Visa inlägg taggade med 'medberoende'

lördag 24 juni 2017 - 14:10

"ALLT ÄR BRA" FAST ALLT ÄR FEL

Två av mina nära vänner lider av psykisk ohälsa. De mår så dåligt att jag flera gånger har suttit på akuten med dem. Jenny bad mig att skriva ett gästinlägg till hennes blogg och jag tycker att det också passar här. Hon är öppen med sina erfarenheter men min andra vän vill inte tala offentligt om sina upplevelser.

Psykisk ohälsa får en allt synligare roll i samhället. Fler och fler vågar gå ut med sina historier och det blir hela tiden mindre tabu att prata om det. Vi läser om personer som själva lider av psykisk ohälsa men det är sällan som närståendes perspektiv kommer fram.

Missbruk är en form för psykisk ohälsa så jag har levt i närheten av det största delen av mitt liv. Det är ändå stor skillnad på att vara anhörig till en missbrukare och vän till någon med psykisk ohälsa och jag har upplevt problematiken på olika sätt. Oftast har jag haft nytta av att ha vuxit upp med ett missbruk hemma men ibland har det gjort att jag har haft svårt att hantera mina vänners problem.

Som jag redan nämnde kommer jag bara att berätta om en av mina vänners sjukdom, trots att det på vissa punkter finns likheter. Jenny lider av depression, självskadebeteende, ångest och borderline. Redan i den beskrivningen förstår ni att det finns och har funnits en hel del problem. 

För att för min del få början på den här historien måste vi gå tillbaka till gymnasiet. Första året gick utan problem. Mot slutet av året började jag fundera på hur Jenny mådde men det kom aldrig på tal. Andra året kom. Höstterminen gick men kring jul började vi ana oråd i kompisgänget. Båda mina vänner visade tecken på att något inte stod rätt till men när vi frågade sa de att "allt var bra".

Under en klassresa på vårterminen blev det plötsligt kristallklart att Jenny inte mådde bra. När vi kom hem gick det en tid men så bestämde jag mig för att fråga henne om det. Samtidigt hade jag också frågat min andra vän hur hon hade det. Det visade sig ganska snabbt att båda två behövde professionell hjälp och det blev början på en lång och lärorik resa som ännu inte är till ända.

När mina föräldrar skiljde sig ordnade min pappa så att jag och min syster fick börja gå i terapi. Det hängde med under en stor del av mitt liv och att prata har alltid varit lösningen på mina funderingar. Hemma har vi haft ett öppet klimat och vi har kunnat (och kan) prata med våra föräldrar om det mesta. Ju mer jag fick höra om mina vänners tankar, desto klarare blev det att de behövde prata med någon som var utbildad på området. Jag visste att jag inte hade kapacitet att agera psykolog till dem och övertalade dem att låta mig ta kontakt med en lärare. Det visade sig vara ett av de bästa besluten jag gjorde under gymnasietiden.

Vår lärare visste hur vi skulle agera. Hon hade kontakter och fixade någon att prata med åt mina vänner. Tyvärr gick det långsamt till en början och det var jag som fick höra en stor del av deras funderingar. Jag talade mycket med dem båda under sommaren och hela det sista året i gymnasiet. En gång frågade jag varför de vände sig till mig och svaret blev att de trodde att jag skulle förstå.

Tredje året kom tillsammans med studentskrivningarna. Mina vänners psykiska hälsa blev sämre och under höstterminen fick vi för första gången vara med om en panikattack. Känslan av hjälplöshet var överväldigande. Du kan inte göra något när en person är i ångestens grepp, förutom att bibehålla ditt lugn. Vi var 17-18 år den hösten och ingen av oss hade erfarenhet av något liknande sedan tidigare. Efter den gången blev panikattackerna ett återkommande inslag i vår vardag och vi lärde oss med tiden hur vi skulle hantera dem.

Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden och förundras över hur jag stod ut med stressen som hela situationen skapade. En del av det svaret finns i formen av en person, nämligen den lärare jag först tog kontakt med. Under hela den intensiva andra halvan av gymnasiet fanns hon där för mig, nästan 24 timmar i dygnet. Hon gick långt över det en lärare ska göra och det måste ha varit en stor belastning för henne med. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat av situationen utan henne. Tack vare henne höll jag mig flytande i depressionsträsket som vi simmade i. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha gått för mig om jag hade varit ensam. 

Efter gymnasiet fick vi en naturlig distans till varandra. Vi lever våra egna liv men våra gemensamma upplevelser gör att vi fortfarande har ett starkt band. Jag själv och de andra i gänget har flera gånger suttit på akuten med dem och det är inte ovanligt att vi känner av ångesten hos dem när vi träffas. Jag är fortfarande i beredskap när jag träffar dem och läser av deras kroppsspråk in i minsta detalj för att avgöra hur de mår just den dagen.

Mina upplevelser av psykisk ohälsa genom mina vänner har påverkat mig mycket och i viss mån förändrat mig som person. Man kan inte gå igenom så mycket oberörd. Självklart har jag fått många negativa upplevelser men inte alla erfarenheter har varit dåliga.

Det finns en känsla som har hängt med från början och det är oron. Varje gång mina tankar går till mina vänner följer oroskänslan med. Jag är rädd för att de ska ta sina liv och den rädslan vänjer jag mig aldrig vid. Jag har lärt mig att inte tänka på den hela tiden men varje gång tanken dyker upp slår den till med full kraft. Jag tror att det är en omedveten orsak till att jag har börjat ta avstånd från dem det senaste året. Det är lättare att hantera rädslan när jag inte ser dem lika ofta. 

På höstterminen under mitt tredje år i gymnasiet började jag få problem med aggression. Jag kunde explodera för ingenting hemma och det gick självklart ut över min familj. Det är en normal reaktion med tanke på den stressnivå jag upplevde i skolan och på fritiden men det var ändå tungt. Tidigare hade jag varit försiktigare och hade egentligen aldrig en rebellperiod i tonåren. Jag kände inte igen mig själv och visste inte varför jag var så arg hela tiden. En kort tid före jullovet började jag prata med skolkuratorn men ilskan höll i sig. Det var egentligen först när jag flyttade hemifrån och fick lite distans till allt som hänt som det lugnade ner sig.

Precis som när man är anhörig till en missbrukare blir man ofta medberoende till dem som lider av psykisk ohälsa. Jag hade en ohälsosamt stor roll i mina vänners mående i gymnasiet och det gjorde att det tog en lång tid för mig att släppa det som varit. Jag märker att jag fortfarande har en tendens att ta rollen som psykolog men det har blivit lättare att gå ur den.

Det har varit svårt för mig att se de vänner jag en gång kände försvinna längre och längre in i mörkret. Vissa perioder har jag inte kunnat skymta dem bland skuggorna men så kommer ett livstecken som visar att demonerna inte har vunnit. Ibland är det svårt att veta vad jag ska säga när jag inte har träffat dem på ett tag. För några år sedan visste jag allt men i nuläget kan jag inte svara när mina föräldrar undrar hur de mår. För jävligt, jo, men inte mer detaljerat än så.

Det senaste året har jag kämpat med att bli en "normal" vän till dem igen. Det är underligt att plötsligt ha en vanlig kompisrelation till någon som jag stod så nära under ett par år. Samtidigt är det också otroligt skönt att inte veta allt. De vet att jag finns där när det gäller men jag behöver inte alla detaljer.

Det låter kanske konstigt men mina vänners sjukdom har också haft en positiv inverkan på mig. Jag är inte lika sluten som jag var tidigare. Jag blev helt enkelt tvungen att öppna mig i gymnasiet. Min kusin sa en gång att hon får en kram av min syster men hon ger mig en kram. Idag ger jag mer än gärna kramar.

Jag behåller lugnet i krissituationer. Efter att ha suttit bredvid någon som har en allvarlig panikattack eller ringt efter ambulansen när någon har självmordstankar har jag lärt mig att stänga av mina egna känslor i den stunden. Efteråt kan jag släppa fram min egen ångest och rädsla men det gäller att hålla huvudet kallt när det är allvar.

Jag är mer öppen för allt som har med psyket att göra och är sen till att döma andra människor. Jag vet hur mycket som kan pågå på insidan, trots att någon till det yttre verkar må hur bra som helst. Samtidigt har jag blivit en levande lögndetektor. Det lärde jag mig redan i samspel med min mamma men det utvecklades under gymnasietiden. Jag skulle vara miljonär om jag hade fått en peng varje gång jag genomskådade repliken "allt är bra". Jag är överlag bra på att läsa kroppsspråk. När någon har en panikattack finns det inte rum för särskilt mycket verbal kommunikation utan hjälparen får största delen av informationen genom att tyda kroppsspråket.

Jag har lärt mig många saker under de här åren. Det viktigaste är att veta mina gränser. Jag tog på mig alldeles för stort ansvar under gymnasietiden. Idag har jag lättare för att ta avstånd, trots att det ännu ger skuldkänslor ibland. Det är svårt att tänka på sig själv först när man är van vid att lägga sin energi på någon annan i den situationen. 

En annan viktig sak jag har lärt mig är att man måste våga be om hjälp. Ibland har du inget annat val och det gör dig inte till en svag person. Jag tycker tvärtom att det visar hur stark någon är. Det krävs mod för att visa sig sårbar inför en annan människa.

Jag är övertygad om att mina vänner kan börja må bättre. Jag levde nära ett missbruk i cirka 15 år och jag vet att man kan bli frisk från långvarig psykisk ohälsa. Det svåra är att förmedla hoppet efter många år. Att låta lika övertygande när man upprepar meningen "jag tror på en bättre framtid" för hundrade gången som när man uttalade orden första gången. Att visa ljuset och den normala vardagen. Att våga vara lycklig och må bra, trots att de lever i mörkret.

Nu ska jag avsluta ett alldeles för långt inlägg. Det är en komplicerad historia och även den här texten är för kort för att få med alla nyanser. Om du läser det här vill jag att du ska ta med dig tre saker:

1. Du ska inte klara allt själv.

2. Döm inte.

3. Acceptera det du inte kan förändra.

 

Och framför allt, ta hand om dig! 

måndag 10 april 2017 - 21:37

SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!