Visa inlägg taggade med 'konst'

fredag 15 september 2017 - 14:19

Nu eller aldrig

Skarmklipp 2017 09 15 14.26.02

Det blev ännu en av dessa bloggtystnader. Men det är ni ju bekanta med om ni följt min blogg. Nu tänkte jag bryta den, den här gången med – hör och häpna – inställningen att blogga kravlöst. Hehe, det har ni nog aldrig hört förr!

Jag tänker liksom bara knattra och publicera, utan att granska inläggen före de åker ut. Och: jag tänker faktiskt att det här får saakeli vara sista gången jag kommer tillbaka från en bloggtystnad. Om jag inte får det att funka den här gången heller så slutar jag helt. Hårda bud, men jag behöver ein bisschen piskrapp.

Vad är på gång då? Nytt jobb, nytt dejtande och bara i allmänhet ett nytt liv.

Let's break it down:

Det bästa med mitt nya arbetsliv är att jag jobbar 80 procent. Jag är alltså ledig varje fredag. Världens bästa grej. Mitt jobb går ut på att vara informatör för de tre svenska evangelisk-lutherska församlingarna i Helsingfors. Jag får layouta (älsklingssyssla!), göra kommunikationsplaner och visionera. Det är roligt men också väldigt splittrat. Jag kunde göra hundra grejer men måste själv sätta gränser så att arbetsmängden blir rimlig. 

Och vet ni vad? Jag har faktiskt blivit bättre på att sätta gränser. Jag har blivit en nej-sägare! För att lyckas med det har det varit viktigt med såna sunda grejer som att våga rulla ut yogamattan på jobbet (alla är ju stentrötta i något skede av arbetsdagen, då måste man få ligga ner och bara blunda eller jumpa lite) och rita tankekartor och babbla med kolleger om ditt och datt. Många pauser är nyckeln till att orka jobba. Det måste vara okej att emellanåt bara stå och titta ut genom fönstret, också en stressig dag.

Nytt dejtande! Spännande visst? Jag är inte ännu på nåt sätt färdigt repad efter mitt förra förhållande och hade egentligen planerat att vara en ensam, empowered singel länge till. Men: Jos haluat saada Jumalan nauramaan, tee sunnitelmia. (Om du vill få Gud att skratta: gör planer.) Livet är ju så att det egentligen är ytterst lite vi har kontroll över. Vi bara lever och får ta emot det som ges oss, som så ofta är något vi aldrig kunde fått för oss att planera.

Men att dejta alltså. Det är så roligt, och helande på nåt vis. Det är märkligt att umgås med en kille som inte vill ändra på mig, utan faktiskt verkar tycka om mig precis så som jag är. Hela mitt jag får vara jag. Så enormt skönt att slippa prestera. Återstår att se vad det hela leder till, men just nu är han en helande miljö för mig.

Nytt liv! Serr? Ja, kanske ett lite pampigt påstående men det känns faktiskt som att jag lever ett nytt liv. Ett halvår efter uppbrottet innebär ett halvår av nya minnen, nya bekantskaper (och fördjupade vänskaper!) och nya rutiner. Det är jag som bestämmer mina morgon- och kvällsrutiner. Jag yogar mera, springer oftare och tar faktiskt mera tid för kreativitet. Häromveckan målade jag ett par fötter. Igår anmälde jag mig till två arbiskurser i konst. Varje gång jag går på konstmuseum känner jag en stor lust att skapa något liknande. Det känns nytt.

Skarmklipp 2017 09 15 15.05.05Jag behöver större papper.

tisdag 17 januari 2017 - 17:24

Tre snabba

Hu, så trött jag varit på sistone. Förra veckan jobbade jag som barnskötare, avverkade frilansdeadlines och förhandlade om ett översättningsuppdrag. I helgen tog jag dessutom första stegen till att möblera om mitt hem till en ateljé.

Igår var jag till psykolog och det var så bra så bra. Fick en massa bra tankegods med mig och är nu hoppfull angående min mentala hälsa. Inte illa!

Här är tre grejer jag velat blogga om på sistone:

1. Helsingfors är en ljuvlig stad. Det här är en helt ny insikt för mig. Efter återkomsten från Hongkong är jag faktiskt lite kär i den här staden. Arkitekturen, tystnaden, snön, kaféerna, muséerna, simhallarna, de lustiga typerna. Att havet är så nära. Att stan e så otroligt liten. På minuslistan (jämfört med HK) finns att alkoholen är så synlig överallt. Mitt på dagen i spårvagnen: spritlukt från en man mitt i vagnen som halsar ur en starkspritflaska, fzzz-ljud längst bak i vagnen när två personer i min ålder öppnar varsin öl. Jag ba: I Hongkong är det förbjudet att både dricka och äta i allmänna färdmedel! (Psst föresten: i den här veckans Kyrkpressen kan ni läsa min essä om vad mission är i Hongkong, tips tips.)

2. Jag har en känsla av att mitt konstår kommer att handla ganska mycket om att komma underfund med arbetslivet. Om jag ska jobba 40 år till före jag får gå i pension, då måste jag ju (jaja, priviligierad_tjej_88 här hej) ha ett arbetsliv som inte tar musten ur mig. Jag vill jobba, men jag vill inte jobba på ett sånt sätt att jag blir sjuk. Konståret är ett sätt att ta kontroll över det här. Jag vill testa att ha ett arbetsliv där jag kan ta pauser när jag behöver det. Det går ju liksom inte att säga på ett vikariat: Ni vet nästa vecka när det är så där extra mycket jobb här på kontoret? Jag tror inte jag pallar det, så jag stannar hemma den veckan och går på muséer i stället. 

Jag är trött på att jobba så saakelis hårt och ändå gå runt med en känsla att det jag gör inte duger till. Det måste ju finnas en lösning.

3. Ansökningstiden för kursen Min Mission (som jag gick för att få resa till Hongkong) har förlängts till 27.1. Här läser du mera om kursen. Jag träffade Charlotte i morse (den underbara kvinnan som drar utbildningen) och hon sa att det kommit tillräckligt med anmälningar för att kursen ska bli av (jei!) men att det ännu finns plats. Så alla ni som vaknat sent, ta chansen nu att gå en högklassig utbildning som ger dig chans att åka utomlands på praktik!

 

Regnbagrum i Light ChurchInspirationsbild för dig som funderar på att åka ut på praktik. Tänk om du hamnar i en kyrka där alla rum är inredda enligt olika färger! I just det här rummet har jag spelat pick-up-a-stick-game med roliga skolbarn och haft ett ganska genant möte med en Chinese Medicine Practicioner.

onsdag 30 november 2016 - 13:35

Kulturfonden och livet just nu

 Kulturfonden selfie

 

Boom, nu har jag lämnat in min ansökan till Kulturfonden. Då är det bara att hoppas att jag ska få pengar för att måla tavlor till en utställning. Hah, det är ju helt overkligt att kunna skriva ut det och veta att det är sant och varken lögn, förbannad lögn eller statistik. Jag är på konstvägen nu vänner och det känns BRA.

Jag bara måste ge en eloge till Kulturfondens ansökningssystem. Det är så enkelt, överskådligt och vänligt på något sätt. Oavsett om vi som söker om pengar får dem eller inte så har vi tvingats fundera över budgeter, målsättningar, tidsplaner. Tvingats glömma artighetsfraserna och bara kontakta dem som kunde funka som samarbetsparter i projektet. Det var verkligen bra för mig att grunna i några dagar på den där ansökan för mitt kommande konstår känns mycket mera verkligt nu. Jag har ju en tidsplan, en samarbetspartner och en budget (vilket inte är det samma som att jag hade pengar, men ändå: en budget).

De senaste veckorna har varit så otroligt intensiva. Det har hänt så mycket på så många fronter (bara en sån sak att jag plötsligt har mer vänner här än jag hinner umgås med) att jag är helt slut, trots att jag precis varit på en tre dagars "semester" i Ascension House och vilat upp mig. Ascension House är ett gästhem som drivs av skandinaviska volontärer här i Hongkong (tycker aboslut att du ska ansöka om att bli volontär där om du funderar på att ta ett mellanår). Min kompis Anna är där som volontär och det är alltid en ynnest att få hälsa på där. Och dessa tre nätter då jag fick sova i en dubbelsäng var helt himmelska. Att bo på tre kvadrat är inte så bra för själen, men att få ta semester från det lilla kvarteret: DET är alla sorters bra för själen.

Tack för era frågor till podden (se förra inlägget)! Jag har tyvärr inte ännu hunnit spela in den, men hoppas hinna göra det nästa vecka. Så om du ännu kommer på någon fråga om mitt hongkongliv: knattra gärna in det i kommentarsfältet.

Yesbox, nu dags för efterlängtat Girlmore Girls-maraton för den här tjejen som by the way har ny frisyr.

 

onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.