måndag 10 april 2017 - 21:37

SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 

söndag 26 mars 2017 - 21:03

RADIODOKUMENTÄR

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.

lördag 25 mars 2017 - 12:43

NORDISKA VECKAN

Den gångna veckan har vi firat Nordiska veckan i Vasa. Alla dagar har varit späckfyllda med intressant program och jag har deltagit i en hel del. Förutom alla föreläsningar som ordnats har också, till exempel, Aroma haft ett nordiskt land som tema varje dag under veckan. 

I måndags och tisdags arbetade jag, så jag gick miste om många intressanta föreläsningar. Två av dem jag var riktigt besviken över att missa var Norges ambassadör och en föreläsning om Färöarna.

När arbetsdagen var slut på tisdagen styrde jag kosan mot Vasa. Pohjola-Nordens unga i Vasanejden (där jag är sekreterare) ordnade Nordiskt språkcafé och bjöd på våfflor vid Vasa universitet. Senare på kvällen väntade även en smörrebrödskurs. Språkcaféet blev lyckat, det talades många olika språk, däribland danska, tyska och engelska, och våfflorna var goda. När caféet var slut for jag, tillsammans med några kompisar, vidare för att lära mig att göra danska smörrebröd. Det var en trevlig och lärorik kväll.

Onsdagen bestod av diverse föreläsningar om mat. Det förelästes, bland annat, om Reko-ringar, nordiska bär och vilda växter. Dessutom hade vi besök av två gymnasielärare från Danmark som berättade om mat i konst och litteratur. Alla föreläsningar var givande men med nackdelen att vi gick omkring hungriga hela dagen. Speciellt efter att ha deltagit i föreläsningen om nordiska bär, där vi fick höra om alla desserter man kunde använda bären till. Jag tror de flesta tänkte på choklad resten av dagen.

I torsdags var det Nordens dag och då bestod programmet av en nordisk mässa i Rewell Center. På plats fanns Pohjola-Norden och Pohjola-Nordens unga i Vasanejden samt representanter från Norge, Island, Danmark och Färöarna. Det var trevligt att så många visade intresse för Norden, det är ändå något som berör oss alla. 

Igår avslutades hela veckan med en föreläsning om de nordiska flaggorna. Före det hade vi spelat bingo på danska, haft nordisk frågesport och så hade jag och en kompis hållit en föreläsning om dansk språkinlärning. På eftermiddagen for jag på cafédejt med bästa vännen och spenderade resten av kvällen där. Ett bra avslut på en bra vecka!

Idag känner jag mig som en urtvättad disktrasa. Det här var en av de roligaste, men samtidigt stressigaste, veckorna jag har haft i vår. Jag är helt slut men det var det värt. Jag gick dessutom och blev sjuk efter torsdagen, så helgen blir lugn för min del. Jag borde börja skriva ett inlämningsarbete i något skede, eftersom ett helt berg av deadlines tornar upp sig de närmaste två veckorna, men vi får se hur det blir med det.

Njut av helgen, det ska i alla fall jag göra!

lördag 18 mars 2017 - 14:30

-

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.

söndag 12 mars 2017 - 16:33

EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!

torsdag 2 mars 2017 - 11:32

5+1 ÅR

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.

tisdag 28 februari 2017 - 17:20

STRESSIGT VÄRRE

Hej alla! Jag lever!

Nej, jag har inte råkat ut för det ena eller det andra, jag har bara enormt mycket att göra den här våren. Tyvärr inte intressantare än så.

Ni vet när man har mycket att göra och plötsligt sker allt på en gång? Lite så har februari sett ut för min del. Förutom studierna, som tack och lov börjar minska i vartefter, har det varit full fart också på andra fronter. Vikariat, styrelsefunderingar, reseplanering osvosv... Vissa dagar har jag knappt hunnit hem och lägga mig innan det har varit dags att stiga upp för att gå på föreläsning. Februari har svischat förbi så snabbt, att jag fick en liten chock när jag märkte att jag senast publicerade något för en månad sedan. Det kändes som förra veckan. 

Intressantare inlägg är på kommande men det dröjer ännu ett tag. 

Ha det bra tills dess! 

torsdag 2 februari 2017 - 20:58

SAKER JAG HAR LÄRT MIG I LIVET

Jag håller på med ett långt, ganska emotionellt inlägg, men det är inte klart att bli publicerat än. För att bryta tystnaden får ni istället ta del av 10 saker jag har lärt mig hittills i livet. Jag är ung men har ändå hunnit samla på mig en hel del erfarenheter. Förhoppningsvis får ni ut något av det.

 

1. Var dig själv

En riktig klyscha, jag vet, men jag önskar att fler vågade vara sig själva. Jag älskar att möta nya människor och något av det bästa jag vet är när någon genast från början visar sitt riktiga jag. Det är befriande att umgås med sådana människor.

2. Det blir bättre

Jag har varit fruktansvärt rädd för morgondagen många gånger men jag har alltid trott att det blir bättre i framtiden. Kanske inte nästa dag, men en dag. Idag kan jag med facit i hand säga att det blev det. Det gäller bara att våga hoppas!

3. Nattliga konversationer är bäst

Det är något med natten som gör att alla spelregler ändras. Natten är mystisk och mörkret döljer djupa hemligheter. De bästa konversationerna jag har haft, har skett efter klockan 12 på natten. De är både friare och djupare än dagtid. Ämnen som är svåra att hantera på dagen, blir lättare att prata om på natten. Pröva om du inte tror mig!

4. Ta vara på de små stunderna i livet

När allt är mörkt är det lätt att man börjar se svart. Då är det viktigt att fokusera på de små sakerna och att hitta det som lyser upp vardagen. Välj att se det vackra i livet, varje dag har något att erbjuda. Det är upp till dig att välja hur du ser på tillvaron.

5. Du är inte perfekt

Och det behöver du inte vara heller. Dina prestationer avgör inte ditt människovärde, det viktiga är hur du är som person. Det är våra fel och brister som gör oss unika. Största delen av all humor baserar sig på det. Tänk vad tråkigt om alla var perfekta!

6. Våga be om hjälp

När du möter svårigheter i livet, var inte rädd för att be om hjälp. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där det är lätt att tro att vi måste klara allt själv. Det behöver vi inte! Det är inte ett tecken på svaghet att medge att man inte klarar allt själv. Enligt mig är det snarare ett tecken på styrka att man inser sitt problem och tar itu med det. 

7. Du får gråta

Jag är verkligen imponerad av de som vågar gråta inför andra. För mig är det otroligt svårt att vara så sårbar, jag gråter knappt inför min familj. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att visa mig sårbar, men det är fortfarande något jag jobbar på.

8. Vårda dina relationer

Prata med din partner, dina familjemedlemmar och vänner. Finns där för dem och låt dem finnas där för dig. Visa uppskattning men våga också ta upp saker du irriterar dig på. Tystnad tar kål på relationer. 

9. Säg förlåt

Det här är ett av de viktigaste orden jag vet. Jag har ganska hett temperament (speciellt mot min familj) och säger ofta saker jag inte menar i hettans stund. Jag säger ändå alltid förlåt och mår väldigt dåligt om jag har gjort bort mig och inte får möjligheten att be om ursäkt. Samtidigt förväntar jag mig också en ursäkt om någon har sagt något sårande till mig. Relationer fungerar inte, om vi inte kan medge våra misstag.

10. Gör dina egna val

Den enda som kan leva ditt liv är du. Gör det! Gör dina egna val och våga gå dina egna vägar. Lyssna till andras råd men följ sist och slutligen ditt hjärta. Det är okej att göra fel val, för i slutändan lär vi oss alltid något av dem. 

 

En salig röra visdomsord.

torsdag 2 februari 2017 - 19:40

TORSDAGSTANKAR

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!

lördag 28 januari 2017 - 14:30

STUDIELIVET

Vårterminen fick en riktig rivstart för min del i år. De senaste tre veckorna har jag nästan inte gjort annat än att studera och nu har jag min första lediga helg sedan terminsstarten. Dagarna har varit fyllda av kurser, inlämningsarbeten och annat studierelaterat, och därför har bloggen hamnat i skymundan.

Orsaken till att jag har så många kurser är att jag har tänkt åka på utbyte nästa vår. Därför måste jag se till att få det mesta klart i år. Vi vet inte heller hur kursutbudet och undervisningen ser ut till hösten, så det gäller att hinna med så mycket som möjligt nu. Jag tror att de flesta i min klass har ganska fulla scheman de närmaste månaderna på grund av det här.

Förutom mina vanliga kurser går jag dessutom några strökurser i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi. Jag studerade det ett år och har sista grundkursen kvar för att få det som ett biämne. Utöver den går jag också "Psykiska första hjälpen: befrämjande av psykisk hälsa" och "Missbrukarproblematik". Jag har som mål att bli färdig med mina studier i Vasa under 2017 så att jag kan söka mig vidare efter det. 

Man är tvungen att priotera här i livet och tyvärr har jag fått prioritera bort mitt sociala umgänge de senaste veckorna. Tack och lov träffar jag mina studiekompisar vid universitetet, annars skulle jag ha levt som en eremit i januari.

Igår hade jag äntligen tid att träffa mina vänner. De andra hade planerat en tur till Ollis på After Ski, så jag hängde med. Det var välbehövligt! Idag känner jag mig mer avslappnad än jag gjort på länge. Jag älskar att dansa och känna musiken i kroppen men gör det allt för sällan. Det borde jag se till att göra mera av i vår!

IMG 20170127 WA00031

Favoriterna (minus tre). 

Idag fortsätter helgen med läsning av kurslitteratur och diverse hushållssysslor. Tillbaka till vardagen med andra ord!

Ha en trevlig helg!