Visa inlägg taggade med 'outfit'

fredag 28 oktober 2016 - 11:38

Wow, I didn't know you were so curvy!

Kläder. Jag försökte tänka igenom dem väldigt noga när jag packade inför Hongkong. Anade att det kunde vara svårt att hitta plagg i min storlek i Asien. Ändå gick det så att jag fort fick ett behov av ett par lösa stilfulla byxor, som går ner över halva vaden (de kallas visst culottes i modesammanhang?). Svala men täckande. Alla byxor jag packat var för varma och alla kjolstyg lite för korta för att passa i de mer städade sammanhangen.

Så jag begav mig ut i detta konsumtionsmecka.

En affär hade väldigt bra urval av precis den typen av byxor jag sökte. Olika material, färger, skärningar. I storlek M. Det är ofta den storleken jag har hemma i Finland så jag plockade glatt med mig tio par byxor och gick mot provrummen. På vägen dit frågade jag av en försäljare om de också har större storlekar ifall de här byxorna inte passade. Yes, yes. But you try these first.

Jag frustade mig igenom de där tio paren och insåg att inget av dem passade på mig. Ifall jag lyckades få dem över låren och höfterna så var jag tvungen att dra in magen något oerhört för att få dem fastknäppta. I de flesta fall stannade försöket halvvägs över knäna. Om det var något par som jag fick på mig helt så var de för korta på mig, mera shorts än culottes liksom.

Väl ute ur provrummet bad jag en annan försäljare att hämta en större storlek av de tre paren som jag trodde kunde passa om bara storleken var lite större. But noo, only one size sa hon. One size fits all. Förutom mig då. Den klumpiga västerlänningen.

I en annan affär hittade jag ett par snygga linnebyxor, i storlek M. Den här gången bad jag om en större storlek redan innan jag gick in i provrummet. Försäljaren granskade mig med en proffsig blick. No. M is fine for you. Okej, hon visste säkert bättre än jag hur det här snofsiga märkets kläder passar på olika kroppar. Så jag provade. Och förstås var de för tighta, även om jag faktiskt fick dem på mig helt utan problem. När jag bad om en större storlek fick jag den uppskattande kommentaren Wow, I didn't know you were SO CURVY! Nej, inte jag heller.

Det visade sig ändå att även L var för tight, så jag bad om en ännu större storlek. Jag fick en mycket förvånad, lite tom blick. But L is the biggest size. Så jag fick överge de vackra linnebyxorna och köpa ett par stretchiga jerseybyxor –  supercomfy, right? – som faktiskt fanns i storlek XL.

Jag skulle förstå svårigheten att hitta stora storlekar om det var så att alla här faktiskt var pyttesmå. Visst, majoriteten av kvinnorna har väldigt smala höfter (och smalt allt annat också) och de flesta människor är kortare än jag. Men jag ser dagligen också människor i min egen storlek, som till och med har större rumpor än jag. Vaaar köper ni era kläder, vaaar? har jag lust att fråga. Alla klädaffärer jag hittills vadat omrking i säljer så fruktansvärt små kläder. Asian sizes.

 

Outfit G.O.D. jersey culotte pants, red linen topSo so curvy. Ryggsäcken är Anello (typ en japansk Fjällräven), linnetopp från loppiset Punavuoren Patina, skorna är Birkenstock och byxorna är G.O.D (ett fancy Hongkong-märke). Gatan är utanför min arbetsplats. Fotograf är min handledare Upu. I magen finns en bibimbap.

söndag 28 februari 2016 - 22:28

Outfits och fasterapport

Hopla, här kommer en fasterapport i racerfart. I början av fastan lovade jag att fasta från tre saker: animalier, socker och behå (åtm några dagar i veckan). Hur har det gått hittills? Så här:

 

-->Animalier: Delvis fail, delvis win.

Mina luncher innehåller oftast mjölkprodukter, eftersom jag inte velat besvära jobbköket med en önskan om veganmat (vegetariskt känns redan som ett projekt där). Frukostarna har jag däremot lyckats göra veganska. Har bytt ut smör och ost på mackan mot något av följande: hummus, jordnötssmör, tahini, Oatlys På Mackan, medelhavspasta med cashew och paprika (pirkka säljer en god en, leta efter liten burk på samma hylla som peston), pirkkas medelhavspasta med salvia (samma hylla). På med lite gurka, tomat, avokado eller groddar. Smaskens.

 

-->Socker: Delvis fail, delvis win.

Jag har lyckats säga nej till de sockriga efterrätterna som jobbköket bjussar på varje dag (förutom hedelmäpäivä). Jag har upptäckt att det går att ta en frukt i stället. Kaffepauserna är en annan utmaning, speciellt den där ena dagen när en kollega slängde fram tre olika chokladtårtor på kaffebordet. Det var nära att jag kallade honom Satan (i stället hulkade jag dramatiskt). Men jag har klarat av att nöja mig med en medhavd frukt eller bara låtsas som att min tekopp är precis lika god som sockret på bordet. Ibland har jag ändå feilat, speciellt om det är stressiga dagar. En Fazers blå där, en ingefäragodis här.

Att säga nej till sockret är den svåraste fasta jag någonsin haft. Det här är faktiskt första gången jag sockerstrejkar och det är skrämmande att märka hur beroende jag är av de där vita kristallerna. Jag som trodde att jag åt rätt lite socker har fått uppdatera min självbild.

 

-->Behå: WIN!

Jag trodde att en behålös dag i veckan skulle vara en stor utmaning. Tänkte att jag nog får vänja mig långsamt för att inte få värk i kroppen. Men hörni! De behålösa dagarna blev fort 2-3 i veckan och min kropp värker faktiskt mer de dagar jag har behå än de dagar jag är utan. Förvånansvärt fort blev jag också så frimodig att jag gått på yoga utan behå. Nu hänger min sportbehå helt sysslolös och sorglig på sin galge. Den attraherar mig inte alls.

Det är ju helt logiskt egentligen: utan en massa remmar hit och dit som spänner åt och skaver är kroppen mycket gladare. Förstås. Men tänk ändå om det är så att hela den här behågrejen bara är lurendrejeri? Tänk om det är så att våra bröst mår mycket bättre utan denna udda mackapär? Svindlande. (Det här är säkert jätteindividuellt och jag hävdar inte att alla skulle ha samma upplevelse, men varför inte testa?)

Så två outfits på det. Den hugade kan ju försöka gissa om de är tagna på behålösa dagar eller inte.

outfit feb2

Smutsigt hår i knut. Vit skjorta i viskos, från mammas garderob. Handledsvärmare i ylle som jag fått av mamma. Labelled-byxor som faktiskt skräddarsytts enligt just mina mått, på Åland, av gamla herrbyxor. De var inte alls dyra med tanke på arbetet bakom (typ 90-100 euro? inklusive frakt!), rekommenderas att beställa byxor av Linda på Labelled! Och så de sedvanliga Duckfeet-skorna.

 

outfit feb

En bild tagen efter jobbet, på väg till yogan. Allt är loppis förutom skorna, yogamattan och den svarta fransiga halsduken. De rosa Benetton-yllebyxorna är mitt senaste loppisfynd. Jag känner mig mycket konstnärlig i dem. Återigen är detta en outfit där jag bara behöver skala av ett lager för att vara yogaklädd.

 

Hur går det med din fasta? Fails eller wins?

tisdag 2 februari 2016 - 23:03

Allt enklare kläder

Hurra, jag har blivit klädutmanad av Linnea! Det må gå på småtimmarna men här ska det minsann svaras. Jag råkade till och med ha en outfitbild i lager:

outfityoga

 

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Imiterar ett får så gott det går. Yllekalsare. Tunn ylletröja ovanpå någon tunn trikåtröja. Megastor yllehalsduk, rejäl jacka med foder av fårludd. Yllesockor. Fårludd inne i skorna också. Bä-hääh!

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Det har jag skrivit om här. I korthet: jag vill inte ha blod på mina kläder. Varken mitt eget eller andras. Kläderna ska alltså inte skava, dra åt och vara obekväma. Och viktigare: de ska ha producerats under människovärdiga och skapelsesköna förhållanden. Det är målet, som jag inte riktigt alla gånger lyckas uppnå. (Nu i helgen var jag till exempel på Sverigebåt och mea culpa jag köpte två tveksamt producerade toppar för att jag charmades av den fina materialsammansättningen.)

Loppis är okej, men jag har blivit allt striktare med vad jag tar hem därifrån. Det ska vara bra kvalitet, är så trött på skitkläder.

Det senaste halvåret har jag börjat dras mot allt enklare kläder, och på något futilt sätt ett försök att klä mig mera stilrent. Till min stora förvåning har jag börjat trivas i vit skjorta, svart kavaj och svarta byxor (ja det låter helt sjukt, jag måste visa er någon gång så att ni fattar).

Vad har du på dig på bilden?
Detta är en på-väg-till-yogan-efter-jobbet-bild. Där under finns alltså en yogaoutfit (jag orkar aldrig klä om inför yogan, vill bara kunna skala av mig ett lager innan jag rullar ut min matta). Duckfeet-skor, arbetarbyxor jag ärvt av Rabbe, svart topp och grå trikåtröja från loppis, lila aıno-ylletröja från loppis (älskvärt plagg!) och nippanappa-ryggsäck från loppis.

Hur piffar du upp din look?
Oj, piff. Jag som förr hade ett helt lager av dinglande örhängen i de mest varierande utföranden (Vattenmeloner! Fåglar! Elefanter!) märker att jag nu dag ut och dag in trär in samma silverringar i öronen. Så det piffet är inte längre mitt bästa piff. Nä, nu får jag i stället säga så här: mitt bästa piff är att jag lyckats hitta pärlorna i min egen garderob. Den där ryggsäcken på bilden är helt perfekt, jag blir glad av att använda den så gott som varje dag. Min stora gula vävda yllehalsduk som förutom halsduksjobbet även tjänstgör som extra filt vid både yoga och sverigebåtar. Och det samma gäller också för mina silverringar. Varje dag krokar jag in dem i öronen och de blir bara snyggare. DET gör att jag känner mig piffig. Trygga favoriter.

 

Jag skickar utmaningen vidare till Elin, Elin, Sandra och Amanda!

tisdag 5 januari 2016 - 11:18

Kyrkpressenfie 8

Kyrkpressenfie8

 

Jag har återvänt till jobbet. Bestämt mig för att göra mitt arbetsrum mysigt. Hängde upp en röd gardin igår. Nästa steg kan bli en lampa av himalayakristall. (Sen kan femton katter flytta in, i samma lass som min spåkula och tarotkort och förmåga att skåda var människors förlorade silverkedjor är.)

I dag gjorde jag en telefonintervju med Elin Sandholm från Kläder och kvalitet-bloggen. Vi pratade om en hållbar garderob och resultatet kan du läsa i Kyrkpressen så småningom. Trots att vi inte var fysiskt på samma plats kändes det helt rätt att vara iklädd en enkel tidlös vit skjorta jag hittade i mammas skåp under jullovet. Efter intervjun var jag tvungen att lusläsa tvättlappen. 100 % viskos, är det bra Elin?

torsdag 17 december 2015 - 11:05

Det går att göra uppror

Min goda vän och trogna läsare Ylva undrar:

Jag vet att du, liksom jag, har en svaghet för kläder och skönhet, samtidigt som du är kritisk mot modeindustrin och ytlighetssamhället - kan du inte berätta om hur du hanterar den spänningen? Och skriv jättegärna mer om klädminnen, loppisfynd och andra filosofier och historier kring kläder, jag tycker det är vansinnigt skoj att läsa. Har du ångrat att du lade ner Morgonminuter-bloggen, har du nångång tänkt på att göra ett liknande projekt eller blir det ofrånkomligt en prestationsfråga att klä sig på morgonen i så fall?

 

Jag ångrar inte att jag lade ner Morgonminuterna, och planerar inget liknande projekt. Det var en rolig tid, att samla så mycket tankar om kläder på ett enda ställe. Det kändes inte som en prestationsgrej, för jag fotade outfits bara när jag verkligen ville dela en rolig eller sällsynt lyckad outfit. I dag hinner jag inte lägga så mycket tid på kläder om morgnarna, så mina outfits har blivit lite tråkigare. Och tid för att fota kläderna finns det ännu mindre av.

Men här är ändå en gårdagens, bara för att:

outfitdec

Slakajeans från Kårens gratisloppis i Åbo. Vit skjorta från en hemma-gratisloppis. Vit NoaNoa-kofta från Krakow i Polen (där jag shoppade som en tok mellan förintelselägerbesöken, verkligen bisarrt). Den stora gula yllehalsduken fyndade mamma på loppis till min Frida Kahlo-outfit på penkis. Handväskan är loppis. Skorna är ett par Duckfeet som äntligen börjar bli lite mjukare nu under tredje vintern i bruk. Filtret heter något med Bokeh och jag missbrukar det med stor glädje.

 

Så till Ylvas huvudfråga: Hur hanterar jag spänningen mellan å ena sidan svaghet för kläder och skönhet, och å andra sidan kritiken av modeindustrin och ytlighetssamhället?

Jag tror att det går att göra uppror, och faktiskt – jag tror att det kan göras just genom att tränga djupare in i kläderna och skönheten. Den kommersiella modeindustrin är enligt mig en förvrängning av något som i sig är gott. En korruption. Det är inget fel med att uppskatta skönhet och att tycka om att uttrycka sig själv genom kläder. Men det kan bli fel om vi tar för lättvindigt på det.

Om vi inte stannar upp och tänker och känner efter. Varifrån kommer det här plagget? Vem har gjort det? Hur har fibrerna kommit till? Hur mycket kläder behöver en människa egentligen? Det kan låta som snobberier men jag tror att det är livsviktigt. Vi måste sluta utnyttja de människor som tar enorm skada i den globala klädproduktionen.

Skarmklipp 2015 12 16 20.54.45

En HBL–artikel av Julia Wiraeus som jag använde i min gradu. 

 

Jag tycker om kläder. För att kunna göra det med gott samvete försöker jag:

1. Köpa så lite nytt som möjligt.

2. Reparera de kläder jag har.

3. Sy om gamla kläder när jag får nya behov. 

4. Hitta det jag behöver på loppisar och klädbytartillfällen.

5. Fråga efter ursprunget. När jag väl har behov av något nytt så strävar jag efter att alltid fråga efter plaggets ursprung. Var görs tyget? Vem syr kläderna? Hurdana arbetsförhållanden har de? Får de organisera sig fackligt och hur långa är arbetsdagarna? Ofta möts jag av en förbluffande okunskap. På sistone har inhemska R-collection och Sievi fått gott betyg av mig, medan ett besök i Karhus flaggskeppbutik i Helsingfors centrum var direkt pinsamt. Det finns inget finskt med deras skor, förutom brändet och designen. Inget etiskt heller för den delen. Åtminstone kunde försäljaren inte påvisa något övertygande, utan började i stället pika mig för mina converse-skor (som jag ärvt av min syster och som är trådslitna och reparerade flera gånger). Ska jag stå där och efterlysa etik med de skorna liksom.

6. Leka med kläderna. Jag gör små brott mot normerna. Det finns för tusan inga stilregler som är eviga.

Skarmklipp 2015 12 16 21.09.29Bild.

 

Tack för frågan, Ylva! Jag ska försöka posta mera outfits och klädhistorier, för sånt är ju faktiskt vansinnigt skoj.

 

PS. En orsak till att jag lade ner Morgonminuterna-bloggen var att jag fick så få kommentarer, fastän statistiken visade på många besökare. Så, om du gillar en blogg och vill att den ska fortsätta finnas: försök kommentera då och då, som ett tack för att du får gratis underhållning. Kommentarerna betyder massor för min motivation att blogga, jag blir så glad varje gång jag ser någon annans rader än mina i den här bloggen.

onsdag 2 december 2015 - 13:37

Kyrkpressenfie 6

Kyrkpressenfie6

Heippatirallaa, i dag är jag så trött att det behövs dessa dubbla filter för att inte skrämma slag på eventuella småbarn och hjärtsköra. Gick och lade mig för sent, somnade aldrig pga av hosta och när väckarklockan ringde passade jag på att välta ett vattenglas över hela mitt liv. Länge sedan jag varit en sån svärande farkost till morgonmonster.

Men på jobbet uträttar jag saker i bra takt. Kanske det är tröttheten som tar bort alla tankar om att det ska göras bra om det alls ska göras. Nu bara gör jag.

I morse ringde Heidi Kojonen från Vasabladet och intervjuade mig om adventsfastan, eller skärmfastan som hon genialiskt nog kallade det. Jag var lite disträ medan jag väntade på att få korrläsa hennes text (som var bra!). Lite orolig. Men som min kollega Nina sa: Det är nyttigt att påminnas om hur stort förtroende vi journalister förvaltar när vi tar hand om de ord som människor ger åt oss.

 

lördag 13 juni 2015 - 22:38

Jåo nåo

Skarmklipp 2015 06 13 22.40.10

Jag har de senaste dagarna hängt i Maxmo med mitt nioåriga syskonbarn. Han tycker (med rätta!) att det är väldigt imponerande att jag kan säga jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo på precis rätt sätt.

Skarmklipp 2015 06 13 22.39.49

Utöver dialektstudier har vi paddlat ungefär hundra gånger till den bästa äventyrsön och spanat in resterna från fågelslagsmål, tränat klättring och hoppat galna hopp från klippa till klippa.

Skarmklipp 2015 06 13 22.40.45

I dag hade vi med oss varsin egenkomponerad lunchsallad som vi åt uppe på högsta klippan. En sån lyx att kunna äta mat på en måsö utan att bli attackerad av måsar. Till skillnad från helsingforsmåsarna har maxmomåsarna inte en aning om hur lätt det är att störtdyka ner mot en lunchsallad och svälja den i ett enda glufs.

IMG 20150613 225449

Förutom att utöva kajakutflykter har jag i dagarna våndats över fyra ännu oskrivna radioandakter och därmed tagit en tur till Vasa för att länsa biblioteket på bra cd-skivor (ja, det ska vara fysiska skivor till radioandakterna). På den turen besökte jag också Jenny i Rejpelt som visar sig vara ännu klokare varje gång jag träffar henne.

Dessutom har jag röjt upp i ett råddigt rum i mina föräldrars hus (det gör jag varje gång jag är på besök, det är en neverending story). Då hade jag glädjen att hitta det här fotot:

Skarmklipp 2015 06 13 22.41.05

En sjuårig (?) Liisa i blommig klänning och brutala sneakers. Det var en väldigt medvetet vald outfit, vill jag minnas. Tror rentav det var skolavslutning på gång, och Vasabesök.

Skarmklipp 2015 06 13 22.40.27

Och så en kajakmoster-selfie på det. För att Linn säger att det är bra att etablera kontakt till läsarna genom att ofta lägga upp bilder på sig själv i bloggen (och då tror jag inte att det räcker med barndomsfoton). Men också för att jag är sällsynt nöjd med den chockrosa klänningen jag fyndat på gratisloppis. Och med hur den kontrasterar mot fjällrävenjackan från loppis och hur jag för en gångs skull lyckats lägga det där tubpannbandet från Vasa Centralsjukhus på ett snyggt sätt på huvudet. Jåo!