torsdag 2 februari 2017 - 19:40

TORSDAGSTANKAR

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!

lördag 28 januari 2017 - 14:30

STUDIELIVET

Vårterminen fick en riktig rivstart för min del i år. De senaste tre veckorna har jag nästan inte gjort annat än att studera och nu har jag min första lediga helg sedan terminsstarten. Dagarna har varit fyllda av kurser, inlämningsarbeten och annat studierelaterat, och därför har bloggen hamnat i skymundan.

Orsaken till att jag har så många kurser är att jag har tänkt åka på utbyte nästa vår. Därför måste jag se till att få det mesta klart i år. Vi vet inte heller hur kursutbudet och undervisningen ser ut till hösten, så det gäller att hinna med så mycket som möjligt nu. Jag tror att de flesta i min klass har ganska fulla scheman de närmaste månaderna på grund av det här.

Förutom mina vanliga kurser går jag dessutom några strökurser i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi. Jag studerade det ett år och har sista grundkursen kvar för att få det som ett biämne. Utöver den går jag också "Psykiska första hjälpen: befrämjande av psykisk hälsa" och "Missbrukarproblematik". Jag har som mål att bli färdig med mina studier i Vasa under 2017 så att jag kan söka mig vidare efter det. 

Man är tvungen att priotera här i livet och tyvärr har jag fått prioritera bort mitt sociala umgänge de senaste veckorna. Tack och lov träffar jag mina studiekompisar vid universitetet, annars skulle jag ha levt som en eremit i januari.

Igår hade jag äntligen tid att träffa mina vänner. De andra hade planerat en tur till Ollis på After Ski, så jag hängde med. Det var välbehövligt! Idag känner jag mig mer avslappnad än jag gjort på länge. Jag älskar att dansa och känna musiken i kroppen men gör det allt för sällan. Det borde jag se till att göra mera av i vår!

IMG 20170127 WA00031

Favoriterna (minus tre). 

Idag fortsätter helgen med läsning av kurslitteratur och diverse hushållssysslor. Tillbaka till vardagen med andra ord!

Ha en trevlig helg!

onsdag 11 januari 2017 - 22:50

JAG BODDE PÅ EN SOPTIPP?!

De senaste månaderna har jag gjort diverse intervjuer för lokala medier. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv och min familj för att vi har tagit oss så långt som vi har och jag hoppas att det kan ge hopp åt någon att läsa om vår historia. Det känns bra att kunna påverka och föra talan för en grupp som ofta blir glömd, nämligen barnen. Det är den positiva sidan.

Nu finns det ju ofta också en negativ sida. Igår blev jag intervjuad i radio men det gick inte som jag hade tänkt mig. Intervjun handlade om hem som är så osanitära att man inte längre kan bo kvar där. Hem fyllda av skräp från golv till tak där, till exempel, skadedjur och mögel har fått överhanden och lukten är så fruktansvärd att man helst vänder i dörren. De hade intervjuat myndigheter men ville få en bild av hur det faktiskt är att bo i ett sådant hem. Jag funderade en stund om jag var rätt person men bestämde mig ändå för att ställa upp.

Det här är en av de allra känsligaste bitarna ur min bakgrund. Jag vet inte varför, men kanske för att det är just i det skick hemmet är som visar hur personerna som bor där mår. Det går inte att dölja och alla som kommer på besök kan se. Vi har haft det väldigt ostädat periodvis, ja, rentav lite skitigt, men absolut inte på den nivå som det framstår i intervjun.

Jag har länge tänkt att det här är något jag vill skriva om, eftersom det är så tabu, men jag har inte hittat orden. Det var inte så här jag tänkte mig att det skulle bli, en enda soppa av det hela. Jag fick inga frågor på förhand och kunde inte förbereda mig så hela intervjun var spontan. Med tanke på att jag var ganska nervös innan är det inte konstigt att så många grodor slank ur mig. När jag lyssnade genom intervjun tidigare märkte jag att jag hade använt starka ord på en del ställen som fick situationen att verka värre än den var. Vissa saker, som var klara i mitt huvud, lät helt fel kombinerat med resten av inslaget och det var synd.

De säger att man lär av sina misstag. Här ser ni en som i fortsättningen lyssnar på magkänslan och tar reda på alla detaljer innan hon går med på något liknande igen!

fredag 6 januari 2017 - 17:33

EN KRAVLÖS DAG

Idag har jag haft en riktigt lugn och skön dag här hemma. Jag älskar kravlösa dagar, speciellt när man trots allt får något gjort.

På förmiddagen var jag tvungen att läsa lite, eftersom jag har två hemtenter som ska in om en vecka. Jag gick en litteraturkurs på hösten och till den hör ett par böcker som ska analyseras. För tillfället läser jag Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken. av Jonas Gardell. Händelserna utspelar sig före jag blev född men jag har hört väldigt mycket om den tiden (vilket säkert de flesta har). Man blir genast indragen i historien och jag har svårt att lägga ner boken när jag börjar läsa. Jag trodde boken skulle vara mörkare än den var men det kan ju hända att det blir så i de två andra böckerna. Den här kan jag i alla fall starkt rekommendera även om man är en lite känsligare läsare.  

På eftermiddagen gick jag ut och tankade solljus i finvädret. Jag tröttnar aldrig på vackra vinterdagar. Hela världen vilar och det är nästan lite magiskt. 

20170106 1450091

När jag kom in bakade jag en broccolipaj. De senaste månaderna har jag blivit mer och mer intresserad av att äta vegetariskt (eller till och med veganskt) så jag har börjat pröva olika recept. Dagens var definitvt en höjdare. 

Sedan byggde jag ihop en hylla som jag ska ha i köket. Jag har sökt en tid och hittade äntligen den rätta tidigare i veckan. Jag flyttade till en ny lägenhet i augusti och nu börjar det mesta vara klart. Det enda jag måste hitta nu är en tavla till vardagsrummet och (kanske) en matta till hallen.

Nu ska jag fortsätta denna kravlösa dag med lite serier och läsning. Imorgon väntar mycket roligheter för då fyller jag år! 

Hoppas ni också har en fin trettondag!

onsdag 4 januari 2017 - 14:00

-

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg  

söndag 1 januari 2017 - 15:06

MITT NYÅRSLÖFTE

2017 är här, ett nytt år med nya möjligheter! 365 oskrivna blad som väntar på att bli fyllda med historier. En chans att börja om på nytt och skapa förändring i livet. En möjlighet att sätta upp nya mål och att fortsätta mot de gamla.

Varje år avger jag nyårslöften och varje år misslyckas jag med att hålla dem. Av någon anledning brukar det röra sig om tre stycken (som om inte ett var tillräckligt svårt att hålla). Förra året var det samma visa. De höll ett par veckor, sedan var allt glömt. Ungefär så här kändes det 2016:

 

20127661 1o7wP2Källa: www.pt365.se/2016/01/03/nyårslöften!-(och-allt-det-där)-29902217

 

I år kör jag därför med en annorlunda taktik. För det första satsar jag på ett enda nyårslöfte. För det andra gör jag det inte så prestationsinriktat och för det tredje blir det här ganska svårt att bryta.

Mitt nyårslöfte för 2017 är:

Jag ska ta hand om mig själv. 

Under det här paraplyet ryms en hel del men jag ska förenklat se till att må bra psykiskt, fysiskt och socialt. Jag ska göra saker jag tycker om och se till att lyssna på min kropp. Jag ska vara fokuserad på det jag gör och arbeta mot de mål jag vill uppnå. Jag ska planera bra så att jag hinner med det jag vill men också hinner återhämta mig. Jag ska fördjupa mina relationer och spendera tid med de människor jag bryr mig om. För att uttrycka det lagom klyschigt ska jag helt enkelt leva livet!

En sak jag funderar på att testa i år är en tacksamhetsburk. Jag kom över idén på Facebook och det lät intressant. Varje vecka (eller dag om man vill) ska man skriva en sak man är tacksam för på en lapp, vika ihop den och lägga den i en burk. På nyårsafton öppnar man burken och får läsa allt det man varit tacksam för under det gångna året. Jag tror de flesta skulle bli förvånade över hur mycket vi egentligen har att vara tacksamma för när vi tänker efter. Det här kan man också använda för positiva saker som har hänt och då blir det samtidigt en burk med minnen. 

Har du nyårslöften eller mål för 2017? 

fredag 30 december 2016 - 21:14

ÅRET 2016

Året börjar lida mot sitt slut och precis som varje år funderar jag över året som gått. Det är alltid roligt att se tillbaka och minnas vad man har gjort så här får ni en liten sammanfattning av de största händelserna 2016.

2016 var lätt det bästa och mest händelserika året i mitt liv. I år har jag fått pröva på en massa nya saker och har samtidigt ställts inför nya utmaningar. Jag har rest kors och tvärs genom grannländerna men också hunnit se en del av Finland. Jag har varit i Sverige, Ryssland, Danmark och Island samt Åbo, Åland och Helsingfors. Det land jag blev mest förtjust i var Danmark och jag kommer helt klart att resa dit igen. 

20160814 142918

I Helsingfors för att hälsa på en vän.

 

20160922 155457

Gatchinapalatset i Ryssland.

 

20161018 145554

Nyhavn i Köpenhamn. Superfin arkitektur, rekommenderar!

 

Under vårterminen satt jag i min allra första styrelse. Jag var värdinna för Studentkören Pedavoces. För er som inte vet vad en värdinna gör så var det min uppgift att fixa mat till olika tillställningar och ordna våra fester. Lustigt nog festar jag ytterst sällan själv men det var en rolig och lärorik post för det. 

Jag har under året vikarierat på dagis och det hade jag aldrig gjort tidigare. Det är det bästa jobbet jag har haft och det ger mig mycket mer än jag hade väntat mig. Barn är oförstörda och genuina och det uppstår en hel del komiska situationer under en arbetsdag. Jag vet inte om det är ett yrke jag vill fortsätta med resten av livet men det är perfekt just nu vid sidan av studierna.

I höstas skrev jag en insändare till Vasabladet i samband med att Pixnekliniken hotades av stängning. Jag hade aldrig trott att det skulle få den publicitet det fick men det blev en snöboll som sattes i rullning. Insändaren ledde till en artikel, som ledde till en radiointervju, som ledde till att jag höll en föreläsning i Helsingfors, vilket ledde till att jag fick den här bloggen. Helt galet! Den respons jag har fått har varit fantastisk och den har hjälpt mig att en gång för alla gå vidare med mitt liv. Jag har redan planer för vårterminen på den här fronten men det är hemligstämplat tillsvidare. 

Året har inte bara fört gott med sig. I slutet av april gick min syster i väggen och hon har haft en lång återhämtningsperiod. Johanna har alltid gått på i 110 och aldrig bearbetat det som vi varit med om. Till skillnad från mig som tänker för mycket, tänker hon för lite och har inte tagit sig tid att tänka över det som hänt omkring henne. Jag kan inte säga att det här var oväntat, jag har misstänkt att det skulle ske i ett par år, men man blir ändå ställd. Det faktum att hon är så pass ung gjorde också att många inte ville tro på att hon faktiskt var utbränd. Idag mår hon mycket bättre men hon har en lång väg kvar innan hon är helt återställd. Tack och lov blir det bättre hela tiden men det är svårt att som storasyster se på när hon inte mår bra. Något gott har i alla fall kommit av det här. Hon har mycket bättre kontakt med sina känslor nu och är mer harmonisk än tidigare. Det har jag hoppats att hon skulle komma fram till i många år. 

 

20160716 215057

Tillsammans med Johanna i somras. Älskar dig!

 

Så har vi också chockbeskedet som kom i början av juni: Enheten för nordiska språk ska flyttas till Jyväskylä. Det innebär med andra ord att från och med den 1 augusti 2017 är ingenting säkert längre gällande min utbildning. Jag hinner få min kandidat i Vasa, resten är ett frågetecken tillsvidare. Det här var ett hårt slag för de flesta av oss. Jag trodde att jag skulle spendera de närmaste fem åren i Vasa
och hade börjat planera mitt liv enligt det men plötsligt är ingenting säkert. Jag har byggt upp mitt liv
så många gånger att jag har riktigt lejdon av det och hinner aldrig få rötterna i jorden innan det börjar
om igen. Ja, det kan vara intressant och givande att flytta längre bort och studera på annan ort men
hela mitt liv är här. Förhoppningsvis börjar saker och ting klarna till våren så man vet hur hösten ser ut. Hur som helst tänker jag se till att få ut så mycket som möjligt av studierna det kommande året!

För första gången på väldigt många år har det varit lugnt på hemmafronten. Vi har haft små fnurror på tråden men inget som sticker ut när jag ser tillbaka på året. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns 
och jag hoppas att nästa år fortsätter i samma stil. Vi har ett femårsjubileum på kommande i februari!

Som ni ser har det varit ett varierande år. Jag har lärt känna en massa fina människor och fått uppleva en hel del. Bara höstterminen känns som mycket längre än fyra månader. Jag är tacksam för allt jag har haft möjlighet att ta del av, både det positiva och det negativa. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och jag känner att jag har utvecklats som människa. Jag är förväntansfull inför det nya året och hoppas att 2017 blir lika intressant som 2016.

Bilden nedan är gammal men summerar 2016 ganska bra: 

IMG 20150621 WA0029

Foto: Chasmine Myntti

Låt oss skapa ett fantastiskt 2017 tillsammans!

onsdag 28 december 2016 - 17:44

JULLOVSLÄGER VID PIXNE

Julen är förbi ännu en gång och i år hade vi nog den lugnaste julen på länge. Johanna låg i 38 graders feber hela julafton så hon och pojkvännen Andreas fick stanna hemma. Pappa och jag firade jul i början av dagen, bland annat med julbön och att tända ljus på gravarna, och kvällen spenderade jag hos mamma. Vi öppnade julklappar, myste tillsammans och hade en fin, nykter jul. Jag hade inga förväntningar i år och jag märkte att jag hade mer julstämning än många tidigare år, trots att en del av familjen saknades. På juldagen for jag hem till Kvevlax och då firade jag, Johanna och Andreas jul.

 

20161225 1728181

 

 

Igår och idag har jag varit hjälpledare på ett Se mej-läger vid Pixnekliniken i Malax. Det här var elfte året i rad och vi hade fler deltagare än någonsin tidigare. Det var fantastiskt att se att så många hade hittat dit. Det visar att sådan här verksamhet behövs. 

Gårdagen började som vanligt med samling och presentationsrunda. Vi som har varit med ett tag börjar kunna varandras historier utan och innan men det kommer hela tiden nya deltagare så det är nödvändigt varje gång. Den här gången sträckte sig åldern från 9-21 (beroende på om man räknar mig som deltagare eller inte) så det var väldigt varierat. Det är konstigt hur diskussionerna flyter på, trots att en del bara är hälften så gamla som resten men där ser man att barn har mycket större insikt i det som sker omkring dem än vad många vuxna tror. 

En stor del av de här lägren går åt till fritid och andra aktiviteter. Diskussionerna kan bli ganska tunga ibland och vi behöver bryta av med något roligt däremellan. Igår var vi en sväng till Öjberget där vi grillade marschmallows och lekte lekar. Några fick för sig att de skulle klättra upp i slalombacken och rulla ner. Det var en höjdare och ingen spydde efteråt. Idag skrinnade vi i ishallen som ligger ett par hundra meter från Pixnekliniken. Det var uppskattat av både barn och vuxna. 

 

20161228 1129211

 

 

Diskussionerna under det här lägret har haft större fokus på oss själva än våra föräldrar. Vi diskuterade, bland annat, hur viktigt vårt eget välmående är och vad vi gör för att må bra när det är tungt. Idag hade vi en diskussion om olika roller man som barn tar och jag tror att de flesta kände igen sig i en eller flera av dem. De här diskussionerna är otroligt viktiga för att vi ska veta hur och varför vi reagerar på ett visst sätt. Det handlar om att göra oss medvetna om olika beteendemönster och ge oss redskap att agera på ett sätt som inte skadar oss själva eller andra. Jag lär mig fortfarande en massa på de här lägren och hittills har ingen annan lyckats ge mig de insikter jag har fått där.

Det var otroligt roligt att se hur snabbt de nya deltagarna kom med i gemenskapen denna gång. Lägret var bara två dagar men redan i slutet av första dagen var det som om många hade känt varandra länge. Jag tror att det här beror på att alla har en sak gemensamt. Alla har en förälder som missbrukar eller mår psykiskt dåligt och känner igen sig i andras historier. På dessa läger får alla vara sig själva, utan att behöva dölja något. Vi har haft skratt, tårar och en hel del bus under våra läger men det som alltid slår mig är hur mycket kärlek som finns inbäddat i allt. Kramar utdelas till höger och vänster och har man behov av att prata utanför diskussionerna är det bara att rycka någon i ärmen, antingen en deltagare eller ledare. Man behöver aldrig känna sig underlig eller utanför på grund av sin förälders problematik och det gör att många kan slappna av.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och njuta av tystnaden! ;)

onsdag 21 december 2016 - 22:55

EN LITEN UPPDATERING

Här har det varit mindre aktivt den senaste tiden och det beror på att jag har haft fullt upp med att sjunga. Jag läste någonstans att adventstiden är körsångarens stressigaste tid och det håller jag med om. Den här veckan (med början söndag) har hittills bestått av en övning, ett uppträdande och två övningar till. Imorgon har jag konsert med Sångfoglarna klockan 20 i Oravais kyrka (kom och lyssna om ni har tid, inträdet är gratis och stämningsfull musik garanteras) och på lördag sjunger jag med Wörship på julbönen i Vörå. I år är det extra roligt att få delta i de här konserterna, eftersom jag inte kunde delta i Pedavoces julkonserter.  

Sedan har jag haft fullt upp med de vanliga julbestyren. Det ska städas, bakas, paketeras in julklappar och fixas en massa mer eller mindre onödiga saker. Det är lite märkligt hur man varje år, bara för att det är jul, plötsligt känner ett behov av att städa huset från topp till tå. Riktigt så petnoga är vi inte i år men det räcker ändå till med saker att ordna. 

Förutom jul, nyår och min födelsedag får jag nu också vänta på mina nya glasögon. Jag var till optiker i fredags och min syn hade blivit väldigt mycket sämre så det var bara att leta efter nya brillor. Jag hade tur och hittade nästan genast ett par jag tyckte om. Strax efter nyår får jag dem så de blir en tidig födelsedagspresent till mig själv. Det här bytet kom ganska passligt, eftersom jag kände att det började vara dags för en uppdatering på den fronten. 

Det var det för tillfället.

Ha det bra!

fredag 16 december 2016 - 19:54

EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!