lördag 18 mars 2017 - 14:30

-

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.

söndag 12 mars 2017 - 16:33

EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!

torsdag 2 mars 2017 - 11:32

5+1 ÅR

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.

tisdag 28 februari 2017 - 17:20

STRESSIGT VÄRRE

Hej alla! Jag lever!

Nej, jag har inte råkat ut för det ena eller det andra, jag har bara enormt mycket att göra den här våren. Tyvärr inte intressantare än så.

Ni vet när man har mycket att göra och plötsligt sker allt på en gång? Lite så har februari sett ut för min del. Förutom studierna, som tack och lov börjar minska i vartefter, har det varit full fart också på andra fronter. Vikariat, styrelsefunderingar, reseplanering osvosv... Vissa dagar har jag knappt hunnit hem och lägga mig innan det har varit dags att stiga upp för att gå på föreläsning. Februari har svischat förbi så snabbt, att jag fick en liten chock när jag märkte att jag senast publicerade något för en månad sedan. Det kändes som förra veckan. 

Intressantare inlägg är på kommande men det dröjer ännu ett tag. 

Ha det bra tills dess! 

torsdag 2 februari 2017 - 20:58

SAKER JAG HAR LÄRT MIG I LIVET

Jag håller på med ett långt, ganska emotionellt inlägg, men det är inte klart att bli publicerat än. För att bryta tystnaden får ni istället ta del av 10 saker jag har lärt mig hittills i livet. Jag är ung men har ändå hunnit samla på mig en hel del erfarenheter. Förhoppningsvis får ni ut något av det.

 

1. Var dig själv

En riktig klyscha, jag vet, men jag önskar att fler vågade vara sig själva. Jag älskar att möta nya människor och något av det bästa jag vet är när någon genast från början visar sitt riktiga jag. Det är befriande att umgås med sådana människor.

2. Det blir bättre

Jag har varit fruktansvärt rädd för morgondagen många gånger men jag har alltid trott att det blir bättre i framtiden. Kanske inte nästa dag, men en dag. Idag kan jag med facit i hand säga att det blev det. Det gäller bara att våga hoppas!

3. Nattliga konversationer är bäst

Det är något med natten som gör att alla spelregler ändras. Natten är mystisk och mörkret döljer djupa hemligheter. De bästa konversationerna jag har haft, har skett efter klockan 12 på natten. De är både friare och djupare än dagtid. Ämnen som är svåra att hantera på dagen, blir lättare att prata om på natten. Pröva om du inte tror mig!

4. Ta vara på de små stunderna i livet

När allt är mörkt är det lätt att man börjar se svart. Då är det viktigt att fokusera på de små sakerna och att hitta det som lyser upp vardagen. Välj att se det vackra i livet, varje dag har något att erbjuda. Det är upp till dig att välja hur du ser på tillvaron.

5. Du är inte perfekt

Och det behöver du inte vara heller. Dina prestationer avgör inte ditt människovärde, det viktiga är hur du är som person. Det är våra fel och brister som gör oss unika. Största delen av all humor baserar sig på det. Tänk vad tråkigt om alla var perfekta!

6. Våga be om hjälp

När du möter svårigheter i livet, var inte rädd för att be om hjälp. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där det är lätt att tro att vi måste klara allt själv. Det behöver vi inte! Det är inte ett tecken på svaghet att medge att man inte klarar allt själv. Enligt mig är det snarare ett tecken på styrka att man inser sitt problem och tar itu med det. 

7. Du får gråta

Jag är verkligen imponerad av de som vågar gråta inför andra. För mig är det otroligt svårt att vara så sårbar, jag gråter knappt inför min familj. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att visa mig sårbar, men det är fortfarande något jag jobbar på.

8. Vårda dina relationer

Prata med din partner, dina familjemedlemmar och vänner. Finns där för dem och låt dem finnas där för dig. Visa uppskattning men våga också ta upp saker du irriterar dig på. Tystnad tar kål på relationer. 

9. Säg förlåt

Det här är ett av de viktigaste orden jag vet. Jag har ganska hett temperament (speciellt mot min familj) och säger ofta saker jag inte menar i hettans stund. Jag säger ändå alltid förlåt och mår väldigt dåligt om jag har gjort bort mig och inte får möjligheten att be om ursäkt. Samtidigt förväntar jag mig också en ursäkt om någon har sagt något sårande till mig. Relationer fungerar inte, om vi inte kan medge våra misstag.

10. Gör dina egna val

Den enda som kan leva ditt liv är du. Gör det! Gör dina egna val och våga gå dina egna vägar. Lyssna till andras råd men följ sist och slutligen ditt hjärta. Det är okej att göra fel val, för i slutändan lär vi oss alltid något av dem. 

 

En salig röra visdomsord.

torsdag 2 februari 2017 - 19:40

TORSDAGSTANKAR

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!

lördag 28 januari 2017 - 14:30

STUDIELIVET

Vårterminen fick en riktig rivstart för min del i år. De senaste tre veckorna har jag nästan inte gjort annat än att studera och nu har jag min första lediga helg sedan terminsstarten. Dagarna har varit fyllda av kurser, inlämningsarbeten och annat studierelaterat, och därför har bloggen hamnat i skymundan.

Orsaken till att jag har så många kurser är att jag har tänkt åka på utbyte nästa vår. Därför måste jag se till att få det mesta klart i år. Vi vet inte heller hur kursutbudet och undervisningen ser ut till hösten, så det gäller att hinna med så mycket som möjligt nu. Jag tror att de flesta i min klass har ganska fulla scheman de närmaste månaderna på grund av det här.

Förutom mina vanliga kurser går jag dessutom några strökurser i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi. Jag studerade det ett år och har sista grundkursen kvar för att få det som ett biämne. Utöver den går jag också "Psykiska första hjälpen: befrämjande av psykisk hälsa" och "Missbrukarproblematik". Jag har som mål att bli färdig med mina studier i Vasa under 2017 så att jag kan söka mig vidare efter det. 

Man är tvungen att priotera här i livet och tyvärr har jag fått prioritera bort mitt sociala umgänge de senaste veckorna. Tack och lov träffar jag mina studiekompisar vid universitetet, annars skulle jag ha levt som en eremit i januari.

Igår hade jag äntligen tid att träffa mina vänner. De andra hade planerat en tur till Ollis på After Ski, så jag hängde med. Det var välbehövligt! Idag känner jag mig mer avslappnad än jag gjort på länge. Jag älskar att dansa och känna musiken i kroppen men gör det allt för sällan. Det borde jag se till att göra mera av i vår!

IMG 20170127 WA00031

Favoriterna (minus tre). 

Idag fortsätter helgen med läsning av kurslitteratur och diverse hushållssysslor. Tillbaka till vardagen med andra ord!

Ha en trevlig helg!

onsdag 11 januari 2017 - 22:50

JAG BODDE PÅ EN SOPTIPP?!

De senaste månaderna har jag gjort diverse intervjuer för lokala medier. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv och min familj för att vi har tagit oss så långt som vi har och jag hoppas att det kan ge hopp åt någon att läsa om vår historia. Det känns bra att kunna påverka och föra talan för en grupp som ofta blir glömd, nämligen barnen. Det är den positiva sidan.

Nu finns det ju ofta också en negativ sida. Igår blev jag intervjuad i radio men det gick inte som jag hade tänkt mig. Intervjun handlade om hem som är så osanitära att man inte längre kan bo kvar där. Hem fyllda av skräp från golv till tak där, till exempel, skadedjur och mögel har fått överhanden och lukten är så fruktansvärd att man helst vänder i dörren. De hade intervjuat myndigheter men ville få en bild av hur det faktiskt är att bo i ett sådant hem. Jag funderade en stund om jag var rätt person men bestämde mig ändå för att ställa upp.

Det här är en av de allra känsligaste bitarna ur min bakgrund. Jag vet inte varför, men kanske för att det är just i det skick hemmet är som visar hur personerna som bor där mår. Det går inte att dölja och alla som kommer på besök kan se. Vi har haft det väldigt ostädat periodvis, ja, rentav lite skitigt, men absolut inte på den nivå som det framstår i intervjun.

Jag har länge tänkt att det här är något jag vill skriva om, eftersom det är så tabu, men jag har inte hittat orden. Det var inte så här jag tänkte mig att det skulle bli, en enda soppa av det hela. Jag fick inga frågor på förhand och kunde inte förbereda mig så hela intervjun var spontan. Med tanke på att jag var ganska nervös innan är det inte konstigt att så många grodor slank ur mig. När jag lyssnade genom intervjun tidigare märkte jag att jag hade använt starka ord på en del ställen som fick situationen att verka värre än den var. Vissa saker, som var klara i mitt huvud, lät helt fel kombinerat med resten av inslaget och det var synd.

De säger att man lär av sina misstag. Här ser ni en som i fortsättningen lyssnar på magkänslan och tar reda på alla detaljer innan hon går med på något liknande igen!

fredag 6 januari 2017 - 17:33

EN KRAVLÖS DAG

Idag har jag haft en riktigt lugn och skön dag här hemma. Jag älskar kravlösa dagar, speciellt när man trots allt får något gjort.

På förmiddagen var jag tvungen att läsa lite, eftersom jag har två hemtenter som ska in om en vecka. Jag gick en litteraturkurs på hösten och till den hör ett par böcker som ska analyseras. För tillfället läser jag Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken. av Jonas Gardell. Händelserna utspelar sig före jag blev född men jag har hört väldigt mycket om den tiden (vilket säkert de flesta har). Man blir genast indragen i historien och jag har svårt att lägga ner boken när jag börjar läsa. Jag trodde boken skulle vara mörkare än den var men det kan ju hända att det blir så i de två andra böckerna. Den här kan jag i alla fall starkt rekommendera även om man är en lite känsligare läsare.  

På eftermiddagen gick jag ut och tankade solljus i finvädret. Jag tröttnar aldrig på vackra vinterdagar. Hela världen vilar och det är nästan lite magiskt. 

20170106 1450091

När jag kom in bakade jag en broccolipaj. De senaste månaderna har jag blivit mer och mer intresserad av att äta vegetariskt (eller till och med veganskt) så jag har börjat pröva olika recept. Dagens var definitvt en höjdare. 

Sedan byggde jag ihop en hylla som jag ska ha i köket. Jag har sökt en tid och hittade äntligen den rätta tidigare i veckan. Jag flyttade till en ny lägenhet i augusti och nu börjar det mesta vara klart. Det enda jag måste hitta nu är en tavla till vardagsrummet och (kanske) en matta till hallen.

Nu ska jag fortsätta denna kravlösa dag med lite serier och läsning. Imorgon väntar mycket roligheter för då fyller jag år! 

Hoppas ni också har en fin trettondag!

onsdag 4 januari 2017 - 14:00

-

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg