onsdag 29 juni 2016 - 13:05

Ångest i sociala situationer

blyg

Har du någon gång försökt starta en vänlig konversation med en annan människa och inte fått så mycket till svar? Personen kanske knappt hälsade tillbaka när du sa hej. Din första reaktion har kanske varit att det där måste vara en oförskämd och otrevlig människa. Du försöker starta en vänlig vardaglig konversation och personen visar knappt ett intresse.

Du kanske på din höjd kan få några korta meningar som svar. Du känner dig som om du kört in i en återvändsgränd och överger konversationen snabbt. Sedan går du hem och tänker att du aldrig mera ska försöka prata med den där idioten. Lika gärna kan du prata med en vägg.

Tanken slår dig aldrig att det finns en naturlig förklaring till varför du inte fick det gensvar av personen som du väntat dig. Det är faktiskt så att möjligheten finns att den här personen faktiskt blev innerligt glad för att du tog dig tid att prata. Hen kanske önskade att hen skulle ha kunnat svara bättre och visa sin uppskattning för dig på ett bättre sätt, men hen bara inte kunde, eftersom hen lider av social ångest eller social fobi. En del har det värre än andra.

Wikipedia beskriver det så här:

Social fobi är en ångeststörning där individen upplever obehag eller rädsla i eller inför sociala situationer. Social fobi finns i två olika former, generell social fobi och specifik social fobi. I den generella typen upplever individen ångest i närvaro av andra människor, i den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv.

En person som lider av ångest i sociala situationer har det inte lätt. Hen kan vara så nervös att hjärtat bara bultar. Personen kan ha en otroligt stark ångest för att hen inte vet vad hen ska svara eller säga. Hen kan vara livrädd för att verka eller låta konstig eller onaturlig. Hen kan ha massvis av erfarenheter av att bli missförstådd och feltolkad och idiotförklarad.

Det här kan vara ett riktigt handikapp för dem som lider av det. I värsta fall kan det leda till både depression och till isolering. För en person med riktig social fobi kan det till och med vara jobbigt att göra vardagliga saker som att handla, åka buss och gå i skolan.

Själv har jag varit väldigt blyg, men aldrig lidit av någon allvarlig form av social fobi. Men jag har märkt att det funnits sådana omkring mig, och på något vis har jag alltid tyckt synd om dem, fastän de säkert inte vill att man ska tycka synd om dem.

Jag har försökt att inte vara dömande i sådana situationer, och det har visat sig att när man tar sig tid för att prata med en person som lider av social ångest eller fobi och visar dem att man har tålamod och ett genuint intresse för dem så kan de plötsligt öppna sig för en och vara hur trevliga och roliga som helst.

Så var inte så snabba med att döma någon som verkar tyst, tråkig och butter. Hen kan mycket väl ha det väldigt svårt och ta illa upp och börja må ännu sämre när folk börjar sprida ett rykte om att hen är otrevlig och arrogant. Man ska inte alltid lita på sitt första intryck. Det är mycket vanligt att människors sociala ångest misstolkas som ointresse. Kom ihåg det.

 

Källa:

https://www.psychologytoday.com/blog/abcs-child-psychiatry/201606/i-m-not-rude-i-m-anxious

Bild från Pixabay

tisdag 28 juni 2016 - 12:31

Ny artikel uppe

Idag sitter jag ute och skriver på stugverandan. Antibiotikakuren jag fått utskriven för bronkit tog slut igår. Jag känner mig betydligt bättre än jag gjort på tre vekckor nu, men fortfarande fick jag ligga och rossla någon timme i sängen igår. Hoppas att det var det sista och att eländet har läkt ut nu.

Mina föräldrar har bokat en resa som de bjudit med mig och J på. Vi tänkte åka en vända till svenska västkusten nu på onsdag. Det är inte sådär bara för mig att åka, hur jag än vill det. Men jag har sett fram så mycket emot att åka på den resan att jag absolut inte vill missa den. Den blev bokad igår, just på grund av att det är så svårt att planera saker i tid för mig. Jag kan aldrig veta hur jag kommer att må. Jag kan inte utgå ifrån att en pillerburk hjälper mig, men nu verkar den ju ha gjort det.

Jag har inte så mycket annat att skriva om just nu. Jag kan tipsa er om min andra artikel som jag skrivit för en sajt som heter Bättre hälsa. Den här gången handlar det om mina erfarenheter av att söka professionell psykisk hjälp. Rubriken är "Man behöver inte lida i tysthet - mina erfarenheter av att gå till en psykolog". Hoppas ni tycker om den! Jag kan rekommendera sajten Bättre hälsa varmt. Där hittar man en massa inspirerande läsning och smått pyssel.

Nu ska jag återgå till att njuta av mitt kaffe och fundera på vad jag riktigt ska skriva om i novellskrivarkursen som jag deltar i. Det har varit ganska öde i mitt huvud på sista tiden...

Och så ska jag vara betjänt åt mina föräldrars (och min) katt Bjalle ett par dagar. Nu blir det mikrosei och smörgåsservering ett par dagar..

bjalle2

 

 

måndag 27 juni 2016 - 16:32

Alla barn vill inte på klassresa

IMGP3723

För ett tag sedan var det en del skriverier om klassresor. Helsingin sanomat skrev att det ännu på början av 2000-talet var vanligt att man åkte på klassresor till Grekland och Spanien. I dagens läge är det inte lika vanligt längre. Klassresorna görs mera inom landets gränser. Min man berättade att hans kompis som gick i en liten periferiskola i Pargas åkte på klassresa till Frankrike. Det måste också ha varit någon gång i slutet av 90-talet.

Jag började fundera på det här eftersom jag själv har starka ångestfyllda minnen från den tiden man skulle åka på klassresa. Tiden när man åker varierar säkert för olika skolor, men i vår skola skulle man åka på klassresa när man gick på femman.

Någon utlandsresa var det aldrig tal om, och tack och lov för det. Vi gjorde vår klassresa till skärgården i Dragsfjärd. Tror vi stannade ca en vecka. Kanske var det kortare än så också. Allt jag minns var hur stor ångest jag hade inför resan.

För mig var klassresor inget jag såg fram emot. Jag har alltid varit en känslig person och kände mig ganska ofta utanför. Jag blev sällan bjuden på flickornas ”hippor” och fester och hade inte så många vänner. Jag var tydligen för snäll för att passa in.

Redan på femman fick jag min första panikångestattack. En dag när jag skulle svälja maten kändes det som om den fastnade i halsen och jag trodde att jag skulle kvävas. Det blev en lång period med olika panikstörningar. Jag inbillade mig att jag hade alla möjliga fel och jag gick till och med till läkaren för det en gång tillsammans med min pappa.

Klassresan kändes för mig som en mardröm. Jag ville absolut inte åka och jag förstod verkligen inte varför alla var tvungna att åka med. Det kan hända att jag kunde ha skippat det, men tanken på att göra det kändes nästan ännu mera omöjlig. Jag ville ju absolut inte verka som en fegis inför alla andra i klassen. Om jag inte hade åkt med skulle jag ha varit den enda som inte gjorde det, och det skulle ha känts som ett totalt misslyckande för mig då. Jag kände att jag måste åka med, men samtidigt så växte ångesten mer och mer.

Jag varken kunde eller vågade sova borta med rädsla för att jag skulle få en panikångestattack där bland en grupp människor som inte hade en aning om hur svårt jag hade det. Till slut blev det så att min mamma kom med som en hjälpledare. Det behövdes två stycken ändå. På så vis kom jag undan utan att bli avslöjad som världens största fegis, och jag kunde slappna av och överleva klassresan och till och med ha lite roligt.

Men tanken på vad som skulle ha hänt om vi skulle ha planerat att åka på en klassresa utomlands vill jag inte ens tänka på. Ingen skulle ha fått mig att sätta min fot på ett flygplan och åka till ett främmande land. Jag ryser bara vid tanken. Och jag förstår verkligen inte att man måste åka utomlands med barn i lågstadieåldern, som om det inte skulle finnas tillräckligt mycket att upptäcka i det egna landet i den åldern. För att inte tala om hur dyrt det måste bli att åka utomlands med en hel klass.Nej jag förstår det inte alls och jag har aldrig förstått det.

Det är väl bra att upptäcka världen på en klassresa när alla familjer inte har möjlighet att resa utomlands. Men man måste också ta i beaktande att långt ifrån alla vill det. Själv har jag fortfarande inget behov av att åka utomlands. Jag har visserligen gjort det några gånger, mest till Sverige, men känner liksom inget behov av det. Dessutom känns det otryggt med min sjukdom. Och det kändes otryggt när jag var barn och hade stora problem med ångest.

Många av mina vänner tyckte om att åka på sommarläger. Det kunde vara höjdpunkten för många på sommaren, men för mig var det rena rama skräcken. Jag avskydde det verkligen. En gång prövade jag att vara med på ett kortare läger och jag överlevde, men inte kändes det roligt. Inte ens hos mina bästa vänner kändes det tryggt att sova övernatt alltid, men det klarade jag ändå av för det mesta trots att det inte blev så ofta.

Alla barn ser inte fram emot att åka utomlands på klassresa. Många ser inte ens fram emot att åka på klassresa över huvudtaget. För mig skulle det inte ha varit motiverande att spara ihop till en svindyr resa som jag skulle ha plågat mig själv igenom. Jag skulle hellre ha sett att klassresor skulle ha varit något som man frivilligt kunde delta i.

Jag minns bara hur hemskt det kändes att ”alla andra” verkade se fram emot att åka på klassresa och läger förutom jag. Men jag tror nog egentligen att jag var långt ifrån den enda som fasade för sådant. Så före man klagar om att klassresorna inom landet är tråkiga och att barn måste få uppleva andra länder så tycker jag att man ska vara medveten om att alla barn faktiskt inte vill det. För många kan det vara rena rama mardrömmen. Själv var jag som barn alldeles för rädd för att berätta det åt en lärare.

söndag 26 juni 2016 - 18:03

Själsligt uttömd

battery 1294588 640

De senaste veckorna har jag verkligen känt mig uttömd på energi. Mera än vanligt. Mina icke-existerande kraftreserver som jag ändå alltid på något vis lyckas gräva fram har jag inte hittat. Infektionen i lungan suger verkligen musten ur mig. Jag känner mig tom och nedstämd. Jag orkar liksom ingenting. Kreativiteten har totalt sinat. Allt jag sett fram emot att göra som att skriva eller spela fiol har jag inte orkat. Det har liksom inte funnits någon lust allt. Jag vill bara sitta och stirra rakt fram. Helst utan att tänka en tanke.

Värst av allt är energitjuvarna som jag måste bli bättre på att eliminera. Jag märker hur otroligt känslig jag är för minsta lilla sak som gör mig upprörd. Jag är så skör och sårbar. Jag har ingenting kvar att rusta mig med. Allt går liksom rakt in i mig och kan slå ner mig och göra mig fullständigt utmattad. Och jag menar verkligen mista lilla sak.

Jag har verkligen varit dålig på att skydda mig själv de senaste åren. Utan att förstå mitt eget bästa har jag begett mig ut på slagfältet utan att kunna försvara mig själv. Jag har utsatt mig för en massa idiotiska saker och människor, helt utan krafter att hantera det jag mött. Det har bara lett till att jag stressat sönder mig själv, legat sömnlös otaliga nätter och blivit sjukare än någonsin.

När jag opererades sju gånger under år 2011 så tänkte jag att jag hade fått en ny chans till livet. Jag hade överkommit mitt livs största mardröm. Men livet efter det blev ändå allt annat än en dans på rosor. Jag fick lära mig den hårda vägen att jag är väldigt ömtålig. Jag kan inte hantera saker på samma sätt som förr. Minsta lilla sak som gör mig upprörd gör mig fysiskt och psykiskt sjuk. Allt tär på mig och jag betalar med min hälsa.

Fy vad jag är trött och ledsen på att jag bara stått och sett på och låtit saker hända mig som jag verkligen inte borde ha tillåtit, men krafterna har bara inte funnits i mig. Det kanske låter ganska luddigt det här. I enkla drag menar jag att jag själv måste bli bättre på att sätta gränser för andra och för mig själv.

Depression, sömnlöshet, stress, energitjuvar, sämre lungkapacitet, återkommande infektioner som skapar ärrvävnad i mina andningsorgan som har ett helvete redan som det är. Jag är så mottaglig för all skit. Jag är en människa som har brytt mig så mycket om att vara andra människor till lags att jag har äventyrat min hälsa och mitt liv. Nu får det bara räcka. Nu kan jag inte stå ut längre.

Mitt liv måste handla om att ta hand om mig själv och min familj. Vi har verkligen inte haft det lätt de senaste åren, men vi kunde helt klart ha gjort det lättare för oss. Det är alltid lätt att vara efterklok. Men vi tar i alla fall ansvar för våra liv och vill göra allt för att må bättre. Vi går regelbundet hos psykolog och har gjort många fina framsteg på senaste tiden. Både J och jag. Så mycket större och bättre perspektiv vi har nu än vad vi hade för bara ca ett år sedan. Det vill man verkligen ta vara på.

Jag vill inte längre vara själsligt uttömd och dränerad på all energi. Jag har inte råd. Mitt liv måste handla om att leva och se till mitt och Js eget bästa och bara omge oss med såna som ger oss glädje och positiv energi. Men hur svårt det har varit att förstå. Hur svårt det är att våga satsa på sig själv och tycka att man är värd att få må bra i sitt liv. Att man verkligen förtjänat det. Det finns inga måsten längre. Bara de allra mest nödvändiga som läkare, undersökningar, utredningar, fylla i fpa-blanketter o.s.v. Det räcker långt för att suga energin ur en frisk människa.

Något positivt är ändå att jag har många fina människor i mitt liv, både gamla vänner, familj och nya bekantskaper som jag fått genom bloggen. Alla har de gemensamt att de vill förstå, stöttar mig, kontaktar mig, visat ett genuint intresse för mitt liv och får mig att känna mig värdefull och bra på alla sätt, utan att de någonsin kräver något tillbaka. Så otrloligt tacksam jag är för att ha dessa fina människor i mitt liv! Annars skulle det nog vara väldigt mörkt. Jag blir bättre och bättre på att förstå vilka jag och J verkligen kan lita på att finns här för oss i vår utsatta position.

Nu ska jag fortsätta att rossla, försöka andas lugnt och läsa min Keplerbok som jag faktiskt har fastnat i. Länge sedan jag orkade läsa. Jag är glad för att jag orkar med det just nu när inget annat verkar gå. Imorgon ska jag ta mitt sista antibiotikapiller. Jag har nog känt en förbättring, men inte är det bra ännu...

Bild från Pixabay

fredag 24 juni 2016 - 14:12

Midsommar och alkohol

corks 640362 640

 

Eftersom det har varit en del skriverier om midsommar och alkohol så tänkte jag passa på och tipsa er om mitt eget inlägg om finländarnas osunda alkoholvanor. Efter att jag skrev det blev jag intervjuad av Myteriet i radio x3m om mina tankar kring alkohol. De skrev också en artikel i samband med intervjun, "Varför måste man ha en orsak att inte dricka".

 

Trevlig midsommar och festa lungt!

torsdag 23 juni 2016 - 14:56

Vi ljuger för bra

pinocchio 595468 640

Vi människor är riktigt bra på att ljuga. Vi ljuger till och med så bra att vi inte ens själva märker när vi ljuger. Vita lögner är ju ingen dödssynd direkt och ibland kan man ju faktiskt behöva dra till med en sådan för att undvika att såra någon. Men hur ärliga är våra liv egentligen om vi har blivit så bra på att ljuga att vi inte ens märker det själva? Själv tror jag att det ofta kan leda till lidande, både för andra och för en själv.

Det finns ju både för- och nackdelar med vita lögner. Ändå vill jag påstå att vi använder oss av dem mycket mer än vi borde. Vi får andra att tro att de är bra när de inte är det. Vi säger att vi inte tog illa upp när vi egentligen gjorde det. Vi säger att vi vill träffas när vi inte vill det. I värsta fall lever vi ett liv med en massa onödiga måsten som vi inte alls är bekväma med. Ett oärligt liv helt enkelt.

Har du någon gång fått en konstig och kanske lite vagt obehaglig känsla av en viss person? En person som kanske alltid ler, är trevlig och säger en massa vänliga saker. Ibland kan det just precis vara en sån person som använder en massa vita lögner. Det är mycket yta och lite djup. Vi anar falskheten men kan inte riktigt sätta fingret på den.

Själv är jag ganska så allergiskt mot överdrivet peptalk och när allt ska beskrivas med kraftuttryck som underbart och fantastiskt, superbt och otroligt. Det känns bara som om det sällan är sant och som om det extremt sällan faktisk kommer från en persons hjärta. Kalla mig paranoid, men jag känner ofta att jag blir lurad när jag hör sånt. "Du e bäääst!"  eller "Jag ääälskar mina läsare!" Jovisst...vem menar på riktigt sånt?

Psychology Today listade de vanligaste vita lögnerna som vi inte ens tänker på att vi använder. Vilka av dem använder du?

Såklart kommer jag ihåg dig!

Ditt hår är underbart!

Jag vill gärna se dina babybilder!

Jag är så glad för din skull!

Du är så duktig!

Du förtjänade det.

Det gör ingenting.

Du var jätte bra!

Det är okej med mig.

Du skulle inte ha behövt.

Jag hör av mig.

Det tar bara en minut.

Jag är på väg.

Jag lyssnar!

Det var ett ärligt misstag.

Den här gången är det annorlunda.

Jag märkte inte ens.

Man märker det knappt.

Du ser inte fet ut.

Det händer alla.

Jag dömer inte.

Ingen tycker mindre om dig.

Vi hörs snart!

Vi borde träffas över lunch.

Såklart att vi kan fortsätta vara vänner.

Allting kommer att bli bra.

Vi är alla i det här tillsammans.

Det finns inget att vara rädd för.

Du är speciell.

Jag är ledsen.

Det kommer inte att hända igen.

 

Den här listan kan säkert göras hur lång som helst. Vågar du fylla på den med en vanlig lögn som du använder? Själv har jag nog använt mång av de här på listan. Men speciellt har jag irriterat mig på den där allting kommer nog att bli bra. Jag har fått höra det så många gånger och det betyder ju ingenting. Det kan man ju inte veta. Och nummer två som också irriterar mig är det där med att säga hur speciell och bra någon är eller hens prestation, när det inte på något vis är speciellt eller märkvärdigt. Varför hålla på och säga det? Är det faktiskt alltid snällt?

 

Bilden är från pixabay.

onsdag 22 juni 2016 - 13:53

Blommor, kaffe och cellgift

blommor

Solen skiner och fåglarna kvittar. Jag ska handla, baka och förbereda ett stort midsommarkalas, välja mellan två underbara midsommaroutfits, packa inför en drömlik båtresa, korka en flaska somrig champagne och börja mitt pre-midsommarparty med ett stort gäng vänner redan idag.

April april! Trodde ni att jag fått något hårt i skallen? Förutom att solen ibland tittar fram mellan molnen och att fåglarna kvittar så är ingenting av det där sant. Tänk om mitt liv bara skulle vara sådär enkelt? Tänk om det där skulle vara allt jag hade att fundera på?

Jag har just sovit en 10,5 h lång natt. Med jämna mellanrum har jag vaknat upp helt svettig av olika mardrömmar. Min hud har varit fuktig hela natten, precis som när kroppen kämpar med att vinna över alla skitbakterier i min lunga.

Medan jag skriver här måste jag ta paus, springa efter hushållspapper och böja mig ner över soffkanten för att rossla ut gult slem. Täppningskänslan kommer plötsligt och varje andetag rosslar i hela min bröstkorg. Hoppas innerligt att antibiotikan skulle hinna börja bita innan det här blir värre.

Jag vaknade av att mamma skickade ett meddelande om att hon var på väg ner till vår stuga med en kaffetermos. Gissa om jag blev glad! För den här ”morgonen” kändes till och med att koka lite kaffe som ett stort projekt.

Mamma kom ner och hade plockat med sig lite prästkragar. Hon bar utebordet från verandan till gräsmattan och dukade upp med koppar och mjölk. Det blev i alla fall en bra start på den annars så rossliga och eländiga dagen.

Till kaffet tog jag cellgifter och yoghurt. Satt en stund och funderade på om jag skulle ta cellgift eller inte. Det är inte bra att ta om man annars är sjuk eftersom det trycker ner immunförsvaret. Men medicinerna jag har är ändå så långverkande att det knappast gör någon skillnad om jag skippar en vecka eller inte. Och ingen feber har jag så jag svalde tabletterna.

Snart är det dags för antibiotika. Sen vet jag ingenting mera. Jag bara sitter och andas. Försöker att inte tänka så mycket framåt. Midsommaren blir vad den blir. Jag hade ju lite gått och längtat efter att få göra och framför allt äta en laxostkaka, men orkar jag inte så kan jag tänka mig att mamma hjälper mig. Hon hjälper mig alltid. För nu är ju det viktigaste för att bli frisk att få äta en god laxostkaka!

Är det någonting jag lärt mig och vant mig vid med min sjukdom så är det att det aldrig är någon idé att planera någonting i förväg, för läget kan förändras hur som helst och när som helst. Gäster är det svårt att bjuda hem, för sällan orkar jag med det. Det är ju inte så vänligt att bjuda hem gäster och sen samma dag säga att nej, ni kan tyvärr inte komma. Men de som känner mig vet ju hur jag fungerar. Men inte känns det bättre för det.

tisdag 21 juni 2016 - 12:55

Blod och slem

utsikt2

Nu har jag suttit här på stugan och rosslat och rosslat i ca två veckor. Jag har hängt upp och ner och vänt på mig alla vägar som bara går, men ingenting tycks hjälpa. Först mådde jag riktigt dålig och kände mig sjuk och svag. Nu mår jag lite bättre men slemmar desto värre. Hela lungområdet känns styvt och fastklibbat och det gör ont när man försöker andas ut slemmet. Jag längtar efter känslan av luft som strömmar igenom mina luftvägar, men i den här takten får jag ju börja ringa läkaren. Det har redan börjat synas blod i slemmet vilket gör mig väldigt orolig.

Jag minns förra sommaren med förskräckelse. Då fick jag ett riktigt blodhostarskov som höll på i många veckor. Det gjorde mig helt paralyserad av skräck och det blev mest att sitta orörlig hemma. Då hade jag sänkt kortisondosen med 2,5 mg, men det har jag inte gjort nu.

Det här håller på att göra mig galen. Hur länge måste eländet plåga mig och varför? Vad har jag gjort? Varför måste det alltid vara någonting? Jag har verkligen ingen lust att äta en antibiotikakur igen. Just nu är jag så frustrerad. Jag skulle gärna skärpa mig och få eländet överstökat, men hur jag än försöker så går det inte!

Det är i såna här stunder man blir så förbannad på allt tjat om positivt tänkande att man skulle vilja ropa att folk kan stoppa upp det där bak, för det hjälper inte. Om nånting så förlänger det mitt lidande när jag dag efter dag tänker att det nog ska kunna bli bättre. Och det har ju nog blivit bättre, en bättre sorts bronkit.

Det är så skrämmande när man hostar till och känner hur luftvägarna plötsligt täpps. Det bara rosslar i lungorna så att hela bröstkorgen vibrerar, och jag hoppas att det inte är blod. Men för någon millisekund så griper skräcken tag i mig och jag minns hur det är att plötsligt hålla på och tappa andan medan blodet forsar ur munnen. Det är så äckligt skrämmande! Så obehagligt att jag aldrig kan glömma det.

Och det här är liksom mitt friskare jag. Såhär ska jag förväntas orka sköta hushållet, gå på arbetslivsutredning, röra på mig o.s.v. Men i ärlighetens namn orkar jag just ingenting. Bara sitta och försöka andas ut slem och hoppas på det bästa. Försöka tänka på någonting trevligt. Läsa och skriva lite, eller försöka avreagera mig genom bloggen.

Oftast så bloggar jag om någonting helt annat eftersom jag inte orkar skriva om mina slemproblem hela tiden. Men kan tänka mig att jag genom min blogg på något vis ger en bild av mig själv som en pigg och energisk människa, när jag egentligen sitter och böjer mig fram över soffkanten med ett äckligt slemmigt hushållspapper som jag hostar i. Hur många liter slem kan det rymmas i en liten lunga?!

Om jag bara skulle få må bättre till midsommaren. Sitter och planerar en laxostkaka som jag skulle vilja göra, men jag vet ju varken om jag orkar handla eller fixa den, och då är det flera dagar kvar till midsommaren. Eventuellt så blir det en mirakelkur som blir min hjälp, fastän jag absolut inte vill det.

 

**Uppdatering**

Jag ringde läkaren och han skrev ut den starkaste antibiotikan som finns i pillerform för mina besvär. Så nu är det fan om inte det här ska bita... Ibland funkar det. Ibland inte. Nu tänker jag ligga resten av dagen på soffan och läsa Keplers sagor om fruktansvärda och blodiga mord. Riktigt stugmys med andra ord!

måndag 20 juni 2016 - 12:18

Tecken på en falsk relation

ledsen blommaBild från Pixabay

Idag tänkte jag blogga om relationer som man kanske tror att är nära men egentligen bara är falska. Jag tänker främst på vänskapsrelationer, men lika bra kan det gälla par- och familjerelationer. Det kan vara relationer som på något vis bara hängt med i ditt liv som du utgår ifrån att har någon betydelse men kanske inte har det. Ofta är det bara en känsla som man går omkring med som säger att allt inte är som det ska. Det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att man inte känner att man kan lita på en viss person. Därför tänkte jag här lista några tecken som säger mig att en relation kan vara falsk eller ytlig.

Du känner dig aldrig tillräckligt bekväm för att dela en hemlighet

Om din magknsla säger dig att du inte kan dela med dig av ditt innersta så är det antagligen så.

Hen har knappt frågat dig om din familj eller dina intressen

En person som inte visar något intresse för dig är högst antagligen inte heller intresserad av dig.

Du spenderar aldrig tid med personen ensam

En person som aldrig på något sätt tar kontakt direkt med dig har knappast heller ett intresse av att umgås ensam med dig. Och om du får en känsla av obehag när du umgås med personen ensam så är det inte ett gott tecken.

Hen har ingen aning om vad som pågår i ditt liv

Och hen gör inte mycket för att ta reda på det heller.

Hen har aldrig sett ditt riktiga jag, utan bara en fasad

Om du känner att du inte kan vara dig själv med personen utan att bli kritiserad eller om du inte känner dig uppskattad för den du är, då är det ett tecken på en dålig relation.

Handlingarna överensstämmer inte med orden

En person som säger hur mycket hen bryr sig om dig men i handlignarna aldrig visar det är inte mycket värd att ha. En riktig vän ställer upp i vått och torrt och tar sig tid att finnas där för dig och uppoffrar sig för dig. Hen är inte likgiltig när du inte mår bra.

Ni skrattar bara ytligt tillsammans

Skratten är ytliga och kanske nervösa. Du skrattar sällan från magen tillsammans med personen.

Hen kontaktar dig bara när hen behöver något

En person som bara kontaktar dig för att be om tjänster är inte mycket värd. Det är inte att genuint bry sig om en person om hen bara hör av sig när hen behöver din hjälp med något.

Du känner att det är svårt att vara dig själv runt personen

Det här är enligt mig ett av de starkaste tecknen på att relationen bara är ytlig. Med en riktig vän vågar man visa vem man är och vad man står för.

Tystnaderna är obekväma och fylls med meningslöst pladder

Det här är något av det jobbigaste jag vet. Att bara stå och pladdra om allt och inget är inte givande. Efteråt känner man sig bara tom.

Konversationerna är ytliga

Om man bara kan tala om saker som vädret, vad man gjort i helgen, sina husrenoveringar, pladder om praktiska saker o.s.v. så är relationen i allra högsta grad ytlig.

Om ni inte ses på några månader kommer du knappt ihåg att personen existerar

Ett bra tecken på att relationen inte är djup.

Det är alltid du som tar kontakt

Under den här punkten behöver väl inte mer sägas...

Hen förnedrar dig och skämmer ut dig inför folk

Något av det fulaste som finns enligt mig är när en person gnäller eller tjatar på dig inför folk.

Du håller med personen bara för att undvika konflikt

Oftast märker inte ens den andra personen av att du bara håller med för att inte råka i gräl. Hen är allt för fokuserad på att säga vad hen tycker och tänker om dig och vad du gör eller inte gör.

Det är lätt för dig att föreställa dig ett liv utan personen

Om det är lätt och till och med skönt att föreställa sig ett liv utan personen i fråga så är det kanske också det allra bästa alternativet.

Hen visar tecken på svartsjuka

Sånt gör bara inte en riktigt vän.

Du lämnar varje möte/konversation med en dålig känsla

Om du inte känner dig glad och upplyft efter att ha varit i kontakt med personen i fråga, utan tvärt om lämnar varje möte med en vag känsla av obehag, hur bra är relationen då? Det kan man fråga sig.

 

Finns det något jag glömt som jag kan lägga till på listan?

 

 

lördag 18 juni 2016 - 11:33

VLOGG om braxen Voldemört

För ett tag sedan bloggade Karolina om sin fiskeutflykt som inte riktigt gick som hon hade tänkt sig. Jag skrattade när jag läste, men mest skrattade jag för att sådär är det ju att fiska! Jag har fiskat med pappa sedan jag var liten och alltid tyckt om det. Jag och J brukar vara ute och fiska nu och då på sommaren, och är det något jag har lärt mig så är det att man i alla fall inte ska förvänta sig att få någon fisk. Det är själva fiskandet och resan man ska njuta av.

Jag har vrålat många gånger under våra fiskeresor. Vi brukar mest använda kastspö. Dragen fastnar både i botten och i vassen och vi hänger ner för båtkanten och drar upp sjögräshärvor. Dragen lossnar, vi blir jagade av galna tärnor och jag har stått och hållit upp en åra i luften medan jag har väntat på att motorn ska starta så att vi kan fly. Jag har vägrat att åka hem för att J har fått flera fiskar och jag inte en enda. Timmarna brukar gå och blodsockret sjunker. J har fått köra mig direkt till Kasnäs paviljong för att få mat i mig. Sen har jag skrattat åt mig själv. Det hör liksom till att man svettas och rullar ut linan i sjön utan att man vet om det.

När jag läste Karolinas inlägg blev jag inspirerad. Hon hade varit och metat och det har jag inte gjort sedan jag var liten. Så vi grävde fram metspön och mask och for iväg ner till bryggan. Där satt vi i tre timmar. J lyckades få en abborre att lossna i mina föräldrars båt och kastade en mört i våra grannars båt i misstag. Min krok lossnade och for iväg med en fisk. Min andra krok fastnade i trossarna som gick till en boj och i vassen. Det blev en hel del klättrande och ålande. Men roligt hade vi i alla fall!

Och det bästa av allt är att jag lyckades filma en video när J drog upp en braxen som vi sen döpte till Voldemört! J var inte så förtjust som jag. Och det blev ingen gourmetbraxmiddag, men vi rökte flera abborrar trots att dom nu inte direkt var några bjässar. Mest var det mörtar som nappade. Det var i alla fall en avslappnande sysselsättning. Jag tänkte inte på tråkiga saker under de tre timmarna som vi metade.

Och om det är någon som inte vet vad jag yrar om på videon så är det för att ni inte har sett denna legendariska videon med ett par finska pilkare ;)