerhört för att få dem fastknäppta. I de flesta fall stannade försöket halvvägs över knäna. Om det var något par som jag fick på mig helt så var de för korta på mig, mera shorts än culottes liksom.

Väl ute ur provrummet bad jag en annan försäljare att hämta en större storlek av de tre paren som jag trodde kunde passa om bara storleken var lite större. But noo, only one size sa hon. One size fits all. Förutom mig då. Den klumpiga västerlänningen.

I en annan affär hittade jag ett par snygga linnebyxor, i storlek M. Den här gången bad jag om en större storlek redan innan jag gick in i provrummet. Försäljaren granskade mig med en proffsig blick. No. M is fine for you. Okej, hon visste säkert bättre än jag hur det här snofsiga märkets kläder passar på olika kroppar. Så jag provade. Och förstås var de för tighta, även om jag faktiskt fick dem på mig helt utan problem. När jag bad om en större storlek fick jag den uppskattande kommentaren Wow, I didn't know you were SO CURVY! Nej, inte jag heller.

Det visade sig ändå att även L var för tight, så jag bad om en ännu större storlek. Jag fick en mycket förvånad, lite tom blick. But L is the biggest size. Så jag fick överge de vackra linnebyxorna och köpa ett par stretchiga jerseybyxor –  supercomfy, right? – som faktiskt fanns i storlek XL.

Jag skulle förstå svårigheten att hitta stora storlekar om det var så att alla här faktiskt var pyttesmå. Visst, majoriteten av kvinnorna har väldigt smala höfter (och smalt allt annat också) och de flesta människor är kortare än jag. Men jag ser dagligen också människor i min egen storlek, som till och med har större rumpor än jag. Vaaar köper ni era kläder, vaaar? har jag lust att fråga. Alla klädaffärer jag hittills vadat omrking i säljer så fruktansvärt små kläder. Asian sizes.

 

Outfit G.O.D. jersey culotte pants, red linen topSo so curvy. Ryggsäcken är Anello (typ en japansk Fjällräven), linnetopp från loppiset Punavuoren Patina, skorna är Birkenstock och byxorna är G.O.D (ett fancy Hongkong-märke). Gatan är utanför min arbetsplats. Fotograf är min handledare Upu. I magen finns en bibimbap.

tisdag 28 juni 2016 - 13:16

Världens lättaste snyggfrisyr

Kyrkpressenfie11

Hejhå, länge sedan en jobbselfie syntes här (och lika bra är väl det med tanke på att jobb antagligen inte betyder att ta selfies). Men jag fick bara en känsla av att dagens frisyr måste visas upp.

Jag har hållit på ett tag nu med komplicerade flätor som tar enormt med armmuskler och morgonnerver att få till stånd. I morse var tiden ändå knappare än vanligt, så jag slängde bara ihop något. Och det visade sig vara en rätt classy hairdo. Först en halvknut, sedan en halvknut under det. Fäst med minisnoddar.

I detta hår har jag i dag layoutat annonser och lagt sista handen vid ett pressmeddelande om sommarens och höstens nya böcker från vårt förlag (Fontana Media). Vi har så många bra böcker på gång! Lite pirrig känsla alltid efter att man skickat ut ett pressmeddelande. Kommer det att nappa? Blir det en stor personintervju eller en liten notis, eller bara absolut inget alls? Det kan man inte så noga veta.

Efter lunchen tog jag en snabb sväng via loppiset på Sandvikens torg. Och hittade linneskjortan som ska göra min sommar:

SkjortaVuokko är ett finskt märke som typ bara gör kvalitet. Men så kostade skjortan också skjortan, hehe. Men försäljaren sa att den passar bra med mina ögon så då är den säkert värt det.

 

 

 

onsdag 15 juni 2016 - 20:43

3 screenshots på det som gör mig glad just nu

Ibland måste man bara skramla ihop det som gör en glad. Trots att det först kan kännas omöjligt ("inget i hela världen kan göra mig glad!") så kan det ändå efter en stund dyka upp enkla ting som gör livet lite gladare. Här är mina tre banala ting. Vilka är dina?

 

 

 

1. Flätor är min nya vardagskreativitet.

När jag tänker på mitt behov av kreativitet i vardagen ser jag framför mig stora målardukar och bestämda penseldrag, kanske att jag lär mig en ny bellydance-move från youtube eller att jag skriver något skönlitterärt eller varför inte komonerar skön ljuv musik.

Det är ju fina visioner men inget jag lärt mig att kombinera med ett heltidsjobb. Ändå vill jag har kreativiteten. Och då har flätning visat sig vara det jag både hinner och vill göra. Min kusin Jenni Petänen är något så roligt som en lettitaiteilija (flätningskonstnär) och hennes och min syster Lauras bok Letille har varit en jättebra hjälp för att komma igång. Plötsligt kan jag göra fiskbensflätor.

Skarmklipp 2016 06 15 21.16.18

Klicka på bilden för att komma till Jennis youtubekanal.

 

 

2. Ibland är konsumtion faktiskt en bra lösning.

Jag har de senaste veckorna blivit orimligt arg på mina byxor och kjolar, ja de har alltså blivit för små. Att de täcks! Eller att min mage täcks. Trots att jag äter helt okej, motionerar helt okej och älskar min kropp helt okej, – trots detta gör min kropp uppror. Att den täcks.

Nåjah, den lyckligaste dagen den här veckan var när jag gick in i den etisk-ekologiska affären Nudge och bad expediten hjälpa mig hitta rätt jeansstorlek. Jeans! Det är åratal sedan jag köpt sådana senast, och antagligen evigheter sedan jag köpt jeans som faktiskt är rätt storlek och modell för mig. Det är också första gången jag köpt ekologiska och etiska sådana (har inte orkat forska så mycket, men så påstod lapparna). Kings of Indigo - K.O.I heter de.

Skarmklipp 2016 06 15 21.01.16Ett klick på bilden för dig till Nudges webshop.

 

 

3. B-teveserier från Australien

Yle har äntligen gett oss en ersättare till McLeods daughters, den australiensiska B-teveserien som jag var helt fast i för typ två år sedan. Ersättaren heter Mako Mermaids. Tre sjöjungfrur blir utkickade från sitt stim, och får skäl att försöka agera landpeople.

Stundom väldigt dåligt skådespel och manus, men stundom helt briljanta scener. Som när tjejerna första gången ska walk with legs. Är det nån annan än jag som slappnar av väldigt bra till halvbra konstiga teveserier från Australien?

 

Skarmklipp 2016 06 15 20.49.45Bilden är länkad till serien på Arenan.

 

tisdag 10 maj 2016 - 11:15

Kyrkpressenfie 10

Kyrkpressenfie10

Plötsligt tycker jag mig hinna med en mini-kreativ paus på jobbet. Dags för en Kyrkpressenfie alltså. En tämligen grynig sådan.

---

Jag har i några dagar gått runt med lite mixed feelings. Över allt möjligt i livet, men också över min Taiwan-praktik. Efter min första eufori över att få åka till Taiwan har jag plötsligt en hel hop andra känslor som knackar på.

Jag har lite svårigheter att skaka loss min tidigare vision om att åka till Nepal på praktik (det var min plan A, som ändrades pga nya visumföreskrifter i Nepal), med allt vad det innebär av mat, kultur, annan livsrytm och Indiensaknad. Jag har försökt sopa undan de tankarna och fokusera på Taiwan med alla mina sinnen, men tja. Det är inte så motiverande att lära sig kinesiska om man går runt och tänker på Nepal.

I morse bestämde jag mig i stället för att omfamna mina Nepal-tankar, så jag klädde mig i en gammal tunika jag köpt i Indien. Jag känner det tunna bomullstyget mot huden och låter alla tankar komma. Nu ska Nepal sörjas ut så att jag på nytt kan börja längta efter Taiwan.

 

 

 

tisdag 2 februari 2016 - 23:03

Allt enklare kläder

Hurra, jag har blivit klädutmanad av Linnea! Det må gå på småtimmarna men här ska det minsann svaras. Jag råkade till och med ha en outfitbild i lager:

outfityoga

 

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Imiterar ett får så gott det går. Yllekalsare. Tunn ylletröja ovanpå någon tunn trikåtröja. Megastor yllehalsduk, rejäl jacka med foder av fårludd. Yllesockor. Fårludd inne i skorna också. Bä-hääh!

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Det har jag skrivit om här. I korthet: jag vill inte ha blod på mina kläder. Varken mitt eget eller andras. Kläderna ska alltså inte skava, dra åt och vara obekväma. Och viktigare: de ska ha producerats under människovärdiga och skapelsesköna förhållanden. Det är målet, som jag inte riktigt alla gånger lyckas uppnå. (Nu i helgen var jag till exempel på Sverigebåt och mea culpa jag köpte två tveksamt producerade toppar för att jag charmades av den fina materialsammansättningen.)

Loppis är okej, men jag har blivit allt striktare med vad jag tar hem därifrån. Det ska vara bra kvalitet, är så trött på skitkläder.

Det senaste halvåret har jag börjat dras mot allt enklare kläder, och på något futilt sätt ett försök att klä mig mera stilrent. Till min stora förvåning har jag börjat trivas i vit skjorta, svart kavaj och svarta byxor (ja det låter helt sjukt, jag måste visa er någon gång så att ni fattar).

Vad har du på dig på bilden?
Detta är en på-väg-till-yogan-efter-jobbet-bild. Där under finns alltså en yogaoutfit (jag orkar aldrig klä om inför yogan, vill bara kunna skala av mig ett lager innan jag rullar ut min matta). Duckfeet-skor, arbetarbyxor jag ärvt av Rabbe, svart topp och grå trikåtröja från loppis, lila aıno-ylletröja från loppis (älskvärt plagg!) och nippanappa-ryggsäck från loppis.

Hur piffar du upp din look?
Oj, piff. Jag som förr hade ett helt lager av dinglande örhängen i de mest varierande utföranden (Vattenmeloner! Fåglar! Elefanter!) märker att jag nu dag ut och dag in trär in samma silverringar i öronen. Så det piffet är inte längre mitt bästa piff. Nä, nu får jag i stället säga så här: mitt bästa piff är att jag lyckats hitta pärlorna i min egen garderob. Den där ryggsäcken på bilden är helt perfekt, jag blir glad av att använda den så gott som varje dag. Min stora gula vävda yllehalsduk som förutom halsduksjobbet även tjänstgör som extra filt vid både yoga och sverigebåtar. Och det samma gäller också för mina silverringar. Varje dag krokar jag in dem i öronen och de blir bara snyggare. DET gör att jag känner mig piffig. Trygga favoriter.

 

Jag skickar utmaningen vidare till Elin, Elin, Sandra och Amanda!

tisdag 5 januari 2016 - 11:18

Kyrkpressenfie 8

Kyrkpressenfie8

 

Jag har återvänt till jobbet. Bestämt mig för att göra mitt arbetsrum mysigt. Hängde upp en röd gardin igår. Nästa steg kan bli en lampa av himalayakristall. (Sen kan femton katter flytta in, i samma lass som min spåkula och tarotkort och förmåga att skåda var människors förlorade silverkedjor är.)

I dag gjorde jag en telefonintervju med Elin Sandholm från Kläder och kvalitet-bloggen. Vi pratade om en hållbar garderob och resultatet kan du läsa i Kyrkpressen så småningom. Trots att vi inte var fysiskt på samma plats kändes det helt rätt att vara iklädd en enkel tidlös vit skjorta jag hittade i mammas skåp under jullovet. Efter intervjun var jag tvungen att lusläsa tvättlappen. 100 % viskos, är det bra Elin?

torsdag 17 december 2015 - 11:05

Det går att göra uppror

Min goda vän och trogna läsare Ylva undrar:

Jag vet att du, liksom jag, har en svaghet för kläder och skönhet, samtidigt som du är kritisk mot modeindustrin och ytlighetssamhället - kan du inte berätta om hur du hanterar den spänningen? Och skriv jättegärna mer om klädminnen, loppisfynd och andra filosofier och historier kring kläder, jag tycker det är vansinnigt skoj att läsa. Har du ångrat att du lade ner Morgonminuter-bloggen, har du nångång tänkt på att göra ett liknande projekt eller blir det ofrånkomligt en prestationsfråga att klä sig på morgonen i så fall?

 

Jag ångrar inte att jag lade ner Morgonminuterna, och planerar inget liknande projekt. Det var en rolig tid, att samla så mycket tankar om kläder på ett enda ställe. Det kändes inte som en prestationsgrej, för jag fotade outfits bara när jag verkligen ville dela en rolig eller sällsynt lyckad outfit. I dag hinner jag inte lägga så mycket tid på kläder om morgnarna, så mina outfits har blivit lite tråkigare. Och tid för att fota kläderna finns det ännu mindre av.

Men här är ändå en gårdagens, bara för att:

outfitdec

Slakajeans från Kårens gratisloppis i Åbo. Vit skjorta från en hemma-gratisloppis. Vit NoaNoa-kofta från Krakow i Polen (där jag shoppade som en tok mellan förintelselägerbesöken, verkligen bisarrt). Den stora gula yllehalsduken fyndade mamma på loppis till min Frida Kahlo-outfit på penkis. Handväskan är loppis. Skorna är ett par Duckfeet som äntligen börjar bli lite mjukare nu under tredje vintern i bruk. Filtret heter något med Bokeh och jag missbrukar det med stor glädje.

 

Så till Ylvas huvudfråga: Hur hanterar jag spänningen mellan å ena sidan svaghet för kläder och skönhet, och å andra sidan kritiken av modeindustrin och ytlighetssamhället?

Jag tror att det går att göra uppror, och faktiskt – jag tror att det kan göras just genom att tränga djupare in i kläderna och skönheten. Den kommersiella modeindustrin är enligt mig en förvrängning av något som i sig är gott. En korruption. Det är inget fel med att uppskatta skönhet och att tycka om att uttrycka sig själv genom kläder. Men det kan bli fel om vi tar för lättvindigt på det.

Om vi inte stannar upp och tänker och känner efter. Varifrån kommer det här plagget? Vem har gjort det? Hur har fibrerna kommit till? Hur mycket kläder behöver en människa egentligen? Det kan låta som snobberier men jag tror att det är livsviktigt. Vi måste sluta utnyttja de människor som tar enorm skada i den globala klädproduktionen.

Skarmklipp 2015 12 16 20.54.45

En HBL–artikel av Julia Wiraeus som jag använde i min gradu. 

 

Jag tycker om kläder. För att kunna göra det med gott samvete försöker jag:

1. Köpa så lite nytt som möjligt.

2. Reparera de kläder jag har.

3. Sy om gamla kläder när jag får nya behov. 

4. Hitta det jag behöver på loppisar och klädbytartillfällen.

5. Fråga efter ursprunget. När jag väl har behov av något nytt så strävar jag efter att alltid fråga efter plaggets ursprung. Var görs tyget? Vem syr kläderna? Hurdana arbetsförhållanden har de? Får de organisera sig fackligt och hur långa är arbetsdagarna? Ofta möts jag av en förbluffande okunskap. På sistone har inhemska R-collection och Sievi fått gott betyg av mig, medan ett besök i Karhus flaggskeppbutik i Helsingfors centrum var direkt pinsamt. Det finns inget finskt med deras skor, förutom brändet och designen. Inget etiskt heller för den delen. Åtminstone kunde försäljaren inte påvisa något övertygande, utan började i stället pika mig för mina converse-skor (som jag ärvt av min syster och som är trådslitna och reparerade flera gånger). Ska jag stå där och efterlysa etik med de skorna liksom.

6. Leka med kläderna. Jag gör små brott mot normerna. Det finns för tusan inga stilregler som är eviga.

Skarmklipp 2015 12 16 21.09.29Bild.

 

Tack för frågan, Ylva! Jag ska försöka posta mera outfits och klädhistorier, för sånt är ju faktiskt vansinnigt skoj.

 

PS. En orsak till att jag lade ner Morgonminuterna-bloggen var att jag fick så få kommentarer, fastän statistiken visade på många besökare. Så, om du gillar en blogg och vill att den ska fortsätta finnas: försök kommentera då och då, som ett tack för att du får gratis underhållning. Kommentarerna betyder massor för min motivation att blogga, jag blir så glad varje gång jag ser någon annans rader än mina i den här bloggen.

söndag 4 mars 2012 - 22:48

Boila en tröja

Nä men, kanske ni tänker nu, har hon börjat koka sina kläder nu för att maten är slut? Nå nej, jag har mat så det räcker trots fattigdomsfastan, men efter en garderobsinventering fick jag lust att experimentera med ett tips jag hittade i Modemanifestet. Tefärgning!
 
 
Försökskanin blev en gammal favorittröja som missfärgats till äckelrosa (sista gången jag lät mamma tvätta mina kläder). Trots många försök så har plagget bara inte funkat i sin rosa variant, så nu fick den åka i kastrullen! Tillsammans med vatten och 10 tepåsar (hälften rooibos, hälften svart). Efter 40 minuters sjudande hällde jag i 2 dl salt och lät sjuda 10 minuter till. Sen sköljning i kallt vatten och sen:
 
 
Torkning. Jag är riktigt nöjd med resultatet, den rosa äckelfärgen försvann helt och blev lite mer jordnära-Liisa. Jag testade också att färga en gammal vit topp med hopp om att de fula svettfläckarna skulle kamoufleras. Men icke, svettfläckarna hoppade bara fram ännu mer radikalt brutalt. Inte helt win-win, men nästan.