Visa alla inlägg skrivna oktober 2015

måndag 26 oktober 2015 - 21:17

MISSION: TA SIG FÖRBI LIVSKRIS

Jag vaknade inte upp och skrattade åt mig själv. Den här gången var det inte alls skrattretande. Länge låg jag inatt och vred mig och försökte att inte bli totalt tokig. Skyllde på fullmånen. Tänkte över alla världens hemskheter. Satt mig upp, huvudet ville sprängas av den där jävla låten som aldrig ville lämna mig ifred. Klockan blev halv tre. Till sist var det enda som fungerande att min pojkvän typ med tvång la mitt huvud på hans bröst och tvingade mig räkna hans hjärtslag för att komma bort från högvarvet i huvudet. Och den där jäkla sången. Förut har jag gillat Sister Act, men I swear om någon så mycket som nämner låten take me to heaven nu så smäller jag i taket. Ännu idag klockan fem på eftermiddagen när jag hämtade mig cykel från skolans innergård försökte jag bli kvitt den.

Men det här handlar ju egentligen inte om låten. Det här handlar enbart om att vara övertrött. Att behöva tid för att gå igenom allt och bearbeta intryck i lugn och ro. Och det var jag tvungen att göra idag efter att jag skrev den där värdelösa tenten som kommer bli en omtent för mig. Egentligen skulle jag ha behövt sätta mig vid datorn med den där gradun. Men jag kunde inte förmå mig att ens sitta innanför fyra väggar. Lungorna skrek efter luft och ögonen ville bara fälla krokodiltårar. Så jag gick ut och gå längs ån. Och där satt jag mig på en bänk och tänkte på vad som egentligen är så fel i en värld var jag egentligen har allt. Just där och då. Är jag utbränd? Det kan jag inte vara. Jag har axlat mer hektiska scheman än så här. Har herregud lyckats med bedriften att studera två utbildningar samtidigt som jag jobbade kvällarna på teatern och skrev en kandidatavhandling. Att jobba vecka-vecka med musikal och gradu är ingenting! Ingenting.

Jag tror att mitt inre försöker tala om för mig att jag måste göra en förändring. Något meningsfullt. Något jag är bra på. För att ladda batterierna och duglighetsackun i mig själv. Har bara inte kommit på vad det är ännu. Jag kanske ska tänka om mina mål lite. Fundera på vad som egentligen är viktigt. Och bara för att jag skriver det här vet jag ju svaret på frågan direkt.

Människan. Människor. Medmänniskor. Det är det som är viktigt. Engagemang i andra. Må bra genom andras välmående. Just nu känns det inte så världsomvändande med att fake-spela klarinett och dansa runt med badbollar fem dagar i veckan. Ej heller kommer jag förbättra världen med att publicera en artikel om hur musikalstuderandens röster och röstmedvetenhet förändras genom utbildning. Min gradu kommer inte att rädda världen.

Och som så många gånger förr känns det som att hela världens tyngd ligger och trycker på mina axlar. Inte för att någon placerat ut det just dit. Utan för att jag är så himla bra på att placera ut det alldeles själv. Klädindustrin är en ohuman superjävlig miljöbov. Köttindustrin likaså. Rasister. Nazister. Kvinnomord. Farliga arbetsplatser på ställen ute i världen vi inte ens vet om. Ohumana förhållanden. Varje dag läser jag om allt skit här i världen. Plastförgiftning. Skräpöar ute i våra hav. Kemikalier. Skolmord i Sverige, nedbrända asylboenden och en förjävlig orättvist lagstadga för transpersoner. Demens och alzheimer. Cancer. Klart som korvspad att huvudet sprängs när man går omkring och försöker hitta lösningen på alla problem i sin lilla musikalhjärna.

Och det räcker inte att jag stänger av mina sociala medier eller slutar läsa tidningen. För samtidigt som jag gör mitt jobb på teatern står det en hel hög med trångsynta idioter på Tammerfors torg, rakt utanför teatern, som skriker och skrämmer över att gränserna ska stängas. Inga mer flyktingar får komma in. Ingen mer hjälp ska de få. Där står dom och glömmer all hjälp vi har fått. Glömmer hur vi lever och mår bra. Glömmer att tänka hur det skulle vara om vi inte fick ha det så bra som vi har det. Glömmer att tänka ur ett annat perspektiv. När jag sedan frågar en skådespelare vad som sker svarar hen att hen gärna skulle delta. Att hen inte vill ha mera sånt pack hit. Och det känns som att jag talar med jävulen. Denne dansar jag glatt omkring med på scen varje dag.

Kanske denna kris är en direkt effekt av att vara finlandsvensk i en megaüber finsk stad. En kulturell kris. Eftersom jag varje arbetsdag, hur bra jag än presterar jobbmässigt, misslyckas språkmässigt. I ett sammanhang var jag inte riktigt hör hemma. Var hör man ens hemma? Var kommer jag nånsin räknas lika mycket som Saara med två a i början av namnet?

Nä hörni. Jag måst nog ta mig en funderare vad jag riktigt vill med mitt liv. Och jag började med att skriva in Röda Korsets kurs för hjälpledare vid flyktingintegration. Den kursen ska jag gå. Kanske det ger min tid på jorden lite mera mening. Sen skulle jag behöva gå ut i skogen och andas. Vara där en vecka. Bestiga ett berg. Paddla i en fjord. Se en val hoppa rakt ut i friheten. Åka hem till mamma och pappa. Träffa mina bästa bästa kompisar. Krama mommo och moffa.

Jag har det egentligen hur bra som helst. Men i motsats till hjärtat som brukar vara det mest krångliga, så är det nu hjärnan och spelar mig ett spratt. Detta berg av livskris ska bestigas. Återkommer när jag är mig själv igen.

måndag 26 oktober 2015 - 00:42

PSYKBRYT NUMMER TVÅ

Jag kan inte sova. Auditionlåten och alla finska ord snurrar i huvudet. Sä näytät taivaan, sä näytät valtasi. Jag blir så sjukligt irriterad på att jag inte får sömn och att jag nu minsann kommer ihåg orden. Men på själva audition gick det åt helvete. Kanske sämsta jag någonsin gjort. Känns som att jag slösat universums dyrbara tid och gjort bort mig.

Den här musikalveckan har varit påfrestande för psyket. Känner mig borttappad och oduglig. Varför är jag ens musikalartist? Varför håller jag på med det här? Det dränerar mig på energi och jag känner mig helt galet lost. Oinspirerad. Och oigenkännelig. Vart har Sarah tagit vägen.

Jag försökte ju mig på tydliga målbilder här tidigare. Men nu vet jag inte med dom. Sommarteatern kan vi stryka, för det såg jag iallafall till att inte blir besannat. Usch så jag blir lack. Vad händer med mig.

Och jag måste påriktit sova nu. Har tent klockan 10. Och har inte läst ett skvatt. Alltså fail Sarah! Vad händer med mig? Helt ur balans.

söndag 25 oktober 2015 - 12:24

HEMLIGHET

Medans jag stressar och peppar för audition ikväll klockan 19 så kan ni få lyssna på detta sköna klipp. Ulriikka Heikinheimo och Filip Ohls (båda mina kollegor i Sugar, och i alla andra proggis för den delen. Vi jobbar alltid tillsammans av någon underlig anledning) skriver just nu ny musikalteater och de frågade mig om jag ville sjunga en av deras sånger. Så klart tackade jag ja!

Tänk att man får ha så otroligt begåvade människor kring sig. Man blir så himla inspirerad. Och glad! Nåniin, här kommer den. Hemlighet med musik av Ulriikka Heikinheimo, text av Filip Ohls och sjungen av mig. Trevlig söndag på er!

lördag 24 oktober 2015 - 23:03

MINA MÅL

Det gäller ju att alltid lägga upp mål framför sig. Ha något att jobba emot. Det där lilla ljuset där långt borta som ger en extra spark i rumpan. Höjer livsglädjen och effektiviteten. Så har iallafall jag alltid jobbat. Mot något. Med måttot if you dream it you can do it på repeat i skallen.

Men de senaste åren har jag på nåt sätt haft mål och ambitioner som varit mer på ett personligt plan. Ta mig upp ur misären och tro på mig själv igen. Klara mig utan det som hörde till historien. Vilket jag idag gör. Behöva mig själv mer än nån annan. Det gör jag. Tro på kärleken igen. Och det visade han mig att jag verkligen kan göra. Jag är liksom på ett bra plan med mig själv och mitt liv (highfivear mig själv!) och vill nu därför sätta upp nya mål att jobba fram emot. Dags för framtidsvisioner karriärsmässigt!

So here we go.

1. Jag ska få igenom mina studier innan julen 2016. Då ska jag vara färdig talterapeut och jobbande musikalartist. Jag planerar bara hit. Hur jag gör med dubbelyrket efter examen är en annan gåta jag får ta och lösa där och då. Men nu ska en gradu in och en långpraktik ska göras nästa höst. Så detta är mer än doable! Så här blir det. Heltenkelt.

2. I sommar skulle jag hemskt gärna jobba sommarteater. För både rolighetens och nyttans skull! Det skulle göra mig gott att få prova på detta. Som tur har jag två auditions på kommande. Jag har målet i sikte imorgon när jag står där på scen framför juryn. Rakt in i solen bara!

3. Att nångång få arbeta på Wasa Teater. Visst finns det större scener här i landet. Men Wasa Teater kommer alltid vara drömmen. Där såg jag mina första musikaler och teaterföreställningar. Där väcktes kärleken till scenen till liv. Där blev jag för första gången förundrad och ivägblåst. Vilken tur jag har att jag ska få medverka i deras julkonserter där iår. Det kanske banar vägen!

4. Nu kommer ett lösryckt lite knasigt mål. Vara med i Eurovisionen!! Haha varifrån kom det här? Jag har noll aning. Det var bara något jag kom på igår. Men eftersom två av mina närmaste kollegor är sjukt duktiga låtmakare kanske detta kan bli verklighet. Vi pratade lite smått om det idag, och dom är helt messissä. Haha. Ja, jisses. Försöka kan man ju iallafall! Jag skrattar dock medan jag skriver detta, för det är ett ganska oväntat mål från min sida. Men kör bara kör vetja!

Och sådär på tal om inte karriär. Så skulle jag..

5. Vilja pröva på att bo utomlands. Nånstans vid medelhavet. Och göra något alldeles helt annat än vad jag gör nu. Fast städa rum på hotell eller nåt. Eller bo i London. Nåt coolt och erfarenhetshypeat. Något nytt å lite crazy. Gärna med min pojkvän. 

Det bästa med livet är ju att man aldrig är fullärd. Att det alltid finns något nytt att ta sig an. Nya vädersträck att upptäcka, både vad gäller kartan och sin egna personliga utveckling. I love it (sjungen med Icona Pop melodin).

image136

image137

fredag 23 oktober 2015 - 20:50

VECKA-VECKA SYSTEMET

Idag på gymmet tänkte jag på vilken lyx jag får uppleva i och med det här vecka-vecka systemet. Jag har med flit delat upp mitt liv som så att när jag är i Åbo, då sköter jag skolgrejer och skriver gradu. Helt HC. Men när jag är i Tammerfors lämnar jag gradun och har en musikalvecka var jag satsar på mig själv och det jag ska hålla i skick för musikalyrket. That is min kropp, min själ och min sångröst. Och det är riktigt lyxigt ska jag säga er. Visst tränar jag hemna i Åbo också, men inte lika mindfullt, och ordentligt, som här i Tammerfors. Skoldagarna blir oftast långa och så hoppar man in som vaktis på ÅST då och då och en massa kompisar och älskade ska hinnas med (vilken tur jag har dom). Tillsist slutar det att man kommit hem lite efter 22 och att man ätit på Burger King. Men här i Tammerfors finns bara jag, teatern och mina kollegor. Här tittar jag på himmelfärg och känner doften av blöta löv. Det totalmissar jag i Åbo. Här äter jag mer regelbundet, hälsosamt och hela mitt schema är mer i kontroll. Och min kropp storgillar det. Jag borde adapta detta till min Åbolivsstil också. Kanske årets nyårslöfte! Att vara lika mindfull, mellanmålsplanerade och svettig i Åbo som här i mitten av egentliga Finland.

image134

fredag 23 oktober 2015 - 10:51

ETT SENSOMMAR/HÖSTBRÖLLOP

Karolina hade skrivit ett så roligt inlägg om hur hennes bröllop skulle vara om hon skulle gifta sig imorgon! Så jag började pinteresta runt. Och jisses vad mycket fint! Nu är ju bröllop inte alls aktuellt för mig. Men drömma får man ju!

Just nu, om jag skulle planera ett bröllis right now, skulle det bli ett början av september bröllop med höstigt tema. Det enda jag med all säkerhet vet är att jag vill att det ska vara åt det bohemiska hållet med mycket spets i klänningen och slarvig håruppsättning. Och min brudbukett ska vara en enda stor vacker färgbomb! Och så vill jag ha massa lyktor och lanterns. Det skulle vara alldeles ljuvligt.

image121image122Klänning från Ida Lanto.

image123image124image125image126image127image128image129image131image133

torsdag 22 oktober 2015 - 11:57

100 PÅ RICHTERSKALAN - OM DET DÄR PSYKBRYTET

Jaa-a hörni. Det är nu det infinner sig. Lugnet efter stormen. Om det är något jag lärt mig av mina snart 26 nordsnurr är det att hos mig gäller allt eller inget. Spegelblankt eller rightervarning. Inga vanliga höststormar här inte.

Hur kommer det sig att man liksom kan få dom där psykbryten och allt bara rasar? Det är både jobbigt för mig själv å de i min närhet. Igår efter att jag klarat mig genom inhoppet som Sugar var jag väldans lycklig. Lite i positiv chock. Och sen fick jag väldans dåligt samvete och ringde genast till min pojkvän och bad om ursäkt för att jag varit ett virrvarr av nervvrak senaste dagarna. Han förstår, det är det som gör honom till den bästaste. Sen skakade jag villt på huvudet åt mig själv för att jag låter mina inre demoner äta upp mig så där.

Vad handlade psykbrytet om då? Jo, i grund och botten var det den där arma finskan. Istället för att låta min annars väldigt positiva och välvilliga tankar inför mig själv styra och bana vägen så kom den där vad-ska-då-alla-tycka och Sarah-du-duger-inte markattan och åt upp mig och det jag jobbat för. Herregud jag är musikalartist. Det här är min femte professionella produktion. Jag har blivit vald till detta. Jag tilldelades understudyarbete. Jag är inget dagisbarn! Jag klarar av detta arbete och därför är jag med i detta team. Men inget av det här minns man där och då.

Där råder bara kaos och den värsta tänkbara utgången. Jag är rädd och jag vill hamra på mig själv. Inget är bra och inget är dugligt. Jag borde vara rörmokare istället. Men det skulle jag knappast heller klara av.

Ja hörni. Allt möjligt. Men hur känns det idag då? Skrattretande. Jag skrattar åt mig själv och min misära tiadagskväll. Idag är jag superstar! Och jag ska gå till simhallen och tänka igenom mina synder, klappa mitt självförtroende på huvvet och njuta av livet medan jag simmar fram och tillbaka.

Igår kväll sa jag till en av scenteknikerna att detta nog är ett av de mest scitzofrena yrken som finns. Han svarade artigt: du har nog så rätt där. Sen frågade han om jag är hemma från Sverige. Hahahaha. Men det är er ett annat blogginlägg. Nu off to simhallen. Häjtå!

image120

onsdag 21 oktober 2015 - 21:40

EN DAG I EN UNDERSTUDYS LIV

10.25
Äter blåbärsgröt. Klottar i sängen. Rabblar repliker. Is this really happening? Idag är jag Sugar. Just nu snurrar bara diftonger i mitt huvud. Å att komma ihåg att artikulera ordentligt. Pluuta med munnen på alla o:n. De låter mer finskt då. Å tänk alla ä:n som trianglar. Heja Sarah, heja Sarah!

11.08
Nu går de helt bra. Fösöker att int tänka så mycke å sjunger Me I'm fabulous med min teaterkämppis Ammi som också gör understudy inhopp idag! Im ment to be were the spotlight shine, born to be on display. ÄÄÄH!

11.37
Kollade just de sista dansstegen på den filmade versionen på teaterns dator. Nu ska jag minsann gå å sjunga upp i danssalen. Ska nog sjunga disney. Blir peppad då. Varför måste man alltid bajsa när man är nervös? Blir tokig på detta fenomen.

image116

13.09
Snart in i sminket. I can do this! Det är så härligt att alla hejar på en här på teatern. Alla kramas och peppar. I love mina kollegor!!

17.45
ALLTSÅ DEN HÄR KÄNSLAN!!! Jag känner mig rätt så skitzofren men all angst som infann sig igår är som bortblåst. Jag är helt tömd. Och fylld av kärlek till detta yrke. Jag lever. I did it. Jag gjorde det!!!!! Och jag tror det gick helt bra också!!! Fast jag vet int. Men jag tror jag kan få ett godkänt! Kul va de!! Så jäääkla kuuul!!!!

18.14
Känslan just nu är lättnad. Och så är jag rätt så stolt över mig själv. Och så VILL JAG GÖRA DET EN GÅNG TILL!!!!!

image117

image118

image119Så här glad är man när man häntar Burrito bar-burriton!

18.25

Ai niin. Vi har en show till idag som börjar om 35 min. Dags att fixa om sig tillbaka till ensamble-rollen. Nu är jag vanliga Rita igen. Här är det snabba ryck!

 

tisdag 20 oktober 2015 - 23:37

FÖR ATT IBLAND KÄNNS DET SÅ HÄR SKIT

Mina 15 första minuter som Sugar var förbi där lite innan åtta ikväll. Vad hände sen då? Gick jag hem och klappade mig själv på huvudet? Nej. Var jag glad? Nä. Jag var ganska tom. Och beaten down av ett självförtroende som just nu är jämnat med marken. Inte nog med att man nästan skiter på sig (helt literally) av nervositet just innan. Efteråt ska man sen orka hulka (ja riktigt sådär fulgråta) med dom krafter man har kvar och även om det är rätt så skönt att få det ur sig så vet vi också alla att den där fulgråten inte hjälper särskillt mycket alls. Man får bara huvudvärk. Nä hörni. Ibland undrar jag vad jag riktigt gett mig in på i denna branch. Jag lovar jag ska berätta mer om detta psykbryt en annan gång. För jag är nämligen inte stark som stål eller har ett intakt självförtroende. Iallafall inte när det kommer till att göra en huvudroll framför 400 personer på ett språk jag inte behärskar. Fy. Varför i hela friden gör jag detta? Varför? Ibland blir jag inte klok på mig själv. Gonatt från en som känner sig så oduglig som man baa kan bli. Å jag skriver inte för att få några pajjar på huvudet eller pitypoints. Jag skriver för att jag är genuint riktigt jävla livrädd för imorgon. 

And yes. Bilden är tagen innan jag gick ut på scen.

image115

tisdag 20 oktober 2015 - 10:24

TELL EVERYBODY I'M ON MY WAY!

Här sitter jag på tåget och är framme i Tammerfors om 30 min. Sitter och drar i mina hårtoppar, vilket indikerar att jag är rätt nervös. Dålig vana, I know.

Näsan är full av snor, men det hjälps inte. Feber har jag dock inte, som tur! Att jag låg inne hela dagen igår gjorde nog susen. Nu när jag kommer fram ska jag träffa språk-coachen några timmar och sedan värma upp rösten. Ikväll är det promotion för Sugar som gäller. Med mig som Sugar.

Alltså den här känslan. Man vill typ slå sig själv i huvvet för att somna bort en stund och vakna när allt är över. Men samtidigt vill man liksom aldrig att det ska vara över. Varje andetag känns som något häftigt och det pirrar och spritter i min adrenalinhypade kropp. Det är nu man känner att man lever. Och känslan i kroppen kl 20.00 ikväll when it's over. Den känslan. Då är man hög på livet och vill bara stå där i applådtacket förevigheternas evighet. Då lever man. Då lever jag!

image114