Visa inlägg taggade med 'svaghet'

onsdag 29 mars 2017 - 12:30

Att blotta strupen

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?