söndag 27 augusti 2017 - 19:22

BANAN-KOKOSSMÅBRÖD

Sommaren är snart slut (eller ja, den är väl det om vi ser på vädret...) och skolan och studier har redan börjat för en del. Själv har jag cirka två veckor kvar innan verkligheten kallar så jag får njuta en tid ännu. Nästa vecka jobbar jag fyra dagar och sedan flyttar jag tillbaka till lägenheten. Det ska bli skönt att följa sina egna rutiner igen efter en månad hos föräldrarna.

Hösten innebär alltid någon form för nystart. Många tänker börja sin hälsosamma livsstil och komma i form efter sommarens lata dagar. Jag hör inte till den kategorin men trots det har jag en livsstilsförändring på gång. I lite över ett år har jag gradvis blivit intresserad av att ha en mer hållbar livsstil. Egentligen har jag varit intresserad av det här sedan jag var tonåring men det är först nu det blir verklighet. För mig innebär en hållbar livsstil veganism (äter/använder inga djurprodukter), zero waste (försöker minska plastanvändningen/avfallet) samt att göra andra miljövänliga val (tex handla ekologiskt). Jag är inte vegan än men det är en livsstil som stöder det jag står för så vem vet om jag tar steget i höst. 

Jag har testat en del veganska recept och blivit förvånad över hur lätt det faktiskt är att vara vegan och framför allt hur bra jag mår av att äta mindre (eller inga) djurprodukter. Jag är inte särskilt förtjust i att laga mat men genom att äta mer växtbaserat har mitt intresse för matlagning vuxit. Det recept jag tänker dela med mig av kom jag över i våras men glömde bort det tills jag hittade det igår. Enkelt, hälsosamt och gott. Vad mer kan man begära?

 

Banan-kokossmåbröd (10-12 st)

Du behöver:

1 stor, mogen banan

2,5 dl kokosflingor

(valfritt: 4 tsk kanel)

Gör så här:

1. Lägg ugnen på 175 grader. 

2. Mosa bananen med en gaffel i en bunke.

3. Tillsätt kokosflingorna (och kanel).

4. Klicka ut smeten på ett bakplåtspapper.

5. Grädda i ugnen i ca 15 min tills de börjar bli gyllenbruna.

 

Det finns olika varianter på det här receptet och man kan smaksätta med annat än kanel. Småbröden passar de flesta dieter och de var en favorit hos barnen när vi åt dem på dagis.

Njut! :)

lördag 29 juli 2017 - 13:18

MITT DANMARKSÄVENTYR

Så befinner jag mig på fosterländsk mark igen. Jag kom hem i måndags och har spenderat de senaste dagarna på att umgås med familjen och ta det lugnt. Det är tungt att resa! Idag tänkte jag berätta om den sista veckan i Danmark och min erfarenhet av sommarkursen.

I mitt förra inlägg nämnde jag att vi skulle till Skagen. Staden är väldigt mysig med gula hus och röda tak. Vi åt på Bröndums hotel och oj, så god maten var! Vi serverades fisk av olika slag och bröd till det. När vi var klara gick vi till ett museum i närheten för att titta på tavlor som Skagenmålarna hade målat. De flesta är realistiska och föreställer människor, med andra ord, helt i min smak. Vi fick lite tid att gå runt i staden och sedan styrde vi kosan mot Grenen.

20170715 1216481

Skagen. Både fasadfärgen och taken är typiska för staden.

Grenen är Danmarks nordligaste punkt där haven Skagerrak och Kattegat möts. För att ta oss ut till vattnet blev vi tvungna att gå en bra bit i sanden men det var det värt. Stranden var verkligen fin. Jag kände mig liten bredvid det oändliga havet. När vi kom ut till udden väntade oss en märklig syn: vågorna sköljde in över stranden från två olika håll! Vi skulle självklart simma så de flesta bytte om till simkläder och vadade ut i vattnet. Det var förvånansvärt varmt men strömmen var stark så man blev snabbt trött i musklerna. Ena stunden drogs man till höger och den andra till vänster. Jag simmade inte länge men det här är en av de upplevelser jag kommer att minnas från Danmark. Ett minus var dock alla turister som trängdes vid vattnet.

20517512 10156155940302119 37998694 oLjuset är speciellt på Grenen.

Efter simturen skulle vi uppleva ännu ett naturfenomen, klitten Råbjerg Mile. Råbjerg Mile är en vandrande sanddyn. Det som är speciellt med den är att den, som namnet säger, förflyttar sig. De senaste hundra åren har den rört sig 1500 meter och man tror att den om ett par hundra år kommer att täcka huvudvägen till Skagen. Vi klättrade upp till toppen av den och befann oss plötsligt i ett ökenlandskap. 

20170715 1757081

Ett ökenlandskap med fantastisk utsikt.

20247636 1407343396011683 8499003222991215057 o

Spontan, lagom fokuserad och humoristisk. Beskriver bilden, kursen och deltagarna.

Jag behöver kanske inte påpeka att vi var aningen trötta på söndagen. Alla höll sig på sina rum och de gånger jag stötte på en annan levande varelse talade vi om hur slitna vi var efter lördagens utflykt. Vilan behövdes för veckan därpå skulle vi ha tentamen. 

Vi skrev tentamen största delen av sista veckan. Vi blev indelade i grupper och skulle tillsammans analysera en text. Min grupp fick en dikt. Jag arbetade effektivt i början av veckan och kunde därför spendera slutet av veckan på trevligare saker. 

På fredagen hade vi avskedsfest. Ingen av oss kunde förstå vart tre veckor hade tagit vägen. Vi hade ju nyss kommit till Århus. Vi åt god mat, pratade, skrattade och dansade till långt in på natten. Troligen den bästa kvällen på hela resan.

De flesta reste hem på lördagen men jag och några andra bestämde oss för att vara kvar över helgen. Lördagen gick åt till att besöka Marselisborgs slott, drottningens sommarresidens. Parken är värd ett besök men jag rekommenderar ett besök lite tidigare på sommaren. Rosorna hade redan blommat ut i Rosenträdgården så vi gick miste om en vacker syn. 

20170722 1531351

Drottningens "sommarstuga". :)

Min sista dag i Danmark spenderade jag i ett mycket regnigt Horsens. Vi hade fint väder under största
delen av resan men nu kom tre veckors uteblivna regn på en dag. Jag fick en guidad tur i staden av en bekant som bor där och det blev en fin dag trots regnet. 

Jag stortrivdes under mina tre veckor i Århus och jag rekommenderar sommarkurser till alla som är intresserade av att testa något nytt. Jag fick många nya vänner och fick pröva på hur det är att bo utomlands. Det enda negativa är att det förstås kostar en del men med stipendium från Nordkurs gick det bra.

Det var en stor personlig bedrift att vara borta hemifrån så länge och jag kände mig friare än jag kanske någonsin har gjort. Att jag äntligen kunde resa iväg, visar hur långt jag har kommit från det liv jag levde ännu för ett par år sedan. 

Nästa steg blir att bo en längre tid i ett annat land men det är ett senare projekt. Först ska jag ha en kandidatexamen i bagaget.

Psst! Om du har anknytning till Norden i dina studier kan du resa på sommarkurs med Nordkurs!

fredag 14 juli 2017 - 19:45

STUDERANDE TURIST

Oj, vad tiden går fort när man har roligt! Nu har jag snart varit i Århus i två veckor och tiden har flugit förbi. Samtidigt känns det som om vi har varit här dubbelt så länge. Vi har hunnit med en massa skoj och ännu är resan inte slut.

Den första veckan gick ganska långt ut på att göra sig hemmastadd och komma in i rutinerna. Vi hade föreläsningar 9-16 alla dagar och vissa dagar turistade vi lite på kvällen. Vi såg bland annat Den Gamle By och delar av Botaniska trädgården, Århus centrum och Moesgaard Museum.

20170706 1603211

Den Gamle By. Hela stadsdelen är ett museum.

20170714 1521151Århus centrum. Jag gillar skarpt arkitekturen här.

20170708 2Utsikten från taket på Moesgaard Museum, som ligger en bit utanför centrum.

I söndags gjorde några av oss en liten utflykt till Randers Regnskov, som ligger cirka 40 kilometer från Århus. Jag hade aldrig besökt en djurpark tidigare så det var spännande. Jag trodde inte att jag skulle komma hem från Danmark och säga att jag har sett apor och krokodiler... Hur som helst vet jag inte om jag gör det fler gånger. Man såg hur dåligt många av djuren mådde av att vara instängda så jag kände mig tudelad och kunde inte njuta fullt ut av upplevelsen. På kvällen gick vi ner till en strand i närheten av där vi bor och jag tog årets första dopp. Bättre sent än aldrig! 

20170705 1903351Frihet.

Den här veckan satte vi i en högre växel med studierna. Vi har haft mycket kurslitteratur att läsa och krävande föreläsningar så de flesta kvällarna har jag bara suttit på rummet och läst eller slappnat av. Vädret blev lite kallare nu mot slutet av veckan så det har inte lockat att vara utomhus. Jag satte därför ett litet mål till mig själv denna vecka: att gå till och från universitetet varje dag (ca 3 km). Det blir så lätt en vana att ta bussen när lokaltrafiken finns nära till hands. Saldot idag blev nästan 12 kilometer, eftersom vi gick en sväng in till centrum efter den sista föreläsningen. 

Imorgon ska vi besöka Skagen och det blir roligt att få se de nordligare delarna av landet. Jag älskar de öppna vidderna och doften av havet och ser fram emot att komma bort från stadslivet för en dag. Jag såg nyligen sista säsongen av tv-serien Badehotellet och kommer troligen att fangirla en del. No shame in that!

Hoppsan, nu tänkte jag nästan glömma det viktigaste: maten! Jag är inte så insatt i mat men till och med jag märker att här tar vi den till en ny nivå. Maten vi får på universitetet går inte ens att jämföra med den i Finland. Det är lite dyrare än hemma men det är det värt. Det finns massvis av mysiga caféer, restauranger och pubar i Århus. Ett ställe som vi alla rekommenderar är Aarhus Street Food. Det finns något för alla, också vegetarianer/veganer, och maten är supergod. 

Jag har bara varit här i två veckor och ändå känner jag mig som hemma. Jag kan inte förklara vad det är men något i den danska kulturen tilltalar mig. Jag har spekulerat en tid på om jag skulle studera här i något skede och efter att ha provat på i några veckor är jag säker på att det är vad jag vill. När det blir är en annan fråga men tidigast om ett år.

Nu är det dags för kvällsmat och sedan ska jag kanske ner till stranden en sväng. Solen skiner efter en regnig dag så det gäller att ta vara på vädret.

Ha det godt!

onsdag 5 juli 2017 - 09:37

HILSNER FRA DANMARK

Som ni kanske förstår av titeln befinner jag mig för tillfället i Århus, Danmark. Här kommer jag att tillbringa de följande tre veckorna. Jag deltar i en sommarkurs i danska som ordnas av Nordkurs vid Århus sommaruniversitet. Vi har i princip helt normala studier. Föreläsningar från 9-16 de flesta dagarna och ledigt på kvällarna. Eller ja, ledigt och ledigt, vi ska förstås förbereda oss inför föreläsningarna följande dag... Utöver det ska vi göra lite smått och gott, bland annat en utfärd till Skagen. Vi är ju trots allt här för att lära känna Århus och Danmark. 

Vi anlände hit söndag kväll och nu börjar rutinerna sakta men säkert infinna sig. Det finns fortfarande en del som orsakar huvudbry men bara en sådan sak som att veta var vi ska handla mat och hur vi hittar till universitetet har lättat stressen. Vi bor i Risskov som ligger cirka tre kilometer från universitetet. En lagom promenad och vill man ta buss fungerar lokaltrafiken utmärkt.

Det ska bli intressant att se hur stora kulturkrockar som uppstår medan vi är här. Jag har redan upplevt två. Jag studerar tillsammans med norrmän, svenskar och andra finländare. Den första morgonen stod vi och förundrades över den danska osthyveln som har en tråd i stället för metallskivan vi är vana vid. I Danmark har man inte torkställningar för tallrikar och glas utan man torkar dem innan man ställer in dem i skåpet. Onödigt arbete, tycker en som är van vid att låta allt torka av sig själv. ;)

Det får vara uppdateringen för denna gång. Vill ni veta mera om Danmark kan ni titta in här med ojämna mellanrum. Nu ska jag snart iväg på dagens föreläsningar.

lördag 24 juni 2017 - 14:10

"ALLT ÄR BRA" FAST ALLT ÄR FEL

Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg och jag tycker att det också passar här. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.

Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.

Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.

Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 

För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".

Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.

När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.

Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.

Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.

Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 

Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.

Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.

Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 

På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.

Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.

Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.

Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.

Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.

Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.

Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.

Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 

En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.

Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.

Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:

1. Du ska inte klara allt själv.

2. Döm inte.

3. Acceptera det du inte kan förändra.

 

Och framför allt, ta hand om dig! 

fredag 9 juni 2017 - 17:58

MINIMALISM

När jag var liten hade vi ofta väldigt stökigt hemma. Det handlade inte bara om att det ibland var smutsigt, utan att det fanns många saker överallt. Vi hade inte så bra ekonomi och fick ofta saker från olika håll. Vi var självklart tacksamma för det vi fick men ibland blev det för mycket. Ingen gick igenom det vi fick utan allt sparades tills vi hade skåpen fulla av kläder och saker som ingen använde. Nu tänker säkert någon: varför städade ni helt enkelt inte vartefter? Det ska jag tala om för er. 

Under vissa perioder var det så kaotiskt i våra liv att ingen av oss prioriterade att rensa ur hyllor och förråd. Det är otroligt hur mycket ett missbruk tar över också de anhörigas liv och det känns ibland som om det är allt man kan fokusera på. Du blir blind för hur det ser ut hemma och de gånger du märker har du oftast så lite energi kvar att du bara struntar i det (och skäms de få gånger någon kommer på besök).

Hemma hos pappa var det bättre men också där samlades sakerna på hög. Eftersom pappa bor i vårt barndomshem, finns alla våra minnessaker från när vi var små där. Allt har sparats för "man vet ju aldrig vad man vill ha kvar när man blir äldre". Nu är vi "äldre" och har insett att vi inte har möjlighet att använda allt som finns sparat. Vi har börjat ta vara på de verkliga minnessakerna men allt annat åker. 

Det är väldigt stressande att leva så här. Ju äldre jag blev, desto tyngre blev det att hela tiden vara omringad av onödigheter. Jag kände mig instängd men visste inte varför. När Johanna och jag blev äldre, började vi försöka se till att det var städat hemma men också ett "normalt" antal saker kändes påträngande. 

Hösten 2014 började jag studera och flyttade till min första lägenhet. Jag delade den med en kompis och vi hade varsitt rum. Det gjorde att jag inte hade speciellt många saker. Att flytta hemifrån är alltid en process och när jag äntligen hade skaffat de flesta nödvändiga sakerna, visste jag att jag skulle byta både lägenhet och studieinriktning. När sommaren kom var det bara att packa ihop allt igen och flytta till en annan bostad. Den här gången visste jag att jag skulle bo där högst ett år. Hyran var lite för dyr men jag behövde ett eget ställe där jag kunde andas ut och få tid att ta reda på vem jag egentligen var bakom allt bagage jag hade samlat på mig under årens lopp. 

Förra våren snubblade jag över begreppet minimalism. Jag började undersöka det närmare och insåg att jag redan ganska långt var en minimalist. Jag hade undermedvetet valt en enkel inredningsstil. Det kändes rätt att ha färre saker, eftersom det fick mig att slappna av. 

Under sommaren satte jag mig in i olika versioner av minimalism och när jag flyttade till min nuvarande lägenhet rensade jag bort en stor mängd saker, som jag inte behövde. Det gångna året har jag tagit till mig den här livsstilen och det präglar allt från min klädstil till mina matvanor.

De flesta som kommer in i min lägenhet kommenterar att jag har så få saker. Vissa tycker till och med att det ser lite kalt ut men det är precis så här jag vill ha det. Efter att ha levt i ett fysiskt och emotionellt kaos under hela uppväxten, är det skönt att ha lugn och ro i mitt eget hem. Jag har inte en massa inredningsprylar som ständigt kräver min uppmärksamhet utan kan lägga min tid och energi på viktigare saker.

Det är många som försöker köpa sig lycka när de av någon anledning inte mår bra men jag har insett att jag kan vara glad (till och med gladare) utan det. Några av de saker som får mig att må bra är att vara omringad av människor jag bryr mig om, att få leva nära naturen och att få gå min egen väg. Ingen av de faktorerna är knutna till hur många saker jag äger.

Tanken bakom minimalism är inte att du ska leva utan ägodelar. Tanken är att du ska uppskatta allt du har och bara ha det du behöver. Det finns de som lever med nästan ingenting men jag är inte så extrem. Jag kommer till exempel aldrig att få min boksamling minimalistisk och det vill jag inte heller, snarare tvärtom.

Det handlar om att hitta det som är rätt för dig och som fungerar i din vardag. Vissa personer kan inte tänka sig att leva som minimalister och det är inget fel med det. Min syster hör till den kategorin och precis som i så många andra frågor är vi varandras motpoler också här.

Jag kan ärligt säga att jag tycker om nästan varenda sak i min lägenhet. Det finns fortfarande en del jag funderar på att göra mig av med (speciellt i klädväg) men som med det mesta i livet är det här en resa. 

Om du blev intresserad av minimalism, rekommenderar jag att du googlar lite. Det finns hur mycket information som helst på nätet (Youtube!) men kom ihåg att vara källkritisk. Det kan kännas överväldigande att börja en helt ny livsstil men du behöver inte följa alla "regler". Hitta det som passar just dig och skapa din egen version.

Till sist får ni en lista med fem positiva förändringar som livet som minimalist har gett mig.

1. Jag slappnar av bättre när jag är hemma.

2. Det går snabbare att städa.

3. Jag värdesätter de saker jag har mer än tidigare.

4. Det går fortare att välja kläder på morgonen.

5. Det är enklare att packa inför resor och flytter (vilket det lär bli en del av den kommande framtiden). 

söndag 4 juni 2017 - 17:40

LONG TIME, NO SEE

Efter några veckors bloggpaus är jag back in business igen. Våren var fylld till bristningsgränsen av studier och fritidssysselsättningar, så när det äntligen lugnade ner sig för ett par veckor sedan märkte jag hur slut kroppen var. Jag började arbeta på mitt sommarjobb, som är helt stressfritt, men ledighetskänslan ville inte infinna sig. Hjärnan gick på högvarv, trots att jag var ledig från mina studier, och jag hade svårt att slappna av. Jag har inte haft migrän på över två år men den senaste månaden har jag haft känningar av det nästan varenda helg. Ett säkert tecken på att jag har haft lite väl hårt tempo i år. 

Jag börjar sakta men säkert inse att jag får vara ledig ett par månader och kan njuta av den stressfria vardagen. Jag har äntligen fått tid över för mina intressen och har gått in helhjärtat för dem de två senaste veckorna. Det är skönt att ha tid för mig själv och kunna fokusera på det jag bryr mig om. Det är trots allt det som gör att vi människor mår bra. 

När den sista tentamen var inlämnad drabbades jag av skrivtorka och tog därför en paus från bloggandet. Från och med nu blir det mer regelbundna inlägg och jag har redan planer på vad jag vill skriva om.

Hoppas att ni får en fin sommarlovs- eller arbetsvecka!

lördag 13 maj 2017 - 15:10

ETT MÅL BLEV UPPFYLLT

Har ni någonsin kämpat länge mot ett mål? Tvivlat och funderat på om ni kommer att nå det men fortsatt på den bana ni stakat ut åt er? Det har jag de senaste två åren och nu har jag korsat mållinjen. Priset: en sångexamen. 

Hösten 2015 började jag ta sånglektioner. Året före hade jag sjungit in i Studentkören Pedavoces och trots att jag hade utvecklats under det första året kände jag att något inte stämde i min röstanvändning. Jag var ofta hes efter övningarna och konserterna och det kändes tungt att sjunga.

Jag bestämde mig för att börja ta sånglektioner, eftersom jag ville få reda på vad jag gjorde fel, så att jag inte skulle fördärva rösten. Det visade sig att det låg mycket mer bakom mina röstproblem än bara fel röstanvändning.

När du sjunger är kroppen ditt instrument och precis som vilket musikinstrument som helst måste du ta hand om det på rätt sätt. När något är fel fungerar instrumentet inte som det ska. Min sångkvalitet har alltid påverkats av det som sker omkring mig. När jag hade en tyngre period var rösten inte lika smdidig. 

Samtidigt som jag började ta sånglektioner blev mitt liv lite stabilare. Jag tyckte att jag hade bearbetat en stor del av mitt förflutna de föregående månaderna men upptäckte snabbt att så inte var fallet. Alla de mentala spärrar jag hade aktiverades när jag sjöng. Det var inte konstigt att det hade varit så tungt att sjunga tidigare. 

Tillsammans med min sånglärare började jag arbeta med mina spärrar. Det var allt från att verkligen börja tro på mig själv till att slappna av och våga "go with the flow". Sånglektionerna blev rena terapitimmarna och ibland kom vi åt ämnen som rörde upp många känslor. Det var inte bara en gång jag gick hem från lektionen alldeles utmattad med huvudet fullt av tankar att ta itu med.

Min sånglärare var, och är, fantastisk. Från första början kände jag att hon förstod mig och det hjälpte mig att slappna av. Hon lärde mig sångteknik men många gånger blev det ren mental träning. Hon visade att hon trodde på mig och hjälpte mig att sluta vara så kritisk mot mig själv. Det handlade om sång men sången är så djupt rotad för mig att jag märkte förändringarna också i andra miljöer. Jag har fått många kommentarer om att jag har blivit gladare, mer självsäker och mer harmonisk de senaste åren. Det finns självklart många bidragande faktorer till det men det här är en av de mer djupgående. Så Margaretha, om du läser det här ska du veta att du är guld värd!

I år har jag fortsatt att sjunga. Jag hann bara vara semiaktiv i kören i vår så jag var desto gladare för sånglektionerna. Under hösten började vi fundera på en sångexamen till våren och nu är den genomförd. Ännu förra våren skulle det inte ha fungerat men här står jag nu med min sångexamen i handen. Jag hade hoppats att jag skulle ha varit lite mindre nervös men jag tog mig igenom sångerna utan desto större fel. Jag har tagit mig över fler hinder än många skulle tro för att ta mig hit och jag kan ärligt säga att jag är stolt över mig själv.

Vad drömmer du om? Det är aldrig för sent att göra verklighet av drömmar!

 

 

onsdag 3 maj 2017 - 21:45

VÅGA VISA CIVILKURAGE

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!

torsdag 27 april 2017 - 21:31

SOMMARPLANER

Nu är det bara några veckor kvar av den här terminen och sedan väntar lediga dagar, blå himmel och vackert väder. Sommaren skymtar vid horisonten och jag längtar. I år väntar spännande saker må ni tro! 

Det jag ser mest fram emot i sommar är en sommarkurs i danska. Den 2 juli reser jag iväg tillsammans med en kompis för att tillbringa tre veckor i Århus. Flygbiljetterna är bokade och jag har börjat räkna ner. Vi har möjlighet att studera danska vid universitetet som en del av biämnet Nordiska studier och jag har förälskat mig helt i språket. Det ska bli härligt att vara omgiven av det i nästan en månad och få ta del av den danska kulturen på riktigt. 

De andra sommarmånaderna ska jag arbeta. I år ska jag för fjärde sommaren i rad arbeta med trädgårdsarbete. Det är ett av de bästa arbeten jag har haft och min arbetsplats har med åren blivit lite av en oas. Jag får vara utomhus åtta timmar per dag och nej, det är inte särskilt trevligt när det spöregnar, men jag känner att jag tar tillvara sommaren på ett sätt som jag inte har gjort sedan jag var barn. Det jag gör är till exempel att rensa ogräs, klippa gräs, vattna blommor och kratta gångar. Rena terapin!

20160823 160738

Utsikten på jobbet

I sommar ska jag också se till att bara njuta. Den här våren har varit den bästa hittills men samtidigt har den varit väldigt intensiv och nu blir det skönt att få slappna av. Jag har ett tiotal böcker i hyllan som väntar på att bli lästa i skuggan av ett träd en varm sommardag. Jag tänker leka turist i Österbotten, vilket jag testade med en kompis förra sommaren, och vi upptäckte att det var förvånansvärt roligt. Vad som helst kan vara ett äventyr om man bestämmer sig för det. Jag ska spendera kvalitetstid med min familj och mina vänner och gottgöra dem för att de hamnat lite vid sidan av i vår. Jag ska grilla, simma, cykla och göra så många somriga saker jag bara hinner.

Dessutom ska jag njuta av vackra solnedgångar. De perioder när mitt liv var som mest kaotiskt fann jag alltid lugn i naturen. Den är sig lik oavsett vad som händer. Speciellt solnedgångar och stjärnklara nätter hade (och har) en rogivande effekt på mig. Jag fick se att det fanns skönhet omkring mig, trots att det inte alltid var så lätt att ta fasta på det, och det hjälpte mig genom många svåra stunder.

20150818 212609Sommaren 2015. Den här kvällen spenderade jag med mina närmaste vänner. Jag mådde bättre än jag hade gjort på många månader och kände förändringens vindar. 

I något skede av sommaren blir jag tvungen att börja skriva på min kandidatavhandling, eftersom den ska vara klar innan julen, men det tar jag tar itu med senare.

Först ska jag ha sommarlov!