onsdag 26 april 2017 - 20:30

Heliga listan

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

I de senaste tidernas personliga sorger och bedrövelser har jag märkt att min längtan efter det heliga blivit starkare. Som en sista levande rottråd i en våtmark full av ruttnade mossa. Jag är en helighetsperiodare som emellanåt behöver ta mina tvivel på allvar och känna mig sekulär – men som i andra perioder inte kan få nog av andlig musik och tysta stunder framför ikonen på fönsterbrädet.

Nu är jag nyfiken på andra bloggares förhållande till helighet, anlighet och förundran över universums storhet. Så jag knåpade ihop en blogglista. I present to you: Heliga listan!

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.14

 

De här platserna är heliga för mig:

Simhallars bastun, kyrkor, bibliotek och biosalonger. Och varhelst jag rullar ut min yogamatta. Och naturen.

 

Den här stunden i min vardag är helig:

Frukosten, bordsbönen, matlagningen. Ibland också diskandet.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.32.13

 

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!

Mitt kors-halsband, min frälsarkrans (ett modernt meditationsarmband). Ikonen på fönsterbrädet (fast egentligen tycker jag den är ful, skulle gärna ha ett annat motiv). Yogamattan, bönepallen. Häromdagen köpte jag en meditationskudde också. Åh, psalmboken. Fast den är väl knappast krimskrams.

 

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag går i kyrkan de flesta söndagar. Jag har lyxen att ha tre bra gudstjänster på promenadavstånd varje söndag. Dem varvar jag emellan beroende på när jag är klar att gå ut. Klockan 11, 12 eller 15. Baptistförsamlingen, Johanneskyrkan, Missionskyrkan (som alltså är lutherska kyrkans missionsorganisations kyrka, inte att förväxlas med frikyrkan Missionskyrkan).

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.48

 

Jag älskar när...

ett samtal flyter på utan ansträngning och friskt blandar högt och lågt. Meningen med livet och spända rumpmuskler. Lidandets problem och nytt nagellack.

 

Min minst heliga stund:

Inträffar när jag dras med i ett samtal där det snackas skit om andra och jag kommer med egna hemska bidrag till diskussionen.

 

Det här kunde jag vallfärda till:

En festival med Frida Hyvönen, Patti Smith OCH PJ Harvey (den heliga treenigheten ju). Och på sistone har jag börjat fundera på att vandra till Santiago de Compostela, eller så den nya nordiska pilgrimsleden! (Jaja, jag hör till gruppen som läst Wild och fått för mig att vandring ju bara är att gå. Jag kan gå.)

 

Ord eller tystnad?

Tystnad.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.23.17

 

Musik eller konst?

Båda!

 

Musiktips?

David Åhlén och så den här psalmskivan på spotify.

 

Ensam eller i grupp?

Ofta är jag en andlig ensamvarg. Men det är något så oändligt fint med den där söndagsrufsiga skaran av alla möjliga typer som samlas i en kyrka en söndag förmiddag – så fint att jag i en kniven-mot-strupen-situation ändå skulle välja grupp före ensam.

 

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

kan jag bara gapa och förundras.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.24.00

 

That's it. Kopiera gärna listan till din egen blogg, men kom ihåg när du fyller i att värna om ditt innersta. Det finns vissa upplevelser av helighet som är dina egna hemligheter. I ett senare skede kan du ångra om du delat med dig av dessa och kanske mötts av missförstånd eller förlöjliganden (i denna härliga tid av faith-shaming). Det finns en gräns mellan personligt och privat osv.

 

OBS OBS OBS. Du behöver inte ha en religiös identitet för att svara på listan, förstås! Ju fler startlägen desto mer lär vi oss av varandras listor.

 

Länka gärna ditt blogginlägg här under i kommentarerna! <3

fredag 10 mars 2017 - 20:22

Provocerande med massage?

Skarmklipp 2017 03 09 12.35.18

 

Den eminenta bloggen Bloggkoll gjorde mig uppmärksam på att det kanske inte är helt självklart för alla varför det kunde vara provocerande för någon att jag massagefastar i år. Som jag alltså skrev i det här blogginlägget.

Det är det egocentriska i det hela som jag tänker mig kan provocera. Fastan ska enligt den kristna traditionen inte vara ännu ett av dessa individualistiska självförbättringsprojekt som vår kultur redan är full av, utan något som handlar om att avstå från något kroppsligt för att få mera rum för Gud och medmänniskan. Men i stället för att fasta från något dåligt beteende så fastar jag alltså i år till något. Och detta något är inget som vid första anblicken ter sig särskilt medmänskligt eller andligt.

Min massagefasta går ut på att gå på massage en gång i veckan, eller göra något annan kärleksbehandling för min kropp. Jag har svårt för det här, eftersom jag ser det som något som bara extremt privilegierade och rika människor kan göra. Pengar ska gå till mat och kläder, inte till världsligt bjäfs. Typ. 

Men min utmattning har gjort att jag just nu har väldigt låg kapacitet och lust att vara till för någon annan människa än mig själv. Jag har inte samma intresse för andras liv och mående som jag hade tidigare. Jag orkar inte gå till de asylsökandes demonstration på järnvägstorget och visa mitt stöd. Jag har till och med gått förbi den några gånger, med god tid men totalt utan lust att sätta mig in i andra människors situation. Just nu är jag väldigt egoistisk. Jag vill bli något annat än det.

Min kungstanke med massagefastan är att jag genom att lära mig vara nådig mot mig själv kan lära mig att a) vara nådig mot andra och b) återfinna lusten att vara en god medmänniska. För att kunna göra det behöver jag hitta tillbaka till Guds kärlek till varje människa, även mig. Bara därifrån kan jag ösa ut kärlek till andra utan att själv bli ett tomt skal.

Hittills i massagefastan har jag varit på massage en gång, simmat en gång, tvättat mig med en hemgjord skrubb (superenkel att göra av olja och socker) och lackat naglarna. Känner redan att jag behöver mer, mer.

 

 

PS. Har ni märkt att fastan på sistone har blivit något som allt fler människor känner till vad det är? My och Joppe på x3m fastar från sociala medier (om jag hörde rätt genom bruset när jag borstade tänderna), likaså gör Anne Hietanen och Karkki kör ekofasta. Och även Ellen? Bara det här att ordet fasta blivit mer etablerat (i stället för typ strejk och detox), och att människor verkar veta att det kan handla om annat än att fasta från mat eller banta. Så var det verkligen inte för några år sedan när jag fattigdomsfastade och folk bara va va va? Kul att medvetenheten ökar!

 

tisdag 7 juni 2016 - 22:49

Insikten!

Jag har fått en insikt i klass med min Roger Pontare-insikt häromåret.

Detta kom till mig när jag duschade i kväll: Nordmans låt Vandraren handlar ju om människan. Som i hela mänskligheten; detta att vara människa. Den handlar om dig och just nu handlar den väldigt mycket om mig.

Det gör ont, men gå ändå

du kan aldrig vända om

det gör ont, men gå ändå

du är här och kom hit som en vandrare

Hur många gånger har jag inte läst om vandringen som en allegori för livet? Säkert tusen.

Att jag inte sett det här uppenbara tidigare måste bero på att jag hade en så stark och självklar tolkning av låten som barn. När jag första gångerna hörde den i min grannes flickrum så tog jag Vandraren som en väldigt konkret berättelse.

Om en mystisk Vandrare, som bara går och går, från by till by. Det fanns något hotfullt i att han (varför just en han?) aldrig kunde vända om. Vad hade han gjort för hemskheter i byn han senast kom från? Varför fick han inte gå tillbaka? Varför var han dömd till detta eviga vandrande? Den här kriminella tolkningen underströks av att vi hade hört att Nordman suttit i fängelse. För vad? Det varken visste eller förstod vi. Men förstås måste sagan i låten ha en självbiografisk underton. Vandraren var alltså Nordmans alter ego.

Men alltså inte bara Nordmans alter ego! Allas alter ego. Och just nu känns det här ofantligt upplyftande för mig. Det gör ont, men gå ändå. Medlidandet, medvandrarskapet. Åh, min andliga törst måtte vara stor när trösten kommer i något så sönderspelat som Nordmans Vandraren.

(Kanske är det detta som sommarteologerna får lov att sjunga för mig när jag ligger på bäddavdelningen i framtiden? I stället för Blott en dag.)