onsdag 3 maj 2017 - 21:45

VÅGA VISA CIVILKURAGE

Ikväll var jag med om en händelse som gav mig en riktig tankeställare. Jag hade ätit middag tillsammans med min bästa vän och var på väg till bilen för att lämna mina saker där. Vi hade haft en trevlig pratstund och nu tänkte jag gå en sväng till vattnet för att njuta av solnedgången. Strandpromenaden är en av mina favoritställen i Vasa och det är sällan jag har möjlighet att gå där, eftersom jag inte längre bor i centrum. 

Jag gick i egna tankar och såg fram emot en lugn stund vid vattnet. Inget skulle få störa mig nu. Jag kom fram till bilen och såg en man ligga lutad mot en husvägg i en gränd mittemot mig. Genast dök en massa tankar upp i huvudet på mig.

Ojdå, han ser inte ut att må bra. Han är troligtvis berusad. Borde jag gå dit? Men tänk om han är våldsam? Jag vill inte bli påmind om det förflutna. Jag vill inte ha något att göra med det längre! Jag ska ner till havet för att andas en stund. Men tänk om han är sjuk? Hm, men han klarar sig nog. Jag kan se efter om han är kvar när jag kommer tillbaka.

Så jag gick. Jag kom ner till vattnet men kunde inte njuta av lugnet. Bilden av mannen gnagde på samvetet och jag kände mig rastlös. Plötsligt dök en förfärlig tanke upp i huvudet på mig: Tänk om det hade varit mamma? Utan det stödnätverk hon har, skulle hon aldrig ha lyckats behålla lägenheten, min syster och mig eller den livskvalitet hon trots allt hade. Utan all hjälp, kunde hon (och skulle hon troligen) ha varit mannen på gatan.

Jag steg upp och nästan sprang tillbaka. När jag kom fram stod en man i 40-årsåldern lutad över den liggande mannen och talade med nödcentralen. Jag bedömde att den liggande mannen, som var lite äldre, var redigt berusad. Jag informerade dem om att jag kunde första hjälpen, om läget skulle ändras, och kände lättnad över att jag inte var ensam. 

Mannen med telefonen hade också gått förbi, ungefär samtidigt som mig, och reagerat på något i ögonvrån men inte stannat för att titta efter. När han kom tillbaka tog han sig en ordentligare titt och märkte att allt inte stod rätt till. 

Ambulansen kom på några minuter och tog hand om den äldre mannen. Jag fick inte mycket kontakt med honom men han verkade tacksam. Hans ögon var vänliga och såg ut att ha sett en hel del. Den äldre mannen hör till en grupp människor som är osynliga i samhället. De befinner sig på botten av samhällsskiktet och många väljer att se genom dem. De här människorna är som dammtussarna under sängen. Vi vet att de finns där och ibland lägger vi märke till dem men oftast går vi bara förbi dem. Någon gång kan vi beklaga oss över dem men vi låter dem ändå vara kvar.

Jag skäms över mitt tvekande! Ja, jag vände om och gick tillbaka, men jag borde inte ha gått därifrån från första början. Jag vet inte vilka beslut och händelser som har gjort att mannen låg i den där gränden ikväll. Jag vet inte om han har ett hem, någon som bryr sig eller ens mat för dagen.

Det jag vet är att beroende är en sjukdom. Man väljer att bli beroende lika mycket som man väljer att få cancer. När man har kommit så långt att man ligger på gatan är livet i spillror. Det är min skyldighet som medmänniska att ha tillräckligt med civilkurage för att våga hjälpa och våga bry sig. Jag vet inte vad som händer med mannen men jag vet att han inte fryser ihjäl inatt. 

Jag är otroligt tacksam för mannen som stannade upp och brydde sig. Jag undrar hur många personer som hade passerat innan han kom förbi. I en idealvärld kunde jag hoppas på att inte uppleva detta igen men tyvärr är verkligheten en annan. Nästa gång jag råkar ut för detta vet jag vad jag ska göra. Nästa gång tvekar jag inte!

lördag 18 mars 2017 - 14:30

-

Vad gör man,
när man inte räcker till?

Vad gör man,
när mörkret är för stort?

Vad gör man,
när kampen bara fortsätter?

 

Då ger man en kram.
Då pratar man om ljuset.
Då finns man där.

 

Vad gör man,
när man känner sig hjälplös?

Vad gör man,
när demonerna härjar?

Vad gör man,
när kampen tilltar i styrka?

 

Då sitter man bredvid.
Då visar man änglarna.
Då finns man fortfarande där.

 

Vad gör man,
när man ser ärren?

Vad gör man,
när man känner ångesten?

Vad gör man,
när vännen lider av psykisk ohälsa?

 

Då är man tyst.
Då är man lugnet.
Då finns man där.

 

Även när en fredagkväll slutar med ambulansfärd till akuten.

söndag 12 mars 2017 - 16:33

EFTERLYSES: MEDMÄNSKLIGHET!

Jag blir arg och ledsen varje gång jag öppnar sociala medier och ännu en artikel om människohat dyker upp. För några dagar sedan var det självmordsförsöket i Helsingfors när en asylsökande, som nekats vistelse i Finland, försökte hänga sig medan flera personer hejade på. Jag mådde illa när jag läste artikeln. Hur kan man hata någon så mycket, utan att känna personen, att man uppmuntrar hen att ta sitt liv?

De senaste veckorna har jag börjat fundera vart vårt samhälle egentligen är på väg. När blev rasism en så aktiv del av vardagen? Varifrån kommer allt hat?

Det är skrämmande hur lätt det tycks vara att glömma historien. För drygt 70 år sedan befann Finland sig i krig och folk tvingades fly sina hem för att överleva. Flera tiotusentals barn skickades till Sverige för att undgå bomberna. Tänk om svenskarna hade stängt gränserna och sagt: "Nej tack, här har ni ingenting att göra!"

Under andra världskriget var nazismen utbredd men den fördömdes efter kriget. Världen befann sig i chock över det som hade pågått i förintelselägren och man lovade att aldrig glömma det som hänt. Trots det är "nazism" ett ord som dyker upp lite varstans i dagens läge. Det är skrämmande att vi passivt tillåter det här. 

 Det är omöjligt, att föreställa sig det helvete många flyktingar har upplevt. Man lämnar inte sitt hem frivilligt men när man befinner sig i livsfara om man stannar har man inget val. Det är fruktansvärt att så många fortfarande är rädda när de kommer hit, på grund av främlingsfientligheten som blomstrar. 

En stor del av främlingsfientligheten grundar sig på rädsla, vilken i sin tur baserar sig på okunskap. Om vi är så rädda för främlingar, är det inte på tiden att vi lärde känna dem, så att vi slapp vara rädda?

Lyckligtvis, finns det människor som arbetar för just den kunskapen. En av dem är min kusin. Tillsammans med henne och hennes sambo deltog jag i stöddemonstrationen mot asylpolitiken på Vasa torg igår. Där tog jag ett stort steg ut ur min bekvämlighetszon. Normalt lever jag i enlighet med jantelagen och drar mig för att sticka ut allt för mycket med mina åsikter. Tyvärr är det många andra som gör likadant och nu ser vi vart det har lett oss. Därför beslöt jag mig för att våga stå upp för det jag tror på: medmänsklighet.

Ingen ska behöva komma till Finland och fortsättningsvis frukta för sitt liv. Ingen ska uppmanas att ta sitt liv på grund av sin nationalitet. Ingen ska smutskastas för sin religion eller världsåskådning. 

Det är på tiden att vi är medmänniskor!

torsdag 2 februari 2017 - 20:58

SAKER JAG HAR LÄRT MIG I LIVET

Jag håller på med ett långt, ganska emotionellt inlägg, men det är inte klart att bli publicerat än. För att bryta tystnaden får ni istället ta del av 10 saker jag har lärt mig hittills i livet. Jag är ung men har ändå hunnit samla på mig en hel del erfarenheter. Förhoppningsvis får ni ut något av det.

 

1. Var dig själv

En riktig klyscha, jag vet, men jag önskar att fler vågade vara sig själva. Jag älskar att möta nya människor och något av det bästa jag vet är när någon genast från början visar sitt riktiga jag. Det är befriande att umgås med sådana människor.

2. Det blir bättre

Jag har varit fruktansvärt rädd för morgondagen många gånger men jag har alltid trott att det blir bättre i framtiden. Kanske inte nästa dag, men en dag. Idag kan jag med facit i hand säga att det blev det. Det gäller bara att våga hoppas!

3. Nattliga konversationer är bäst

Det är något med natten som gör att alla spelregler ändras. Natten är mystisk och mörkret döljer djupa hemligheter. De bästa konversationerna jag har haft, har skett efter klockan 12 på natten. De är både friare och djupare än dagtid. Ämnen som är svåra att hantera på dagen, blir lättare att prata om på natten. Pröva om du inte tror mig!

4. Ta vara på de små stunderna i livet

När allt är mörkt är det lätt att man börjar se svart. Då är det viktigt att fokusera på de små sakerna och att hitta det som lyser upp vardagen. Välj att se det vackra i livet, varje dag har något att erbjuda. Det är upp till dig att välja hur du ser på tillvaron.

5. Du är inte perfekt

Och det behöver du inte vara heller. Dina prestationer avgör inte ditt människovärde, det viktiga är hur du är som person. Det är våra fel och brister som gör oss unika. Största delen av all humor baserar sig på det. Tänk vad tråkigt om alla var perfekta!

6. Våga be om hjälp

När du möter svårigheter i livet, var inte rädd för att be om hjälp. Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där det är lätt att tro att vi måste klara allt själv. Det behöver vi inte! Det är inte ett tecken på svaghet att medge att man inte klarar allt själv. Enligt mig är det snarare ett tecken på styrka att man inser sitt problem och tar itu med det. 

7. Du får gråta

Jag är verkligen imponerad av de som vågar gråta inför andra. För mig är det otroligt svårt att vara så sårbar, jag gråter knappt inför min familj. Ju äldre jag blir, desto lättare blir det att visa mig sårbar, men det är fortfarande något jag jobbar på.

8. Vårda dina relationer

Prata med din partner, dina familjemedlemmar och vänner. Finns där för dem och låt dem finnas där för dig. Visa uppskattning men våga också ta upp saker du irriterar dig på. Tystnad tar kål på relationer. 

9. Säg förlåt

Det här är ett av de viktigaste orden jag vet. Jag har ganska hett temperament (speciellt mot min familj) och säger ofta saker jag inte menar i hettans stund. Jag säger ändå alltid förlåt och mår väldigt dåligt om jag har gjort bort mig och inte får möjligheten att be om ursäkt. Samtidigt förväntar jag mig också en ursäkt om någon har sagt något sårande till mig. Relationer fungerar inte, om vi inte kan medge våra misstag.

10. Gör dina egna val

Den enda som kan leva ditt liv är du. Gör det! Gör dina egna val och våga gå dina egna vägar. Lyssna till andras råd men följ sist och slutligen ditt hjärta. Det är okej att göra fel val, för i slutändan lär vi oss alltid något av dem. 

 

En salig röra visdomsord.

torsdag 2 februari 2017 - 19:40

TORSDAGSTANKAR

Tänk om vi alla slutade ha fördomar om varandra och började se människorna bakom dem istället? 

Den tanken har jag tänkt många gånger. Jag vet hur det känns att bli utsatt för fördomar och stereotyper. Hela livet har jag kämpat emot dem och försökt bevisa att de inte stämmer. Ibland har jag kämpat mot fördomar som bara fanns i mitt huvud men jag har också fått några riktigt fördomsfulla kommentarer. Det var inte roligt. Det var otroligt frustrerande att någon hade en förutfattad mening om mig och mitt liv, utan att de ens kände mig, bara för att min mamma levde sitt liv på ett visst sätt. 

Jag försöker vara en öppen person. Självklart har jag fördomar, det har alla, men jag jobbar hela tiden med att de ska bli färre. Jag har sett mycket och det har gjort att jag inte ser allt så svartvitt och hugget i sten. Jag vet att livet är som en berg-och-dalbana och att det påverkar alla på olika sätt, därför är jag sen att döma andra. 

En kompis hade delat den här videon på Facebook och jag tyckte, att den hade ett så viktigt budskap, att jag ville dela den med er. 

 

Vi har mer gemensamt än vi tror, om vi väljer att fokusera på våra likheter istället för våra olikheter!

söndag 1 januari 2017 - 15:06

MITT NYÅRSLÖFTE

2017 är här, ett nytt år med nya möjligheter! 365 oskrivna blad som väntar på att bli fyllda med historier. En chans att börja om på nytt och skapa förändring i livet. En möjlighet att sätta upp nya mål och att fortsätta mot de gamla.

Varje år avger jag nyårslöften och varje år misslyckas jag med att hålla dem. Av någon anledning brukar det röra sig om tre stycken (som om inte ett var tillräckligt svårt att hålla). Förra året var det samma visa. De höll ett par veckor, sedan var allt glömt. Ungefär så här kändes det 2016:

 

20127661 1o7wP2Källa: www.pt365.se/2016/01/03/nyårslöften!-(och-allt-det-där)-29902217

 

I år kör jag därför med en annorlunda taktik. För det första satsar jag på ett enda nyårslöfte. För det andra gör jag det inte så prestationsinriktat och för det tredje blir det här ganska svårt att bryta.

Mitt nyårslöfte för 2017 är:

Jag ska ta hand om mig själv. 

Under det här paraplyet ryms en hel del men jag ska förenklat se till att må bra psykiskt, fysiskt och socialt. Jag ska göra saker jag tycker om och se till att lyssna på min kropp. Jag ska vara fokuserad på det jag gör och arbeta mot de mål jag vill uppnå. Jag ska planera bra så att jag hinner med det jag vill men också hinner återhämta mig. Jag ska fördjupa mina relationer och spendera tid med de människor jag bryr mig om. För att uttrycka det lagom klyschigt ska jag helt enkelt leva livet!

En sak jag funderar på att testa i år är en tacksamhetsburk. Jag kom över idén på Facebook och det lät intressant. Varje vecka (eller dag om man vill) ska man skriva en sak man är tacksam för på en lapp, vika ihop den och lägga den i en burk. På nyårsafton öppnar man burken och får läsa allt det man varit tacksam för under det gångna året. Jag tror de flesta skulle bli förvånade över hur mycket vi egentligen har att vara tacksamma för när vi tänker efter. Det här kan man också använda för positiva saker som har hänt och då blir det samtidigt en burk med minnen. 

Har du nyårslöften eller mål för 2017? 

fredag 16 december 2016 - 19:54

EN FRIDFULL ADVENTSTID?

Nu är vi redan halvvägs in i december och julen närmar sig med stormsteg. Trots all stress med julklappar, julmat och det ena med det femte, är det en tid av lugn och frid, när man får vara tillsammans med sin nära och kära. Det är i alla fall så det borde vara men för många är jultiden en helt annan upplevelse. 

Jag älskar julen och det har jag alltid gjort. Mysfaktorn är på topp och alla blir lite vänligare mot varandra. Jag känner en glädje och ett lugn, som jag sällan känner andra tider på året, och en förväntan över vad det nya året ska föra med sig. Samtidigt har jag helt motsatta känslor, känslor av ångest och oro.

Redan i slutet av oktober, när butikerna börjar skylta med diverse julpynt, blir jag påmind om att julen närmar sig och klumpen i magen dyker upp. Varje år. I samma veva kommer tankarna: hur ska den här julen bli? Får vi ett bra slut på det här året? Vem ska vi kontakta om något sker? osv.

För dem, som är anhöriga till missbrukare, är julen en tid av oro och besvikelse. Högtider är alltid tunga men julen är värst. Man vet hur det borde vara, hur många andra har det, och ändå blir det aldrig så. Vi hade onyktra jular många gånger. Trots att mamma hade varit i gott skick en längre tid, var det alltid något som hände veckorna före jul. Kanske var det stressen som utlöste det hela, kanske något annat, men det var samma visa nästan varje år. Mamma och hennes sambo försökte alltid vara nyktra under juldagarna, men stressen vi kände innan och besvikelsen över återfallet efter var så stora att de överskuggade glädjekänslan på julafton. I många år var min högsta önskan att få en nykter jul. Jag struntade i julklapparna och julmaten, allt det man som barn tyckte att julen handlade om, det enda jag ville var att ha min "riktiga" mamma närvarande. 

Som skilsmässobarn spenderade min syster och jag varannan jul hos mamma och varannan hos pappa. Jularna hos pappa var alltid bra, eftersom han under tio år av vår uppväxt inte drack en droppe alkohol, men oron för hur mamma hade det fanns ändå där. Man var alltid rädd att hon kände sig ensam och att det skulle utlösa något. De gånger hon hade en sämre period gick man alltid med nerverna på spänn för att något skulle hända och kunde inte njuta av julafton.

Vi hade det ändå ganska bra som barn. Många jular var nyktra och det är inte alla som har så tur. Mamma försökte verkligen göra allt hon kunde för att vi skulle få fina minnen, speciellt den här tiden på året. De jular som var nyktra var roliga och dem minns jag med värme. Vi åt julmat, öppnade julklappar och såg "Kalle Ankas jul", precis som man ska göra. På juldagen drog vi en lättnadens suck för att allt hade gått bra och för att vi inte behövde oroa oss för nästa jul förrän om ett år. Vi gjorde faktiskt detsamma om det hade varit en sämre julafton, eftersom då behövde man inte längre oroa sig för hur det skulle bli. Det man fruktade hade redan hänt och nu fick man göra det bästa av det. 

I år har vi en unik situation där hemma. För första gången i mitt liv kan jag se fram emot julen utan att känna samma ångest som tidigare. Visst finns oron där, men den tar inte över allt annat och är lätt att skaka av sig. För första gången i mitt liv har mamma varit både nykter och medicinfri i nästan ett år och förutsättningarna för den här julen är helt annorlunda än tidigare. Jag är inte naiv, jag vet att det kan vända över en natt, men just nu är det bra. Normalt brukar jag vara nästan manisk över att julen ska vara perfekt, "som hos alla andra", men i år försöker jag att inte vara lika besatt av det utan tar det som det kommer. Vi är ändå inte som "alla andra" så varför måste julen vara det då? Det viktigaste är att vi är tillsammans. 

Till sist vill jag be dig om en sak. Om du känner någon, speciellt ett barn eller en tonåring, som går igenom en tung period just nu, visa lite extra omtanke om hen. Det är otroligt viktigt att känna sig älskad och, speciellt kring jul, som är en familjefokuserad högtid, är det lätt att känna sig ensam i världen. Det behövs inte mycket för att göra någons liv bättre. Ett leende, en kram eller vad som helst som visar att du finns där kan göra stor skillnad för någon.

Jag hoppas att ni har en riktigt god adventstid!

 

 

söndag 20 november 2016 - 22:18

SÖNDAGSINSPIRATION

 

 

15109590 10154117202412781 3655641792984926174 n

Om ingen har sagt det till dig, så vill jag att du ska veta:

Du är vacker, precis som du är!

lördag 5 november 2016 - 12:10

ALLA HELGONS DAG

Vilken underbart vacker dag vi har idag. I Vörå skiner solen från en klar himmel, det är minsugrader och vindstilla. Det ligger något magiskt över världen, precis som det ska göra på Alla helgons dag.

Jag spenderade ett par nätter i Vörå och for en sväng via kyrkogården innan jag körde hemåt idag. Jag ville besöka mina mor- och farföräldrars gravar. Min farmor dog 2013, min mormor 2012 och min farfar och morfar på varsin sida av millenieskiftet. Varje år är saknaden stor, men i år är den större än någonsin. 

Mina mor- och farföräldrar hann bara se eländet och fick aldrig se när det vände. På grund av (eller tack vare?) mormors död blev mamma nykter. Hon fick en sådan chock att hon sa: "för att hedra mammas minne är det slut nu". Det var i februari 2012 och hon har inte rört en droppe alkohol sedan dess. Men det här gjorde också att mormor aldrig fick se mamma som hon är idag och det gör mig ledsen. Hon hade varit så stolt!

Det finns mycket jag hade velat fråga mina mor- och farföräldrar, som jag aldrig kommer att få veta, och det känns som att jag har gått miste om viktiga bitar av min historia. Jag växte upp medan tredje världskriget pågick hemma och har alltid varit tvungen att försöka bilda mig en egen uppfattning om det mesta. När de stridande parterna heter mamma och pappa och taktikerna de använder sig av är smutskastning, ärekränkning och lögner, då är det inte så lätt att få "rätt" uppfattning. Här hade mina mor- och farföräldrars åsikter varit otroligt viktiga. Jag var för liten för att prata på det sättet med min morfar och farfar och när jag blev tillräckligt gammal för att prata om sådana ämnen med min mormor och farmor var de så gamla, att minnet hade börjat svika, och de inte riktigt orkade längre. De blev ändå nästan 90 år båda två.

Trots att jag saknar det här, är det värsta ändå att sakna dem som personer. Visdomen, som kommer på äldre dar, glimten i ögat och kärleken. Jag hann inte lära känna min morfar och farfar så bra men min mormor och farmor hade jag mycket kontakt med. Jag är glad att jag hann träffa alla mina mor- och farföräldrar, många får inte den chansen. Jag kommer alltid att sakna dem men de lever i mitt minne.

Ta vara på dina nära och kära, prata om viktiga saker och visa att du älskar dem. Dagen kommer när endast minnena finns kvar. 

#jagtänderettljus

<3