Visa inlägg taggade med 'ångest'

onsdag 18 oktober 2017 - 13:35

RUTINER I VARDAGEN

Jag börjar så småningom komma in i mina rutiner igen. Eller jag borde kanske säga mina nya rutiner. De gamla ledde på många sätt till att jag hamnade i den här situationen. För några veckor sedan kändes det som om livet vändes upp och ner men vartefter veckorna går lär jag mig att leva med ångesten. En dag i taget, ibland en timme i taget. 

Igår fick jag äntligen träffa en psykolog. Min ångest verkar bero på stress. De flesta symptomen jag har förknippas med stress och utmattning, bland annat ljuskänslighet, tinnitus, trötthet och svårt att fokusera där det är mycket ljud. All oro jag har haft över mitt mående den senaste månaden har ökat stressen, vilket har gett mer ångest och så har det blivit en ond cirkel. Oron (vi kan också kalla den mental stress) har byggts upp sedan jag var liten och i år fick den en näringsrik miljö att frodas i när jag upplevde långvarig fysisk stress. Jag är inte utbränd men om grönt betyder att jag mår bra och rött att jag är utbränd, befinner jag mig i gulzonen.

För att visa hur det påverkar mitt liv kan jag berätta om gårdagen. Jag började alltså dagen med att träffa psykologen. På vägen hem for jag via universitetet med ett papper som skulle lämnas in samt en sväng via posten. Jag hade sovit dåligt på natten och var trött så jag sov en halvtimme när jag kom hem (det är nytt för mig, jag har aldrig varit en person som sover på dagen). När jag vaknade åt jag lunch och gjorde en mindre uppgift till kandidatavhandlingen. På eftermiddagen gick jag en promenad och efter det körde jag till Vasa för att träffa kompisgänget. På hemvägen handlade jag mat och tankade. Tidigare skulle det här ha varit en lätt och avslappnad dag och så kändes det också igår.

Det gör det inte idag. Jag vaknade kring åtta men somnade om. När jag vaknade nästa gång var ångesten fullt på. Jag hade haft en verklig dröm (inte obehaglig, bara väldigt verklig) och kände mig ganska borta. Jag hade hög puls och snabb andning. Jag mådde illa och hade ingen aptit. Hela kroppen kändes tung och trött. Jag är fortfarande trött och det tar extra energi att försöka följa mina tanketrådar. Det piper/ susar i öronen (trots att jag inte upplevde höga ljudnivåer igår) och det känns som om jag befinner mig i en bubbla. Den reaktionen bara för att jag hade en "normal" dag igår. Det är lätt att tro att man kan göra allt som vanligt bara för att man har en bättre dag men det gäller att veta sina gränser. Det är något jag sakta men säkert börjar lära mig. 

Det är dagar som denna som rutiner är ytterst viktiga för mig. Jag hade enkelt kunnat hoppa över frukosten men jag vet att jag börjar må sämre om jag inte äter regelbundet (det gäller också normalt) så jag tvingade i mig lite frukt. Ett par timmar senare hade ångesten avtagit så då kunde jag äta en andra, lite kraftigare frukost. Jag ser till att få i mig frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål alla dagar men de dagar jag mår sämre äter jag lättare mat. 

Varje dag försöker jag få in åtminstone en promenad, helst två kortare om jag är hemma hela dagen. Det hjälper mot ångesten. Dessutom är det viktigt för mig att komma ut så att jag inte sitter inne och grubblar för mycket. Min syster bor en halv kilometer bort och det är lätt att svänga in om jag går förbi. Hon är i princip den enda personen jag visar alla mina känslor åt och jag börjar oftast må bättre (om jag har en dålig dag) efter att vi har pratat en stund. Det hjälper förstås mycket att hon själv har gått igenom samma sak. Jag försöker också ha någon programpunkt, till exempel att träffa en vän eller handla, på dagen men det beror på hur trött jag är. Det viktigaste är att jag lyssnar på kroppen. Idag till exempel blir det inte särskilt vilt program. 

Jag måste bli bättre på att få in stunder på dagen när jag bara är. Det är viktigt att kunna stänga av sina tankar ibland och låta hjärnan vila. Det har jag aldrig varit bra på. Jag kan ta det fysiskt lugnt men det är sällan hjärnan är riktigt stilla, förutom när jag sover. Mindfulness har blivit ett modeord men det är viktigt att kunna släppa stressen en stund. Mitt mål i hela härvan är att försöka bli en lugnare person och att få in hälsosamma (läs: stressfria!) rutiner i vardagen.

Vi borde alla bli bättre på att lyssna på oss själva. Jag var en idiot som ignorerade tecknen när jag fick dem och nu sitter jag här. En nyttig läxa men jag hade gärna undgått den. Samtidigt kunde tidspunkten inte ha varit bättre (om vi ska försöka se något positivt), eftersom jag knappt har några föreläsningar i höst. Mitt enda pågående projekt är kandidatavhandlingen och den tar jag i egen takt.

I flera år har jag känt att jag är i riskzonen för att bli utbränd men jag har inte gjort desto mer för att minska riskerna. Om du är en person som lägger dig själv i den kategorin, börja i tid. Lär av mina misstag och reagera på de tecken som din kropp ger dig. Du tackar dig själv i slutändan. :)

söndag 8 oktober 2017 - 21:28

UR DIMMAN I HÄLSAN

Idag är första dagen på länge som jag har känt igen mig själv. Jag mådde inte bra när jag vaknade men under dagens lopp lättade dimman. Jag åt lunch tillsammans med Johanna, Andreas, pappa och Maria och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Jag kommer definitivt att ha många dåliga dagar ännu men det gör också att dagar som denna är värdefulla. Det ger mig en möjlighet att tanka energi inför dåliga dagar och hopp om att jag tar mig ur det här. För mig är det inte frågan om utan när jag börjar må bättre men det kommer förstås att ta tid. 

Jag började fundera på en sak häromdagen. Jag läste en blogg och stötte på uttrycket "psykisk hälsa". Jag hajade till och stannade upp. Jag kände nästan att jag hade en aha-upplevelse. Varför talar vi alltid om psykisk ohälsa när vi istället kunde prata om psykisk hälsa? När vi diskuterar vår fysiska hälsa (se där!) är det sällsynt att vi talar om vår ohälsa. Vi kan säga påståenden som "min hälsa är inte så bra" eller "jag har inte hälsan just nu" men vi pratar aldrig om att "jag har ohälsa".

Däremot är det precis det vi gör när vi pratar om vår mentala hälsa. Säg till någon som inte är insatt i psyket att du lider av psykisk ohälsa och redan innan du har hunnit till din diagnos kan du se hur fördomarna triggas igång. Mentalsjukhus, elchocker, bältesläggning, hjäälp! Så igen, varför börjar vi inte prata mer om psykisk hälsa istället? Hälsa är ett ord som klingar positivt. Hälsa är viktigt för de flesta och många strävar efter att ha en god hälsa. Om vi pratar om fysisk hälsa, tycker jag att vi också borde fokusera mer på psykisk hälsa. 

Jag vet inte om jag är naiv i mina funderingar men för mig känns det mycket bättre att prata om min psykiska hälsa än min psykiska ohälsa. När jag pratar om hälsa känns det som om jag har något att arbeta mot medan "ohälsa" känns som en dom. Jag känner inte att jag lider av "psykisk ohälsa", snarare att jag har en svacka i min psykiska hälsa, till exempel som när man har brutit ett ben (en mycket förenklad jämförelse). Det tar tid att läka men till sist blir man frisk igen. Det finns många människor som har fysiska åkommor men ändå anser att de har hälsan i skick. Då gäller väl detsamma för den psykiska hälsan?

Jag förstår att psykisk ohälsa är ett samlingsbegrepp för många svårdefinierade sjukdomar och det är lättare att i vissa sammanhang bara säga att man lider av psykisk ohälsa än att gå djupare in på ämnet. Jag vet att många diagnoser är så allvarliga att man helt enkelt är tvungen att tala om psykisk ohälsa. Jag menar inte att vi kan ta bort begreppet men vi kanske kunde fundera på om vi är tvungna att tala om ohälsa i alla sammanhang eller om det är på tiden att vi försöker få bort lite av den negativitet som finns kring ämnet. Jag är övertygad om att benämningen är en del av problemet med fördomar kring psykisk (o)hälsa.

Slut på söndagssvamlet! 

tisdag 3 oktober 2017 - 21:20

ÅNGEST VAR NAMNET

Idag träffade jag en hälsovårdare vid studenthälsovården. Hon konstaterade att jag har någon form av ångeststörning och bokade tid till en läkare. Samtidigt fick jag också tid till en psykolog. Nu ska jag bara vänta en och en halv vecka (!) på att träffa dem. Jag tycker synd om dem som mår sämre och är tvungna att vänta lika länge (eller längre) på en tid. 

Det känns underligt att skriva om det här. Plötsligt känns allt så verkligt. Ångest har alltid varit något som andra har, inte jag. Trots att jag har haft liknande känslor sedan jag var cirka sju år gammal, har jag alltid bara kallat dem oro, rädsla eller stress. Ångest har jag förknippat med mina vänners panikattacker och det jag har kommer inte i närheten av det. Jag var nästan säker på att jag skulle få det svar jag fick men ändå är det lite svårt att acceptera. Jag fick göra ett test för depression men det visade (såklart) ingenting. Jag visste redan att jag inte är deprimerad, trots att jag har ångest och inte mår bra.

Vad är då nästa steg? I väntan på läkarbesöket får jag börja öva mig på att sakta ner litegrann. Redan idag avstod jag från ett uppdrag jag hade sett fram emot i flera veckor. Jag skulle ha undervisat en grundkurs i danska på universitetet men det blev jag tvungen att skippa. Jag vet att jag skulle ha klarat det men det orsakar för mycket stress just nu. Idag har jag också meddelat resten av styrelsen att jag inte kommer att vara lika aktiv i höst som jag hade tänkt mig. Det var ett hårt slag att behöva medge att jag inte kommer att kunna vara lika aktiv i studielivet som i våras. Jag mår bra av att ha många järn i elden men det är bara att acceptera fakta. Just nu måste jag lyssna på mig själv.

Det svåraste hittills har, förutom själva ångesten, varit rädslan för att andra ska tycka att jag har förändrats på något sätt. Det finns en hel del stigma kring psyskisk ohälsa och jag känner att ångest är ett diffust fenomen som det kan vara svårt att förstå sig på. Depression är redan lättare att begripa sig på, eftersom den drabbade åtminstone i viss mån kan förklara sina känslor. När någon frågar mig vad jag känner kan jag inte svara annat än att det påminner om stress. Man brukar säga att ångest är alla känslor på en gång och det är en ganska bra beskrivning.

Jag påpekade åt hälsovårdaren tidigare idag att jag mår bra. Mitt liv är bra, mina studier fungerar, jag har fungerande relationer osv. Jag kan inte förstå varför ångesten visar sig nu. Hon svarade mig att det oftast är när livet börjar bli bättre och man tror att läget är lugnt som obearbetade händelser dyker upp. Det är logiskt när man tänker efter för då slappnar man av på ett annat sätt än man kanske har gjort tidigare. Jag trodde att jag hade bearbetat allt tillräckligt för att undvika "tillbakablickar" som denna men något stör tydligen ännu i bakgrunden. Jag vet för tillfället inte vad det är men det ska jag banne mig ta reda på. 

Jag vill ta tillfället i akt och säga hur tacksam jag är för de människor jag har runt om mig. Min familj, i synnerhet min syster, finns här för mig dygnet runt. Johanna fick svår ångest när hon blev utbränd för ett och ett halvt år sedan så hon vet exakt vad jag går igenom. Det är en stor lättnad att kunna prata med någon som vet vad som händer de gånger jag inte förstår mig själv. Pappa har skickat och frågat hur jag mår varje dag i en vecka och trots att det känns lite tjatigt ibland betyder det mycket. Jag vet att mina vänner ställer upp när det behövs men för att vara helt ärlig har jag inte orkat med särskilt mycket extra sällskap utöver studielivet. De dagar jag inte känner av ångesten går det bra men andra dagar är tunga att tillbringa bland människor.

Idag var ändå ett undantag. Vissa människor är så förstående att man vill ge dem en kram. Lyckligtvis var det den typen av människor jag hade att göra med hela dagen. Först skulle jag träffa hälsovårdaren för att sedan fortsätta till universitetet och meddela att jag inte klarar av att undervisa kursen i danska. Redan utan ångest är det en jobbig situation men jag mådde fysiskt illa på morgonen och förmiddagen. Den ångesten var bortkastad. Efter båda samtalen mådde jag bättre tack vare de personer jag talade med.

Till sist vill jag påpeka en sak. Behandla mig inte annorlunda. Jag är trött och har ångest men jag är inte oförmögen att fungera normalt. Jag är (tillsvidare) inte sjukskriven men tar allt i lugnare tempo för tillfället. Det kan hända att jag är lite frånvarande den närmaste tiden men låt mig själv bestämma när jag behöver vara det. Jag har fortfarande behov av att träffa andra människor. :)

Det här inlägget hoppar lite hit och dit, ungefär som mina tankar, men det är en bit av min vardag för tillfället.

 

måndag 25 september 2017 - 17:40

LIFVET

Den senaste månaden har jag haft en bloggpaus. Orsak: ångest.

Jag slutade sommarjobba den sista augusti. Veckan därpå hade jag de första studierelaterade måstena. Bland dem fanns första uppträdandet med kören denna termin och ett muntligt engelskaprov. Normalt är jag lite nervös inför liknande händelser men den här gången var jag riktigt nervös. Jag gick omkring med hjärtklappning dagarna före och hade till och med fjärilar i magen. Jag tänkte inte desto mer på det utan tänkte att det nog beror på att det var så länge sedan jag hade stått inför publik. Båda uppträdandena gick bra och jag slappnade av. Tills helgen kom.

På lördagskvällen började jag må lite underligt. Det kändes som att en migränattack var på kommande men den dök aldrig upp. Jag förklarade det med att jag hade suttit lite för länge vid datorn och gick och lade mig. Söndagen kom och gick och jag mådde fortfarande inte bra. Jag kände mig stressad och orolig hela dagen. Jag hade ingen aptit och visste inte varför jag mådde som jag gjorde.

Veckan som följde var den längsta jag har upplevt på många år. Jag hade hjärtklappning flera gånger varje dag och kunde inte förklara varför. Jag hade ångest och svårt att slappna av. Efter några dagar kändes det som om jag befann mig i en bubbla och jag visste inte hur jag skulle slå hål på den. Onsdagen var den enda dagen på hela veckan som jag knappt kände av ångesten och det förklarar jag med vänner och musik. Vi hade körövning den kvällen och sång är som terapi för mig. Efter övningen kände jag mig mer avslapppnad än jag gjort på några dagar. Tyvärr höll det inte i sig. Ju närmare helgen kom, desto värre blev ångesten. På måndagen väntade en resa till Århus och jag visste att jag inte skulle klara resan med det jag upplevde just då. 

På söndagen var jag i upplösningstillstånd. Jag grät för minsta lilla och befann mig på gränsen till en ångestattack. Min syster fick mig till sist att ringa till akuten, så att jag kunde få svar på om det var något allvarligt. Tidigare den veckan hade jag besökt läkare (ville ta ett blodprov eftersom jag till stor del har lämnat bort djurprodukter ur min kost det senaste året) men jag tog upp att jag inte mådde bra. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Några dagar senare ringde jag till sjukvårdsrådgivningen vid VCS men sjukskötaren viftade bort mina problem. "Försök att tänka på något annat i helgen" var det svar jag fick. Lätt att säga när man är så insnörad i sina egna tankar att man inte hittar ändan på garnnystanet... 

Tredje gången gillt får jag säga för jag pratade med en helt underbar sjukskötare. Hon lyssnade på allt jag sa och lugnade ner mig (mina tankar hade vid det laget hunnit så långt att jag funderade på om jag hade en hjärntumör...). Under samtalets gång kände jag hur min ångest sakta men säkert försvann och jag började slappna av för första gången på över en vecka. På kvällen fick jag också massage och jag hade aldrig föreställt mig att jag kunde känna mig så lugn efter veckan som varit. 

Jag reste till Danmark och det var en välbehövlig paus. Jag fick spendera en vecka tillsammans med mina vänner i en av mina favoritstäder och hade inte tid att tänka så mycket. Den sista dagen blev lite tung, jag kände av den tidigare veckans strapatser, men helheten var bra. 

Nu är jag hemma igen och med lite distans till de gångna veckorna börjar jag se orsaker till varför jag plötsligt fick sådan ångest. Jag har inte gett mig tid att ta det lugnt och att ta hand om mig själv som jag borde i år. Jag är inte en stresstålig person och speciellt i våras hade jag lite för mycket att göra. Att må som jag gjorde blev en väckarklocka för mig och jag ser verkligen till att ha tid för mig själv i höst. 

Nu lämnar jag inte mig själv åt mitt öde. Jag vet att jag borde prata med någon om det här och det ska jag också göra. Faktum är att det inte är första gången jag har mått så här. Det har gått i perioder sedan barndomen. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag peka ut otaliga gånger där jag har känt ångest, de första redan i dagisåldern. Det intressanta är att min syster har upplevt precis samma symptom sedan hon var liten och hon har nyligen fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. 

Flera av de som känner mig kommer att läsa det här med stor förvåning. Jag har hållit den här delen av mig själv ytterst privat och inte ens mina närmaste vänner känner till det här. Jag vet inte varför det plötsligt känns okej att dela med mig av det nu. Kanske för att jag för första gången i mitt liv har bestämt mig för att försöka ta reda på vad det här egentligen rör sig om. Hittills har jag tryckt in ångesten i ett mörkt hörn men nu insåg jag att den faktiskt kan bli så stark att den påverkar mitt liv. Och det vill jag gärna ta itu med innan den blir handlingsförlamande!

Till sist vill jag bara påpeka att jag mår bra. För mig innebär inte ångest en panikattack, det är mer en molande känsla som ibland ligger på i bakgrunden. Jag vet inte varför den dök upp just nu, jag har inte känt ångest på det här sättet på flera år men något triggade tydligen den. Ångest innebär inte heller att jag är deprimerad. Som sagt, skulle knappt de som har känt mig längst kunna säga att jag har lidit av ångest sedan barnsben och då skulle de ändå säga att jag är en positiv person.

Jag tvivlar på att det är något i mitt förflutna som har kommit upp till ytan men min uppväxt har gjort att jag har lättare för att få ångest än många andra. Jag vill ge en sann bild av hur det är att ha vuxit upp med en missbrukande förälder och det här är absolut en bieffekt. Trots att det inte påverkar mitt liv varje dag, finns det med i bakgrunden och det är något jag lär mig att leva med. Ska bli intressant att höra ett professionellt utlåtande om det här nästa vecka.