Visa inlägg taggade med 'mat'

fredag 26 maj 2017 - 13:00

Som playdough.

Jag försvann in i mitt nya jobb den senaste månaden, och har inte synts till här på bloggen därav. Jag jobbar med radioandakter och det är väldigt roligt men gör mig också trött. Slut på lägesrapport, över till breakup-tankar!

 

Skarmklipp 2017 05 26 12.55.28

 

Jag har storkonsumerat internetberättelser om breakups på sistone, och ett tema som förekommer i många av dem är detta med att plocka upp spillrorna av sig själv. Det är både skitjobbigt och faktiskt lite spännande. För mig är fördelningen 60% skitjobbigt och 40% lite spännande.

Cissi Wallin sa i det första avnsittet av den nya podden Penntricket att män ofta är som betongklumpar som inte förväntas anpassa sig efter sin omgivning. "Han är nu sådär bara, det är bara att ta honom som han är!" Kvinnor däremot är ofta som playdough, som modellera, alltså flexibla och formbara. De förväntas anpassa sig så att de inte stör andra. Den här förväntningen är internaliserad hos de flesta kvinnor, så att vi liksom självanpassar oss före nån ens hinner be oss att göra det.

Jag känner  igen mig. Wallins tes gäller på ett allmänt plan, men för mig blir den extra tydlig i förhållanden. När jag är ihop med nån förstärks de sidor av mig som är kompatibla med honom, eventuellt på bekostnad av mina egna preferensers blomstring. När jag var ihop med Fredrik (för länge sen!) spelade jag till exempel en massa teve-spel och åt chips. Det är något jag tycker om att göra, men inget jag någonsin självmant skulle få till stånd. Jag tror inte ens att jag köpt en påse chips sen vi gjorde slut 2013. Kom att tänka på det förra veckan när Laura köpte hem chips och dipp och vi nästan förgicks av hur otroligt gott det var. Det här var en viktig del av mitt liv i två år, men inte längre.

Jag tror mig vara en ganska stel modellera. Säger nej skärp dig om en pojkvän för tydligt kräver anpassning, typ om det är något som gäller mitt utseende. Men trots att jag är stel modellera så är jag ändå en pleaser, en person som automatiskt försöker vara andra till lags. Har en pojkvän en gång sagt att jag ser tjock ut eller har fula glasögon så stannar det kvar och mala i huvudet, trots att jag lagt ner foten och argumenterat högt och klart för att det där är fula ord som inte betyder nånting alls i den här galaxen, kanske är de guld värda i Malströmsgalaxen men inte här.

De vassa kommentarerna lämnar kvar i medvetandet, likaså de snällare kommentarerna som kanske kunde klassas som konstruktiv feedback. Och om förhållandet sakta sluttar neråt och jag känner mig oälskad så är det som att de där kommentarerna ersätter alla positiva och självsäkra tankar jag har om mig själv. Jag ger arga blickar åt min putande mage, jag skaffar nya glasögon trots att ögonläkaren säger att de inte behöver förnyas. Kan alla mina fel bara rättas till så kanske jag kan bli älskad. Ett hemskt tankemönster.

Under 3,5 år har jag hunnit göra en miljon mikroanpassningar. En del av dem är säkert helt vanligt sunt beteende i ett förhållande, förstås formas man av sin partner. Men alltför många av mina mikoranpassningar är beklagliga, för nu står jag här utan att riktigt veta vem jag är längre. Vad är Liisa och vad är den Liisa som anpassat sig efter Rabbe?

Det här kommer att ta tid att reda ut. Krashen var hård och spillrorna flög ut lite varstans. I dag planterar jag om mina krukväxter. Riktiga Liisa eller Liisa som anpassat sig? Riktiga Liisa. I morgon ska jag på krokikurs. Riktiga Liisa? Jo, men också en Liisa uppmuntrad av Rabbe.

Fokus nu är alltså på att definiera mina egna konturer igen. Den här gången med vattenfast tusch. Aldrig mera vill jag vara en pleaser. Det är slutkompromissat nu.

Kan du känna igen dig i det här? Som kvinna eller man, som playdough eller betong?

 

onsdag 29 mars 2017 - 12:30

Att blotta strupen

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?

onsdag 8 mars 2017 - 21:50

En otypiskt bra sjukskrivningsdag

I dag var en bra dag. Jag var till en sjukskötare som sade att mitt beslut att göra slut var väldigt järkevä (vettigt) men att det nu bara är så att känslorna får stå ut med att bli påtrampade av förnuftet ett tag. De är liksom lite långsammare. Sjukskötaren hade glasögon som fick hennes ögon att se lite större ut. Hon rekommenderade mindfulness.

Efter det gick jag till Georgsgatans simhall (bra att passa på när jag ändå kommit mig ut ur lägenheten) och lyckades för första gången i min historia av besök vid denna inrättning tajma besöket så att jag fick ha nästan hela "snabba simmare"-banan för mig själv. Det! Och jag simmade utan att räkna varven, försökte i stället njuta av att min kropp klarar av att simma. Vara i vattnet, njuta av rörelsen, fantisera att jag är en fisk (jag kan väl inte vara den enda som gör det?). 

Sedan gick jag till Akademen och gick bananas. Köpte lite för mycket böcker och tidningar. Men det var bra grejer, lovar. När jag satt i en fåtölj där inne och avsvettade mig – ni vet när man går inomhus för länge med vinterjacka och pälsmössa och bara behöver ta av jackan och sätta sig ner en kvart – så då whatsappade Suvi-Tuulia mig och bjöd in till häng och kamratstöd medan hon skulle visa upp sin nuvarande lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Jag gick dit och glömde totalt bort alla möjliga andra evenemang jag kunde ha deltagit i på kvinnodagen. Det fanns ju så många bra, men det bästa var nog ändå att få vara en stund i Suvi-Tuulias närhet. Hon är så rolig och vettig och obrydd precis där det är vettigt att vara obrydd ("de som kommer hit på visning har berättat så mycket om sig själva i sina mejl, men jag bryr ju mig inte alls").

Väl hemkommen har jag ätit ravioli med stekt-vitlök-och-spenat-röra. Det är min bästa enkla mat just nu. Jag alternerar den rätten med Dr Oetkers spenatpizza on and on and on. Måste komma på nån rätt utan spenat snart annars kommer jag att överdosera det gröna guldet.

Så i dag var en bra dag. Men nu på kvällen känner jag igen hur hjärtat börjar bulta snabbare och ångesten kommer krypande. Det känns som att tinningarna trycker in några millimeter mot hjärnan och som att jag får en klump i halsen. Försökte vara förutseende och ta ångestmedicin i god tid, men det hann bli ett glapp här innan den kickar in. Bara att andas 4-5-6-andningen* och distrahera mig med bloggskrivning tills det går över.

Nu sömn. Tror jag behöver vila hela morgondagen efter de här eskapaderna.

 

Skarmklipp 2017 03 08 22.24.53En trött nyckelpiga på Femkantens hälsostation i dag. Jag var piggare än den och kände mig lite skadeglad.

 

 

*Andas in medan du räknar till 4, håll andan medan du räknar till 5, andas ut medan du räknar till 6. Smart tips från en av Sandra Beijers bloggläsare. Förstår ni varför jag stormgillar hennes blogg just nu?

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

lördag 10 december 2016 - 14:02

Koppnudlar

So are you still sick? I think it's because you're eating all those potnoodles. Så säger min waelsiska granne när hon ertappar mig med att tillreda dagens lunch i form av – just det, cupnoodles. Jag känner redan lite skam för att jag vet att hon med största sannolikhet vaknat lika många gånger som jag i natt, av mina våldsamma hostattacker. Ni vet de där hostattackerna som låter ödesdigra. Ihåliga, som att en mörk värld inne i lungorna har vaknat till liv. Det är hon och mina fem övriga grannar som vakat med mig.

There's like no nutritions in those.

Jag skrattar och försöker ihärdigt påstå att det visst är bra för mig att äta cupnoodles när jag är sjuk. Det känns så bra mot halsen att sörpla i sig het nudelsoppa till frukost, lunch, middag. Och jag har en massa frukter där inne i rummet, säger jag, väl medveten om att den massan är en multivitaminburk och några bananer.

Vi delar sjukdomsberättelser en stund. Skrattar så vi kiknar åt hur jobbigt det är att snabbt klättra ner från loftsängen om man vaknar och har diarrékänningar. Om båda toaletterna dessutom är upptagna. Oj oj.

Jag stänger min dörr och ställer i ordning datorn så att jag kan se på Gilmore Girls medan jag sörplar mina nudlar. Kommer på att jag borde ha sagt åt henne att jag ju äter havregrynsgröt! Minst en gång om dagen, kanske två. Med torkade blåbär i, och nötter, och jordnötssmör. Och sojamjölk! Där har vi nutritions minsann. Alltid ska man komma på de smarta replikerna när momentum passerat.

Men visst har hon rätt. Vad är det här för kostcirkel egentligen? Helt värdelös. Men det är talande för min sjukdomslathet att jag inte ens tänkt tanken att nudlar kanske inte är så näringsrika, att de inte gör mig friskare direkt.

I dag var min sista dag av engelskaskola med de härliga ungarna jag jobbat med hela hösten. Vi skulle ha Christmasbuffet for everybody. Jag kunde inte delta på grund av den här arma hostan. Farbröderna som drar skolan tröstade mig genom att skicka en massa bilder på whatsapp. Där sitter eleverna i en enda stor ring med sina föräldrar, och alla är så glada. Och tuffa. Önskar jag hade kunnat vara med.

Nu har jag stora förhoppningar på medicinen jag köpte med hjälp av google translate. I morgon vill jag vara frisk!

söndag 13 december 2015 - 17:11

Inte lipat på jobbet ännu

Nästa fråga! Nu handlar det om yrke och utbildning. Du kan ännu ställa nya frågor här. Det kommer bilder mot slutet av inlägget, så håll ut!

Julia undrar:

hur gammal är du? hur är det att jobba på Krykpressen? vad är dina arbetsuppgifter etc. Vad har du gått för utbildning?

 

27 jordsnurr är jag. Hade min första ålderskris i oktober när jag sörjde över att jag inte kunde förbli 26, det var en så himla bra ålder.

-

Jag trivs VÄLDIGT bra på Kyrkpressen. Där får jag chansen att göra mera fördjupande journalistik än på en dagstidning (ordentlig research före intervjun, tänka över temat några extra varv, diskutera det hela) och dessutom är mina kolleger läsande människor med intressanta tankar och åsikter så luncherna och kaffepauserna är roliga. Än så länge har jag inte gråtit på jobbet (vilket förr eller senare händer på alla jobb) så det är ett mycket gott betyg för stressnivån och trivseln.

-

Mina arbetsuppgifter är dels att skriva artiklar till Kyrkpressen, men eftersom jag också jobbar på bokförlaget Fontana Media marknadsför jag även böcker. Jag layoutar annonser, sköter ett facebook-konto och pratar med kunder. Ibland är det stressigt att ha två olika arbetsgivare, men när det funkar tidsmässigt så är det skönt att ibland få släppa journalistjaget och bara fundera på snygga layouter ett tag. Förutom de här två blocken har jag en massa mindre och plottrigare arbetsuppgifter som ibland gör mig lite yr. Då ritar jag en mindmap och försöker ha feng shui igen.

-

Jag har studerat teologi vid Åbo Akademi i Åbo. Mitt huvudämne var Teologisk etik med religionsfilosofi, jätteintressant för den som obotligt funderar på livets mening. Förutom det har jag läst lite litteraturvetenskap (verkligen lite, men ändå) och som ett stort biämne Masskommunikation vid ÅA i Vasa, alltså media/journalistik. För att gå den utbildningen ska man vara verkligt motiverad för arbetsmängden är stor och tempot hetsigt. (Jag fick en utmattningsdepression under Vasaåret, men det berodde även på andra faktorer än utbildningen.) I våras blev jag klar teologie magister.

-

Lite bildregn på det:

mediaaret

2013. Mina studiekaveris på masskommunikation: Sören, Linn och Catrin. Daniel saknas på bilden. Liten men fin kärntrupp.

 

mediaaret2Så här såg jag själv ut under medieåret. Trött, sliten och med inre krav på att vara snygg och "mediecool" framför alla dessa kameror. På den här bilden har vi freezefreimat en väldigt rak mun.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.43.54

Min sista boktent vid ÅA innehöll de här böckerna. Jag måste ännu akta så att jag inte dreglar när jag ser den här typen av litteratur.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.45.42

Hopla. Nervositet inför en övningsgudstjänst, med min kurskamrat Claus. "Liturgiska övningar" är en av de roligaste kurserna jag gått vid Åbo Akademi. Vi fick lära oss allt som präster ska kunna i gudstjänster. Svårare och mera meningsladdat än vad man kunde tro.

 

Tack för frågorna Julia!

torsdag 26 februari 2015 - 11:05

Nej, inte påsk snart.

En vecka av fasta är förbi, och jag har ännu sex veckor utan mjölk och ägg framför mig. Det är lite jobbigt, men jag gläds. Det känns som en rensning, en ordentlig städning inför påsken som jag anar kommer nån gång, men inte än.

Så snubblar jag över bilderna på instagram, de av påskpynt och gula indredningsdetaljer. Passerar godishyllan i affären och märker att det burits in en helt ny hylla full av kinderägg, mignonägg och de där gräsliga chokladhararna som bara är en kopia av de lika gräsliga jultomtarna. Ett skal av choklad, en glansig folieyta och ett mörkt hål innuti.

Snart är påsken här! ropar reklamen och börjar rusta för nästa konsumtionsrush. Den är ju van från julen att börja tidigt (julmusik i oktober är väl den nya normen), så sex veckor innan påsk är väl ingenting?

Stopp. Jo, det är visst nånting. Före påsken kommer en sju veckor lång fasta, en tid av enklare livsföring och eftertänksamhet. Fastan är en tid att vandra i öknen, att leva med lättare bagage. Det är en värdefull tid.

Precis som med julen så är det tydlig skillnad på dagarna inför påsken. Den ena  dagen blir Josef och Maria nekade rum i härbärget, och nästa dag föds Jesus. Den ena dagen är Jesus död och begraven, den nästa är graven tom.

Kommersialiseringen av högtiderna suddar ut de här gränserna mellan dagarna. Juldagen är inte längre speciell, för julkrubban har legat framme i skyltfönster i en månads tid redan. Långfredagen är inte längre sorglig, för fredagar innebär ju fredagsmys, och de glada kycklingarna har redan prytt hemmet i en månad. Vi hinner tröttna på högtidspyntet redan innan högtiden inträffar.

Vi är i öknen än. Låt oss vara här, i bara sex veckor till. Sedan ska vi festa!

Veganmat 2015 02 26 10.48.08Det finns glädje i öknen också, den är bara lite annorlunda. I går var min fasteglädje att jag lyckades göra en god vegansk gryta av kylskåpsrester.

fredag 2 mars 2012 - 11:42

Boila en böna

Hur gör man om man har skralt med bling men ändå vill äta näringsrikt? Man kokar sina egna bönor förstås! Till exempel så här:

Man köper en påse torkade bönor i en helt vanlig matbutik. Jag betalade 3 euro för den här påsen.


Sen blötlägger man över natten i kallt vatten. Det gör inget om bönorna får ligga i blöt lite längre, då blir de bara mjukare och finare. Det är vettigt att blötlägga hela påsens innehåll på en gång, för det ska ju ändå göras nån gång.


Skölj ordentligt, det kan finnas lite jordrester med i härligheten.


Koka i nytt vatten med lite salt och olja på låg värme. Är du vild kan du slänga med lite lagerblad, rosmarinkvistar eller timjan (men du måste inte). Risenta påstår att en timmes kokning räcker, men jag säger att bönorna blir godare ju längre man kokar. Stora vita bönor kan gott koka en och en halv timme, kanske till och med två. Ju större bönor, desto längre koktid. Vill man ha kortare koktid så lönar det sig att sikta in sig på mindre bönsorter, eller linser (som är supersnabba tjugominutersunder). Under tiden som bönorna kokar kan man göra nånting roligt, typ läsa serietidningar eller göra chokladbollar.


Sen är det bara att paketera in bönorna och sätta i frysen, och nästa gång du gör mat är det bara att slänga med några nävar bönor i såsen/stuvningen/pajen /soppan/ salladen. Superbilligt och proteinrikt.

Frågor på det?



torsdag 1 mars 2012 - 10:39

Ny vändning

Kokade just min sista kaffekopp. Nu är "puruna" slut och en sparåtgärd är att i stället för att köpa ett nytt kaffepaket fokusera på att dricka bort några av de tråkigare tesorterna jag redan har. Jag vet inte om det här är vettigt, kaffe är ju faktiskt inte så dyrt. Men jag har en gång tidigare försökt avstå från kaffe, för att jag inte gillar känslan av att vara en oförmögen människa innan jag fått mitt morgonkaffe och för att magen ofta säger wöhöu, var du tvungen att dricka sådär många koppar? Så det känns inte så konstigt att slänga in en kaffefasta också, när jag nu en gång håller på liksom.

måndag 27 februari 2012 - 11:39

Pakko saada choko

Ni vet lejonkungen, och den där scenen där hyenorna bara väntar på en signal från Scar som ska låta dem jaga en gnuflock ner i en ravin där stackar Simba helt ovetande sitter och väntar på att bli dödad av en panikslagen gnuflock. Ni vet.

Då säger en av hyenorna (i finska versionen): nyt on nälkä, pakko saada gnu.

Jag har den känslan ganska ofta, inte att jag bara måste få en gnu, men choko. Men i och med min fattigdomsfasta har jag inte längre råd att nonchalant slänga in en platta i korgen när jag veckohandlar, så pakko saada choko-känslan har varit helt olidlig de senaste dagarna. Men nu har jag lösningen:

En burk kakao kostar lika mycket som en chokladplatta, men räcker till fast hur många chokladbollar och mudcakes som helst!