Visa inlägg taggade med 'konsumtionskritik'

tisdag 26 september 2017 - 21:13

Att konstant köpa större byxor

Skarmklipp 2017 09 26 21.09.43

Med Zara Larsson och Destiny's Child i lurarna länkade jag i dag fram längs havskajen och funderade på kroppen.

Det senaste halvåret har jag köpt nya byxor fler gånger än jag kan räkna, samtidigt som jag sorterat bort för små byxor – även det fler gånger än jag kan räkna. Varje gång jag gått till UFF eller Fida har jag jagat så stora byxor att jag helt säkert ska slippa köpa större nånsin igen. Jag har letat i XXL-räckena och provat kopiösa mängder byxor för att hitta ett par – det hittas alltid bara ett par – som inte skaver nånstans när jag sitter eller går. Och likt förbannat har byxorna blivit för små andra gången jag ska använda dem.

Hallå kroppen! Vad är det här för jånor? Det har varit lite kämpigt att bära på en kropp i förändring i detta kapitalistiska samhälle som matar och profiterar på kvinnors kroppshat. Men idag när jag sprang fram i havsvinden och kände en enorm hästkraft i benen slog det mig att den här nya kroppen är rätt bra den med. Därav denna lista:

 

Vad jag lärt mig om kroppen av att konstant köpa större byxor

1. Kroppen slutar inte förändras efter puberteten. Länge trodde jag att den kropp jag hade som 21-åring skulle fortsätta att vara min bara jag hade lite disciplin. Nu har jag i och för sig inte haft någon jämt flytande ström av kroppslig disciplin de senaste 7 åren men hävdar ändå att detta är sant: Kroppen fortsätter att förändras längs med åren. Hållning, vikt, hud, ansikte, hår. Allt utvecklas.

2. Det finns andra sätt att se på kroppen än den kapitalistiska. Simhallar, omklädningsrum, crouquis-timmar, body positivity-instagramkonton. Det går att träna upp en mera älskande attityd till sin egen och andras kroppar, men då gäller det att regelbundet mata sin blick med andra bilder än ***Reklamkroppen***.

3. Det finns en ny, stark skönhet i min nya kropp. De större byxorna behövs för att jag fått mera mage, höfter, rumpa och lår. Ibland känns det fortfarande klumpigt med den här nya kroppen som inte är lika lätt att yoga med som den en gång var, som tar upp mera plats i kollektivtrafiken och behöver större handdukar. Men det som gör den här kroppen vackrare än min tidigare kropp är: mina ben som liksom har lika delar mera muskler och pondus nuförtiden, och mina silvriga tigerränder som dykt upp här och där. Jag har hört att de kallas bristningar men jag fattar inte: inget har brustit. Tvärtom har det inre ljuset brutit fram. Snyggare än alla tatueringar i världen.

4. Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig. Nu kan det ju hända att ingen annan märkt av denna förändring. Jag går åtminstone inte runt och kollar om andra gått upp fyra numror i byxstorlek sen senast, men den inre vetskapen om att det finns mera centimetrar av mig är hisnande. Mera Liisa i världen.

Varsågoda. Dela gärna med er om ni fått liknande insikter!

torsdag 17 december 2015 - 11:05

Det går att göra uppror

Min goda vän och trogna läsare Ylva undrar:

Jag vet att du, liksom jag, har en svaghet för kläder och skönhet, samtidigt som du är kritisk mot modeindustrin och ytlighetssamhället - kan du inte berätta om hur du hanterar den spänningen? Och skriv jättegärna mer om klädminnen, loppisfynd och andra filosofier och historier kring kläder, jag tycker det är vansinnigt skoj att läsa. Har du ångrat att du lade ner Morgonminuter-bloggen, har du nångång tänkt på att göra ett liknande projekt eller blir det ofrånkomligt en prestationsfråga att klä sig på morgonen i så fall?

 

Jag ångrar inte att jag lade ner Morgonminuterna, och planerar inget liknande projekt. Det var en rolig tid, att samla så mycket tankar om kläder på ett enda ställe. Det kändes inte som en prestationsgrej, för jag fotade outfits bara när jag verkligen ville dela en rolig eller sällsynt lyckad outfit. I dag hinner jag inte lägga så mycket tid på kläder om morgnarna, så mina outfits har blivit lite tråkigare. Och tid för att fota kläderna finns det ännu mindre av.

Men här är ändå en gårdagens, bara för att:

outfitdec

Slakajeans från Kårens gratisloppis i Åbo. Vit skjorta från en hemma-gratisloppis. Vit NoaNoa-kofta från Krakow i Polen (där jag shoppade som en tok mellan förintelselägerbesöken, verkligen bisarrt). Den stora gula yllehalsduken fyndade mamma på loppis till min Frida Kahlo-outfit på penkis. Handväskan är loppis. Skorna är ett par Duckfeet som äntligen börjar bli lite mjukare nu under tredje vintern i bruk. Filtret heter något med Bokeh och jag missbrukar det med stor glädje.

 

Så till Ylvas huvudfråga: Hur hanterar jag spänningen mellan å ena sidan svaghet för kläder och skönhet, och å andra sidan kritiken av modeindustrin och ytlighetssamhället?

Jag tror att det går att göra uppror, och faktiskt – jag tror att det kan göras just genom att tränga djupare in i kläderna och skönheten. Den kommersiella modeindustrin är enligt mig en förvrängning av något som i sig är gott. En korruption. Det är inget fel med att uppskatta skönhet och att tycka om att uttrycka sig själv genom kläder. Men det kan bli fel om vi tar för lättvindigt på det.

Om vi inte stannar upp och tänker och känner efter. Varifrån kommer det här plagget? Vem har gjort det? Hur har fibrerna kommit till? Hur mycket kläder behöver en människa egentligen? Det kan låta som snobberier men jag tror att det är livsviktigt. Vi måste sluta utnyttja de människor som tar enorm skada i den globala klädproduktionen.

Skarmklipp 2015 12 16 20.54.45

En HBL–artikel av Julia Wiraeus som jag använde i min gradu. 

 

Jag tycker om kläder. För att kunna göra det med gott samvete försöker jag:

1. Köpa så lite nytt som möjligt.

2. Reparera de kläder jag har.

3. Sy om gamla kläder när jag får nya behov. 

4. Hitta det jag behöver på loppisar och klädbytartillfällen.

5. Fråga efter ursprunget. När jag väl har behov av något nytt så strävar jag efter att alltid fråga efter plaggets ursprung. Var görs tyget? Vem syr kläderna? Hurdana arbetsförhållanden har de? Får de organisera sig fackligt och hur långa är arbetsdagarna? Ofta möts jag av en förbluffande okunskap. På sistone har inhemska R-collection och Sievi fått gott betyg av mig, medan ett besök i Karhus flaggskeppbutik i Helsingfors centrum var direkt pinsamt. Det finns inget finskt med deras skor, förutom brändet och designen. Inget etiskt heller för den delen. Åtminstone kunde försäljaren inte påvisa något övertygande, utan började i stället pika mig för mina converse-skor (som jag ärvt av min syster och som är trådslitna och reparerade flera gånger). Ska jag stå där och efterlysa etik med de skorna liksom.

6. Leka med kläderna. Jag gör små brott mot normerna. Det finns för tusan inga stilregler som är eviga.

Skarmklipp 2015 12 16 21.09.29Bild.

 

Tack för frågan, Ylva! Jag ska försöka posta mera outfits och klädhistorier, för sånt är ju faktiskt vansinnigt skoj.

 

PS. En orsak till att jag lade ner Morgonminuterna-bloggen var att jag fick så få kommentarer, fastän statistiken visade på många besökare. Så, om du gillar en blogg och vill att den ska fortsätta finnas: försök kommentera då och då, som ett tack för att du får gratis underhållning. Kommentarerna betyder massor för min motivation att blogga, jag blir så glad varje gång jag ser någon annans rader än mina i den här bloggen.