Visa inlägg taggade med 'missbruk'

måndag 10 april 2017 - 21:37

SÅ HÄR STÖDER DU EN ANHÖRIG TILL MISSBRUKARE

I helgen deltog jag i andra delen av kursen Psykisk första hjälp. Första delen handlade om befrämjande av psykisk hälsa men nu fokuserade vi på hur man ska göra vid olika sjukdomstillstånd. Jag lärde mig inte särskilt mycket nytt men det var skönt att få bekräftat att jag har agerat rätt med mina vänner (två av dem lider av psykisk ohälsa) de senaste åren. 

Under kursen fick vi mycket praktisk information och konkreta exempel på vad man kan göra i olika situationer. Jag blev lite förvånad över att så många inte alls visste vad man borde göra men egentligen är det så det ska vara. Det är jag som har levt i en bubbla av psykisk ohälsa hela mitt liv och vuxit upp i tron att det är normalt att alla vet.

Jag märkte att flera av kursdeltagarna uppskattade att få konkreta exempel så jag tänkte sammanställa en egen lista. Jag tänker ge er några konkreta tips på hur man kan stöda en anhörig till en missbrukare. Det kan vara frågan om ett barn, en bror, en vän. Jag har själv råkat ut för en del onödiga situationer när personer jag har mött av olika anledningar inte har kunnat bemöta mig på ett bra sätt. Vi byr åpåå!

1. VAR FÖRDOMSFRI!

Jag börjar med den här punkten, eftersom jag anser att den är viktigast. Det finns en otrolig stigma kring missbruk och många har förutfattade meningar. Jag har stött på det flera gånger.

Det värsta jag råkade ut för hände när jag var 10 år. Jag var hemma hos en kompis när hennes mormor och morfar kom på besök. Jag hade sett dem tidigare men inte pratat med dem desto mer. Vi hann knappt hälsa på dem innan min kompis morfar började ropa åt mig. "Du behöver inte vara här när jag är här!" skrek han. Jag började gråta och ville bara försvinna. Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort honom?

Efter den incidenten träffade jag honom ett par gånger till men då höll mormodern honom i schack. Han pratade inte med mig men gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Jag förstår fortfarande inte hans beteende. Jag var bara ett barn och det var inte mitt fel att mamma drack. I efterhand tror jag att det triggade igång att mitt självförtroende rasade i botten i högstadiet. Det var första gången jag på allvar såg vår situation med omgivningens ögon och jag fick se de fördomar som omger ett missbruk.

En annan gång (när jag gick i tvåan i gymnasiet) pratade jag med en av våra före detta grannar. Plötsligt började hon prata om mamma. Hon kritiserade hennes handlande och sa att hon gärna skulle ge henne en ordentlig utskällning. Vilket sätt att bete sig på! Jag försökte hålla mig lugn och sa att mamma hade varit nykter i över ett år så det fanns det ingen grund till. Inombords var jag arg och sårad. Hur kunde någon slänga sådana kommentarer i ansiktet på mig? Förstod hon inte att det var min mamma vi talade om? 

Jag vet inte om min syster har råkat ut för liknande händelser, det har vi aldrig pratat om, men jag skulle vara förvånad om det aldrig har hänt. Det lämnar djupa spår att bli utsatt så här och det är ingenting som glöms bort i första taget.

Fördomar baserar sig oftast på okunskap så läs på om ämnet om du vill undvika liknande situationer. Du är ett bättre stöd till den anhöriga när du har baskunskaper om missbruk, eftersom hen vet att du förstår en del. Det är mycket lättare att prata med någon som vet litegrann än med någon som inte har en aning om vad du pratar om. 

2. VISA ATT DU FINNS DÄR

Det här kan kännas svårt för många. Vad borde jag säga? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag säger något fel? Bara lugn! Om du genuint bryr dig och vill finnas till för den anhöriga är det inte särskilt mycket som kan gå fel. Oftast räcker det med att lyssna. Du ska vara medveten om att personen kanske inte vill eller helt enkelt inte kan berätta om det som sker. Tvinga inte fram ett svar, det får negativ effekt, men visa upprepade gånger att du finns där. Genom att fråga hur personen har det, visar du att du bryr dig och fast du inte får svar, inger det en känsla av trygghet om någon upprepade gånger visar att de finns där och att de inte försvinner.

Samtidigt ska du vara medveten om att du kan få ett jobbigt svar om du frågar och då ska du vara beredd på det. Du behöver inte ha ett svar men om du har frågat hur någon har det ska du vara redo att lyssna.

Ibland får du leka lite detektiv, speciellt med barn och unga. Om du frågar den anhöriga hur det går och personen svarar "bra", är det skäl att fråga igen. "Bra" är det automatiska svaret och det är inte alltid sanningen. Men var inte tjatig!

Jag var tidigare en person som alla fick dra svaren ur. Jag försvarade och skyddade och ville inte berätta när det var dåligt. Det är en del av min personlighet. Jag är introvert (japp, faktiskt!) och när det blir för mycket stänger jag in allt och sätter upp tredubbla skyddsmurar. Idag vet jag att jag måste prata om svåra saker för att må bra men när jag var yngre var det lättare att vara tyst. För mig var det också en överlevnadsstrategi att inte berätta. Jag skulle inte ha klarat av att låsa upp alla dörrar med allt som pågick omkring mig. 

Det är bra att också fysiskt finnas till. Speciellt för barn som växer upp med en missbrukande förälder kan fysisk närhet utebli eller väcka obehagliga minnen. Då är det bra om en annan vuxen kan ge nya, positiva minnen. Där får man dock vara lite försiktig. Alla vill inte ha närhet så det gäller att läsa av personen bra. När jag var liten gav jag ofta intryck av att inte vilja ha närhet men egentligen var det precis tvärtom. Jag visste bara inte hur jag skulle fråga utan att verka påflugen och ville inte ta det första steget. Jag har alltid hållit hårt på mitt personliga utrymme men det betyder också att de gånger jag verkar behöva en kram, behöver jag den verkligen. Då kan jag ha gått omkring i flera dagar och samlat mod till mig för att visa det.

3. FÖRSTÅ ATT DU INTE KAN FÖRSTÅ

Det är många som tror att de vet exakt hur du känner dig och hur din situation ser ut. Det stämmer inte. Det finns få saker som är så irriterande att höra som "Jag förstår precis!" när man vet att personen inte har en aning. Den här åsikten är jag inte ensam om. De flesta som jag har pratat med och som på något sätt har erfarenheter av psykisk ohälsa håller med. 

Det är helt okej att du inte förstår. Jag förväntar mig inte att du ska göra det om du inte själv har upplevt samma sak. Det är bättre att medge att du inte förstår vad jag pratar om så att jag kan försöka förklara, än att du sitter och låtsas som om du hänger med. Tro mig, det genomskådar man!

4. EN ANHÖRIG ÄR OFTA MEDBEROENDE

Den här punkten kan du inte göra något åt men det är bra att vara medveten om den. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "du kan inte leva din mammas liv, du måste leva ditt eget", "fokusera på dig själv nu", "du kan inte ta så stort ansvar för henne". Varje gång blir jag lika frustrerad. Självklart vet jag att jag måste leva mitt eget liv men det är inte så lätt när du är den ansvarsfulla i situationen. 

Jag nämnde redan att jag inte ville berätta när det var en sämre period, eftersom jag var tvungen att skydda mamma, och det är också en del av medberoendet. 

Det finns inget du eller den anhöriga kan göra för att ändra på situationen och att påpeka det självklara gör inte saker och ting bättre. Det bildar snarare krav på den anhöriga att slå sig fri från missbrukaren och det kan skapa onödig stress. När tiden är mogen sker det av sig självt, vilket leder in mig på nästa punkt.

5. HA TÅLAMOD

Det är en lång process att hamna i ett missbruk och det är en ännu längre process att ta sig ur det. Missbruket är en berg-och-dalbana och ibland kan det svänga från en dag till nästa. Det kan vara frustrerande att se på, speciellt när man märker besvikelsen hos den anhöriga vid återfall, men försök att inte visa det. Lika frustrerande kan det vara om missbrukaren har en bättre period och den anhöriga pratar om att nu blir allt bra, trots att du vet att det troligen inte håller.

Kom ihåg att den anhöriga lever sida vid sida med missbruket varje dag. Hen känner till alla nyanser och vet innerst inne att en bättre period inte behöver vara för evigt. Det är jag också medveten om i bakhuvudet, trots att mamma varit nykter i över fem år nu. Det är en överlevnadsstrategi att ta vara på och leva ut de ljusa stunderna och man behöver få en andningspaus från vardagen. Slå inte hål på lyckobubblan när den kommer för det slutar med att du blir utestängd.

6. UNDVIK ATT PRATA EKONOMI

Det gäller främst om den anhöriga är barn eller partner till den som missbrukar, så man har delad ekonomi. Det är dyrt att vara missbrukare och det drabbar resten av familjen. Under största delen av min uppväxt var en stor del av mina kläder ärvda eller från loppis. Det var inte dåliga kläder men de var inte nya. Samma sak gällde leksaker och andra nödvändigheter. Jag gjorde min första utlandsresa till Sverige i ettan i gymnasiet. Innan det hade jag knappt rört mig utanför Österbotten. Det berodde på att det helt enkelt inte fanns pengar att resa för. 

Jag missunnade aldrig mina kompisar de nya kläder de fick eller de resor de gjorde men det var alltid något som gjorde att jag kände mig annorlunda. När jag var yngre var det ett känsligt ämne för mig och jag skämdes över att behöva säga att jag inte hade råd med vissa saker. Speciellt tonåren var en besvärlig period när jag förstod att jag inte var som alla andra. Tack och lov var mina vänner finkänsliga med den biten men det kan vara svårt för någon som har mycket pengar att sätta sig in i hur det är att alltid oroa sig för om pengarna räcker. Idag har jag inga problem att prata om min ekonomi men jag väljer fortfarande vem jag berättar vad för. 

7. HUR SKULLE DU VILJA BLI BEHANDLAD?

Den här punkten behöver väl inte förklaras desto mer. Om du var i samma situation, vad skulle du då vilja att människorna i din närhet gjorde för dig? 

 

Hoppas det här är till nytta om ni känner en person som är anhörig till en missbrukare. Kom ihåg att alla är olika och fast det här är rätt allmänna saker, behöver inte alla hålla med om att de vill bli behandlade så här. De här punkterna varierar säkert också beroende på hur nära du och den anhöriga står varandra.

Kommentera gärna om du har fler tips!

 

söndag 26 mars 2017 - 21:03

RADIODOKUMENTÄR

I slutet av januari blev jag intervjuad av Yle till en radiodokumentär om Pixnekliniken. Dokumentären fokuserar på tre personer, som antingen själva har missbrukat eller är anhörig till en missbrukare. Alla tre har vitt skilda historier men Pixnekliniken fungerar som den gemensamma nämnaren. 

Det här projektet blev lyckat. Ibland träffar man människor som verkligen förstår sig på andra människor och då blir det rätt. Redan efter första telefonsamtalet kände jag att reportern visste vad hon hade att göra med och det märks i dokumentären. 

Dokumentären, med tillhörande artikel, hittar ni här.

torsdag 2 mars 2017 - 11:32

5+1 ÅR

En av de viktigaste årsdagarna detta år kom och gick, och vi glömde bort den! Den dag vi hade väntat på i fem år och som jag själv tänkte på så sent som en vecka innan. Hur är det möjligt? tänker du kanske nu. Det ska jag tala om för dig: idag är det vi firar en så självklar del av våra liv, att vi inte tänker på det längre och det var betydelsefullt att missa årsdagen. Vad pratar du om då? Det faktum att mamma har varit nykter i lite över fem år!

Den 6 februari 2012 gick mommo bort. Det var en svår chock för mamma och "för att hedra mommos minne", skulle hon bli nykter. Meningarna som "jag ska bli nykter", "det här var sista gången", "aldrig mer" hade vi hört hundratals gånger, ändå kändes något annorlunda nu. Begravningen hölls den 24 februari och från och med den 25 februari har mamma inte druckit en droppe alkohol. 

De första månaderna var nervösa. Vi visste inte om det skulle hålla den här gången och varje tecken på att hon fallit tillbaka in i missbruket, skulle analyseras i minsta detalj. När sommaren kom började vi slappna av och hoppet tändes. Kanske det var slutgiltigt, trots allt?

Vi spolar fram två år, till den sista maj 2014: min studentdimission. 

Marias studentfoto 2

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det satte punkt för ett kapitel i mitt liv och öppnade dörren till ett annat. Det sista året i gymnasiet hade varit stormigt, på grund av två av mina bästa vänners ohälsa, men vi tog oss igenom det tillsammans. Jag var förväntansfull inför sommaren. Jag skulle börja på ett nytt sommarjobb och dessutom väntade beskedet om en studieplats. Det kändes skrämmande att flytta hemifrån men samtidigt skulle det bli skönt. Nu var det dags att lägga fokus på mig själv. Trodde jag, i alla fall.

I mitten av sommaren började mamma bete sig märkligare och märkligare. Hon sov ofta på dagarna och var trög och frånvarande när hon var vaken. Det tog inte länge innan vi förstod att hon tog sömnmedicin på dagarna. Medicinerna fanns med i bakgrunden också tidigare men alkoholmissbruket var så stort, att vi inte lade märke till det på samma sätt. I det här skedet hade mamma varit nykter i två år. Vi hade börjat bygga upp någon form av trygghet igen men den tryggheten försvann hastigt. 

Mamma har lidit av kroniskt trötthetssyndrom sedan hon blev utbränd år 2000. Det gör att hon återhämtar sig mycket långsammare än andra. Bara en så enkel sak, som att bli bortbjuden på mat, gör att hon kan vara trött i två dagar efteråt. Min studentdimission och -fest var förstås en enorm tillställning för henne. Jag har många gånger funderat på om det var stressen inför den som utlöste allt, eftersom kraschen kom några veckor senare. Ända sedan hon blev nykter hade hon haft perioder när hon var tröttare och det gick i vågor. 

Hur som helst, började hennes hälsa och mående långsamt bli sämre och det fortsatte i den stilen till november 2014. Då nådde hon botten och det slutade med ett ambulansbesök. Under våren 2015, fram till slutet av maj, hade vi ambulansen på besök fyra gånger till. Det hade aldrig hänt så ofta tidigare i mitt liv och jag gick i konstant rädsla för att något skulle hända. Jag bodde och studerade i Vasa men spenderade största delen av min tid hemma i Vörå, för att vara till hands om det skulle behövas. 

När vi hade haft ambulansen på besök för sista gången i slutet av maj, insåg mamma att hennes livsstil inte är hållbar i längden. Den var rentav livsfarlig. Under sommaren började vi fundera ut olika sätt hon kunde få hjälp på och till sist gick hon med på avgiftning. I september 2015 spenderade hon tre veckor hemifrån, för att få hjälp med att minska medicinerna och för att få en ny start. Jag minns ännu första gången jag pratade med henne dagen efter att hon hade blivit inlagd. Effekten av medicinerna hade avtagit och jag pratade med min "riktiga" mamma för första gången på över ett år. När jag hörde hennes röst bröt jag ihop totalt. Det kändes som om all den spänning, oro och rädsla jag hade burit på i hela mitt liv kom ut under det samtalet. Jag satt och skakade och grät i en timme efter att vi hade avslutat samtalet, eftersom jag var så lättad. Precis som när hon blev nykter hade jag en känsla av att allt skulle bli bra. 

Det gick inte lika smärtfritt som med alkoholmissbruket. Hösten var som en berg-och-dalbana men från och med januari 2016 har mamma också varit medicinfri. Eller ja, så medicinfri hon kan bli. Hon har livsnödvändiga mediciner. 

20160819 200728

Det senaste året har mitt liv förändrats till oigenkännlighet. Mamma är en källa av trygghet på ett sätt, som jag inte har upplevt sedan jag var riktigt liten. Den tryggheten har fyllt ett tomrum i mig och har gjort att jag har hittat tryggheten i mig själv. Vi har haft tid att prata ut och bygga upp vår relation igen. Vi har, till och med, börjat göra saker tillsammans. I höstas var jag, Johanna och mamma på bio för första gången på över tio år och oj, så roligt vi hade! Min relation till pappa var stormig under många år men den är också stabil igen. 

Jag är äntligen fri att leva mitt liv enligt mina egna planer och drömmar. När jag, till exempel, planerade utbyte för ett par år sedan, visste jag att det bara var drömmar. Hur skulle jag ha kunnat resa iväg ett halvår när vi inte ens visste hur följande dag skulle se ut? Nu är det en helt annan verklighet och jag kan faktiskt planera ett år framåt.

Jag får ibland frågan hur jag kan vara så positiv hela tiden men hur skulle jag kunna vara annat när det är det här jag har strävat och längtat efter hela mitt liv? Det känns konstigt, men underbart, att leva det liv jag har drömt om i sju år.

Ett normalt liv.

onsdag 4 januari 2017 - 14:00

-

Du gav mig en forskande blick
Som om du förstod
Som om du visste
Allt
Du öppnade munnen
Stängde den
Tystnad
Du gav mig en ursäktande blick
Och gick
Bort
Kanske var du rädd för svaret
Kanske var du rädd för verkligheten
Jag blev kvar
Ensam
Varför vågade du inte?

 

  Maria Hagberg  

onsdag 28 december 2016 - 17:44

JULLOVSLÄGER VID PIXNE

Julen är förbi ännu en gång och i år hade vi nog den lugnaste julen på länge. Johanna låg i 38 graders feber hela julafton så hon och pojkvännen Andreas fick stanna hemma. Pappa och jag firade jul i början av dagen, bland annat med julbön och att tända ljus på gravarna, och kvällen spenderade jag hos mamma. Vi öppnade julklappar, myste tillsammans och hade en fin, nykter jul. Jag hade inga förväntningar i år och jag märkte att jag hade mer julstämning än många tidigare år, trots att en del av familjen saknades. På juldagen for jag hem till Kvevlax och då firade jag, Johanna och Andreas jul.

 

20161225 1728181

 

 

Igår och idag har jag varit hjälpledare på ett Se mej-läger vid Pixnekliniken i Malax. Det här var elfte året i rad och vi hade fler deltagare än någonsin tidigare. Det var fantastiskt att se att så många hade hittat dit. Det visar att sådan här verksamhet behövs. 

Gårdagen började som vanligt med samling och presentationsrunda. Vi som har varit med ett tag börjar kunna varandras historier utan och innan men det kommer hela tiden nya deltagare så det är nödvändigt varje gång. Den här gången sträckte sig åldern från 9-21 (beroende på om man räknar mig som deltagare eller inte) så det var väldigt varierat. Det är konstigt hur diskussionerna flyter på, trots att en del bara är hälften så gamla som resten men där ser man att barn har mycket större insikt i det som sker omkring dem än vad många vuxna tror. 

En stor del av de här lägren går åt till fritid och andra aktiviteter. Diskussionerna kan bli ganska tunga ibland och vi behöver bryta av med något roligt däremellan. Igår var vi en sväng till Öjberget där vi grillade marschmallows och lekte lekar. Några fick för sig att de skulle klättra upp i slalombacken och rulla ner. Det var en höjdare och ingen spydde efteråt. Idag skrinnade vi i ishallen som ligger ett par hundra meter från Pixnekliniken. Det var uppskattat av både barn och vuxna. 

 

20161228 1129211

 

 

Diskussionerna under det här lägret har haft större fokus på oss själva än våra föräldrar. Vi diskuterade, bland annat, hur viktigt vårt eget välmående är och vad vi gör för att må bra när det är tungt. Idag hade vi en diskussion om olika roller man som barn tar och jag tror att de flesta kände igen sig i en eller flera av dem. De här diskussionerna är otroligt viktiga för att vi ska veta hur och varför vi reagerar på ett visst sätt. Det handlar om att göra oss medvetna om olika beteendemönster och ge oss redskap att agera på ett sätt som inte skadar oss själva eller andra. Jag lär mig fortfarande en massa på de här lägren och hittills har ingen annan lyckats ge mig de insikter jag har fått där.

Det var otroligt roligt att se hur snabbt de nya deltagarna kom med i gemenskapen denna gång. Lägret var bara två dagar men redan i slutet av första dagen var det som om många hade känt varandra länge. Jag tror att det här beror på att alla har en sak gemensamt. Alla har en förälder som missbrukar eller mår psykiskt dåligt och känner igen sig i andras historier. På dessa läger får alla vara sig själva, utan att behöva dölja något. Vi har haft skratt, tårar och en hel del bus under våra läger men det som alltid slår mig är hur mycket kärlek som finns inbäddat i allt. Kramar utdelas till höger och vänster och har man behov av att prata utanför diskussionerna är det bara att rycka någon i ärmen, antingen en deltagare eller ledare. Man behöver aldrig känna sig underlig eller utanför på grund av sin förälders problematik och det gör att många kan slappna av.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen och njuta av tystnaden! ;)