lördag 18 februari 2017 - 11:45

WE TOO SEE YOU @ WASA TEATER

Hej från en trång Onnibus mot Vasa. Ska medverka på Wasa Teaters välgörenhetsevenemang We too see you imorgon söndag 19.2. Konserten är slutsåld, men det finns massa bra program förutom den. Häng på vetja!

Program:

15.00 Dörrarna öppnas. I foajen och i teaterdamernas café finns konstutställningar av asylsökande och kaffe och arabiska delikatesser till försäljning.

16.00 Sagostund med Nina Dahl-Tallgren

16.00 Föreläsningen “U don´t know” med Hamza Aljubory och Ali Alrubaye.
Med U don´t Know vill Hamza och Ali – två unga irakiska män – återge sina personliga erfarenheter över att vara asylsökande i Finland och samtidigt klargöra varför de överhuvudtaget valde att fly från sitt hemland.

17.00 Konsert, stora scenen (slutsåld)

 

Själv ser jag mest framemot konstutställningarna och föreläsningen. Och att se alla människor som kommer vara på plats för att stöda We see you kampanjen för en mer human och rättvis asylpolitik i Finland. Medmänsklighet hörni! Det finaste vi har och kan ge.

IMG 7253

 

 

 

 

måndag 19 december 2016 - 08:59

DEAR MIGRI SANTA #WESEEYOU

Det finns så mångas historier man borde skriva ner. Så mångas öden man borde ta upp. Ännu flers vardag som borde få plats på alla plattformar man bara kunde fylla. Många av historierna kan man läsa om under hashtaggen #weseeyou.

För mig och dig som inte sitter på direkta maktmedel handlar det om att sprida kunskap och säga nej. Visa hur det går till i verkliga livet. Få beslutsfattarna att inse hur det blir efter att klubban slagits.

Jag trodde att jag skulle kunna vara stolt över ett hundraårigt hemland. Ett land som jag alltid fått kalla hem och fått komma tillbaka till trots utsvävningar i periferin. Men vi skulle kunna vara så mycket bättre än vad vi är. Och jag är inte det minsta stolt.

Att bryta mot grundlagar är något jag trodde att inte kunde ske i ett civiliserat år som 2016.

Vad kan jag göra? Skulle vilja säga bibbedibobbedibo, vifta med trollspöt och störta regeringen. Men även naiva jag vet att det inte går. Där sitter dom. För att vi har röstat dem dit. Nu måste vi alla göra allt för att nästa regering inte blir så här hjärtlösa med prioriteringarna helt på fel ställe.

Hur gör man det? Jo man gör sin röst hörd och sätter ner foten. Jag läste någonstans att Finlands ohumana lagbrytande asylpolitik inte går under benämningen flyktingkris utan stor kris vad gäller moral. Så är det. Att ta hand om medmänniskor är inget som någonsin ska behöva diskuteras. Det är en självklarhet, klart som korvspad och som att andas.

När man har medel att hjälpa de som hjälpas bör. Då gör man allt. Speciellt när det går att härleda till vår grundlag.

"En utlänning får inte utvisas, utlämnas eller återsändas, om han eller hon till följd härav riskerar dödstraff, tortyr, eller någon annan behandling som kränker människovärdet".

I vår nionde paragraf kan man inte hitta kryphål. Men det är det var vår regering i Finland gör. Dom gör så att vi kollektivt behandlar våra medmänniskor med noll värde, kärlek och medmänsklighet.

Jag vill inte att det ska behöva vara så här. Och jag önskar mig inget helre än att något sker nu, just nu. Något måste ske. Så det fick bli min önskan denna jul.

fredag 25 november 2016 - 02:27

KOMMUNALPOLITIKER NEDERGÅRD? TROR INTE DET

Nu vill jag bara berätta hur det känns, utan att sabba möjligheter i framtiden eller kliva någon på tårna. Sorry to say it, men nu måste vi snacka politik.

Jag har två gånger i mitt liv nu blivit tillfrågad att ställa upp i kommunalvalet. Jag, Sarah Nedergård the disneynörd. Är jag flattered? Ja, till en början. Men sedan när jag tänker ett steg längre, så nej.

Första gången var 2013 när jag satt i en buss och gapskrattade hela vägen till Åbo på grund av att förfrågan kom så oväntat. Hade aldrig i mitt liv föreställt mig själv som någon inom nåt politiskt. Andra gången kom det som en mindre chock, för då hade jag börjat luska fram hur det funkar. De vill ha nån som ska le framför kameran och kunna vara charmig för att fiska röster till the parti.

Känns det bra? Nej. Speciellt bra känns det inte heller när svaret på frågan hur skulle jag kunna vara politiker, jag är ju inte ett dugg insatt och jag kan inget om sånt där är
- nej du behöver inte kunna något.

Smickrande möjligtvis. Men mitt förtroende falerar lite där och då.

Jag är tacksam för att ha blivit påtänkt. Jag är glad för att någon känner att jag har vettiga åsikter som de upplever jag skulle kunna föra fram med en hejdundrans kämparglöd. Men kan jag något om vägunderlag, fonder och ekonomi? Njet. Ingenting. Jag har denna höst lärt mig hur ett sjukhus funkar och har vetat sedan igår vad ett sjukhusdistrikt är. Jag har noll koll på allt annat än undantagsvis jämställdhetsfrågor, köttätande och hur man mest logiskt skulle kunna sköta kulturkarnevalen. Städa kan jag också vara riktigt bra på, om jag har lust.

Jag vill gärna att den jag väljer att lägga min röst på ska veta något om hur man är en kommunalpolitiker. Man kan ju för skjutsingen studera sånt här! Jag har musikalat mig och inte tagit en endaste kurs i offentlig förvaltning. Ekonomi är för mig att välja bort den dyraste osten.

Fick också svaret att man kan ju ställa upp och se vart de tar mig. NEJ! Det är inte alls jag. Om jag ska göra nåt ska det vara påriktit å helhjärtat å satsat. I just don't wanna be another pretty face. Jag har åsikter, å jag tror de kan bli hörda. Men när vet jag inte. Jag kämpar på på mitt sätt. Kanske jag vaknar upp en dag och känner en enorm lust att få vara med på fullmäktigemöten. Kanske. Då ringer jag er!

Och ni i partien å partiet. Jag vet inte ens till vilken av er jag hör. Finns det ett bra parti? Då väljer jag det. Det braiga partiet. För vettiga människor som vill satsa på utbildning och kultur. Som vill ha minst krusiduller och mest glada fejs. Som kan införa köttfria dagar i alla dagis/skolor. Som satsar på att nå ut till dem som inte tar miljöhotet på allvar. Och som sätter allt krut på att total jämställdhet ska råda och medmänsklighet ska vara det som får oss att vilja vakna upp varje morgon. In med teater som obligatoriskt ämne i grundskolan!

Ja ni hör ju. Jag ska inte bli kommunalpolitiker. Och jag tänker inte stå å vinka å fiska rösten och vara med bara för att. Det får nån annan göra.

Until jag får feelis, politik so long.

Och medans jag väntar på feelisen, tack till alla ni som kan och orkar kämpa för en bättre värld. Även på kommunalnivå.

onsdag 9 november 2016 - 16:45

9.11 2016

Likt många andra bad jag en stilla bön om världsfred och jämställdhet igår innan sömnen tog mig. Idag vaknade jag till klockan som pep om att en ny värld är här. Och på tvn stod det med stora bokstäver att USA har fått den mest otänkbara gris till president.

Idag har jag inte riktit kunnat tänka på något annat. Jag skulle verkligen inte kunna engagera mig politiskt (fått frågan senast igår) för jag blir så nedslagen och det kryper så in i huden. Kanske är det just det att jag bryr mig ohälsosamt mycket.

Har suttit på en nätverksdag ordnad av Landskapsregeringen angående flerspråkighet och hur man tacklar barn med flera språk i daghem och i skolmiljö. Där var vi, ca 50 kvinnor (ja bara kvinnor) som kom med såna smarta lösningar och sånt fint tänk kring hur barns, som kanske är nyanlända och med flera språk, inlärning ska stödas.

Där satt vi, kvinnor. Och sen kom regeringen och förklarade siffror och det var ju förståss en man. Och sen började jag fundera på hur sjuk den här världen är. Om och om igen ser vi bevis på det.

Nä hörni. Nu tänker jag dra mig iväg till thaiboxingen och slå så jävla hårt på en säck och låtsas att den är orange med en tupé. Tänker i tanken skicka iväg så jädrans många kickar till miljtontals amerikanska outbildade idioter. Och biljoners önskningar till moder jord att hon bear with us. Förlåt världen. Förlåt för att människan är så jävla dum.

tisdag 18 oktober 2016 - 17:37

ÖSTERBOTTEN: DINA ÄGGSTOCKAR RUTTNAR

Låt oss prata om något viktigt. Michaela skrev ett så himla bra inlägg med rubriken 26 och singel, inte okej i Österbotten. Och varför det är bra är inte bara för att hon är en superduktig bloggerska utan för att she puts it out there. De där Österbottniska kraven. 

För att vara ärlig står det mig just nu upp i halsen. Alla borden som följer med när man fyller 27 och har Sundom som hemort. Nu pratar vi då inte om vad man vill - det är en helt annan sak. Ibland vet jag inte ens skillnad på vad jag vill och vad jag borde. Helt enkelt för att det är svårt att skilja på vad som är inrotat i ens huvve eller inristat i barken på traditionens släktträd. 

Min mamma fick mig när hon var 25. Min mormor fick mamma när hon var typ 20. Klart det påverkar en! Man vill medvetet och omedvetet vara som sina föräldrar. Eller så vill man inte. Men min point i det hela är att jag rent livsmässigt inte skulle känna för att ha barn just nu. Sen absolut, men inte nu. Har så mycket annat jag kan tänka mig att göra. Men samtidigt så har jag någon lite djävulsk pinne i röven som skriker åt mig att mina äggstockar snart ruttnar. Och som ni vet gör dom inte det. Inte ännu. Men den där djävulska pinnen i röven är från Österbotten och då finns det inte någon hejd på kraven man ställer på sig själv. Plötsligt är man ju megamassor efter med det där att bli vuxen och mogen och fulländad i sitt liv. Jag vet att det här kanske inte är så som det är objektivt sett. Men det är så som det känns. 

Det löjliga i den här sagan är ju att det påverkar mig massivt. De där osynliga kraven på vad jag borde och vad jag inte borde göra som någonstans fostrats i mig alla de där åren boende på Solfvägen. Och mina föräldrar går faktist helt fria från anklagelser av den här sorten, de har tvärtom alltid varit de som sagt att jag inte behöver göra nåt bara för att alla andra gör det. Jag har helt själv låtit mig påverkas av alla dessa pekpinnar. Kanske jag hittar på dem själv? Vad vet jag. Då gör jag bannemej inte livet lätt för mig själv (men när har jag nånsin gjort det, not my style). 

 

Många, och då nästan alltid äldre kvinnor, känner tydligen att de har rätten att påpeka att det nog borde börja vara dags. Och snäll som jag är ger jag inte dem den där käftsmällen rubricerad ge fan i mina äggstockar och vad jag tänker göra med dem. Jag kommenterar bara sävligt att ja visst skulle det vara roligt med smått, vi får se när det händer och sen går jag hem och funderar i all oändlighet på om jag ens kan få barn. Och när man sen snurrat in sig på det en dyster kväll på Åland, ja då ni. Då kan det gå dåligt med nattsömnen kommande natt.

 

Jah, kände bara att jag måste skriva av min så att skavsåren får luftas lite. Någon annan som känner som jag?

11825868 957493804293587 7883163714757841886 nFoto: Anna Riska