Visa inlägg taggade med 'livet'

torsdag 2 mars 2017 - 11:32

5+1 ÅR

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.

torsdag 2 februari 2017 - 19:40

TORSDAGSTANKAR

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!

fredag 30 december 2016 - 21:14

ÅRET 2016

Året börjar lida mot sitt slut och precis som varje år funderar jag över året som gått. Det är alltid roligt att se tillbaka och minnas vad man har gjort så här får ni en liten sammanfattning av de största händelserna 2016.

2016 var lätt det bästa och mest händelserika året i mitt liv. I år har jag fått pröva på en massa nya saker och har samtidigt ställts inför nya utmaningar. Jag har rest kors och tvärs genom grannländerna men också hunnit se en del av Finland. Jag har varit i Sverige, Ryssland, Danmark och Island samt Åbo, Åland och Helsingfors. Det land jag blev mest förtjust i var Danmark och jag kommer helt klart att resa dit igen. 

20160814 142918

I Helsingfors för att hälsa på en vän.

 

20160922 155457

Gatchinapalatset i Ryssland.

 

20161018 145554

Nyhavn i Köpenhamn. Superfin arkitektur, rekommenderar!

 

Under vårterminen satt jag i min allra första styrelse. Jag var värdinna för Studentkören Pedavoces. För er som inte vet vad en värdinna gör så var det min uppgift att fixa mat till olika tillställningar och ordna våra fester. Lustigt nog festar jag ytterst sällan själv men det var en rolig och lärorik post för det. 

Jag har under året vikarierat på dagis och det hade jag aldrig gjort tidigare. Det är det bästa jobbet jag har haft och det ger mig mycket mer än jag hade väntat mig. Barn är oförstörda och genuina och det uppstår en hel del komiska situationer under en arbetsdag. Jag vet inte om det är ett yrke jag vill fortsätta med resten av livet men det är perfekt just nu vid sidan av studierna.

I höstas skrev jag en insändare till Vasabladet i samband med att Pixnekliniken hotades av stängning. Jag hade aldrig trott att det skulle få den publicitet det fick men det blev en snöboll som sattes i rullning. Insändaren ledde till en artikel, som ledde till en radiointervju, som ledde till att jag höll en föreläsning i Helsingfors, vilket ledde till att jag fick den här bloggen. Helt galet! Den respons jag har fått har varit fantastisk och den har hjälpt mig att en gång för alla gå vidare med mitt liv. Jag har redan planer för vårterminen på den här fronten men det är hemligstämplat tillsvidare. 

Året har inte bara fört gott med sig. I slutet av april gick min syster i väggen och hon har haft en lång återhämtningsperiod. Johanna har alltid gått på i 110 och aldrig bearbetat det som vi varit med om. Till skillnad från mig som tänker för mycket, tänker hon för lite och har inte tagit sig tid att tänka över det som hänt omkring henne. Jag kan inte säga att det här var oväntat, jag har misstänkt att det skulle ske i ett par år, men man blir ändå ställd. Det faktum att hon är så pass ung gjorde också att många inte ville tro på att hon faktiskt var utbränd. Idag mår hon mycket bättre men hon har en lång väg kvar innan hon är helt återställd. Tack och lov blir det bättre hela tiden men det är svårt att som storasyster se på när hon inte mår bra. Något gott har i alla fall kommit av det här. Hon har mycket bättre kontakt med sina känslor nu och är mer harmonisk än tidigare. Det har jag hoppats att hon skulle komma fram till i många år. 

 

20160716 215057

Tillsammans med Johanna i somras. Älskar dig!

 

Så har vi också chockbeskedet som kom i början av juni: Enheten för nordiska språk ska flyttas till Jyväskylä. Det innebär med andra ord att från och med den 1 augusti 2017 är ingenting säkert längre gällande min utbildning. Jag hinner få min kandidat i Vasa, resten är ett frågetecken tillsvidare. Det här var ett hårt slag för de flesta av oss. Jag trodde att jag skulle spendera de närmaste fem åren i Vasa
och hade börjat planera mitt liv enligt det men plötsligt är ingenting säkert. Jag har byggt upp mitt liv
så många gånger att jag har riktigt lejdon av det och hinner aldrig få rötterna i jorden innan det börjar
om igen. Ja, det kan vara intressant och givande att flytta längre bort och studera på annan ort men
hela mitt liv är här. Förhoppningsvis börjar saker och ting klarna till våren så man vet hur hösten ser ut. Hur som helst tänker jag se till att få ut så mycket som möjligt av studierna det kommande året!

För första gången på väldigt många år har det varit lugnt på hemmafronten. Vi har haft små fnurror på tråden men inget som sticker ut när jag ser tillbaka på året. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns 
och jag hoppas att nästa år fortsätter i samma stil. Vi har ett femårsjubileum på kommande i februari!

Som ni ser har det varit ett varierande år. Jag har lärt känna en massa fina människor och fått uppleva en hel del. Bara höstterminen känns som mycket längre än fyra månader. Jag är tacksam för allt jag har haft möjlighet att ta del av, både det positiva och det negativa. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och jag känner att jag har utvecklats som människa. Jag är förväntansfull inför det nya året och hoppas att 2017 blir lika intressant som 2016.

Bilden nedan är gammal men summerar 2016 ganska bra: 

IMG 20150621 WA0029

Foto: Chasmine Myntti

Låt oss skapa ett fantastiskt 2017 tillsammans!