Visa inlägg taggade med 'tidning'

torsdag 9 mars 2017 - 10:31

Bananasböckerna!

Bananasbocker

De här böckerna och tidningarna köpte jag igår när jag gick bananas på Akadmen. Erika och Sandra frågade, så här kommer rapport!

 

Vi börjar med orsaken till att jag gick in till bokhandeln överhuvudtaget:

 

Bananasbocker2

Huili. En liten tidskrift som jag tänker ska hjälpa mig att lära mig vila.

 

Bananasbocker3

I den finns till exempel tips på hur man reparerar stickade grejer. Det visste jag redan, men det fanns en massa annat skönt att vila ögonen på också.

 

Bananasbocker6

Som till exempel en artikel om mitt favoritämne: textilindustrin och förbättringen av den. Det här temat är extra intressant för mig just nu eftersom jag har blivit tillfrågad att hålla en peppföreläsning kring temat på Global Aktion i slutet av april. Global Aktion är Finska Missionssällskapets nätverk för unga vuxna som vill förändra världen. Jag ska prata den 22 april kl 10.30 på Observatoriegatan 18 i Helsingfors. Förutom mitt peppande ordnas det klädswap. Välkommen!

 

Bananasbocker4

Jag köpte också den här tidningen. Maailman kuvalehti. Jag har tydliga minnen av den från när jag var liten. Den fanns alltid hos äldre släktingar, på ett bord bredvid en läsfåtölj. Då var layouten helt annan. Stram och allvarlig med rött och svart och raka linjer. Min nyfikenhet på den här förnyelsen avgjorde köpbeslutet.

 

Bananasbocker5

Den innehåller en massa bilder och intressanta reportage om världen.

 

Bananasbocker7

När jag såg den här bjässen började jag nästan dregla. Tänkte först att den knappast kan lära mig så mycket nytt, jag har ändå läst och tänkt en hel del kring klädindustrin de fem-sex senaste åren. Men boken visade sig vara ganska fackmässigt uppbyggd, men på ett estetiskt sätt. Så jag ser den mera som ett uppslagsverk att gå till när jag till exempel funderar på vad regenatfibrerna egentligen heter när de står på tvättlappen.

 

Bananasbocker8

Dregel, dregel. Vänligen notera att jag lackat naglarna. Detta är något jag inte gjort på evigheter, men som jag gjort nu som en del av massagefastan. Att ta hand om och piffa min kropp är att ta hand om och piffa min själ.

 

Bananasbocker9

En fibertabell!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Bananasbocker10

Den här boken har jag väntat på ända sedan jag läste Oneiron och upptäckte att Koko Hubara (som driver bloggen/webbzinet Ruskeat tytöt) hade kritiserat den ganska hårt för kulturell appropriering, något som jag inte alls tänkt i läsningen av första halvan av Oneiron. När jag fortsatta läsa andra halvan var det med helt andra ögon. Laura Lindstedt använder sig väldigt starkt av stereotyper i boken. Jag är fortfarande osäker på om det är avsiktligt och därför smart på någon metanivå eller om det bara är slarvigt. Ser fram emot att läsa Koko Hubaras egen bok!

 

En annan bok lämplig att införskaffa på kvinnodagen är denna:

 

Bananasbocker11

En klassiker, säger så många. Dags att ta reda på!

 

Urk, nu måste jag bara läsa klart de sista 70 sidorna av Goldfinch av Donna Tartt. Jag vet att det här ska vara en jättebra bok, men jag har nog läst den i helt fel tid i livet. Meningarna är för långa och förvirrande för min utmattade hjärna. Jag får bara korta stunder av flow i läsandet och den där boken är ju så himla tjock! 

fredag 16 september 2016 - 17:36

5 saker jag kommer att sakna från Kyrkpressen

Wohoo, igår var min sista dag på Svenskfinlands största tidning (det visste ni väl att Kyrkpressen är?). Det är wohoo eftersom jag nu kan fokusera fullt på att förbereda min Hongkong-avfärd, men det är också buhuu på grund av att det alltid är lite lessamt att lämna ett bra jobb.

En hommage till Kyrkpressen är på sin plats. Här är fem saker jag kommer att sakna:

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.48.09

1. Kaffepauserna

En tidningsredaktion utan kaffepauser är oftast en otrevlig plats där de enda orsakerna att prata med en kollega har med arbetsuppgifter att göra. Inte ett helt vetenskapligt underbyggt påstående men men. Utan gemensamma kaffepauser blir det lätt klickbildning och hård stämning på en redaktion. Det är trots allt ett snabbt tempo och hårda ord kan yttras när en stackars nybörjare är för långsam med att våga ringa politiker och ställa svåra frågor. Man behöver få se sina kolleger som snällisar också. Kyrkpressen har två kaffepauser om dagen (Hur långa de är? En branschhemlighet).

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.51.39

 

2. Absurditetsgraden

För någon vecka sedan hajade jag till när jag hörde Christa säga åt Sofia i rapp ton för att avsluta en diskussion om arbetsfördelning: "Okej så om du tar domprostgården så tar jag helgmålsringningen? Bra." Trots att det är så vardag att skriva om kyrkrelaterade grejer så kommer ändå de där sällsynta stunderna av klarhet när man inser hur absurdt det är att vi sitter där och är superkompetenta experter på något som kan te sig som ett ganska begränsat ämne. (Vilket kyrka förstås inte är – ja Ted och Kaj I'm looking at you – eftersom kyrkan ändå är människors försök att tillsammans hantera livets samlade mängd av sheisse och glädje – och livet, gott folk, kommer aldrig att sluta vara något att skriva om.)

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.56.32 

3. Kreativiteten

En person på redaktionen som har en lite osynlig roll just nu är redaktionssekreteraren Nina, som alltså på redaktionspråk är det som kallas nyhetschef. Hennes namn syns sällan i tryck men det är hon som koordinerar hela kaoset till en tidning varje vecka. Men inte bara det, hon kommer ständigt med nya idéer för det där lilla extra, de små grejerna som gör det roligare att läsa tidningen.

Vi hittar en rolig bild till den där notisen! Vi beställer färgläggningsbilder i stället för de vanliga illustrationerna! Vi lägger upp dem på webben när hela serien är klar! Vi skapar en spotify-lista med de nya psalmerna, och förstås också för de där sacred harp-sångerna! Jag ringer präster som har hundar och frågar om det tror att hunden får komma med till himlen! Sådär håller hon på.

Det har varit en ynnest att få handledas i sitt skrivande av en så kreativ person som Nina, som ofta har ett helt annat perspektiv än jag. Hennes lekfullhet och kreativitet smittar av sig på resten av redaktionen och alla vågar leva ut sin egen kreativitet lite mer. Så bra.

 

Skarmklipp 2016 09 16 17.03.33

4. Kvaliteten

I dessa mediekristider har det varit en otrolig lyx att få jobba på en redaktion som redan gjort sina sparåtgärder. I stället riktar man blickarna framåt och ger sig attan på att varje vecka göra den bästa tidningen som just den veckan kan ge. Vi har bra samtal över innehållet, nödvändiga feedbackmöten och vettiga redaktionsrutiner. Bara det att min text i regel passerar två par ögon innan tryck är oerhört i jämförelse med en dagstidning där jag bara täcktes be en upptagen kollega läsa de texter som jag verkligen var osäker på.

Det är kul att vara bra på nånting. På en vanlig nyhetsredaktion har ju alla lite olika områden som de är bra på, men ofta får journalisterna ändå jobba med teman som de är oinsatta i. För någon kan det vara just det som är kul med journalistjobbet – att på en kvart sätta sig in i vad Regulation of a Transcription Factor Activating Protease kan innebära – men jag är alldeles för mycket av en perfektionist för att klara av att höfta fram en intervju på ett tema jag inte är ens lite insatt i. På Kyrkpressen har jag njutit av att slippa den där enorma startsträckan. De flesta uppdrag har jag redan haft den där grundläggande kunskapen i, så att jag lätt kunnat läsa in mig på temat. Med en veckodeadline hinner texterna dessutom hänga med i bakhuvudet en lite längre tid, och det är lyx. Medan tandborsten rumlar runt i munnen kan jag inse att en kolumn jag skrev under dagen inte är helt hundra. Bara att justera nästa dag då.

  

Skarmklipp 2016 09 16 17.09.04

 

5. Människorna

Förstås, tänkte jag skriva. Men det är ju inte alls en självklarhet att man trivs med sina kollegor. Ändå har jag mått så väl med människorna på Kyrkpressen och Fontana Media. Alla är sig själva och ingen har något att förlora på att vara trevlig. Det finns så mycket snällhet och omtänksamhet på Sandvikskajen! Inte en enda kollega har gett mig anledning att skämmas för hur jag går klädd vissa dagar eller för att jag rätt ofta bara lägger mig raklång på min trasmatta.

Att jobba på en plats som producerar andlig litteratur (Fontana Media) och djuplodande personporträtt (Kyrkpressen) gör att samtalsämnena lätt går från yta till djup vilket ju är något av det bästa jag vet. Å andra sidan finns det också en självklar förståelse för när det helt enkelt är bäst att snacka om finlandssvenska dialekter eller vegetarisk matlagning eller dåliga böcker man läst på sistone.

Det här är människor som gärna ordnar gratisloppis i mötesrummet, som öser bakverk över kaffebordet, som tar med sina telningar ibland och som letar reda på en missionärsbiografi över Ethel Witting-Chow åt mig (Witting-Chow åkte i slutet av 1960-talet till just Hongkong dit också jag ska åka om två veckor). Så tokigt fina är de!

---

Se där, vilken lovsång det blev. Märker att jag fortfarande talar om denna arbetsplats som vi. Dags att öva bort det nu, och styra in skutan mot nya äventyr!

onsdag 11 november 2015 - 13:28

kyrkpressenfie 4

kyrkpressenfie4

Här sitter jag smäcker som en blomma och omfamnar min heta tekopp, hela dagen lång. Nånej, mest springer jag av och an i vår långa korridor (tror den är 1 km) och svidar till mejl hit och dit och lär mig mer om photoshop och layoutar julposters.

Klänningen hittade jag på loppis när jag precis flyttat till Åbo. Det är en supergammal Marimekko i perfekt skick. Det tog flera år, säkert 7, innan jag började använda den. Den kändes länge så uppstyltad, som en prästkaftan. Nu är den i stället en journalistdress. Bättre så.

Håret är fortfarande till belåtenhet.

måndag 9 november 2015 - 10:33

Kyrkpressenfie 2

Kyrkpressenfie2

Måndag är deadlinedag hos oss. Jag bockar av uppgifter i snabb takt. funderar på hur jag ska puffa på min artikel om ungdomar som målar dödssynder, korrar texter, tränar upp mitt hököga för språkfel.

Klippte mig i fredags och försöker vänja mig vid att inte ha håret i en ständig knåka. Polotröjan är min mommos gamla, trivs i den. Flyttade resten av mitt bohag i helgen, det värker i musklerna efter att jag burit ungefär tusen lådor med böcker.

Nu vidare!