fredag 16 juni 2017 - 10:54

Yogabrallor

Varför är det så att de yogabrallor som marknadsförs till kvinnor ser ut så här:

Skarmklipp 2017 06 16 10.55.24

 

...medan de yogabrallor som marknadsförs till män ser ut så här?

Skarmklipp 2017 06 16 10.55.45

Båda skärmdumparna är från yogishop.fi, men jag tycker mig se samma fenomen på de fler ställen.

Kvinnor får välja mellan en massa olikfärgade snortighta tights, medan män har betydligt färre färger att välja mellan. Men framför allt är männens yogabyxor korta och luftiga.

För mig känns det som att kvinnor vinner i färgval men förlorar enormt på komfort. Jag har gått på den här idén om tighta yogapants och köpt ett par såna där dyra mandala tights, men det är ju inte alls kul att yoga i dem. Trots att jag provade många olika storleka för att hitta tillräckligt stora byxor så känns det ändå äckligt att yoga i dem. De skär in i magen och försvårar andningen. Det är ju så viktigt i yoga att ha fri rörlighet i bäckenbottenmusklerna, men de här tightsen bara låser fast musklerna i ett läge, känns det som. Den låsningen gör det omöjligt för mig att slappna av. Och yoga för mig är att hitta en fri rörlighet mellan avslappning och fysisk ansträngning.

Så numera är mina bästa yogabyxor lösa shorts eller sladdriga brallor.

Har nån annan reagerat på det här?

 

onsdag 26 april 2017 - 20:30

Heliga listan

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

I de senaste tidernas personliga sorger och bedrövelser har jag märkt att min längtan efter det heliga blivit starkare. Som en sista levande rottråd i en våtmark full av ruttnade mossa. Jag är en helighetsperiodare som emellanåt behöver ta mina tvivel på allvar och känna mig sekulär – men som i andra perioder inte kan få nog av andlig musik och tysta stunder framför ikonen på fönsterbrädet.

Nu är jag nyfiken på andra bloggares förhållande till helighet, anlighet och förundran över universums storhet. Så jag knåpade ihop en blogglista. I present to you: Heliga listan!

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.14

 

De här platserna är heliga för mig:

Simhallars bastun, kyrkor, bibliotek och biosalonger. Och varhelst jag rullar ut min yogamatta. Och naturen.

 

Den här stunden i min vardag är helig:

Frukosten, bordsbönen, matlagningen. Ibland också diskandet.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.32.13

 

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!

Mitt kors-halsband, min frälsarkrans (ett modernt meditationsarmband). Ikonen på fönsterbrädet (fast egentligen tycker jag den är ful, skulle gärna ha ett annat motiv). Yogamattan, bönepallen. Häromdagen köpte jag en meditationskudde också. Åh, psalmboken. Fast den är väl knappast krimskrams.

 

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag går i kyrkan de flesta söndagar. Jag har lyxen att ha tre bra gudstjänster på promenadavstånd varje söndag. Dem varvar jag emellan beroende på när jag är klar att gå ut. Klockan 11, 12 eller 15. Baptistförsamlingen, Johanneskyrkan, Missionskyrkan (som alltså är lutherska kyrkans missionsorganisations kyrka, inte att förväxlas med frikyrkan Missionskyrkan).

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.48

 

Jag älskar när...

ett samtal flyter på utan ansträngning och friskt blandar högt och lågt. Meningen med livet och spända rumpmuskler. Lidandets problem och nytt nagellack.

 

Min minst heliga stund:

Inträffar när jag dras med i ett samtal där det snackas skit om andra och jag kommer med egna hemska bidrag till diskussionen.

 

Det här kunde jag vallfärda till:

En festival med Frida Hyvönen, Patti Smith OCH PJ Harvey (den heliga treenigheten ju). Och på sistone har jag börjat fundera på att vandra till Santiago de Compostela, eller så den nya nordiska pilgrimsleden! (Jaja, jag hör till gruppen som läst Wild och fått för mig att vandring ju bara är att gå. Jag kan gå.)

 

Ord eller tystnad?

Tystnad.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.23.17

 

Musik eller konst?

Båda!

 

Musiktips?

David Åhlén och så den här psalmskivan på spotify.

 

Ensam eller i grupp?

Ofta är jag en andlig ensamvarg. Men det är något så oändligt fint med den där söndagsrufsiga skaran av alla möjliga typer som samlas i en kyrka en söndag förmiddag – så fint att jag i en kniven-mot-strupen-situation ändå skulle välja grupp före ensam.

 

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

kan jag bara gapa och förundras.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.24.00

 

That's it. Kopiera gärna listan till din egen blogg, men kom ihåg när du fyller i att värna om ditt innersta. Det finns vissa upplevelser av helighet som är dina egna hemligheter. I ett senare skede kan du ångra om du delat med dig av dessa och kanske mötts av missförstånd eller förlöjliganden (i denna härliga tid av faith-shaming). Det finns en gräns mellan personligt och privat osv.

 

OBS OBS OBS. Du behöver inte ha en religiös identitet för att svara på listan, förstås! Ju fler startlägen desto mer lär vi oss av varandras listor.

 

Länka gärna ditt blogginlägg här under i kommentarerna! <3

 

***

Heliga listan hos andra:

Yoga hjärta löpning

Ponks

Poppelin

Pranayama i Rom

Stillhet NU

fredag 26 februari 2016 - 16:34

Den som yogar blir för individualistisk

... kan det ligga något i det? Läs min yoga-artikel så kanske du får rätsida på det påståendet. Och några andra.

Klick, klick: 5 kristna påståenden om yoga – forskaren kommenterar

Hela essän Mantra eller Fader vår? hittar du i Kyrkpressen 8/2016 (som kom ut i torsdags).

YogamattaFoto: Malin Aho

torsdag 25 februari 2016 - 16:53

Yoga i KP

När jag var i Indien för fem evigheter sedan sa en lokal yogi något i stil med:

"Yoga is always spiritual, even if you say it's only fitness – eventually you need to see the spiritual part of it."

Jag nickade igenkännande men tänkte inombords "jaja, yoga är jumppa". Men den tanken funkar inte längre för mig. 

Nu har jag fått chansen att skriva en essä om kristet yogande till Kyrkpressen. Jag öser ur mina egna tankar, men har gjort en hel del research och pratat med Jyri Komulainen som forskar i kristendomens möte med nyandlighet. Han har funderat mycket på vad kyrkan borde göra för alla de finländare som utövar yoga. Och så bemöter han åtta vanliga kristna argument mot yoga.

Så, om du är intresserad av yoga och får Kyrkpressen hem till dig i dag (torsdag är ju som bekant Kyrkpressendag) så rekommenderar jag att du läser texten Mantra eller Fader vår? . Jag gör antagligen en kortare webbversion i morgon, men the real thing hittas fortfarande i papperstidningen.

Yoga Gympa5 MA webbJag trodde det skulle vara svårt att fota bilder som inte är för "sexy yoga for super flexible girls" (jag är så allergisk för de där yogabilderna som skapar mera prestationsångest än feelgood), men märkte fort att det inte alls var svårt. Jag är ju en myslurv, inte en yogagirl. Det är min kollega Malin Aho som har fotat.

tisdag 2 februari 2016 - 23:03

Allt enklare kläder

Hurra, jag har blivit klädutmanad av Linnea! Det må gå på småtimmarna men här ska det minsann svaras. Jag råkade till och med ha en outfitbild i lager:

outfityoga

 

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Imiterar ett får så gott det går. Yllekalsare. Tunn ylletröja ovanpå någon tunn trikåtröja. Megastor yllehalsduk, rejäl jacka med foder av fårludd. Yllesockor. Fårludd inne i skorna också. Bä-hääh!

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Det har jag skrivit om här. I korthet: jag vill inte ha blod på mina kläder. Varken mitt eget eller andras. Kläderna ska alltså inte skava, dra åt och vara obekväma. Och viktigare: de ska ha producerats under människovärdiga och skapelsesköna förhållanden. Det är målet, som jag inte riktigt alla gånger lyckas uppnå. (Nu i helgen var jag till exempel på Sverigebåt och mea culpa jag köpte två tveksamt producerade toppar för att jag charmades av den fina materialsammansättningen.)

Loppis är okej, men jag har blivit allt striktare med vad jag tar hem därifrån. Det ska vara bra kvalitet, är så trött på skitkläder.

Det senaste halvåret har jag börjat dras mot allt enklare kläder, och på något futilt sätt ett försök att klä mig mera stilrent. Till min stora förvåning har jag börjat trivas i vit skjorta, svart kavaj och svarta byxor (ja det låter helt sjukt, jag måste visa er någon gång så att ni fattar).

Vad har du på dig på bilden?
Detta är en på-väg-till-yogan-efter-jobbet-bild. Där under finns alltså en yogaoutfit (jag orkar aldrig klä om inför yogan, vill bara kunna skala av mig ett lager innan jag rullar ut min matta). Duckfeet-skor, arbetarbyxor jag ärvt av Rabbe, svart topp och grå trikåtröja från loppis, lila aıno-ylletröja från loppis (älskvärt plagg!) och nippanappa-ryggsäck från loppis.

Hur piffar du upp din look?
Oj, piff. Jag som förr hade ett helt lager av dinglande örhängen i de mest varierande utföranden (Vattenmeloner! Fåglar! Elefanter!) märker att jag nu dag ut och dag in trär in samma silverringar i öronen. Så det piffet är inte längre mitt bästa piff. Nä, nu får jag i stället säga så här: mitt bästa piff är att jag lyckats hitta pärlorna i min egen garderob. Den där ryggsäcken på bilden är helt perfekt, jag blir glad av att använda den så gott som varje dag. Min stora gula vävda yllehalsduk som förutom halsduksjobbet även tjänstgör som extra filt vid både yoga och sverigebåtar. Och det samma gäller också för mina silverringar. Varje dag krokar jag in dem i öronen och de blir bara snyggare. DET gör att jag känner mig piffig. Trygga favoriter.

 

Jag skickar utmaningen vidare till Elin, Elin, Sandra och Amanda!

tisdag 3 november 2015 - 18:57

Klara november

Det är mörkt ute när jobbdagen närmar sig slutet. Kollegernas gäspningar är långa som nödår. Ur spegeln stirrar en blek, rödögd varelse på mig. Hon har stripigt hår. November är här.

Saker som gör november lite lättare att uthärda:

1. Jag tvingar mig att yoga när jag kommer hem, trots att jag är hungrig och helst bara skulle gömma mig under täcket med en fryspizza. Det finns ingen motivation kvar att yoga efter eget huvud, så jag kör 30 days of yoga with Adriene. (Jag har hållit på med de där trettio dagarna sedan maj.)

2. Jag har köpt en konjacsvamp från Ruohonjuuri. Om kvällarna är det den och bara den som får mig att orka gå och borsta tänderna. Bara tanken på att om några timmar få tvätta mitt ansikte med den där magiska svampen gör mig smått förväntansfull. Under de två senaste veckorna har jag långsamt fått följa med hur pormaskarna sakta försvinner, hur huden blir lite lenare, lite friskare.

Det var det. Trodde listan skulle bli längre. Om du har tips på hur november kan göras uthärdligare får du jättegärna skriva en kommentar!

 

Skarmklipp 2015 11 03 19.12.08Mitt hem just nu. I helgen ska vi flytta resten av mina grejer, då blir livet lite mindre asketiskt, lite mera bekvämt. LJUSSLINGOR. Det är ju en till klara-novmeber-grej. Just det. Överallt ska de få hänga.

torsdag 20 augusti 2015 - 11:59

Ti kisi

Ett av mina projekt i sommar har varit att reclaima utekissandet

Det handlar främst om bekvämlighet, men visst är det också ett feministiskt statement. Jag har tröttnat på att vara den som under några snabba sekunder kurar ihop inne i en buske och gör sina behov med hjärtat i halsgropen. Samtidigt som det inte går att ta en vanlig promenad genom en park utan att bonga åtminstone en man som gör sina behov i lugn och ro i stolt stående ställning. Kanske han passar på att stretcha nacken lite medan strålen segrar iväg.

Jag har tröttnat på att det bara är män som tar sig den friheten, medan kvinnor så ofta kurar ihop sig till en liten utsatt boll när det ska kissas ute. Eller ännu värre: håller igen i timmar.

Jag har ingen lust att stå och kissa, inte heller att köpa mig den där plastgrejen (är det en tratt?) som det är tänkt att kvinnor på vandringar ska bära med sig. Nej. Jag vill sitta på huk, men jag vill inte känna mig utsatt.

Poletten trillade ner när jag upptäckte den här yoga-ställningen:

iuBild härifrån.

 

Det här är ingen utsatt ställning, utan en power-position! Lugn och seren, med rak rygg. Blicken riktad mot den vackra miljön, kroppen placerad i en ställning som är lika naturlig för människan som att klättra, springa och gå. I tusentals år har människan suttit så här medan hon gjort upp eld, lagat mat, fött barn, konverserat. I den här ställningen mår kroppen bra. 

Så det här är min nya inre bild när jag söker upp en lämplig buske (gärna med lätt sluttning). Jag har inte bråttom, jag får i lugn och ro betrakta min omgivning och ja... bli mera ett med naturen. Lite kisi-meditation.

 

FIDIECOMMISSUM

Det finns en kissande kvinna-skulptur! Ann-Sofi Sidéns "Fideicommissum" i Wanås, Sverige. Foto lånat härifrån.

måndag 16 februari 2015 - 21:49

Yoga och off-perioder

Jag tappade yogalusten förra vintern. Många orsaker: min ashtanga yoga-timme var på en obekväm tid, på en obekväm plats, med en lärare jag var obekväm med.

Jag gick på självständiga timmar, alltså där alla yogar i egen takt och läraren hjälper dem som ber om det. Det var skönt på sitt sätt, men en stor del av behållningen i yoga för mig är att jag vill slippa tänka så mycket. Jag vill att någon säger exakt hur jag ska göra, och som i lämplig takt lär ut nya rörelser.

De självständiga yogapassen fick mig att stagnera, eftersom jag har hög tröskel för att be om hjälp (jag yogar utan glasögon så jag ser inte så bra var läraren är, vet inte om jag har ögonkontakt, haha). De gånger jag bad om hjälp kändes det som att det är nu eller aldrig jag ska lära mig den här nya ställningen, för annars måste jag be om hjälp igen nästa gång.

Yogan började kännas som en tävling. Jag jämförde mig med andra. Spanade in vem som var vigare än jag, vem starkare. Noterade förstås också vem som inte "kommit lika långt" som jag. Rätt äckligt tänkande att ha i huvudet medan en dessutom gör krävande rörelser.

Så jag slutade yoga. Var urtrött efter jobbet också så den vanligaste kvällsaktiviteten var att växa fast i soffan. I höstas hittade jag ändå motionsglädjen igen med simning och modern dans (helt nytt för mig) som var roligt. Men danstimmarna har ett visst "visa upp vad du kan"-moment, som ibland blev  övermäktigt, speciellt om jag hade en dålig dag.

Jag började sakna yogan. Där vet jag ju ungefär vad min kropp förväntas göra, det finns inga överraskningar. Och jag får vistas på en och samma matta, behöver inte springa runt.

Nu har jag tagit tag i saken. Äntligen! Hittade en ledd, inte självständig, arbiskurs som är på precis rätt nivå för mig, med min favoritlärare Sofia Pelo (om du nånsin ser en kurs som hon drar, gå den!). Ungefär 90 procent av yogapasset är bekant från förr och sitter i kroppen. Och de där sista 10 procenten gör att det finns en liten utmaning, något nytt att lära sig. Dessutom har vi mysbelysning, så det är väldigt lätt att ignorera vad de andra gör. Perfekt.

Jag är så into nu att jag och Riikka gjorde ett yogapass hemma hos mig ikväll.

Upp och nervänd lotusJag har inga fancyga bilder av mitt yogande, det skulle förstöra hela grejen. Jag gör inte det här för att se sexig ut, för att få en reklamkropp. Jag yogar för att det får mig att må bra, för att en yogaserie aktiverar hela min kropp och jag slipper tänka på om det är legday eller coreday eller glutensday i dag. Gym är inte min grej, tävlingar är inte min grej. Men yoga, jo.

Jag har inga fancyga bilder, men den här som Riikka knäppte i dag tycker jag om. Ställningen heter urdhva padmasana och helt utan att kunna språket översätter jag det till Lugn och stark är jag.

Har du haft off-perioder med ditt yogande, ditt motionerande? Hur kommer du ur dem?

tisdag 15 juli 2014 - 21:11

En hälsosam dos självömkan

Just nu tänker jag mycket på hur jag stressar av. Min väldigt dyra (och väldigt kompetenta) fysioterapeut har frågat det av mig två gånger nu. Hur kopplar du av? Eh. Jag gör mat? Som jag skyfflar över på ett fat varifrån jag skyfflar in den i min mun medan jag ser på McLeods Daughters och i fyrtio minuter är jag någon annanstans.

Simmar du? Dansar du? Sjunger du? Träffar vänner? Nej jag orkar inte. Efter jobbet slungar jag mig in i en matbutik och tänker noga på vad jag köper så inte ryggsäcken blir för tung när jag cyklar hem. Väl hemma lyssnar jag på en podcast för att alls orka göra den där maten och fylla den där tvättmaskinen. Sen ser jag på McLeods Daughters (som tur är jag inne på sista säsongen, så snart kan jag äntligen sluta).

Jag yogar inte längre. Handarbetar inte. Ibland läser jag för att somna, det är allt. Det låter vekt och jag är vek. Vek och trött. Alltid så himla trött, och för varje gång jag blir supertrött är det lite jobbigare att knåda fram livsglädjen igen. Det går. Förstås går det. Men det blir jobbigare för den hopplösa tröttheten försvinner inte. Det går inte att knåda sig pigg en gång för alla. Det ska knådas om och om igen.

Ingen annan kan spruta in energi i min tinning. Fastän det vore så skönt om det funkade så. Att jag klagade tillräckligt länge för någon och sen kunde den personen sätta sitt finger mot min tinning och tzzing, ge mig energi.

Men något som just nu funkar är att tillåta mig själv en hälsosam dos självömkan. Sitta i ett hörn av min killes säng, hulka lite och riktigt intensivt tänka på hur det blir jobbigare att knåda fram livslusten för varje gång jag behöver göra det. Snora ner en kudde, en kjol. Riktigt så att jag nuddar botten, smetar bottenkladd i ansiktet. Det är mörkt och det är eländigt och energin kommer aldrig någonsin tillbaka igen. Men sedan tar gråten slut, och syret kommer lättare in genom näsan och lungorna. Jag simmar uppåt mot ytan och gnuggar bort bottenkladdet från ansiktet. Tar av mig den snorvåta kjolen och hittar ett par mjuka långkalsonger i sängen. Tar på mig dem och ligger på rygg som ett ägg, med benen i famnen. Gungar fram och tillbaka tills jag fått rätt fart och kraft och kan kasta benen mot taket och göra det som på yogaspråk heter skulderstående men på barnspråk helt enkelt är att kanske kunna nå taket om man tar tillräckligt mycket sats. 

Jag håller på och siktar med tårna mot taket tills tårarna torkat och huden kring ögonen blivit stram och mjuk samtidigt. Då inser jag att min kille har lagt på musik och att jag verkligen vill dansa bort all trötthet. Då gör jag det, jag dansar den tuffaste och starkaste dansen någonsin och plötsligt kan jag andas normalt igen.

lördag 22 september 2012 - 17:06

Ge allt tre chanser

Idag var jag första gången på lugn yoga. Sivananda.

Jag visste att det skulle vara långsammare än min vanliga ashtanga. Tänkte ändå att jag skulle få bli lite svettig och lösa upp åtminstone en spänd hemulmuskel.

Men sivananda-yogan var så lugn att jag började frysa om fötterna och planera citymarket-besök där jag låg i dead mans pose och vilade efter några solhälsningar. Jag hann de facto planera hela min vecka under alla dead mans pose som återkom efter varje tillstymmelse till ansträngning. Jag tror att en rejäl promenad hade gjort mera susen för hemulryggen än det här med att andas turvis genom olika näsborrar. Och säga oooom.

Men vad vet jag.

Har nån av er hållit på med Sivananda? Lönar det sig? Blir det euforiskt sen?